Föregående helg hände det något intressant i den nordkinesiska staden Dalian (大连).
Efter att en tropisk storm varit nära att skapa en olycka vid en kemikaliefabrik, gav sig stadens invånare under söndagen ut på gatorna och protesterade i syfte att få anläggningen stängd.
Protestmarschen uppmuntrades på kinesiska sociala medier som Weibo och Renren. Trots försök att censurera bort känsliga meddelanden ökade antalet folk på gatorna i Dalian.
Enligt statlig media var det 10 000 som protesterade; enligt andra källor var det upp emot 70 000.
Bilder tyder i alla fall på att det var betydligt fler än 10 000 på gatorna redan i ett tidigt skede av protesten.
Efter bara några timmar gick så stadens partichef och borgmästare också ut på gatan, för att förklara att fabriken ska bommas igen.
Det hela skedde inom loppet av en halv dag, och hyllades av många medier och observatörer som en seger av folket och de sociala medierna mot myndigheterna.
Video där Dalians borgmästare och partichef förklarar att kemikaliefabriken ska stängas.
Dagens Nyheter föll också in i kören genom två artiklar i dag, med rubrikerna ”Mikrobloggar skakar Kinas regim” och ”Försöker tysta ned upploppen”.
”Folksamlingen i kuststaden växte snabbt till över tio tusen. Efter några timmar hade demonstranterna fått sin vilja igenom”, skriver DN:s korrespondent Torbjörn Pettersson.
Han menar att ”protesterna i söndags ledde till att [fabriken] stängdes”, och fortsätter:
”Det är ovanligt att kinesiska myndigheter så snart reagerar på allmänhetens ilska. Mer normalt har varit att de undviker att fatta beslut under demonstrationer av rädsla för att det uppmuntrar till nya protester”.
Händelseförloppet var givetvis väldigt intressant, och jag övervägde att skriva om det här på bulletinen redan i söndags kväll.
Men jag väntade i stället, i tron om att alla pusselbitar inte riktigt var på plats. Myndigheterna hade gett upp för lätt, det måste ligga något mer bakom.
Och så såg jag tidigare i dag på Wall Street Journal en mer klarsynt sammanfattning av den Peking-baserade advokaten Russell Leigh Moses.
Artikelns två första paragrafer talar för sig själva:
This past weekend’s protests in the northeastern city of Dalian to close a controversial chemical plant there have been interpreted by many observers as yet another sign of the Communist Party in retreat.
It’s nothing of the kind. The protests do not demonstrate that people’s power is changing China. The event actually demonstrates the current weakness of the public when matched against the Party.
Moses har nämligen snappat upp faktumet att Kinas myndigheter redan innan protesterna beslutat sig för att stänga kemikaliefabriken, just eftersom den utgör en stor olycksrisk vid oväder.
Det framgår av att statliga kinesiska medier tagit upp frågan om stängning redan innan protesterna startade.
Moses menar att beslutet ännu inte hade nått ut till den del av allmänheten som protesterade.
Det var således enkelt för Dalians partichef och borgmästare att efter bara några timmar säga att fabriken kommer stängas – beslutet hade ju tagits flera dagar tidigare.
En viktig poäng som Moses påpekar – men som DN med fler helt missar – är att även om internet ger möjlighet att ventilera missnöje, så går det givetvis inte att i Kina få en fabrik stängd på några timmar genom fredliga demonstrationer.
Torbjörn Pettersson missar också helt målet då han skriver att ”statliga [kinesiska] medier tycks ha fått direktiv att följa den nya linjen att vara öppna i rapporteringen”.
Att de statliga medierna rapporterade öppet från protesten, berodde enligt Pettersson på internets kraft: ”Kommunistpartiet inser naturligtvis att det bara hade blivit löjligt annars, när mikrobloggarna ligger steget före med med ocensurerad information”.
Något av detta märktes dock inte efter tågolyckan vid Wenzhou i slutet av juli i år, då myndigheterna drog till med en klassisk mediabläcka.
Direktiv om positiv rapportering läckte ut, och flera kända journalister avskedades för att ha brutit mot dessa.
Partiet avstod alltså inte från något sådant för två veckor sedan för att det skulle vara ”löjligt”, och gör det inte nu heller. Denna gång kunde man rapportera fritt, för att fabriken ändå skulle stängas.
Times of India tar det hela ännu längre än Pettersson, och missar hela måltavlan med rubriken ”Clashes erupt as China sees first Jasmine type revolt sparked by internet”.
Syftet med detta inlägg är inte att nita dit Torbjörn Pettersson eller någon annan – det var ju trots allt en majoritet av alla medier som helt naturligt tolkade situationen på detta vis.
Och i det stora hela har ju naturligtvis Pettersson helt rätt; mikrobloggar och internet har gjort en enorm skillnad i Kina, och tvingat myndigheterna till en större öppenhet mot folket.
Däremot måste man lugna ner sig och rapportera om detta på ett sansat och rationellt vis.
Även om man nu kan uttrycka sitt missnöje på internet, så är det ändå kommunistpartiet som fortfarande kontrollerar armé, säkerhetstjänst, administration, domstolar och för den delen även vad som kan skrivas på internet.
Man behöver därför inte – inte ännu i alla fall – stänga ner några fabriker om man absolut inte vill.
Eller som advokaten Moses på Wall Street Journal uttrycker det:
The first [lesson to be learned] is that public resistance and activism can prompt leaders to pause, and even reverse decisions that provoke outrage. And sometimes, as in Dalian, they might move to accelerate a plan that’s already been approved. But that’s about all. The events in Dalian demonstrate that sparks do not necessarily make prairie fires.
There is plenty of sympathy on social media for the protests, but no one stepped out to stage a similar standoff elsewhere in the country. Local authorities are getting a good deal of practice in confronting discontent and they have been successful at corralling it, cowing others into not participating and coercing those who might seek to emulate it elsewhere.
