Någonsin hört mantrat ”Kina håller på att bli gammalt innan det blir rikt” upprepas i västliga medier?
Förutom mer dagsaktuella och akuta frågor som bytet av toppskiktet inom Kommunistpartiet, nya miljöskandaler och bröstdunkning över rättigheter till ödelagda rev i Sydkinesiska Havet, står Kina inför ett större samhälleligt problem som kan komma att få digra konsekvenser om inget görs snabbt. Det handlar om en demografisk tidsbomb som uppstått i kölvattnet av landets ettbarnspolicy och andra samhällstrender: Kina börjar bli gammalt, och kommer inom ett par tiotal år bli mycket gammalt.
Under ett diskussionsforum igår i Peking, skriver Netease, föreslog chefen på Ministeriet för Mänskliga Resurser, He Ping, att Kina som följd av en drastiskt åldrande befolkning bör vidta åtgärder och öka den nuvarande pensionsåldern med ett år vartannat år från och med 2016. Med den takten skulle Kinas pensionsålder ligga på 65 år 2045. Den nuvarande pensionsåldern är 55 för kvinnor och 60 för män. En nämnvärd detalj i detta är att förväntad livslängd för den genomsnittlige kinesen just nu är avsevärt lägre än t. ex. Sverige, bara 73. Dock förväntas den öka till 74 inom ett fåtal år.
Vad kommer hända med den klassiska ‘parkhäng’-vyn i Kina – solroskärnor, fjäderboll, höftjuck och fågelburar, om Kinas äldre tvingas ut i arbete? Foto: Ruben Evensen
På senare år har Kinas exportcentrum längs med kusten drabbats av brist på arbetskraft, ofta på grund av fler möjligheter inåt land för unga migrantarbetare. En konsekvens av Kinas åldrande befolkning, eller Laolinghua (老龄化) är att man står inför en våldsam minskning av andelen människor i arbetsför ålder. När de som gick ut i arbetslivet på åttiotalet går pension kommer det att gå två arbetare på varje pensionär, vilket står i stark kontrast till den nuvarande ration av 6:1, detta enligt förra årets folkräkning i Guangdongprovinsen.
En sådan utveckling ger skäl till oro för många unga kineser som redan har nog att tänka på med de höga krav som ställs på personer (främst unga män) med önskan om att hitta en framtida livspartner.
För de som ändå är lyckligt lottade och har råd med inbetalningar till pensionsfonder, är framtiden långt ifrån säkrad; enligt en känd kinesisk ekonom, Lang Xianpin, spelar Kina ett ”ponzi-spel – vi använder de pengar som betalas in från unga till att täcka upp utgifterna till de äldre. När de som är unga nu pensioneras ut kommer det inte att finnas några pengar kvar till dem. Det blir mycket farligt”. Detta nyligen uttryckt i en bloggpost.
En annan fråga som blir ett naturligt led i debatten om Kinas grånande är förstås landets ökända ettbarnspolicy. Den åldrande befolkningen har på senare tid gett upphov till en fräsch diskussion om huruvida det verkligen är nödvändigt att driva en så strikt och ibland chockerande (se mitt förra inlägg på InBeijing) kampanj mot barnafödande. Oavsett om det skett naturligt eller genom externa influenser ligger nu Kinas födelsetal långt under de nivåer som behövs för att ersätta den äldre befolkningen. Samtidigt ställer sig många frågan: Om man mot förmodan släpper helt på restriktionerna och plötsligt låter samtliga invånare i Kina föda ett andra eller t.o.m tredje barn, betyder det att födelsetalen plötsligt normaliseras och går tillbaka till full ersättningsnivå? Akademiska studier som gjorts tyder på att de födelsetal som råder nu är relativt naturliga och i huvudsaks drivits fram genom ökade levnadskostnader, höga studieavgifter och minskad efterfrågan på barn i förhållande till andra ‘saker’ i livet. (Morgan, S. Philip, Guo Zhigang and Sarah R. Hayford. 2009. China’s Below Replacement Fertility: Recent trends and Future Prospects. Population and Development Review) När unga Shanghaineser sent förra året uppmuntrades att bära ett andra barn sades bara hälften vara villiga.
Trots ökad press på unga att överleva i ett hårdnande ekonomiskt klimat och förändrade attityder kring föräldraskap ska man inte förminska den viktiga roll regeringen haft i att dra trådarna till den demografiska tidsbomb som snart kommer att drabba det kinesiska fastlandet. Ta den insiktsfulla kommentar kinareportrarna på The Economist lämnade till oss förra sommaren:
Ettbarnspolicyn har troligen förminskat födelsetalen till nivåer lägre än vad de annars hade gått ner till. Därför har Kina nu en av världens lägsta ”berondekvoter”, med cirka tre ekonomiskt aktiva vuxna per beroende barn eller gammal person. På grund av detta har man kunnat avnjuta en större ”demografisk återbäring” (extra tillväxt som ett resultat av en hög kvot arbetare i förhållande till beroende personer) än sina grannar. Men återbäringen kommer snart att vara uttömd. Mellan 2000 och 2012 droppade andelen av befolkningen under 14 år – framtida försörjare av sina föräldrar – från 23% till 17%. Kinas unga är nu för få, inte för många. Det går runt åtta personer i arbetsför ålder på varje 65-plussare. År 2050 kommer det bara att vara 2.2. Japan, världens äldsta land just nu, har 2.6… Det gamla ledarskapet är hårt bundna till ettbarnspolicyn, men det nya ledarna som tar över nästa år kan tänka om. De bör få ett slut på denna vedervärdighet så fort de träder till makten.
Och slutklämmen… ”Kina kommer bli gammalt innan det blir rikt”.
Var det inte ett ponzi-spel som körde Albaniens ekonomi i botten under 90-talet? Det påminner mig lite om snacket här i Sverige, när vi växer upp kommer inte vi heller ha någon pension låter det, och även vi ska ju höja vår pensionsålder, fast var det inte till 75 här?
Nåja, jag tycker mig kunna se tecken på att Kinas regering hittar fler och fler ”ursäkter” för att i en nära framtid (?) ta bort sin ettbarnspolicy. Jag tror dom redan nu vet vilka konsekvenser den ger, men letar efter ursäkter för att kunna ta bort den så den inte framstår som ett misstag, utan helt plötsligt inte blir nödvändig längre. Hoppas nästa ”president” löser upp den fort.
Om någon intresserar sig för en ännu mer pessimistisk syn på Kinas demografi och tillhörande problem, finns denna video med Nicholas Eberstadt, amerikansk ekonom.
http://fora.tv/2008/04/28/Nicholas_Eberstadt-Chinas_Looming_Demographic_Troubles
Själv vet jag för lite för att uttal mig om Eberstadt har rätt. Inom parentes när han jämför med forna Östtysklan, tycker jag han visar prov på dålig vetenskap. I korthet pekar han på att flera regioner i östra Tyskland har kvinnounderskott, eftersom kvinnor i större utsträckning än män flyttar till väst, och att nynazismen är stark i just de östra regionerna. Ja, detta är givetvis en kommentar till att Kina kommer att ha kraftig kvinnobrist. Men som de säger: ”correlation does not equal causation”, nynazismen och kvinnobristen behöver inte ha ett samband.
Egentligen är det väl en rimlig följd att höja pensionsåldern då medellivslängden ökar. Den förväntade livslängden i Shanghai är ju högre än i Sverige i dag – tillsammans med demografiska utmaningar finns det ju då få anledningar till en så pass tidig pension.
Jo, det kan man ju faktiskt tycka. Men en punkt, som uttrycktes på diskussionsforumet jag nämnde i artikeln (om man orkar kan man läsa den, delar av den ska finnas översatt till engelska på Chinasmack.com) var att ju äldre en kines är, desto lägre är hans hennes utbildningsnivå! Dvs många kommer hamna i ett träsk av hjärndöda uppgifter, monotona rörelser och fysisk betoning på arbetet.. Nu ska de i för sig satsa på utbildningsprogram för äldre för att undvika någon sorts industri möter ålderdomshem-mardröm, och istället skapa… en hel här av sextioplussigt chefsmaterial.