Varför demonstrerar de i Hongkong?

Det är nu ganska precis en månad sedan studentdemonstrationer i Hongkong fick polis att till tårgas, vilket ledde till att rörelsen Occupy Central ockuperade delar av centrala Hongkong.

Rörelsen spred sig fort, och snart var även områden som Causeway Bay, Wan Chai och Mongkok delvis ockuperade av demonstranter som vägrade flytta på sig innan de lovats utökade demokratiska rättigheter.

Den konkreta händelse som utlöste protesterna var ett beslut från Peking i slutet av augusti om att stadens invånare 2017 inte kommer få välja sin nästa regeringschef i fria allmänna val, vilket tidigare utlovats.

Men det är långt ifrån detta enskilda beslut som fått hundratusentals människor att ge sig ut på gatan för att visa missnöje. Tvärtom är den en lång händelseutveckling som har både med ekonomi och samhälle att göra.

Genom två långa inlägg på Finanslivs blogg försöker jag förklara de bakomliggande orsakerna till de växande missnöjet bland många av Hongkongs invånare. Den första artikeln har rubriken “Varför Hongkong är splittrat, och hur det hotar stadens framtid“.

Där tar jag upp de samhälleliga och kulturella aspekterna som utlöst protesterna:

Det är förvisso sant att Hongkong inte var någon demokrati heller under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre yttrandefrihet, akademisk frihet, mötesfrihet, pressfrihet, ett fristående rättsväsende och fritt kulturellt utbyte med omvärlden. Allt detta är rättigheter som kommunistpartiet i Kina motsätter sig – och som stadens invånare nu känner hotas i allt större utsträckning.

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

(…)

University of Hong Kong – mitt gamla universitet – genomför varje halvår sedan 1997 en opinionsundersökning där stadens invånare får svara på hur de kategoriserar sig själva. De sex svarsmöjligheterna innefattar: ”hongkongbo”, ”asiat”, ”global medborgare”, ”kines från ett etniskt perspektiv”, ”kines” samt ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”.

De två svaren som myndigheterna i Peking helst skulle se att befolkningen svarade är givetvis: ”kines” och ”medborgare av kinesiska folkrepubliken”. Men andelen som vi senaste undersökningen svarade något av dessa två alternativ var lägre än någonsin förutom vid två tillfällen 1997 och 2007.

Samtliga andra fyra svarsalternativ nådde en högre andel, och obestridligt först kom kategorin ”hongkongbo”.

Den andra artikeln heter “Hongkongs demonstrationer – det ekonomiska perspektivet“, och handlar om de ekonomiska orsakerna. Sedan Kina tog över styret av Hongkong från Storbritannien 1997 har stadens klassklyftor nämligen ökat snabbt.

Detta har flera anledningar. Dels inflödet av kinesiskt kapital som driver fastighetspriser och inflation i höjden, men även ett ljusskyggt samarbete mellan Hongkongs affärselit och politikerna i Peking:

Det senaste årtiondet har exempelvis stadens fastighetspriser mer än tredubblats, medan inkomstökning under samma tidsperiod blott var 3 procent.

Denna utveckling gynnar givetvis främst de redan välbeställda, vilket kan ses av faktumet att de fyra rika familjer som dominerar stora delar av Hongkongs ekonomi har aldrig varit rikare än i dag; deras sammanlagda tillgångar uppskattas nu till cirka 1 500 miljarder kronor.

Dessa familjer har alla blivit rika främst via fastighetssektorn. Samtidigt blir det allt svårare för under- och medelklass att alls köpa sig något eget boende.

Ytterligare ett tecken på att ginikoefficienten – ett internationellt etablerat mått för inkomst- och klasskillnader – i Hongkong har stigit från 0,518 år 1996 till 0,537 år 2011 vilket är det sista år som det finns kompletta data för. Det innebär att Hongkong är det i särklass mest ojämlikt i hela den industrialiserade världen.

(…)

Teorin om att kommunistpartiet och Hongkongs affärsmagnater lever i symbios fick vidare vatten på kvarn då Kinas president mitt under de pågående demonstrationerna bjöd in cirka 70 av stadens rikaste ”tycoons” till ett slutet möte i Folkets stora hall i Peking.

Syftet med mötet antogs vara att försäkra sig om affärsmännens lojalitet vad gäller Pekings inställning till demonstrationerna som ”olagliga”, och dessutom få de rika att stödja den ”demokrati” som Kina lovat Hongkong i form av val där kommunistpartiet på förhand utser kandidaterna som har möjlighet att bli Hongkongs nya statschef.

De två inläggen jag skrivit på Finanslivs blogg är förvisso väldigt långa, men att läsa dem torde ge en gedigen bakgrund och förståelse för vad det är som får stora delar av Hongkongs befolkning att vara missnöjda med den pågående samhällsutvecklingen.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera