Julkalender: ”Peking – förändringarnas stad”, lucka 4

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en ”julkalender” här på InBeijing, som ”öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok ”Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att ”öppna” kapitel nummer fyra:

Kapitel 4: ”Arkitektur II: De allt färre kulturskatterna”

Det fjärde kapitlet är med sina 34 sidor ett av bokens längsta, och det var också det som var absolut svårast att skriva, i den bemärkelsen att innehållet gör mig uppriktigt ledsen och snudd på illamående.

Texten ligger nämligen nära mitt hjärta; den handlar om Pekings historiska kulturskatter, och främst då stadens hutonger.

Pekings fysiska förvandling 1950-1980 har kallats ”en av de största förlusterna av urban stadskultur någonsin”. Då Mao Zedong och kommunisterna tog över Kina, uppstod nämligen en debatt om den nya huvudstadens utformning.

Mao och flera av hans partikamrater ville göra om Peking ”från en konsumerande till en producerande stad”, och vidare ”ta bort det feodala och imperialistiska, för att ersätta det med något modernt”.

Samtidigt fanns en samling arkitekter, med Liang Sicheng i spetsen, som återvände från utlandet för att vara med och bygga upp det nya Kina. De ville bevara vad som fanns kvar av den gamla kejsarstaden, som de kallade ”ett mästerverk i arkitektur och planering”.

Denna diskussion vanns givetvis av Mao och hans följe, som genast satte igång att förstöra det gamla Pekings symmetri. Tempel och helgedomar revs, liksom den nästan helt intakta stadsmuren, som var världens största och mäktigaste med en historia på över ett halvt årtusende.

Mitt under en rådande svältkatastrof byggdes ”De tio stora” i Peking; tio betongbyggnader i sovjetrysk stil – bland annat regeringsbyggnader och militärmuseum – som rent arkitekturmässigt var så långt från röda murar och gula tegeltak man kunde komma.

Förstörelsen av gammal arkitektur intensifierades under Kulturrevolutionen, då också Liang Sicheng fick sätta livet till, vilket jag skriver om enligt nedan:

Då rödgardisterna 1969 rev ner stadsmurens sista intakta port vid Xizhimen (西直门), skyndade Liang Sicheng till platsen just innan porten, som stått sedan mongolernas dynasti 1358, rasade. Han hade en gång sagt: ”Att riva ner stadsportarna är som att skära bort mitt kött, att riva muren är som att slita av mitt skinn!” Kanske var det också därför Liang Sicheng dog 1972, utmattad av motgångar och depression. Som en av Kulturrevolutionens främsta måltavlor spenderade han sina sista år i ett rum på samma universitet han en gång hämtades från för att rädda det gamla Peking.

Då också Mao 1976 till slut gick ur tiden, var Peking fortfarande en stad utan skyskrapor eller någon modern skyline. Den saknade nu även nästan helt sitt kejserliga och historiska förflutna. ”De tio stora” präglade istället stadsbilden, tillsammans med fabriker och betonghus. Efter ”symboliskt arbete” av 700 000 kineser från landets alla hörn, uppfördes ytterligare en koloss till byggnad i stadens mitt: Mao Zedongs maosuleum (毛主席纪念堂), på Himmelska fridens torg, vägg-i-vägg med Qianmen. Redan 1954 revs den port som Yongle fört upp på precis samma ställe.

Efter Maos död fortsatte dock förstörelsen av det gamla Peking, men nu på ekonomiska grunder snarare än politiska. ”Under 1960-talet förstördes Pekings kultur med ilska, sedan 1980 förstörs den med glädje”, sade en man på en NGO som jag intervjuade till detta kapitel.

Han berättar om hur Pekings ekonomiska utveckling sedan 1980 bygger på att sälja mark till byggföretag, som sedan river de hutonger som står där för att istället bygga våningshus eller shoppinggallerior.

Hutonger är alltså Pekings traditionella bostäder, med en historia från sent 1200-tal. I dag har cirka 90 procent av alla Pekings hutonger rivits, varav det stora flertalet under de tre senaste årtiondena.

Under Maos tid förstördes Pekings urgamla symmetri, och i modern tid har bostäderna fått stryka på foten, ofta för att lämna plats åt tråkiga betonghus eller vräkiga shoppingdistrikt. Som då gatan Qianmen dajie byggdes om inför OS, på bekostnad av otaliga hutonger;

Det var genom Qianmens port som dussintals kejsare färdades på väg till Himmelspalatset. Omedelbart söder om porten fanns en pailou med fem öppningar till huvudgatan Qianmen dajie (前门大街). Runt omkring den bredde ett landskap av tusentals innergårdar ut sig. Här höll den gamla stadens hantverkare, konstnärer och artister till. Den starka köpmannatraditionen gjorde området till hutongernas hjärta, som i hundratals år pumpade ut varor, förnödenheter och kultur till hela staden genom vener i form av tusentals smågator.

Men sedan 2008 är Qianmen dajie en modern shoppingestrad med Starbucks, McDonalds och Hennes & Mauritz. Myndigheterna skämdes för områdets slitna hutonger, som knappast var vad man ville visa upp för omvärlden under den så viktiga olympiaden. Man rev därför delar av det gamla kommersdistriktet, och ersatte det med ett nytt, som var större, skränigare och helt saknade historisk förankring. Nöjesmagasinet The Beijinger kallade gatans nya utformning för ett ”Qing Dynasty Disney”.

All denna rivning kan verka vansinnig för oss utomstående. Men i kapitlet drar jag även en parallell mellan Pekings förvandling, och rivningen av Klarakvarteren i Stockholm som skedde i Sverige på 1960-talet. Det är nämligen exakt samma mekanismer som styr; för profitens skull får gamla bostäder och kulturminnesmärken lämna plats åt bilvägar och kontorsbyggnader.

Vidare besöker jag även Zhang Manhao, en dam i 60-årsåldern som har bott i samma hutong i hela sitt liv. Hon berättar om vad hon och hennes familj varit med om, sedan hennes far köpte deras innergård just innan kommunisternas maktövertagande 1949. Det är en våldsam och fascinerande historia.

”Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera