Londons OS-invigning, jämfört med Pekings

Det var många som frågade sig hur London skulle kunna matcha den påkostade och magnifika OS-invigningen i Peking 2008.

Filmregissören Zhang Yimou – känd för påkostade, episka filmer som Hero och The Flowers of War – slog ju som bekant på stort med en blandning av specialeffekter och stora, synkroniserade hav av människor.

Brittiska regissören Danny Boyle – bakom bland annat Trainspotting och Slumdog Millionare – hade en relativt liten budget att röra sig med.

Och Bleacher Report påpekar mycket riktigt att London inte hade en chans mot Peking då det gäller storlek eller effekter.

Man bryter ner de båda ceremonierna i kategorierna ”intro”, ”kulturella segment”, ”visuella effekter” och ”tändning av elden”. I sammanfattningen ”overall” får London 8 poäng, mot 9,5 poäng för Peking.

Även Washington Post håller med om att Pekings invigning var maffigare:

Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London’s ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene.

“There has to be a modesty,” Boyle said. “You can’t get grandiose with this job because you are following Beijing.”

Washington Post påpekar också att Peking spenderade 40 miljarder dollar på sitt OS, jämfört med årets brittiska budget på 15 miljarder dollar.

Danny Boyle fick fokusera på annat för att göra invigningen minnesvärd. Bland annat belystes det nationella sjukvårdssystemet och kampen för rösträtt – något som givetvis inte förekom i Peking för fyra år sedan.

Man intervjuar Danny Boyle, som berättar om tanken med behandla såväl Englands forna storhet som moderna förfall, istället för att tävla med Kinas påkostade nationalistiska koncept:

“Beijing is something that in a way was great to follow because up to Beijing you can look back and clearly there was an escalation — the shows get bigger and bigger and bigger,” Boyle said. “And you can’t get bigger than Beijing. That in a way kind of liberated us.
(…)
“We are learning our place in the world,” Boyle said. “A hundred years ago, we were everything. Obviously the industrial revolution has partly bred that. But there is a change, so I hope there is an innate modesty (in the ceremony) about it as well. It’s not unspectacular and unambitious. Quite the reverse. But there’s a sense of modesty about it. You have to learn your place in the world.”

Den kinesiska regimkritiska konstnären Ai Weiwei utvecklar detta resonemang ytterligare i en artikel för The Guardian:

Because Great Britain has self-confidence, it doesn’t need a monumental Olympics. But for China that was the only imaginable kind of international event. Beijing’s Olympics were very grand – they were trying to throw a party for the world, but the hosts didn’t enjoy it. The government didn’t care about people’s feelings because it was trying to create an image.
(…)
There were historical elements in the Beijing opening ceremony, but the difference is that this was about individuals and humanity and true feelings; their passion, their hope, their struggle. That came through in their confidence and joy. It’s really about a civil society. Ours only reflected the party’s nationalism. It wasn’t a natural reflection of China.

Han menar att Londons invigning var mer av en folkfest, där det fördes fram vad gemene man är stolt över, och har användning för – som exempelvis hälsoreformer och rösträtt:

In London there were more close-ups – it didn’t show the big formations. It had the human touch. In Zhang Yimou’s opening ceremony there was almost none of that. You could not push into a person’s face and see the human experience. What I liked most with this was that it always came back to very personal details. And that’s what makes it a nation you can trust; you see the values there.

Och kanske har Ai Weiwei en poäng. Under gårdagens invigning fick vi höra en kör av hörselskadade, handikappade barn sjunga nationalsången. För fyra år sedan fick en liten flicka mima, för att flickan som egentligen sjöng ansågs vara för ful.

I ärlighetens namn kan man ju fråga sig vilken av dessa två linjer som egentligen är att föredra.

Flickan som mimade vid OS-invigningen i Peking, för att hon som sjöng på riktigt var för ful. Även efter invigningen hävdade statlig kinesisk media att det var denna flicka som sjöng på riktigt.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera