Skådespelet Ledarbytet nere i regeringsbyggnaden vid Himmelska fridens torg verkar flyta på utan någon större dramatik utåt.
Avgående president Hu Jintao höll ett 100 minuter långt tal om landets fantastiska utveckling under hans tio år vid makten.
Hu lovade återigen krafttag mot korruptionen. En delegat sade sig gråta fem gånger under talet, och en annan ”klappade händerna tills de domnade av”.
Avgående premiärminister Wen Jiabao sade vidare att man nu skulle jobba hårt för att ”förbättra kommunistpartiets ledarskap, förbättra demokratin, optimera rättsväsendet och få domstolarna att döma med lagen som grund”.
Med andra ord går allt enligt planerna. Ledarna läser upp tal som det filats på i månader.
Inget oförutsägbart händer utåt sett, och de tusentals journalister som på plats bevakar skådespelet till partikongress får nöja sig med återupprepningar av positiv statistik och eget beröm.
Viss diskussion har dock ägt rum efter att den tidigare presidenten Jiang Zemin – nu 86 år gammal – dök upp i Peking och intog en central roll under partikongressen. Han är nämligen en känd antagonist till sittande presidenten Hu Jintao.
Den nu 86-årige Jiang Zemin får hjälp av president Hu Jintao – hans politiska fiende – att ställa sig upp under den pågående partikongressen i Peking
Och efter att Hu Jintaos monotona hundraminuterstal tal inte exakt följde det manus som delades ut i efterhand, satte genast spekulationerna om den bakomliggande orsaken igång. Var det Jiang Zemin som ”vunnit” striden bakom kulisserna och censurerat Hu Jintao?
Som Ruben Evensen tidigare i veckan skrev här på InBeijing, så är det dock omöjligt att veta vad allt detta betyder, eller om reform kommer verklighet efter ledarbytet.
Dock måste man ju kunna spekulera, och det är av stort intresse att läsa då insatta personer så gör. Särskilt om de har motsatta åsikter och argumenterar mot varandra.
Vill därför uppmärksamma på den ”dialog” mellan akademikerna och Kina-experterna Cheng Li och Minxin Pei, som Wall Street Journal publicerar i samband med Kinas partikongress.
Cheng Li tror att reform kommer ske, eftersom kommunistpartiet är tvingade till det om de inte vill förlora makten:
Against this background, it’s not difficult to imagine that the fifth-generation would put emphasis on political reform, not least because there’s a growing consensus that China’s economic problems — particularly the recent slowdown — is a result of the political bottleneck. That makes political reform a must.
Without political reform, China cannot have structural change from an export-led economy to an innovation-driven, domestic consumption-driven economy. That’s because an innovation-led economy needs political openness. And consumption or service-sector development needs stronger rule of law. So without this kind of political development, you will not achieve the level of economic growth China needs.
Finally, there’s also realization of the leadership that, yes, political reform is risky, but they want to be on the right side of history. Otherwise, revolution will be a possibility. No one — no leader — wants to go in that direction. So China’s fifth generation face a tough choice: Either save the party, which means bold political reform and even giving up some of their power and privilege, or they will be out of history.
Minxin Pei å andra sidan är mer skeptisk. Han hoppas också på reformer, men är långt ifrån säker på att dessa kommer äga rum, då vi inte vet något om de nya ledarna, och då dessa heller inte har visat upp någon större reformvilja under tidigare politiska uppdrag:
The necessity for reform does not mean that reform will take place. We’ve seen this not just in China but in many other authoritarian countries, where you see enormous need for the government to take certain action, but for one reason or another, such action does not take place. So I want to have a cautionary note.
Even in the case of China – leaving aside the issue of political reform, which is far more difficult, let’s look at economic reform. For the last 10 years people have been talking about the necessity for rebalancing the economy, dealing with corruption, dealing with inequality, dealing with the strengthening of the state sector at expense of the private sector; but nothing was done. So we have to be cautious.
Wall Street Journal har också gjort en ”del 2” i samma serie, där Cheng Li och Minxin Pei talar om kommunistpartiets uppbyggnad, med olika koalitioner och fraktioner.
Här presenterar Cheng Li sin allmänt vedertagna bild av en uppdelning mellan kommunistpartiets ”elitister” och ”populister”.
Elitister är den grupp som på engelska kallas för ”princelings”. Den består av barn till kända kommunistrevolutionärer, och har alltså fötts in i maktens centrum.
Gruppen sägs ledas av Jiang Zemin, och innehålla politiker som näste president Xi Jinping och den avsatte Bo Xilai.
”Populisterna” å sin sida ska enligt Cheng Li ledas av sittande president Hu Jintao, och bestå av politiker som arbetat sig upp genom ungdomsförbundet, exempelvis sittande premiärminister Wen Jiabao och tillträdande premiärminister Li Keqiang:
Now, I don’t want to go into details with these two coalitions. I think people are quite familiar with the concept of the princelings, who largely make up Jiang Zemin’s camp, versus the Tuanpai, referring to Hu Jintao’s Communist Youth League officials. So you have the Jiang camp and the Hu Jintao camp, and they’re competing against each other. This is the Chinese style of checks and balances.
Some people look at the difficulty of finding consensus between these coalitions and say that it’s ineffective. But if the alternative is a return to the strong man politics of the Mao-era that is certainly no better.
Minxin Pei motsätter sig denna förenklade uppdelning och menar maktkampen är betydligt mer komplicerad än så. Det finns allianser som går in i varandra, lägren är flera och utom kontroll att kartlägga:
Cheng’s analytical framework – “One Party, Two Factions” – is a very interesting idea, but I’m afraid it does not capture fully the complexity of politics at the very top. Factional lines or coalitional lines are more fluid. And I’m sure there are more than two coalitions, if we can use that term.
If you look at the analytical value of what this model tells us, it’s surprisingly little because when you look at somebody like Bo Xilai, who is princeling, and Xi Jinping, who is also princeling, they are so different. They may have the same sociological background, but that background doesn’t tell us much about their policy preferences. I would be in favor of a more complex, if less elegant, model for understanding Chinese politics.
Dessa två intressanta artiklar presenterar två olika synsätt, och ger insikt samt försök till analys huruvida reformer kommer ske eller inte.
Samma slags analyser är omöjliga om man nöjer sig med att åka ner till regeringsbyggnaderna och lyssna på ledarnas väl inövade tal.
