Min artikelserie om Kinas ledarbyte

Som ni säkert vet, så kommer Kina byta ut stora delar av sitt politiska ledarskap den 8 november i år.

Då hålls kommunistpartiets 18:e partikongress, där sju av nio medlemmar av politbyråns stående utskott – Kinas högsta politiska instans – kommer dra sig tillbaka.

President Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao kommer med största sannolikhet ersättas av Xi Jinping och Li Keqiang.

Som läsare kanske ni märkt att jag hittills skrivit relativt lite om denna moderna Kinas största politiska händelse som bara äger rum vart tionde år.

Anledningen är att jag gjort en artikelserie om detta ledarbyte på min blogg för tidningen Finansliv.

I går skrev jag klart den tredje och sista delen i denna serie, som kan läsas gratis på Finansliv.

Del 1 handlar om hur den gamla administrationen under Hu Jintao och Wen Jiabao styrt Kina de senaste tio åren, och vilket arv de lämnat efter sig:

För att sammanfatta Kinas ledarskap de senaste tio åren, används ofta termer som ”enkla vägen ut”, och skjuta problemen framför sig. Till ovanstående lista kan man också lägga till hårdnad censur, uteblivna lagreformer, dåliga banklån, allvarliga miljöföroreningar, en bostadsbubbla och stagnerande utrikespolitiska relationer.

Så trots att de tio senaste årens tillväxt har varit stabil (dock något sjunkande: 9,1 procent i fjol och en prognos på under 8 procent i år, jämfört med en snittillväxt på över 10 procent 2002-10) så är utländska bedömare överens om att Hu och Wen skapat problem, snarare än att lösa dem.

I del 2 beskrivs de nya ledarna, samt vilka förväntningar som ställs på dessa i media och på Kinas gator:

Överlag har den nya generationens ledare mer förståelse och kontakt med västvärlden. Xi Jinping är en humoristisk minglare som skämtar obekymrat på engelska, och har satt sin dotter att plugga vid Harvard.

Det kan jämföras med sittande presidenten Hu Jintao, som gillar rysk kultur och inte gett en enda intervju sedan 2007. Liksom många andra av fjärde generationens politiker, beundrar Hu rysk kultur, och är uppväxt med Sovjetunionen som förebild.

Del 3 tar upp vilka utmaningar de nya ledarna står inför, och framför allt vilka förändringar som är realistiskt att förvänta sig efter ledarbytet:

Rent generellt kan man dock urskönja en konservativ och en mer liberal fraktion inom Kinas politiska elit.

Den förstnämnda prioriterar ren BNP-tillväxt, gärna i de redan välutvecklade kustområdena, och ger inte kritiker något utrymme i media eller på gatorna. Den sistnämnda är mer bekymrad över miljö, klasskillnader och säger sig jobba för ett ”harmoniskt” samhälle.

Artikelserien har fokus på ekonomi och politik. De tre inläggen är relativt långa, men ger en bra bakgrund och bild över vad man kan förvänta sig inför Kinas kommande ledarbyte.

InBeijing kommer givetvis fortsätta skriva om förväntningar inför, och resultat efter, den 18:e partikongressen.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

2 Comments

  1. en spännande analys av det politiska ledarskapet i Kina.Vad som varit och vad som ev.komma ska.
    Ingen annanstans i svensk press/tv har jag läst eller hört något försök till analys liknande denna.
    Du är vår ljusbärare när det gäller Kinainformation och jag önskar att dina analyser framöver kommer att synas och även höras istörre sammanhang.

Kommentera