Caixin skriver i dag om de kinesiska myndigheternas registreringshysteri, sedan staden Guangzhou i södra Kina kräver att medborgarna ska visa legitimation även då de köper en fruktkniv.
Det började som en åtgärd för att höja säkerheten inför kommande idrottsevenemanget Asian Games i Guangzhou: I dag måste alla som köper någon form av kniv eller annat som går att skära med, på ett särskilt formulär skriva namn, adress och id-nummer, tillsammans med en beskrivning av kniven samt vad man tänkt använda den till.
Caixin ger i sin längre artikel en bakgrund till vad som kallas ”real name system”, vilket innebär att myndigheter i Kina tenderar att allt oftare samla in uppgifter från konsumenter inom olika områden, för att sedan kunna spåra dem om nödvändigt.
Från och med september i år måste alla som köper ett nytt simkort till mobiltelefon uppvisa id-handling.
Det kan också ses en trend på internet, där det vid allt fler portaler och forum krävs en identifieringsprocess innan man kan ta del av tjänster eller skriva inlägg. Sedan tidigare krävs även registrering för att använda internet till exempelvis spel, shopping eller bloggande.
Detta skapar naturligtvis oro hos allmänheten, som menar att systemet begränsar privatliv och yttrandefrihet. Caixin talar om Kina som ett ”glashus”, då genomskinliga och sköra väggar är farliga att bo mellan, samtidigt som de gör att man kan följa allt en person gör och skriver.
Det finns givetvis också en rad personer som stödjer ”real name system”, och menar att det minskar potentiellt panikframkallande ryktesspridning på nätet, likväl som cyberbrottslighet.
Exempelvis citeras en professor vid ett av Pekings universitet säga att kontrollen över nya simkort till mobiler är nödvändig, så att textmeddelanden inte längre kan tjäna som ”en metod för brottslingar att störa den allmänna ordningen”.
Caixins artikel ger en utförlig bakgrund, och funderar om framtida konsekvenser om vad man kallar ”Big Brother-system”.
Man återger också cyniskt ett citat från 2008, då chefen för propagandadepartementet i provinsen Shaanxi sade i en intervju: ”Det var bättre förut då det inte fanns internet. Då kunde man få dem [media] att säga precis vad man ville.”
