Kina-expert berättar om nordkoreanske pojken som riskerar utvisning

    OBS! Denna text ändrades något kring lunchtid 7 november, efter begäran från en av källorna.

    De senaste dagarna har det rått stor uppståndelse kring en nordkoreansk pojke som sökt asyl i Sverige. Han har nämligen fått avslag och riskerar nu utvisas till Kina.

    Den negativa domen kommer efter att Migrationsverket valt att inte tro på pojkens berättelser, samt gjort felbedömningar av allt från ortsnamn till språktester. Bakgrunden kan fås via de inlägg jag skrev här på InBeijing tidigare i dag samt under gårdagen.

    Under dagen har jag kontaktats av Kristina Sandklef, en Kina-expert som sett över fallet tillsammans med två Korea-experter, varav en har bott i Nordkorea och vill vara anonym.

    Sandklef beskriver flera av de missöden som Migrationsverkets beslut grundar sig på, och vill att jag delar med mig av dessa här på InBeijing. Så här nedan följer en sorglig historia om ett tragiskt livsöde och en ofattbart narcissistisk svensk myndighet.

    Pojken som nu riskerar utvisning kallas för Kim och är 17 år gammal. I intervjuer med Migrationsverket har Kim berättat att han sedan sju års ålder levt på gatan, då hans far spärrades in i fångläger efter att ha uttryckt sig opassande om det politiska systemet.

    Den handläggare som skött Kim fall – och som i Sveriges radio beskrivits som ”oerfaren”, ny på jobbet och med otillräcklig utbildning – ifrågasätter varför pojken inte uppsökte ett barnhem då han blev föräldralös.

    Tydligen är hon inte medveten om att Nordkorea tillämpar så kallad ”tre generationers-straff”, där också familjemedlemmar till den som gjort sig skyldig till politiska brott förs bort. Om Kim uppsökt barnhem hade även han med största sannolikhet slutat i ett fångläger.

    Istället blev han gatubarn, vilka enligt Sandklef har större möjlighet att klara sig eftersom den nordkoreanska polisen har större bekymmer än att oroa sig över fattiga ensambarn. Det är dock ett hårt liv och enligt Kim har man inte möjlighet att överleva på egen hand, om man inte ansluter sig till ett gäng av utsatta barn i samma situation.

    Förutom att ha vistats på gatan i Nordkorea har Kim också rört sig över gränsen till Kina fem gånger, där han sammanlagt spenderat två och ett halvt år hos olika koreanska familjer.

    Men också denna del av berättelsen vänds emot Kim, eftersom både Migrationsverkets handläggare och Migrationsdomstolen anser det vara omöjligt för nordkoreaner att ta sig över gränsen till Kina.

    På så vis går handläggare emot inte bara Kims egen historia utan även en FN-rapport om mänskliga rättigheter i Nordkorea som publicerades tidigare i år. Den gav vid handen att just den del av gränsen där Kim ska ha rört sig är dåligt bevakad, med mycket gränshandel och nordkoreanska flyktingar som lämnar landet.

    Vidare hävdar Migrationsverket – utan något som helst fog – att det endast finns ett enda fångläger i Nordkorea. Så då Kim i sina intervjuer nämnt tre stycken fångläger, som alla är mycket välkända bland Korea-experter, ser handläggaren även det som ett rent påhitt.

    Då Kim ombetts att nämna flera ortnamn i Nordkorea, har dessa felstavats i papper som Migrationsverkets handläggare sedan utgått från då hon sökt efter orterna på internet. Eftersom hon – givetvis – inte hittat dessa felstavade orter så läggs också detta in i Kims negativa vågskål.

    Men Sandklef berättar att hon och hennes grupp lyckats finna 17 av de ortsnamn som Kim uppgett, jämfört med Migrationsdomstolen som bara funnit ett par stycken.

    Migrationsverkets exempellösa okunnighet om förhållandena i Nordkorea, har gjort att extra vikt istället lagts vid en språkanalys för att avgöra Kims nationalitet. Denna analys har utförts av företaget Skandinavisk Språkanalys AB (Sprakab), som ofta hyrts in av Migrationsverket för att avgöra liknande fall.

    Sandklef berättar att Kim var mycket rädd vid de första förhören. Han pratade oklart, mumlande och enstavigt, och började sedan gråta mitt i analysen av rädsla för att skickas tillbaka.

    Vid den andra språkanalysen ska Kim ha talat mer ledigt, och den språkanalytiker som Sprakab använt sig av slog då fast att Kim är nordkorean. Analytikern har själv bott i Nordkorea som barn, och kommer från norra Hamgyong-provinsen, alltså samma område där Kim har växt upp.

    Analytikern upprepade tre gånger vid språkintervjuns slut att Kim utan tvivel är nordkorean, och vidhåller detta faktum än i dag. Dock tillade hon att även om Kim talar med Hamgyong-dialekt som bas, så är det svårt att placera hans tal geografiskt då han rest runt och umgåtts med gatubarn från andra delar av Nordkorea.

    Därför menade analytikern att språket delvis är inlärt, ett slags ”gatubarnsslang” som Sandklef jämför med luffar- eller sotarspråket i gamla dagars Sverige.

    Rapporten till Migrationsverket skrevs sedan av en lingvist på Sprakab som själv inte talar koreanska. Han valde att endast ta fasta på biten om att Kims språk inte kunde placeras geografiskt och kunde vara inlärt. Resultatet blev att Sprakab och Migrationsverket uppskattar att pojken lärt sig nordkoreanska i syftet att låtsas vara nordkorean. Detta trots att även koreaner som talat med Kim i Sverige anser att han pratar med en utpräglad norra Mangyong-dialekt.

    I en intervju i Sveriges radio i går hävdade Sprakabs lingvistiker att språkanalytikern tvivlat på Kims nationalitet. Men i samma inslag vidhåller språkanalytikern att Kim utan tvekan är nordkorean, vilket också stärks av två personer i Seoul som Sandklefs grupp spelat upp ljudband för.

    Den ena av de två är en avhoppad nordkorean, och den andra är en korean som arbetat med många avhoppade nordkoreaner – bland annat gatubarn. De är båda överens om att pojkens språk låter som ett nordkoreanskt gatubarn förväntas tala.

    Icke desto mindre beslutade Migrationsverket alltså att Kim ska utvisas till Kina. Enligt Sandklef grundar sig domen på att Migrationsverket anser att pojken har ”kunnat vara i Kina utan problem”, och därför vill man nu skicka tillbaka honom dit med av att det är Kims ”senaste hemvist”.

    Men Sandklef påpekar att Kim har varit tvungen att fly mellan gränsen flera gånger för att undvika att bli upptäckt av kinesiska myndigheter som då skulle ha skickat tillbaka honom till Nordkorea – eller för den delen nordkoreanska myndigheter som enligt FN-rapporten tillåts agera i Kinas gränsprovinser för att söka rätt på nordkoreanska flyktingar.

    Kina har nämligen länge hjälpt Nordkorea att skicka tillbaka invånare som flytt över gränsen. I Nordkorea väntas då minst fem års fängelse, då ”otillåten flykt” från landet är straffbelagt.

    Sandklef och hennes grupp tror dock att ett värre öde väntar Kim. Eftersom han varit i Sverige i ett och ett halvt år skulle han kunna tala med sin medfångar om demokrati, mänskliga rättigheter och annat. Därför finns det risk att han helt enkelt blir avrättad för att regimen vill bli av med honom.

    Det är oklart till vilken utsträckning beslutet kommer omprövas. I media har Migrationsverket sagt att de ska pröva Kim mot Kina först. I så fall kommer hans fingeravtryck provas mot register i Kina, där Kim själv att han inte har lämnat några fingeravtryck.

    Sandklef menar att det vore mycket olyckligt om Migrationsverket inte ens tittar på den långa och välarbetade ansökan som hennes grupp författat, bara för att myndigheten inte vill erkänna att de gjort fel.

    Hon säger också att gruppen verkligen vänt på varenda sten i fallet med Kim, och suttit i en fem timmar lång intervju med pojken själv innan de beslutade sig för att ta sig an fallet.

    Kims advokat Arido Degavro menar vidare att han är ”uppriktigt orolig” över Migrationsverkets naivitet vad gäller Kina. Det verkar exempelvis som att Migrationsverket helt ser mellan fingrarna gällande faktumet att Kina samarbetar med Nordkorea, och därför är det tveksamt om kinesiska myndigheter skulle agera sanningsenligt då det gäller att uppge huruvida Kim har rätt att vistas i Kina.

    Det föreligger en risk att Kina helt enkelt ger Kim en ”accept” – ett klartecken för att få vistas i Kina – för att sedan helt enkelt repatriera honom tillbaka till Nordkorea då han landat.

    En liknande ”accept” gavs nämligen av kinesiska myndigheter gällande en grupp uigurer som 2012 sökte asyl i Sverige. Två av dem skickades tillbaka till Kina av Migrationsverket, och har inte synts till sedan dess.

    Först efter ett medieuppbåd stoppades vidare utvisning av uigiurer, som är en muslimsk minoritet i den oroliga kinesiska provinsen Xinjiang.

    Kim får nu leva på hoppet att någon liknande sker i hans fall. Det gäller nu att göra även detta pinsamma fall synligt. För vad Migrationsverkets beslut de facto föreslår, är att Kim borde ha rättat sig efter regler och lagar i diktaturen Nordkorea, snarare än att fly från misären. Vidare är myndigheten beredd att samarbeta med en annan diktatur – Kina – för att avgöra pojkens öde.

    Det finns också en annan skum sida av historien som är värd att peka ut, nämligen samarbetet mellan Migrationsverket och Sprakab. Redan i maj i år skrev brittiska Independent att Sprakab medverkat till hundratals felaktiga utvisningar av flyktingar i Sverige efter ”opassande” analyser.

    Kanske beror de ”opassande” analyserna på att Sprakab har bråttom att tjäna pengar? En vän i Peking med god insikt i svenskt näringsliv gjorde en snabbkoll över företaget nu under kvällen.

    Han fann att Sprakabs omsättning och vinst har ökat stadigt sedan 2011. Räkenskapsåret 2012-13 hade företaget en vinstmarginal på 24,54 procent jämfört med 0,62 procent två år tidigare.

    Detta beror främst på att Sprakab i augusti 2010 vann Migrationsverkets upphandling av språkanalyser, genom att ligga 16 procent lägre i pris än huvudkonkurrenten. Den billiga offerten möjliggörs med störst sannolikhet genom att Sprakab undviker betala skatt i Sverige.

    Min vän hittade nämligen vidare en rörig företagsstruktur med moderbolag på moderbolag som fick det att ”ringa varningsklockor lång väg”.

    Sprakab ägs i dag av det schweiziska holdingbolaget Innovision International Holding AG med adress i Zürich. Huvudägare är svensken Bengt B:son Sjögren som utvandrat till USA.

    Givet att Sprakab rapporterar ett riktigt lågt rörelseresultat så bedömer min vän det högst sannolikt att vinsten plockas ut i USA. Och han ifrågasätter samtidigt hur svenska myndigheter kan samarbeta med denna sortens företag.

    Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

      7 thoughts on “Kina-expert berättar om nordkoreanske pojken som riskerar utvisning

      1. Vad är det som ändrats?

      2. OK
        Visst är det märkligt hur ”syrier” gummistämplas i parti och minut, medan andra ärenden utreds hur länge som helst utan att för den skull behandlas professionellt…

        Sedan skulle det vara intressant att få svar på några andra frågor. Exempelvis hur han lyckades resa med transsibiriska med falskt pass (får man anta). Min erfarenhet av ryska (och mongoliska) gränsvakter är att de är _mycket_ noggranna. Inte heller går det mig veterligt att gömma sig ombord. Mutor? Och varifrån kom då dessa pengar – liksom pengarna till biljetter och flyktingsmugglare.

        • Håller med på samtliga punkter. Vad gäller Kims resa så har han tydligen fått hjälp av en vän till sin far, så det skulle i så fall ha inneburit att han hade råd.

      3. Kan tillägga att även syrier utreds länge utan att behandlas proffessionellt. Och skickas till Armenien istället…

        http://www.dn.se/debatt/utvisas-till-fel-land-efter-migrationsverkets-spraktest/

      4. Lite mer kött på benen ang pojkens flykt här: http://story.aftonbladet.se/blomstersvalan Ibland kan t.o.m. AB få till det. Fortfarande lite oklart varifrån pengarna kom ifrån för smugglingen (räcker 100000?) Var hans värdfamilj också smugglare/svartabörshajar fast då med varor från Kina in till NK?

        • Ja! Jag såg artikeln – kul att Aftonbladet börjat ägna sig åt ”riktig” journalistik också :)

      Kommentera