Konfucius inte längre välkommen i Stockholm

Kina har de senaste året intensifierat ansatserna att sprida sin kultur utomlands, och upprepade gånger öppet talat om vikten av ”soft power” för att ge landet ett kulturellt inflytande som motsvarar dess växande ekonomiska och politiska inflytande på världsarenan.

En av de viktigaste komponenterna i denna expansiva kulturpolitik är de så kallade Konfuciusinstituten. Det handlar om skolor med ett uttalat syfte att sprida Kinas språk och kultur, som det senaste årtiondet etablerats i en rasande takt vid universitet världen över.

Instituten finansieras delvis av kinesiska myndigheter, som också utbildar och betalar lärarna. Initiativet var välkommet vid många universitet och högskolor som – särskilt i dyningarna av finanskrisen – inte hade råd att expandera sin undervisning i kinesiska i en takt som motsvarade efterfrågan.

Men det finns samtidigt stora problem med Konfuciusinstituten, vilket jag tidigare skrivit om för bland annat Axess och Finansliv. Förvisso ligger institutens fokus på språkundervisning, men de håller även i kurser, seminarier, föreläsningar och ”kulturella event”.

Och här har kritiken varit vidlyftig angående en politisk agenda och en fara för begränsningen av akademisk frihet. Det sistnämnda är ett faktum, eftersom det i institutens klassrum råder förbud mot att diskutera känsliga ämnen som Tibet, Taiwan, mänskliga rättigheter och massakern vid Himmelska fridens torg.

konfuciusStaty av Konfucius, filosofen som har fått ge namn åt de omdiskuterade instituten

Av de cirka 500 Konfuciusinstitut som finns världen runt ligger över 100 i USA, ännu fler i Europa varav fyra i Sverige. I alla fall fram till årsskiftet. För nu till helgen meddelade Astrid Söderbergh, rektorn vid Stockholms universitet, att man inte avser förnya avtalet med Konfuciusinstitutet då de löper ut strax efter nyår.

Hon säger till Dagens Nyheter att kopplingarna till den kinesiska staten är en faktor som vägts in i beslutet. Visserligen har Stockholms universitet inte rapporterat att de haft några särskilda problem med institutet, men icke desto mindre känns det enligt Söderbergh ”inte lika angeläget” att fortsätta samarbetet eftersom situationen med akademiskt utbyte mot Kina ser annorlunda ut nu än för tio år sedan.

Vidare ser rektorn också ett bekymmer med att ha institut som är finansierade av en annan stat inom ramen för ett universitet, och menar att det hade varit bättre om Knfuciusinstitutet varit separat snarare än integrerat med själva universitetet.

För till skillnad mot exempelvis British Council eller tyska Goetheinstitut – som inte inlemmas i högskolorna – kommer Kina direkt till universiteten med pengar, lärare och undervisningsmaterial för att sedan bedriva sin verksamhet direkt på campus.

Och från kinesernas sida verkar det inte finnas någon tanke att ändra på detta, eftersom rektor Astrid Söderbergh specifikt säger till Dagens Nyheter att ”institutens nya avtal inte är förenliga med hur svenska universitet sköts”.

Att Stockholms universitet – som 2005 blev det första lärosätet i Europa att etablera ett Konfuciusinstitut – nu säger upp samarbetsavtalet är inte kinesernas första bakslag på området.

Det var i Kanada som tydligt motstånd uppstod först, då ett av landets universitet motsade sig etableringen av ett Konfuciusinstitut redan 2011 på grund av rädsla för politisk censur. Under fjolåret stängde ytterligare ett kanadensiskt universitet ner sitt Konfuciusinstitut, och ett tredje meddelade att man inte kommer förlänga samarbetsavtalet med Kina då det går ut.

Detta efter krav att personalen inte får ha någon koppling till Falun gong eller andra av Kina bannlysta organisationer. Det fick en chef vid lärarnas fackförening i Kanada att kalla Konfuciusinstituten för ”en förlängd politisk arm av Kinas myndigheter”, vars restriktioner av fria samtal och yttrandefrihet ”inte bör ha någon plats” vid landets universitet.

Oron har fått fäste även i USA, där man förutom akademisk frihet även misstänker att instituten ägnar sig åt spioneri. En historiker vid University of Oregon krävde tidigare i år att skolan skulle avbryta samarbetet med Konfuciusinstituten, och nyligen kom fackförbundet för amerikanska universitetsprofessorer också med ett uttalande om ”kinesiska statens förlängda arm” som påminde om det kanadensiska.

Under årets gång har också 100 medlemmar inom lärarfakulteten vid University of Chicago protesterat över att Konfuciusinstituten hotar den akademiska friheten där.

Resultaten torde vara en särskild stor besvikelse för de kinesiska myndigheterna med tanke på hur dyra instituten är. Varje campus beräknas kosta Kina minst en miljon kronor om året, och under 2013 spenderades sammantaget cirka två miljarder kronor på Konfuciusinstituten.

Samtidigt har Kinas popularitet i USA inte ökat trots att en fjärdedel av instituten finns där. Tvärtom uppger Pew Research Center att 42 procent av det amerikanska folket hade en positiv syn på Kina 2007, jämfört med bara 37 procent i fjol.

Det finns alltså anledning att tro att dessa institut på sina håll snarare har försämrat bilden av Kina, med hjälp av metoder som bryter mot den akademiska frihet och de diskrimineringslagar som hålls högt i demokratiska länder.

Dagens Nyheter sökte utan framgång sinologen Torbjörn Lodén, som är chef för Konfuciusinstituten i Sverige, för en kommentar. Det ska nu bli spännande att se vad händer med Sveriges tre kvarvarande Konfuciusinstitut som ligger i Luleå, Karlstad och Karlskrona.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera