Nostalgi: USA förlorar Vietnamkriget

Har just spenderat ett par dagar med att skriva en lÄng historisk feature om Vietnamkriget för ett svenskt magasin, som ska publiceras efter sommaren. Detta krig Àr nÀrmast mytomspunnet i vÀst, dÀr fÄ förstÄr hur lilla Vietnam kunde slÄ supermakten USA. Genom en abstrakt text hÀr nedan, ska jag försöka förklara hur detta krig handlade om politik och beslutsamhet, snarare Àn militÀr teknik.

Det mÄste varit extra skönt för general Vo Nguyen Giap dÄ hans trupper 1954 stormade fransmÀnnens fort vid Dien Bien Phu. Generalens far, mor, fru, syster och svÀrdotter hade nÀmligen nÄgot Ärtionde tidigare alla torterats och dödas av den franska kolonialmakten. I och med slaget vid Dien Bien Phu tvingades Frankrike nu lÀmna inte bara Vietnam, utan hela Indokina.

FransmĂ€nnens historia i Vietnam var knappast nĂ„got att vara stolt över. Än i dag kallas det första Indokina-kriget (1946-54) för ”det smutsiga kriget” i Frankrike, och innan dess gjorde man som kolonialmakt sig skyldig till kanske Ă€nnu vĂ€rre övergrepp. Exempelvis orsakade man – tillsammans med amerikanska bombningar och japansk plundring – en svĂ€ltkatastrof som 1945 tog livet av upp till tvĂ„ miljoner mĂ€nniskor i Nordvietnam, vilket i sĂ„ fall var motsvarade en femtedel av omrĂ„dets totala befolkning.

Det var med andra ord inte svÄrt för Vietnams revolutionsledare Ho Chi Minh att vinna anhÀngare för att verkstÀlla den dröm han redan i tidiga Är varit besatt av: Att befria Vietnam frÄn utlÀndska kolonisatörer och ena landet under ett gemensamt styre.

De soldater som frÄn 1941 stred för Ho Chi Minh och hans eviga general Vo Nguyen Giap fick dock tidigt vÀnja sig vid att kÀmpa i hopplöst militÀrt underlÀge. Det kostade över 200 000 vietnamesiska soldaters liv att kasta ut Frankrike, varpÄ man sedan fick finna sig i att bli lurade vid förhandlingsbordet. De fredssamtal som följde pÄ den franska förlusten Àgde rum under kalla kriget, i samband med att Àven den koreanska halvöns öde skulle bestÀmmas efter flera Ärs krig dÀr.

Bland annat USA, Kina och Sovjet var inblandade uppgörelser som delade inte bara Korea utan Àven Vietnam i tvÄ delar. Medan lÀget i Korea var helt lÄst, sÄ sades det att det att demokratiska val skulle hÄllas 1956 i syfte att ena Vietnam. Men dÄ amerikanska analytiker uppskattade att Ho Chi Minhs koalition skulle fÄ upp till 80 procent av rösterna, sÄ stoppades valet utan vidare förklaring. I takt med att det kalla kriget intensifierades, blev det nÀmligen allt viktigare för USA att förhindra kommunismens spridning i Sydostasien.

Det stort nu klart för nordsidan att ett nytt krig skulle bli nödvÀndigt. Man började bygga upp sin infrastruktur, och skapade 1960 milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig frÄn den tÀta djungeln och de oframkomliga trÀskmarkerna i de allra sydligaste delarna av Vietnam fram i 15 Är framöver.

Amerikanska soldater stirrar ner i en ingÄng till Vietcongs tunnlar; ett system pÄ hundratals kilometer som var nödvÀndigt för dess gerillakrig

Amerikanerna slussade vid det hÀr laget Ärligen in miljardtals dollar till Sydvietnam korrupta regim, som Àven fick praktisk hjÀlp med att bygga upp en av vÀrldens starkaste militÀrmakter. Trots detta sÄ förlorade Sydvietnams armé (ARVN) allt större delar av sitt land till det mÄlmedvetna Vietcong, vars styrkor frÀmst utgjordes av hÄrdnackade nordvietnameser som blivit kvar i södern efter krigen mot Frankrike och Japan.

Vietcong började i allt större utstrĂ€ckning stöta pĂ„ amerikanska piloter och ”rĂ„dgivare”, vars egentliga uppgift var att utbilda ARVN, men som allt oftare sjĂ€lva deltog i direkta strider. Över 20 000 amerikaner fanns redan pĂ„ plats i Vietnam dĂ„ USA 1964 började skicka in regelrĂ€tta stridstrupper i landet, efter en oklar incident vid kusten, dĂ€r de uppgavs av nordvietnameser upprepade gĂ„nger attackerat en samling amerikanska fartyg. Det skulle senare visa sig vara ett falskt pĂ„stĂ„ende.

Icke desto mindre pĂ„började amerikanerna 1965 ”Operation Rolling Thunder”, en av vĂ€rldens största bombkampanjer nĂ„gonsin, dĂ€r över en miljon ton bomber slĂ€pptes över Nordvietnam, vilket var sex gĂ„nger fler Ă€n vad Japan fick ta emot under hela andra vĂ€rldskriget. Industri och infrastruktur lamslogs, och det mĂ€nskliga lidandet blev givetvis oerhört. Minst 50 000 civila dog under de drygt tre Ă„r som bombkampanjen pĂ„gick.

USA hoppades nĂ€mligen genom sin överlĂ€gsenhet bomba det fattiga Nordvietnam till eftergifter. NĂ„got som inte alls skulle lyckas med. I ett eldigt tal sommaren 1965, medan delar av Hanoi stod i brand, sade politbyrĂ„ns generalsekreterare Le Duan att ”det inte spelar nĂ„gon roll” hur stor skada bombplanen gör, eller hur mĂ„nga amerikanska trupper som skickas till Vietnam. USA skulle Ă€ndĂ„ förlora kriget till slut.

Nordsidan bemötte sin tekniskt överlĂ€gsna fiende genom ett ”folkkrig”, dĂ€r de politiska aspekterna sĂ„gs som lĂ„ngt viktigare Ă€n de militĂ€ra. Genom utstuderad propaganda hade kommunisterna civilbefolkningen pĂ„ sin sida i sĂ„vĂ€l södra som norra Vietnam. Man kunde rĂ€kna med folkets fortsatta stöd oavsett vad som hĂ€nde, allt kriget skulle framkalla protester i USA. Nordvietnam rĂ€knade med att ju lĂ€ngre tiden gick, desto mer pressade skulle USA:s politiker bli, och desto lĂ€gre skulle moralen bli hos de amerikanska trupperna.

Det enda Nordvietnam behövde göra, menade Le Duan, var att inte ge upp. I Nordvietnam bodde vid denna tid 17 miljoner mÀnniskor, och man hade miljontals sympatisörer i Sydvietnam. Skulle USA döda allihop?

Förutom att bomba Nordvietnam till stenÄldern, sÄg amerikanska plan ocksÄ till att förgifta en sjundedel av Sydvietnams yta med kemiska avlövningsmedel som Agent Orange, för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i djungeln. I jakt pÄ Vietcongs soldater gav man sig allt oftare pÄ de civila vietnameser som man sade sig vill skydda. För alla som sÄg förödelsen, och inte visste nÄgot om det kalla kriget eller om realpolitik, framstod USA som en besinningslös marodör snarare Àn en kÀmpe för folk och frihet.

Just innan nyÄret 1968-69 lovade den amerikanska presidenten Lyndon Johnson en allt mer krigstrött hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nÀra. Efter tre Ärs bombningar och krig mot en halv miljon amerikanska soldater var nordsidan sÄ illa ÄtgÄngen att de lÀngre inte kunde företa sig nÄgra militÀr operationer, menade Johnson. Men Nordvietnam slog snart Äterigen vÀrlden med hÀpnad genom sin mÄlmedvetenhet. Mitt under det vietnamesiska nyÄrsfirandet i slutet av januari 1969 drog man igÄng en offensiv dÀr 85 000 soldater vid nÀstan exakt samma tidpunkt attackerade över 100 stÀder och Ànnu fler symboliska mÄl runt om i Sydvietnam.

Attacken blev kĂ€nd som ”Tet-offensiven” och hade smidits under mĂ„nader i tunnlar och grottor, i djungeln och genom ordonanser. Det handlade om rena sjĂ€lvmordsuppdrag, som attacker av mindre grupper mot utmĂ€rkta mĂ„l i Saigon, bland annat det vĂ€lbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad. Soldater som skickades ut visste tidigt att de inte skulle överleva. 70 procent av alla Nordvietnamesiska trupper som deltog i Tet-offensiven miste ocksĂ„ mycket riktigt livet. Men det spelade dem ingen roll; Nordvietnam kunde fylla pĂ„ sina militĂ€ra reserver helt utan politiska konsekvenser eller nĂ„gon sviktande moral hos de nya rekryterna.

MPs  With Captured Vietcong GuerrillaAv de nitton soldater som utförde en sjÀlvmordsattack mot amerikanska ambassaden under nyÄret 1969 sÄ överlevde bara en

Tet-offensiven blev en enorm PR-seger för nordsidan, som direkt resulterade i att den amerikanska presidenten Lyndon Johnsons inte stÀllde upp i omval, och ett slut pÄ de dyra och fullstÀndigt verkningslösa bombningarna av Nordvietnams stÀder. Och Nordvietnam fortsatte skicka mer mÀn och material söderut med hjÀlp av bambupÄlar och cyklar, pÄ bergiga djungelstigar i grannlÀnderna Kambodja och Laos allt medan de amerikanska B-52:orna ven över deras huvuden.

I slutet av 1969 tilltrÀde Richard Nixon om USA:s nya president. Han försökte tvinga Nordvietnam till fred genom att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom invadera Kambodja i jakt pÄ nordvietnamesiska trupper och förrÄd. Nixon, som vunnit valet med ett löfte om att avsluta kriget, orsakade genom sina handlingar landsomfattande och vÄldsamma protester pÄ hemmaplan. Dussintals studenter sköts vid USA:s universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i landet sattes militÀra trÀningsanlÀggningar i brand och attackerades med bomber. USA var pÄ grÀnsen till inbördeskrig, mycket pÄ grund av vad som utspelade sig i Vietnam.

I kontrast sÄ skedde ingen maktkamp eller nÄgra manifestationer alls dÄ Nordvietnams ledare Ho Chi Minh dog 1969. Efter en Àrofylld men lugn begravning fortsatte en konsensusbaserad samling av landets högsta politiker att driva pÄ kampen precis som tidigare, utan nÄgot mÀrkbart krigsmotstÄnd bland sin luttrade befolkning.

Nixon tvingades snart dra sig ur Vietnam. Efter ytterligare nÄgra fruktansvÀrda bombrÀder mot Hanoi med omnejd, slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpÄ alla amerikanska trupper raskt lÀmnade landet. Detta innebar givetvis en stor motivationskick för nordsidan, som nu dock stod mot ett ARVN som i början av 1970-talet var en av vÀrldens pÄ pappret starkaste arméer. ARVN hade över en miljon man i tjÀnst, och förfogade över den allra senaste militÀra tekniken.

Snart fick USA Äterigen en ny president, Gerald Ford hette han, som pÄ grund av politisk press genast drog in all hjÀlp till Sydvietnam, vars ekonomi var helt byggt pÄ amerikanskt bistÄnd. Genast stod man inför skenande inflation, och snart hade ARVN inte ens rÄd med brÀnsle till sina egna fordon. Moralen sjönk i botten. LÀgg dÀrtill att ARVN:s soldater var avskydda i hela Vietnam, samt att administrationen var korrupt och icke-funderande frÄn den meniga soldaten Ànda upp till den samvetslösa presidenten Nguyen Van Theiu som under alla Är stoppat stora delar av bistÄndet i egen ficka.

Boeing B-52FEtt bombplan av modell B-52 dumpar sin last över Vietnam. PÄ ett drygt Ärtionde slÀppte USA mer Àn fyra miljoner ton bomber över Vietnam, Kambodja och Laos.

DĂ„ nordsidan – som alltid militĂ€rt underlĂ€gsen men motivationsmĂ€ssigt överlĂ€gsen – attackerade flydde ARVN:s befĂ€lhavare med soldaterna i slĂ€ptĂ„g sĂ„ fort att nordvietnameserna ibland hade problem att hĂ€nga med. Vidriga vittnesmĂ„l gjorde gĂ€llande hur ARVN:s soldater sköt ihjĂ€l bybor för att ta deras klĂ€der och smĂ€lta in bland lokalbefolkningen. Snart var man framme i Saigon, en spökstad, varifrĂ„n tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska militĂ€rer eller tjĂ€nstemĂ€n nyss flugits ut i vĂ€rldens största helikopterbaserade evakuering.

De nordvietnamesiska stridsvagnarna hade bara att ramma grindarna till presidentpalatset, dĂ€r man fann en general som ville förhandla om vapenvila genom att lĂ€mna över makten. ”Man kan inte lĂ€mna över nĂ„got man inte har”, blev svart frĂ„n nordvietnameserna som sedermera bytte namn pĂ„ staden till ”Ho Chi Minh City”. Sammanlagt kom fyra miljoner vietnameser att stryka med under Vietnamkriget, det stora flertalet givetvis civila.

Amerikanarna hade ju redan lÀmnat landet, men Vietnams befolkning hade fortfarande nÄgra tuffa Ärtionden framför sig. Utrensningar tog vid, fattigdom och repression följde, liksom nya vietnamesiska krig. Först mot det före detta allierade Kambodja, sedan mot den gamla kommunistbrodern Kina och till slut mot rebellgrupper understödja av sÄvÀl Kina som USA pÄ samma gÄng. Först under de senaste tvÄ Ärtiondena har grundlÀggande rÀttigheter som mat, utbildning och sjukvÄrd blivit tillgÀngligt för Vietnams befolkning.

Ho Chi Minh fick aldrig möjlighet att se sin livslĂ„nga dröm om ett Ă„terförenat Vietnam bli verklighet. Även Nixon, Johnson, och Ford Ă€r i dag döda. General Vo Nguyen Giap lever dock fortfarande; han fyller snart 102 Ă„r och hyllas som nationalhjĂ€lte i sitt Ă€lskade Hanoi, för att ha lett sina trupper till segrar mot japaner, fransmĂ€n, amerikaner och sydvietnameser. Han Ă€r Ă€nnu en övertygad nationalistisk socialist, som förbannar dagens Kina för att ha gjort ett felaktigt vĂ€gval.

I en intervju med New York Times 1990, dĂ„ Giap snart skulle fylla 80 Ă„r, lade den den amerikanska journalisten mĂ€rke till hur klar generalen var i huvudet och hur han drog kvicka skĂ€mt – pĂ„ oklanderlig franska, givetvis – i sin villa i ett av Hanois finaste kvarter dit han bjudit in journalisten för intervju.

Men dĂ„ journalisten frĂ„gade Giap hur lĂ€nge Nordvietnam egentligen hade kunnat slĂ„ss mot en sĂ„ överlĂ€gsen fiende som USA, sĂ„ svarade generalen genast, med allvarlig röst: ”20 Ă„r till, eller 100 Ă„r till, sĂ„ lĂ€nge det hade tagit att vinna, oavsett kostnad”.

giap vietnamGeneral Vo Nguyen Giap fyller 102 i Ă„r