Norra, torra Kina

Det har nu gått över tre månader utan nederbörd i Peking; en stad med 20 miljoner invånare som förbrukar nästan en miljon kubikmeter vatten dagligen.

Klimatet i stora delar av norra Kina är ökentorrt, och städerna här förses med vatten från omkringliggande landsbygd eller genom exploatering av det ständigt sjunkande grundvattnet.

The Guardians miljökorrespondent Jonathan Watts skrev tidigare i veckan en artikel från Tianjin (天津) i norra Kina, om hur en hypermodern byggnad för avsaltning av havsvatten potentiellt kan lösa delar av problemet.

Över 10 miljarder kronor har spenderats på anläggningen, vilken kan rymma 200 000 kubikmeter drickbart havsvatten, och beskrivs som ”den största och mest avancerade av sitt slag i Asien”.

Extra besvär har också gjorts för att undvika de miljöproblem som förknippas med avsaltning: Anläggningen tar till vara på och säljer det överblivna saltet, istället för att dumpa det i havet igen. Energieffektivitet prioriteras och överbliven ånga släpps inte ut i luften, utan körs ner i destillationskammare.

Detta är helt i linje med områdets andra anläggningar: I ”Tianjin-Binhai development zone” (滨海新区) pågår en dyr och ambitiös satsning från Kinas regering för hållbar utveckling genom forskning och teknologi.

Här pågår rader av miljöexperiment som exempelvis förgasning av kol, och en hel ekologisk stad med plats för 350 000 invånare ska här byggas från grunden och stå klar om ett årtionde.

Klicka på bilden för information och bildspel om Tianjins ambitiösa eko-stad, som ska stå klar år 2020.

Men, som med mycket annat miljövänligt, så är anläggningen för avsaltning inte lönsam. Det avsaltade vattnet är dyrare (åtta kronor) än annat vatten (fem kronor) per kubikmeter. Därför fortsätter företag och industrier att pumpa vatten från mark, sjöar och vattendrag.

Infrastrukturen är också ett hinder, då det renade vattnet ofta skadar ledningarna och kommer ut gult ur kranen. Så trots anläggningens effektivitet och kostnad, har den ännu inte gått på mer än en fjärdedel av sin fulla kapacitet. Det finns helt enkelt inte kunder, säger dess general manager till The Guardian.

Men han är samtidigt positiv inför framtiden, eftersom vattnet oundvikligen kommer stiga i värde.

Tianjins tio miljoner invånare får i dag klara sig på en tiondel av mängden vatten som är genomsnittet per person i hela världen.

Närliggande Peking är varje år nästan en halv miljard kubikmeter kort om vatten. Det har hittills tillgodosetts genom exploatering av närliggande och icke förnyelsebara källor som sjöar och grundvatten, på bekostnad av områdets bönder och fiskare.

Möjligheten att föra avsaltat vatten från Tianjin till Peking genom 150 kilometer långa ledningar undersöks nu, och en tjänsteman säger till The Guardian att målet för avsaltat vatten kommer stiga 150 procent till 2 miljoner kubikmeter om dagen, då Kinas nästa femårsplan presenteras i vår.

Det spekuleras i att minst 20 liknande anläggningar kommer byggas, och att skatten på avsaltat vatten kommer reduceras.

Men kritiker säger att avsaltning inte är rätt väg att gå. Det kan rubba ekosystemen, skapa ett ytterligare beroende av kol och förflytta fokus från hushållning med vatten, som vore den mest naturliga åtgärden vid överkonsumtion. Priset Kinas industrier betalar för vatten är fortfarande ett av världens lägsta.

Dessutom skulle de planerade anläggningarna tillsammans knappt kunna försörja halva Peking med vatten, om man då helt bortser från övriga städer och platser i norra Kina med liknande behov.

Regeringen har därför företagit sig ett jättelikt byggnadsprojekt, kallat Nord-sydliga vattendelningsprojektet.

Motsvarande 400 miljarder kronor kommer spenderas på att föra vatten från landets fuktiga södra delar till det norra, torra Kina.

Karta som visar vart i landet Kinas enorma vattendelningsprojekt kommer att gå

Mer detaljerad karta från kinesiskt forum, som visar längd och berörda städer vid det relevanta området.

Som kan ses på kartorna ovan, är det främst vatten från Asiens längsta flod Yangtze (长江), som ska forslas till Gula floden (黄河) i norr, och vidare till norra Kinas städer och fabriker.

Men projektet har kantats av problem. Kostnaderna har dragits över – liksom tidsplanen – och vattnet har också visat sig oanvändbart även efter rening, på grund av alla föroreningar som dras med på vägen.

Vattendelningen har också väckt ilska hos Kinas grannländer, då floder som Brahmaputra och Mekong kan komma att få lida. Vattnet som ska till norra Kina kommer nämligen från Himalayas glaciärer, som i dag förser drygt hälften av världens alla människor med vatten genom en rad olika vattendrag.

Slutligen har bekymmer även uttryckts över alla tvångsförflyttningar som projektet kräver. 345 000 människor kommer få ge rum åt en del av den ena linjen som tas i bruk om två år. Peking ska nås av vatten från projektet först år 2014.

Både avsaltning och vattendelning ses som sista minuten-lösningar på en ohållbar vattenkonsumtion i ett snustorrt norra Kina. Resultatet av dessa projekt kommer de närmaste 4-5 åren avgöra om det över huvudtaget är möjligt att behålla regionens megastäder.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera