Årsdag, massakern vid Himmelska fridens torg

I dag var det 22 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg ägde rum i centrala Peking.

Det finns egentligen ingenting att säga om bakgrunden eller händelseförloppet som inte står på Wikipedia eller i någon mer seriös historiebok.

Dessutom förblir stora delar av detta dunkelt och hemligt, på grund av kinesiska regeringens effektiva mörkläggning, och olikheterna i alla de otaliga versionerna från andra källor.

Ingen vet ens hur många som miste livet då stridsvagnar och kulsprutor drabbade samman med beslutsamma studenter och pekingbor vid gryningen den fjärde juni nittionhundraåttionio.

En rapport från Sovjetunionen säger 10 000, medan Nato uppskattar antalet till 7 000.

Kinesiska Röda korset uppgav att 2 600 dödades den fjärde juni; en högre anställd i samma organisation sade senare anonymt att siffran snarare var 5 000.

Västerländska diplomater samt Amnesty talade tidigt om 1 000 döda, medan den kinesiska regeringens officiella version fortfarande bedyrar att endast 241 personer gick ur tiden.

I ett nyligen publicerat dokument på Wikileaks citeras källor från den amerikanska ambassaden säga att ingen alls dödades på torget, utan bara runtomkring.

Ingen vet heller vad som egentligen var i görningen. Vad ville de som protesterade? Avsätta kommunistpartiet? Ha demokrati?

Frågan är mycket komplicerad. Olika versioner säger att demonstranternas ambition var allt från att inför demokratiska val, till att endast minska korruptionen bland det högsta ledarskiktet.

Vid ett seminarium i Hongkong frågade jag personligen Han Dongfang vad som var syftet med protesterna.

Han sade att de flesta studenterna inte hade en aning om vad demokrati var för något, men att de ville se mindre orättvisor i samhället samt rättigheten att uttrycka sig fritt.

Det handlade enligt Han Dongfang inte om att störta det styrande partiet.

Och Han Dongfang borde veta detta bättre än någon av oss andra; han var nämligen en av de få studenter som var kvar på torget då stridsvagnarna rullade in, och lever i dag i exil i Hongkong eftersom han skulle arresteras så fort han sätter sin fot i Kina igen.

Röda flaggor vajar på Himmelska fridens torg. Foto av mig, våren 2004.

Så dödssiffran är oklar, demonstrationernas bakgrund och syfte är också oklart. Att diskutera något av detta är alltså bara att spekulera.

Det pågår också en ständig debatt om huruvida detta var ett oförsvarligt brott mot mänskligheten, eller ett nödvändigt ingrepp för att säkra den stabilitet som enligt många Kinas fortsatta utveckling står och faller med.

Även detta är bara spekulationer, eftersom ingen möjligtvis kan veta vad som hade skett om de som demonstrerat fått sin vilja igenom.

Här börjar debatten gränsa till filosofisk/moralisk snarare än politisk, och det hela blir bara mer komplicerat av att det inte finns något facit.

Vad som är mer intressant än att diskutera dessa frågor är att kolla på hur det ser ut i dag, samt filmer och böcker från dem som faktiskt var där.

I Peking är givetvis polisnärvaron stor vid torget, där tusentals turister i dag spatserade omkring som vilken vanlig dag som helst.

Få här har någon större kunskap om denna händelse, och inte är de särskilt intresserade heller. I en bil på väg hem alldeles nyss frågade jag en kinesisk vän om han visste vad det var för årsdag, och han svarade ”nej”.

Jag nämnde svaret, och han sade ”just det”. Han är en god vän till mig och vet vad jag arbetar med. Hade han varit nyfiken hade han kunnat fråga mig för mer information, men det gjorde han inte.

Myndigheterna är fortfarande måna om att lägga locket på, och har nu i dagarna erbjudit skadestånd till mödrar åt de studenter som avled för 22 år sedan. Men något ”förlåt” kunde de bestämt inte få.

Den enda platsen i hela Kina där denna dag uppmärksammas är (förutom internet) Hongkong, där över 100 000 människor under dagen samlades i en central park för att tända ljus.

För den som vill fördjupa sig i detta ämne rekommenderar jag denna bok med personliga reflektioner från en politiker som var involverad i beslutsfattandet kring massakern och och denna film som innehåller otroliga foton av det som skedde.

Samtida nyhetsrapporter är också intressanta och redan klassiska. Se BBC:s nyhetsinslag från fjärde juni nittonhundraåttionio (länk till youtube), samt denna artikel från The Guardian dagen efter.

Kuriosa: Det är ”tack vare” massakern vid Himmelska fridens torg som jag bor i Kina . För någon handfull år sedan vann jag en tävling med den B-uppsats jag skrev vid mitt svenska universitet, där en flygbiljett till Kina var första pris.

Ämnet på uppsatsen var ”Himmelska fridens torg i svensk media”. Jag beslutade mig för att använda biljetten för att studera kinesiska i ett halvår, och har omöjligen kunnat slita mig från detta fantastiskt intressanta land sedan dess.

Uppsatsen tänker jag inte lägga upp här, men om någon vill ha en kopia går det bra att maila mig.

Vissa datum, årtal och titlar har inte skrivits ut i samma format som är brukligt på denna bulletin för att undvika engelska sökmotorer.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

6 Comments

  1. Jag tycker du blandar bort korten här och det faktum att du kallar Han Dongfang för ”student” (han var facklig aktivist) skvallrar om ganska ytterliga kunskaper om rörelsen. Bakgrunden till demonstrationerna och demonstranternas krav är tämligen väldokumenterade. Ett stort antal pamfletter och dokumentärfilmer har dokumenterat rörelsens krav och debatter bland olika aktivister. Naturligtvis fanns det ingen absolut enighet om rörelsens krav, men i vilken rörelse finns det det?

    Vi vet också att blodbadet 4-5 juni var ett resultat av en maktkamp inom partiet, där den konservativa flygeln bestämt sig för att kväsa rörelsen med våld på ett tidigt stadium. Redan den 20 april gav Folkets dagblad ut en ledare där man stämplade minnesdemonstrationerna för Hu Yaobang som ”kontrarevolutionära”, vilket var en veritabel dödsdom för demonstranterna. En stor del av stridigheterna inom partiet rörde sig kring detta och det faktum att stridigheterna skedde öppet uppmuntrade fler att delta i demonstrationerna.

    Vi vet inte exakt hur många som avled, men det finns listor på saknade personer och man kan göra olika uppskattningar av antalet dödsoffer. För eller senare kommer folk tala och arkiven öppnas och då kommer vi få mer exakta uppgifter. Men det ska inte spela någon roll för vår bedömning om det var 100 eller 10.000 som sköts ihjäl den där natten. Det är ingen ”filosofisk” fråga alls, om det nu inte är så att du vill omvärdera andra skändligheter som skett på mer nära håll. 13 demonstranter sköts ihjäl i Derry den Blodiga söndagen 1972 och vi talar fortfarande om det.

    • Hemulen – vad kul att du är tillbaka och förgyller bulletinen med dina skarpa analyser!

      Jag skrev fel. Han Dongfang var inte student, utan facklig aktivist. Jag vet detta då jag själv träffat honom.

      Men, det är lätt att skriva fel, vilket kan ses av att du själv smickrande kallar mina kunskaper för ”ytterliga” (jag tror du menar ”ytliga”).

      Demonstranternas krav är knappast ”väldokumenterade”, men det är ju också en relativ fråga.

      Givetvis vet vi att det handlade om en maktkamp inom partiet. Har jag någonsin motsatt mig det? Liksom dig har jag väl läst det mesta som har med incidenten att göra, liksom Zhao Ziyangs nya bok.

      Med ”folisofisk fråga” menade jag inte antalet döda, utan vissa debattörers utilitaristiska argument om att massakern slog vakt om en ekonomisk tillväxt som gagnat långt fler än dödsantalet.

    • Hoppas det inte var ironiskt menat det där med skarpa analyser. Jag käftar gärna emot litet då och då om du inte har något emot det. Du har ju fått litet rutin på bloggen nu…

  2. Jo, demonstranternas krav är mycket väldokumenterade. Hundratals journalister var på plats och dokumenterade det de såg och hörde. Aktivister från Taiwan och Hongkong deltog och förde med sig dokumentation ur landet, för att inte tala om de som flydde. Bara ett par månader efter 4 juni publicerade aktivister i Hongkong två volymer med vägtidningar, flygblad och appeller från rörelsen. Jag var i tonåren när detta skedde så jag tog del av detta material redan då. Jag har vänner och bekanta som var på plats och har även lyssnat till deras historier.

    Året därpå gav Princeton University Press ut många av dessa dokument i översättning under titeln _Cries for democracy : writings and speeches from the 1989 Chinese democracy movement_. Till detta kommer ett otal akademiska artiklar, avhandlingar och böcker som behandlade olika aspekter av rörelsen. Även seriösa journalister gav ut bra böcker, som Munro och Blacks _Black hands of Beijing_, vilken klargör skeendet. Jag vill inte vara snorkig, men nästa gång du lämnar Kina borde du investera i dessa böcker och läsa på litet.

    Jag förstår inte var du vill komma genom att uppmärksamma de utilitaristiska resonemangen. Finns det andra massakrer vi bör omvärdera? Kuppen i Chile 1973? Sharpville-massakern? Song My?

    • Även om de är väldokumenterade så skiljer de sig mycket inbördes. Jag har själv hört Han Dongfang säga att han och många andra inte hade en aning om vad demokrati innebar, och håller det högre än vad du upplevde i tonåren.

      Snorkig har du förresten redan lyckats vara :)

    • Jag har också hört samma sak, att många som deltog i demonstrationerna inte visste vad demokrati var, senast från en av ledarna för ett par år sedan. Men det är väl aldrig så att alla som deltar i en rörelse vet exakt vad de vill och är exakt samstämmiga, vare sig då eller senare. Fråga dem som deltog i demonstrationerna i Göteborg 2001 vad ”globalisering” är och du kommer att få högst olika svar. Jag är inte heller säker på att alla dem som fick rösträtt i Sverige 1921 var helt på det klara med vad det innebar. So what?

      Demokrati är inte ett fixt och färdigt program utan en process man bara kan lära sig genom att experimentera och utbyta idéer. Att demokratirörelsen misslyckades 1989 berodde inte i första rummet på att de inte skulle förstått vad demokrati är, utan att de hade en grym och beslutsam fiende som inte ville dela makten med någon.

Kommentera