Exempel på svensk okunskap om Kina och Asien

Inför vänner och bekanta brukar jag ofta uttrycka farhågorna för hur svensk okunskap om Kina och Asien resulterar i fördomar och schablonbilder som sedan sprider sig på nationell nivå.

Då Sverige endast har ett fåtal korrespondenter och journalister baserade i denna del av världen – jämfört med dussintals i USA och Europa – så är det väl denna informationsbrist en oundviklig följd av medias sparåtgärder.

Exempelvis torde det mesta som skrivs i svensk media om Kina i dag vara omskrivna ”nyheter” från olika byråer eller utländska medier, som ofta rör sig på en extremt ytlig nivå. Som bekant råder det ju samtidigt ingen brist på djuplodande reportage från EU-länderna eller Amerika.

Vad kan detta då egentligen leda till? Förutom de redan nämnda fördomarna som existerar bland Sveriges befolkning, så börjar denna okunskap även sprida sig bland landets politiker och tjänstemän.

Bara de senaste dagarna har jag i min Twitter-feed lagt märke till två exempel då detta blivit särskilt tydligt:

Exempel 1: För en dryg vecka sedan var Sveriges it-minister Anna-Karin Hatt på besök i Kina. Bland annat höll hon ett tal för eleverna Tsinghua – ett av landets mest prestigesfyllda universitet – som måste ha tätt sig obegripligt för åhörarna.

Hatt talade vitt och brett om ”föregångslandet Sverige”, där tjänster som e-handel, e-banking och e-myndigheter är så utbrett att nästan ingen längre handlar i fysiska butiker eller lyssnar på cd-skivor.

Vidare hävdade Hatt att demokrati och åsiktsfrihet är en förutsättning för denna slags teknologiska utveckling på internet.

Därmed torde ministern helt ha missat hur denna utveckling i mångt och mycket kommit längre i Kina, än i Sverige. I Kina finns världens största e-handelsföretag Alibaba, liksom fem av världens åtta största sociala medier.

Banker och betalningssystem är väl integrerade i dessa sociala medier – exempelvis är en av de vanligaste betalmetoderna på internet att ta notan via mobiltelefonen, som många kineser har kopplade till sin bank genom Alipay, världens största betalsystem online. Det minimerar alla krångliga nummer, koder och annat som ökar risken för kortbedrägerier.

Och om Anna-Karin Hatt vill handla cd-skivor i Kina kan jag bara önska lycka till, eftersom de är mycket svårare att hitta här än i Sverige. Men då ministern redan verkade ha sin bild klar av Kina som teknologiskt underutvecklat, så brydde hon sig nog inte ens om att leta.

Tipstack till Björn Djurberg på VFL nyheter, som vidareutvecklar resonemanget i sin artikel ”Anna-Karin Hat och myten om föregångslandet Sverige”.

Exempel 2: Allt sedan klimatmötet i Köpenhamn 2009, har världens industriländer lovat att en så kallat ”grön fond” ska etableras, där pengar ska finnas för att hjälpa utvecklingsländerna med de problem som jordens klimatförändringar för med sig i den fattiga världen.

Sveriges radio kan så i dag rapportera att denna fond väntas bli verklighet i mitten av 2014. Enligt en intervju med Jan Cederlund, Sveriges representant till ”Gröna Fonden”, kommer denna fond så småningom att kunna betala ut 700 miljarder kronor per år.

Så långt allting gott. Men i nästa andetag säger Cederlund att fonden ska vara baserad i Sydkorea, och att detta är ”första gången som ett sådant organ har sitt säte i ett utvecklingsland”.

Men det verkar som Cederlund, mannen som ska representera denna fond för att hjälpa u-ländera, helt har missat att det produktiva Sydkorea enligt IMF har en BNP per capita som är högre än genomsnittet i EU.

Det koreanska BNP per capita står sig även väl internationellt med en 26:e plats globalt – just bakom Frankrike på plats 24 och Japan på 22, men väl före länder som Spanien och Italien.

Tipstack till Tobias Hübinette, som själv har koreanskt påbrå och menar att det är vanligt att svenskar klumpar ihop Sydkorea med sydostasiatiska länder som Vietnam och Indonesien, trots att landet tillhör en helt annan del av världen, nämligen det hårt industrialiserade Nordostasien.

Här har vi alltså två exempel där höga svenska tjänstemän gör bort sig internationellt, på grund av okunskap och fördomar. Kan verka oförargligt, men lär i det långa loppet leda till en del politiska felbeslut, samt slå hål på bilden av Sverige som ”kunskapsland”.

Är det någon av er läsare som kan komma på fler exempel av svensk okunskap om Kina/Asien? Dela gärna med er i kommentarsfältet nedan!

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

5 Comments

  1. Tja… vad sägs om den helt oskyldiga och vanliga frågan ”Hur är den kinesiska maten?”
    Vad säger du själv, hur är den europeiska? Föredrar du norskt eller italienskt? Estniskt kanske?
    Kina som har 2 ggr Europas befolkningsmängd, och ungefär lika stor yta som Europa, har variation på allt! Och/men, typ såna här konstiga frågor kan man ju absolut råka ställa själv, för att Kina är så svårt att greppa, så man ska ju akta sig för att besserwissra för mycket…

  2. Jag hörde också inlägget om gröna fonden där Sydkorea blev klassat som u-land. Höll på att tappa hakan och förstod inte hur det är möjligt att ha så dålig koll. Sydkorea har ju bland annat fått mycket uppmärksamhet som föregångare när det gäller både IT-användning och satsningar på grön tillväxt.

    Ungefär sånt som figurerar i Anna Karin-Hatts fantasiföreställningar om Sveriges förträfflighet. Efter Obamas Sverige-besök med sedvanliga artighetsfraser som att Sverige är en förebild inom både det ena och det andra, så verkar det som om Anna Karin-Hatt mfl har gått i spinn när det gäller den svenska självbilden!

  3. Media har fel när de påstår att Taiwan och Kina delades 1949, eftersom Taiwan tillhörde Japan vid krigets slut. Taiwan har inte tillhört Kina sedan 1895. Taiwan och Kina delades med andra ord 1895.

Kommentera