Hur jag sumpade drömjobbet på Dagens industri

Jag vill börja med att försäkra er alla om att detta inlägg inte är något aprilskämt. Innehållet är nämligen så lustigt, att det skulle kunna misstas för ett sådant.

Den främsta anledningen till att jag spenderat den senaste veckan i Sverige, är en intervju med Dagens industri som ägde rum förra måndagen. Deras korrespondent Jenny Hedelin ska nämligen lämna Kina i sommar, och denna Sveriges mest lönsamma dagstidning söker nu en ersättare.

Efter mailkontakt tidigare i år, bjöd tidningens redaktion in mig på ett möte i Stockholm under mars. Som många av er läsare vet, har jag frilansat från Kina sedan 2007. Det är mycket roligt och stimulerande; jag har skrivit ett par hundra artiklar för över 70 svenska publikationer, och lärt mig en massa nytt på vägen.

Dock är tillvaron som frilans ofta också tröttsam och osäker inkomstmässigt. Även om ytterst få svenska medieföretag har en korrespondent i Kina, så visste jag att om jag bara var uthållig nog, bara fortsatte att producera och vara flitig, så skulle tiden snart komma då jag fick möjlighet att representera ett av dessa som Kina-korrespondent på fulltid.

Tiden verkade alltså nu vara kommen med Dagens industri, som dessutom publicerar den sorts fördjupande artiklar och analyser angående ekonomi som jag själv tycker om att jobba med. Det fanns bara ett – mycket stort – bekymmer.

Då Jenny Hedelin i november i fjol var på besök i Peking, hade vi stämt träff en torsdagseftermiddag. Olyckligtvis fick vi båda förhinder denna dag, och bestämde istället att vi skulle äta frukost på hennes hotell klockan 08 följande fredag.

På torsdagskvällen spelade jag fotboll med mitt svensk-kinesiska lag. Vi vann båda våra matcher, och beslutade oss för att fira med ett par öl. Vid ett tillfälle kring midnatt, nämnde jag för ett par vänner att jag hade ett frukostmöte dagen därpå, och att klockan började bli mycket.

De bästa men även sämsta idéerna kläcks ofta efter ett par öl. Som en del av en vadslagning artade det sig så att min vän, vi kan kalla honom Tobias, skulle åka och äta frukost med Jenny istället för mig, och låtsas vara mig.

Sagt och gjort. Klockan 08 dagen därpå infann sig Tobias på Jennys hotell, presenterade sig som ”Jojje”, varpå de sedan satt ner och talade journalistik i en timme. Tobias, som själv inte är journalist, men känner mig ganska väl, talade bland annat om ”sin” bok, ”sin” bakgrund och utmaningarna att rapportera från Kina.

Innan detta möte ägde rum, anade jag föga hur viktigt det faktiskt var. Då jag träffade Tobias för en golfrunda samma förmiddag, så sade han att Jenny berättat för mig att hon snart ska åka hem från Kina, och att Dagens industri nu funderade på hur de skulle lösa sin Kina-bevakning. Tobias såg det hela som en hint till honom (alltså till mig) om att någon hade uppfattat mig som rätt man för jobbet.

Ångesten satte genast in, och jag funderade på hur problemet nu bör hanteras. Jag skämdes givetvis, och sköt det hela framför mig, försökte förtränga det. Efter en tid skickade jag ett mail till Dagens industri och erbjöd mina tjänster på plats i Kina. De verkade mycket riktigt intresserade, och vi bokade sedermera alltså en intervju i Stockholm i mars.

Detta fick mig givetvis att ytterligare fundera på snedsteget med Jenny. I någon slags naiv positivism, tänkte jag att det kanske ändå löser sig på något vis. Jag var i detta skede för feg för att berätta det hela för vare sig Dagens industri eller Jenny, då risken ju var överhängande att de skulle ge mig kalla handen innan vi ens träffats.

Jag diskuterade problemet med några vänner och min flickvän, och kom sedan fram till att det bästa vore att först ge redaktionen ett personligt intryck, och sedan, om intervjun gick vägen, tala med Jenny och be om ursäkt. Kanske skulle hon ta det hela med ro ändå? Planen var inget optimalt tillvägagångssätt, men som Winston Churchill en gång sade om demokrati, så framstod denna lösning som ”det minst dåliga alternativet”.

Så det var med dubbel nervositet jag satte av mot Dagens industri på intervju förra veckan. Mötet gick bra, och då jag vid ett tillfälle fick frågan huruvida jag träffat Jenny, svarade jag mekaniskt: ”Ja, en gång, i november”, och ställde snabbt en ny motfråga om något som jag nu glömt bort.

Övriga delar av samtalet verkade gå strålande, eftersom redaktionen redan samma eftermiddag hörde av sig med ett erbjudande. För första gången faktiskt någonsin i livet, skulle jag nu få en regelbunden inkomst och betald semester.

Än viktigare, så skulle jag få skriva om frågor som jag brinner för, till en stor och intresserad läsarkrets. Jag skulle även få det i Kina så värdefulla journalistvisumet, och därmed möjlighet att intervjua personer som annars inte är tillgängliga. Drömmen om att sprida information om Kina ”på riktigt” skulle nu bli sann.

Avtalet skulle skrivas under kommande tisdag, alltså i dag, 1 april. Från och med förra veckan, fram till i dag, har jag knappast tänkt på annat än den här soppan som jag ställt till med angående Jenny.

Hur skulle det hela arta sig? Jag var givetvis väl medveten om att problemet blev större ju längre jag sköt det framför mig. Samtidigt hade jag redan gått för långt för att vända om, i alla fall innan jag fått möjlighet att vinna lite förtroende från redaktionen i och med bra rapportering. Jag antar att det är en sorts försvarsmekanism att skjuta på obehagliga ting, särskilt då det står så mycket på spel.

Men, direkt då jag i eftermiddags anlände till Dagens industris redaktion, så märkte jag att något var fel. Dels hade de inte som utlovat skickat mig en förhandskopia på vårt avtal, och nu tog heller inte redaktionschefen mig i hand då hon mötte mig vid kaffemaskinen i receptionen.

Snart jag vid bordet med redaktionschefen och chefredaktören, och redan innan mitt kaffe kallnat kom Jenny på tal. Ynkligt höll jag återigen inne med sanningen ett par minuter, men eftersom det sedan blev så uppenbart att de redan fått vetskap om vad som egentligen skett, så sade jag till slut som det var.

Jag fick det berättat för mig att någon ringt ett anonymt samtal från Peking och tipsat dem om hur det hela förhåller sig. Nu ställdes flera frågor till mig, och ungefär vid ”har du någonsin haft ljust hår?” var det dags att ge upp. Jag kände hur kinderna rodnade då bitarna föll på plats, särskilt som jag ju givetvis inte hade något bra svar på frågan: ”Varför?”.

Så här är det; ibland gör man saker man ångrar och inte kan få ogjort. Särskilt efter ett par öl. Det finns inget som motiverar vad jag gjorde, och särskilt inte att jag sedan höll inne med det hela i tron om att ”det löser sig”.

Syftet med att berätta denna historia är varken att söka sympati eller uttrycka ilska. Av alla de inblandade är det ingen som har gjort fel, förutom jag själv. Detta med att skicka någon annan för att ”spela sig själv”, är ju otroligt dumt, och något man endast ser på film.

Det var nu dags att ta ansvar för mina handlingar, och väl på plats bad jag genast redaktionen om ursäkt. Att de sedan redan beslutat sig för att riva upp avtalet som vi skulle ha tecknat är det inte mycket att säga om; givetvis kan redaktionen inte arbeta med någon de inte har förtroende för.

Syftet här är väl snarare att ”skriva av sig”, eller kanske bara berätta händelseförloppet med egna ord, innan någon av er läsare kanske hör det någon annanstans. Kanske kan någon av er även lära sig en läxa; jag har i alla fall lärt mig en läxa, och kommer vara extremt noggrann med skiljelinjen jobb, allvar och skoj framöver. Synd bara att läxan skulle kosta mig drömjobbet.

Allt jag gjort de senaste 7-8 åren har nämligen syftat till att få just ett sådant här jobb. Utbildning, språkstudier, förskjutning av vänner och familj, långa skrivarsessioner in på såväl nätter som helger..

Nu är det väl bara ladda om, kavla upp armarna och fortsätta producera i ytterligare en handfull år, innan en liknande möjlighet dyker upp att få rapportera från Kina ”på riktigt”.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

63 Comments

  1. Alla kan klanta sig och göra misstag…. Men vad är det för en mupp som ringer från Peking och hänger ut dig??!! Taskigt är bara förnamnet!!!

    • Det finns alltid idioter som är avundsjuka på andras framgång, och antingen bara vill jävlas, eller kanske till och med ha samma jobb själv..

  2. Oj, det var verkligen en riktig soppa, jag kan förstå att DI tycker att ditt beteende var nonchalant, och att du verkligen borde ha stoppat och förklarat så snart du märkte att det höll på att gå åt fel håll. Att någon kanske tipsade, ja, nä, det kan du ju inte heller vara besviken på, situationen är ju helt din egen.
    Men, det går ju bara att som du gör nu, be om ursäkt så gott det går, och gå vidare. Du får se det som ett kapitel i memoarerna, men jag hoppas såklart att det kommer en roligare avslutning på kapitlet, såsmåningom! När både de och du har zoomat ut. Det mesta brukar ju bli bra, till slut, och det finns ju många historier om hur framgångsrika personer som lärt sig saker den hårda vägen, på ett eller annat sätt. Så länge du som nu är ödmjuk, och gör något vettigt av allt det här jobbiga. Kämpa på!

  3. Klantigt. Men det kommer nya jobb. :)

    (Fast jag måste erkänna att jag är besviken på din svengelska användning av ”spendera”. Sånt modernt otyg kunde vi vara utan.)

  4. Hoppas de ändrar sig, alla har väl gjort något ogenomtänkt i sitt liv – låter som en överreaktion.

    • De ändrar sig förmodligen inte, utan har redan börjat leta efter andra alternativ..

  5. Haha, så jäkla surt. Men det dyker nog upp något ännu bättre i framtiden!

    (Tid tillbringar man, pengar spenderar man – det stämmer.)

  6. Ska bli intressant att se vem de väljer istället och som kan uppfylla dina skor…..även om dessa skor var lite sneda en kväll för ett tag sedan vill de till å hitta en mer lämplig kandidat.
    Fel begår alla men alla förtjänar väl en ny chans.
    Har läst dig varje dag i snart två år.
    Din chans kommer igen, -du är bäst!

  7. Om det du skriver är sant, för det låter helt otroligt, undrar jag om du kan utveckla tankegångarna när idén om att skicka din polare kom upp. Det nämns bara i en bisats. Du får det att låta så självklart i ditt inlägg. Varför skulle din vän låtsas vara du? Om du inte kunde komma så kan jag förstå. Men detta var alltså enbart någon slags ironisk gest?

    • Nja, inte så mycket att utveckla egentligen. Men om du är nyfiken så kan jag väl bara säga att det inte var min egen idé. Och att jag verkligen ångrar att jag köpte resonemanget och inte åkte hem tidigare.

      Vidare så är Peking en helt annorlunda miljö att vistas i än i medie-Stockholm. Tillvaron här är, på gott och ont, inte särskilt strikt eller fylld med regler och koder. Här händer galna saker runtomkring en hela tiden, och det är lätt att själv bli en del av den abyss man stirrar in i..

  8. Inledningen av historien upplevs så märklig att jag verkligen har svårt att tro att den är sann.
    Först och främst är det helt oförståeligt varför du ville att din vän skulle ersätta dig på det första mötet med Jenny.
    Och, hur kommer det sig att Jenny inte såg att det inte var dig hon mötte? Jag antar att ni möttes på grund av att hon läst vad du skrivit, och du har ju publicerat mängder med foton på dig själv i detta och andra forum.
    Och, I egenskap av journalist borde hon märkt att det inte var en journalist hon träffade.

    Och, Varför delar du med dig av detta gigantiska misstag?

    Slutet av historien känns dock mer verklig, men jag är inte övertygad om att den är sann. Publiceringsdatumet talar naturligtvis till trovärdighetens nackdel.

    Är historien sann så lider jag dock naturligtvis med dig. Då kan jag fösta att det känns mycket tungt nu. Dessbättre så dyker det snart upp andra möjligheter.

    Mvh, Krister

    • Jag har tänkt på alla dessa frågor förmodligen ännu mer än dig, och det finns inga vettiga svar :)

      Lovar dig att allt är sant. Att dela med sig av misstag tror jag dessutom är såväl nyttigare som mer relevant än att bara dela med sig av allt som går bra. Skryt och självförhärligande finns det väl nog med på internet ändå.

  9. ”De bästa men även sämsta idéerna kläcks ofta efter ett par öl. Som en del av en vadslagning artade det sig så att min vän, vi kan kalla honom Tobias, skulle åka och äta frukost med Jenny istället för mig, och låtsas vara mig.”

    Men herre jävlar, hur kan man göra något sådant? Hur kan man behandla sin karriär som en lekplats på detta sätt?

    • Det var väl tur ändå att jag bara sabbade min egen karriär. Många har efter ett par öl tagit beslut som förstört förhållanden, giftermål eller andras liv.

  10. Jojje, modigt av dig att dela med dig. Speciellt med PK Sverige där allt hela tiden”poleras”. Visar att du är en människa som gör misstag, men som jag sagt tidigare ta reda på den missunnsamme idioten som hängt ut dig..

    • Tack Alex. Hur bad du dig åt för att få min porträttbild i kommentaren, har jag loggat in från din dator någon gång?? Dessutom vet jag redan vem det är. Väntar på att han ska berätta det själv för mig.

  11. Jag får en massa tankar om att det inte bara var alkoholen. Jag menar, din ångest den nyktra dagen efter kom ju först när du insåg att Jenny kunde vara en viktig person för din karriär. Innan dess var det fortfarande ”kul”. Så ha kul för vem? Inte för Jenny. Vem vet om det var kul för dig heller egentligen innan dess.

    Du säger att det är som en abyss där i Kina. Och här i kommentarerna finns riktiga ryggdunkare som bryr sig mindre om ditt misstag och varför det hände än att jaga efter den som outade dig. Du verkar inte omge dig med vettiga människor, alla du varit nära verkar ge dig dåliga råd. Om du vill vara seriös, nå utöver ryggdunkarnas krets ska du nog se över vilka du lyssnar på, inte bara lyssna på dem som smickrar och stryker medhårs. Kanske omvärdera dina vänskaper och värderingar.

    Men du verkar fatta ditt misstag och jag tycker det är strongt av dig att gå ut med det. Kan tillägga att jag inte kände till dig innan detta hände, så har ingen koll på det du gjort. Det måste ju varit bra om DI kontaktade dig!

    • Det är väl ingen – vare sig i kommentarsfältet eller någon annanstans – som dunkar min rygg för det jag har gjort eller stryker mig medhårs angående denna ofattbart dumma handling. Folk konstaterar ju bara helt enkelt att alla begår misstag, alla gör fel ibland, och att livet trots det måste gå vidare.

      Vad sedan gäller mina vänner och personer som jag ”omger mig med”, så vet du ingenting om dem. Den största tillgången i mitt liv är just en stor samling intressanta vänner och inspirerande personer som jag lärt känna genom åren, i Kina liksom i Hongkong och i Sverige. Detta misstag var mitt, inte deras.

      Jag tänker nämligen inte sitta här och försvara mig; det har jag inte försökt göra ens inför DI och det tänker jag heller inte göra till dig. Dock kan jag lova att denna idé inte hade kommit på tal utan alkohol i kroppen.

  12. Spendera tid har man, enligt SAOL, kunnat göra i flera år, det är numera helt okej, men HUR kavlar man upp armarna?

  13. Kan det vara så att det blev mer än ett par öl? Du kanske inte var i skick att sitta i ett frukost möte? Att gå direkt från krogen till möten är sällan en god idé

  14. Jojje! Det har är en underbar story och jag fattar inte hur DI kan ta beslutet att inte anställa dig när detta gick upp för dem. Jag har själv varit nyhetschef på flera redaktioner och hade med nöje anställt en person som visar prov på både ett stort mått av humor och ett stort mått av distans. Alltför seriösa människor är det värsta jag vet. Om de inte anställer dig på grund av den här grejen så kanske det inte var för dem du skulle jobba ändå.

    • Tack – och så synd för mig då att det inte är du som är chefredaktör på DI :)

  15. Legendariskt! Jag hade gjort precis som Nonne Bergwall. Tyvärr är inte heller jag chefredaktör på DI.

  16. Intressant och osannolik, men får man förmoda sann, historia!

    Jag har två tankar som jag gärna vill dela med mig av. Den första är att du utmålar dig själv som offret i denna historia och beklagar att du själv farit illa av detta klumpiga agerande. Det är förvisso sant, men du glömmer kanske det första offret: Jenny. Det var bara en frukost och hon tog säkert inte skada, men det är fortfarande väldigt respektlöst att utsätta en person för en sån här sak. Speciellt om man inte berättar det efteråt utan låter personen leva i ovetskap och kanske framstå som dum eller bortgjord i framtiden. Respektlöshet mot andra människor är ingen avundsvärd egenskap och jag tycker att du borde be Jenny om ursäkt. Fast egentligen borde du så klart ringt henne redan samma dag, förklarat läget och bett om ursäkt. Då kanske du inte hamnat i denna soppa nu och framförallt kunde du gått vidare med huvudet högt som en person som tar ansvar för sina handlingar.

    För det andra så undrar jag om du funderat över din alkoholkonsumtion. Både att göra otroliga dumheter under alkoholpåverkan och, ironiskt, att skylla på alkohol när man beter sig klantigt att ju tydliga tecken på alkoholproblem.

    Hoppas detta blir en tankeställare och lycka till i framtiden! Misstag kan ju trots allt alla göra, det är vårt sätt att hantera dem som säger något om oss som människor.

    • Du har rätt i allt du skriver, utom en sak, nämligen att jag skulle vilja måla ut mig själv som offer. Det är absolut inte min avsikt. Men eftersom jag måste skriva denna berättelse från min egen utgångspunkt (jag kan ju omöjligen skriva den utifrån Jennys eller någon annans erfarenhet) så är det ju givetvis mina tankar som vävs in i den. Positiva såväl som negativa.

      Vidare försöker jag inte ”skylla” på alkoholen heller, jag är medveten om att det handlar om omdömeslöshet. Merparten av dagarna från november till förra veckan har jag faktiskt varit nykter. Och inte ens då reparerat mitt misstag.

    • Folk är alltid bra på att snacka så visst är det nog många som känner till det.

  17. Nästa gång du får en bra möjlighet, skit i alkoholen du klarar inte av den! Det hela verkar vara uppgjort. Tycker att tidningen skulle se det från ett annat håll, du kunde ju vara något som tidningen kunde vinna på. Tidning och dess redaktörer är ju inte heliga!!

  18. Jag tycker att det är lite mysko att kommentatorerna ”Alexandra”, ”Erik” och ”Anonym” alla har samma profilbild som Jojje. Är systemet buggigt, eller deltar vi i ett ett konstprojekt?

    • Systemet är buggigt. Redan på Alex kommentar påpekade jag själv min att min profilbild var där. Hade ”konstprojektskommentarer” postats efter de givetvis inte haft samma bild. De har dessutom olika IP-nummer.

  19. haha det var det sjukaste jag läst, dock så tycker jag dom kunde sett det med helt andra ögon. Seriöst är ju inte = tråkigt.

    Vi har väl alla olika vinklar på livet, men jag hade hellre sett att Di sa : ” haha du är ju fan sjuk i huvudet, vi anställer dig! ” och antagligen fått deras mest kreativa medarbetare since ever.

    Här tycker jag att en riktigt bra ledare kunde ha tänkt : Gjorde han det för att vara elak och blåsa oss? Antagligen inte, vad kan vi se för möjlighet i sån här kille? Men nejdå, PK-ledarskap är tråkigt!

  20. Många som gnäller om PK som något negativt här. Underhållning > journalistik för dessa. Jag tänker: Inte vem som helst får för sig att göra en sån här grej och har som ryggmärgsreflex att inte ta ansvar. Har han gjort det förr? Och då har den här smita-undan-stilen funkat kanske eftersom det är så långt mellan Kina och Sverige. Har han lurat tidigare uppdragsgivare med att skickat kompisar på intervjuer tex? Seriös = pålitig = trovärdig journalist med sanningspatos = jojje? Om det är PK att ha trovärdighet och pålitighet då tycker jag det är bra att vara PK. DI vill troligtvis inte ha nån kreativ festpolare, de vill ha pålitliga fakta.

    Det behöver ju inte vara som detta worst case scenario, troligen inte! men jag förstår DI. Särskilt efter hans svårigheter att ta kritiska synpunkter här i kommentarna, inkl min.

    • Jag har inga svårigheter alls med att ta kritik i kommentarerna. Tvärtom säger jag ju att det var dumt och tar all skuld själv. Jag förstår din skepsis mot mig, men jag kan bara säga att jag har en väldigt seriös inställning till mitt yrke. De som känner mig eller läser mig vet nog redan detta. Men alla gör fel ibland, kanske även du har gjort någon gång?

  21. Tid tillbringar man. Pengar spenderar man. In English you spend both time and money. Spenderar är en anglisism som skaver när man använder det i en svensk text om tid.

    • Ja, du har rätt. Skrev detta inlägg i upplösningstillstånd på flygplatsen just innan planet tillbaka till Peking lyfte. Får väl redigera lite.

  22. Karin:

    Åtminstone sedan 1600-talet har det gått bra att spendera såväl tid som pengar på svenska. Däremot har uttrycket länge inte varit vanligt när det handlar om tid, men har blivit vanliga på senare år. Det är antagligen en influens från engelskan som ju använder samma ord frekvent i båda betydelserna. Men spendera tid är ingen anglicism, däremot har engelskan i det här fallet hjälpt till att göra ett gammalt svenskt uttryck vanligt igen.

  23. Lider med dig, men alla gör misstag. Du gör ett fantastiskt jobb för någon som vill följa med i vad som händer i Kina. Jag har följt din blogg under en lång tid. Din rapportering är bred och mycket imponerande. Jag är fullständigt övertygad om att du kommer bli upplockad på sikt och belönad för ditt ihärdiga slit. Kör hårt!

    • Tack! Det är lättare att fortsätta skriva då man vet att folk faktiskt uppskattar det..

  24. Du ville uppenbarligen inte ha något fast jobb. Påminner mig om min pappa, som fick sparken från TT på 50-talet för att han hade läckt någon nyhet för tidigt. Han jobbade sedan ändå tills han blev 70 år inom journalistiken. Se upp med spriten bara! Min pappa höll på att dö av den i 50-årsåldern, men överlevde läkarnas dödsdom och dog först när han var 87 år. Ha en bra framtid!

  25. Hur ser du på ditt drickande om det nu var alkoholen som gjorde att du tog ett sånt korkat beslut som att skicka din vän?
    Eller är det just detta moralkakan går ut på?

  26. Så går det när man dricker. Folk tycker att det är jätteroligt att dricka osv…. men dricker man så riskerar man att göra dumma saker och då får man stå sitt kast. Vissa tycker säkert att det till och med är rätt åt en eftersom man inte varit mer ansvarsfull och inte druckit natten innan ett viktigt möte.

  27. Att vara nära sitt drömjobb och sedan flamsa runt med nån tönt som ska låtsas vara din kompis??? Alltså jag förstår inte riktigt syftet? Var du trött, trodde du vännen i fråga skulle göra bättre ifrån sig än du? Jag ser inte på något sätt det ”roliga” i det hela. Hade du chans att få ditt drömjobb på DI skulle du väl gjort allt för att få det. På vilket sätt trodde du inte att det första mötet med Jenny var viktigt?

    Ja du har nog lärt dig en läxa. Tyvärr lär du nog inte få en lika bra chans igen.

    • Men kom igen Lucas, svaret på varenda fråga du ställer står ju i texten..

  28. Hej. Jag reste i Kina under en period i höstas och under den tiden läste jag alla dina texter och nyhetsbrev. De var till stor hjälp och inspirerade mig att vilja ta reda på mer. Vill bara säga att du gör ett fantastiskt bra jobb.

  29. Vilken story.. Låter som från en film. Fan va folk vill kritisera i kommentatorsfälten, det var väl straff nog att du inte fick jobbet! Det kommer säkert fler chanser, tänk på Steve Jobs som fick sparken från Apple,

Kommentera