Kina och Pakistan – ”en nation, två länder”

Föregående vecka var Pakistans president Yusuf Raza Gilani i Kina på statsbesök, och en rad varma ord utväxlades på högsta nivå mellan de två länderna.

Det uppstod också oklarheter huruvida Kina fick en inbjudan eller inte att anlägga en örlogsbas längs med Pakistans kust.

I dagens post ska vi kolla närmare på relationen Kina-Pakistan, och vad som egentligen skedde under president Gilanis föregående statsbesök.

1950 blev Pakistan – efter Sverige och Storbritannien – det tredje landet att ta avstånd från regeringen på Taiwan och erkänna fastlandet under Mao Zedong och kommunisterna som ”det riktiga Kina”.

Då det sedan bröt ut en gränskrig mellan Kina och Indien 1962, så blev relationen Kina-Pakistan än viktigare för de båda länderna.

För Kinas skull handlade det om att ha en nära allierad med lång gräns mot Indien. För Pakistan var det givetvis bra att närma sig Kina för att förbättra sin förhandlingsposition gentemot Indien, som man fortfarande hade en osäker relation till sedan delningen 1947.

Pakistan har sedan dess varit Kinas viktigaste allierade i regionen. Exempelvis samarbetar man för att underkuva så kallade terroristaktiviteter i Xinjiang, och Pakistan fungerade tidigare som medlare då Kina var avskuret till väst, och ska ha haft en stor roll i exempelvis Henry Kissingers viktiga besök till Kina 1971.

Pakistan har också ständigt och kompromisslöst gått på Kinas linje vad gäller territoriella frågor om Taiwan, Tibet och Xinjiang.

Relationen mellan länderna är alltså djup, viktig och går långt bak i tiden. Då president Gilani var i Kina förra veckan var det hans tredje statsbeök där på 17 månader, och han kallade nu relationen dem emellan för ”en nation, två länder”.

President Gilani fick 50 jetplan av president Jintao.

Vidare jämförde Gilani Pakistans ”islamistiska socialism” med Mao Zedongs tankar och ideologi, samt sade att ”Kina är den enda vettiga rösten i internationella sammanhang”, skriver Financial Times.

Förutom fortsatt sur relation till Indien, ligger Pakistan nu också i luven på USA, sedan det ”hemliga” mordet på Usama bin Laden upprört alla delar av den pakistanska befolkningen.

Pakistan är inte sena med att spela ut dessa tre jätteländer mot varandra, och Kina är inte sena att belöna sin lojala allierade. Kinas president Hu Jintao lovade att handeln mellan länderna nu skulle sätta ordentlig fart, och president Gilani fick också löften om 50 jetplan som en gåva till sin haltande armé.

Kina håller också på att hjälpa Pakistan att utveckla kärnkraft.

Ett märkligt efterspel ägde dock rum i veckan. Pakistans försvarminister, som var med på besöket i Kina, offentliggjorde att man givit Kina tillstånd att anlägga en örlogsbas vid Gwadar just vid Persiska viken.

Kina har redan bidragit med över en miljard kronor för att bygga den hamn som i dag finns i Gwadar, och försvarministern sade till journalister att ”vi har bett våra kinesiska bröder att vara vänliga att bygga en örlogsbas vid Gwadar”.

Kina har de senaste jobbat hårt för att anlägga nya baser för sin flotta i mellersta och västra Asien, särskilt som man för tillfället är på tok för beroende av Malacka-sundet som enda färdväg för oljeimport.

En örlogsbas vid Pakistans sydvästra kust, med tillgång till Persiska viken, vore utmärkt för Kina på många vis.

Kartan visar Gwadars strategiska position, nära till såväl Indien som Persiska viken. Pakistan gränsar också till Xinjiang och den omstridda landgränsen Kina-Indien, vilket givetvis också kan komma kineserna till nytta.

Men det kinesiska utrikesdepartementet sade dock överraskande i torsdags att de ”inte hört talas” om något sådant erbjudande, och ärendet har sedan dess inte tagits upp igen.

NY Times menar att missförståndet helt enkelt kan bero på att frågan diskuterades vid besöket i Kina, och att försvarsministern ”uppfattat situationen fel” och trott att Kina genast vill anlägga en örlogsbas vid Gwadar.

Även Foreign Policy spekulerar i vad som egentligen är meningen med detta uttalande från Pakistan och nekande/ovilja av Kina till ett så pass attraktivt erbjudande.

Man menar att kineserna är oroade över säkerheten vid Gwadar, och därför inte är redo att styra en örlogsbas där ännu.

En annan anledning kan vara att inte gå allt för hårt fram mot Indien, som redan är oroade över Kinas expansion av infrastruktur och hamnar i bland annat Burma, Sri Lanka och Bangladesh.

En örlogsbas hos ärkefienden Pakistan skulle kunna bli ”för mycket” för ett Indien som redan känner sig hotat av det så kallade ”pärlbandet” av hamnar under kinesiskt inflytande vid länder kring Indiska oceanen.

Foreign Policy menar att handeln mellan Kina-Indien snart kan vara den största mellan några länder i världen, och att man trots osämja fortfarande tjänar på att ha en någorlunda bra relation till varandra.

Samtidigt poängteras dock att Kina inte är sena att utnyttja Pakistans tillfälliga dispyt med USA för att närma sig Pakistan, och att Gwadar är viktigt i och med att Kinas handlingar där ”indikerar Kinas intentioner för de kommande åren och årtiondena”.

Klart är i alla fall att Pakistan nu värderar relationen till Kina särskilt högt, och kan komma att upplåta sitt territorium för kinesiska intressen av varjehanda slag.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera