april 2015

Ny skandalartikel om kinesisk korruption

Genom årets lopp har en rad ”skandalartiklar” publicerats om korruption bland Kinas högsta politiska elit.

Exempelvis skrev Bloomberg sommaren 2012 om hur Xi Jinpings släkt berikat sig på den kommande presidentens stigande position, och samma höst rapporterade New York Times om korruption bland Wen Jiabao vänner, kollegor och närmsta familj.

Det skandalartade med dessa artiklar är inte bara innehållet, utan också följderna. Såväl New York Times som Bloomberg har sedan 2012 varit blockerade i Kina.

Under fjolåret fick dock Bloomberg svidande kritik för att vilja blidka kinesiska myndigheter, bland annat genom att stoppa en liknande historia som företagets reportrar jobbat på i flera år.

Anledningen till detta är att Bloomberg hoppas kunna fortsätta verka i Kina där man alltjämt samlar in finansdata som man sedan säljer utanför Kina i form av såväl korta notiser som längre artiklar. I mars i fjol skrev jag här på InBeijing om detta:

I veckan sade Ben Richardson upp sig från Bloomberg. Han var redaktör för mediaorganisationens Asien-avdelning, och den tredje anställda som lämnar Bloomberg, sedan rapporter i november i fjol gjorde gällande att företaget höll tillbaka kritiska nyheter om Kina.

Bloombergs intäkter kommer främst från att sälja finansdata till organisationer och privatpersoner.

(…)

Förra veckan sade även Peter Grauer, Bloombergs ordförande, att företaget med facit i hand borde ha ”omvärderat” reportage som inte är direkt relaterade till affärsnyheter, givet risken de innebär för den stora säljpotential som Bloombergs ekonomiska data i Kina utgör.

Michael Forsythe var en av reportrarna som lämnade Bloomberg i fjol. Han var en av journalisterna bakom den nya känsliga artikeln som företaget vägrade publicera. Forsythe fick dock omgående anställning på New York Times i Hongkong, och nu i veckan publicerade han artikeln där i stället.

Det betyder givetvis jackpot för New York Times, som kan publicera material som flera reportrar från Bloomberg spenderade år med att hämta in.

Artikeln handlar om Wang Jianlin, som är Asiens rikaste man och tillika son till en kommunistisk revolutionär som gick den långa marschen sida vid sida med Mao Zedong. Wang har berikat sig genom konglomeratet Wanda, som främst sysslar med fastigheter med även är verksamt inom bland annat underhållning och hotellbranschen.

Det dras nu en rät linje mellan Wandas framgång och faktumet att Wang Jianlin har många kontakter i Kinas politiska elit, som han också gett andelar i sitt företag, varpå de har hjälpt företaget att expandera:

His conglomerate, Wanda Group, is best known in China for its signature Wanda Plazas, massive shopping complexes with cinemas, office towers, hotels and apartments. Since building the first one in the northeastern city of Changchun in 2002, he has opened more than 100 of them in at least 70 other Chinese cities, generating the revenue that now finances his ambitions abroad.

But there is an aspect of his relationship with the authorities that Mr. Wang never raises in interviews and that has gone unreported in the many accounts of his success published in China and abroad: Relatives of some of the nation’s most powerful politicians and their business associates own significant stakes in his company.

An extensive review of corporate records filed with the government identified several such investments made from 2007 to 2011, when Wanda was privately held and rarely sold shares to outsiders.

Among those given an early chance to buy a stake in his company was Qi Qiaoqiao, an active investor who is the elder sister of China’s current president, Xi Jinping. (She sold or transferred her shares in the company in October 2013 to a longtime business associate.)

Other early investors included a business partner of the daughter of former Prime Minister Wen Jiabao, and relatives of two other members of the ruling Politburo at the time, Jia Qinglin and Wang Zhaoguo, according to the records and interviews with family members and business associates.

Detta är en historia med samma slags tyngd likt de som till en början fick Bloomberg och New York Times att blockeras i Kina. Flera bevis läggs fram på nära band mellan Kinas rikaste man och den politiska eliten, vilket givetvis är en nagel i ögat på kommunistpartiet, som redan censurerat flera relevanta sökord på Kinas internet.

Artikeln kan läsas i sin helhet här, och nedan återger jag även några tweets som har med publiceringen att göra:

Video: ”Hyr en utlänning i Kina”

New York Times publicerade under gårdagen en ganska rolig video på drygt sju minuter om fenomenet att hyra en utlänning för att bättra på ryktet eller värdet av exempelvis ett bostadsområde.

Videon handlar nämligen främst om en fastighetsagent som hyr in utlänningar i Chongqing för att göra nya bostäder lukrativa. De inhyrda utlänningarna får betalt för att, ja, bara stå där.

Ibland kan det dock även handla om framträdanden som att sjunga, spela ett instrument eller gå som modell på catwalken. Inga tidigare erfarenheter krävs – det räcker att du har ett vitt ansikte.

Själv har jag såväl hört som varit med om liknande uppdrag. Här i Peking verkar dessa dock ha blivit färre med tiden. Utlänningar är inte längre lika exotiska i huvudstaden, och kanske inte heller lika omtyckta som tidigare.

Men annat verkar det vara i Kinas västra delar, som New York Times också skriver:

In provincial West China, I filmed specialty firms that collect groups of foreigners whom they rent out to attend events. Clients can select from a menu of skin colors and nationalities; whites are the most desirable and expensive. The most frequent customers are real estate companies. They believe that filling their remote buildings with foreign faces, even for a day, suggests that the area is “international,” a buzzword in provincial areas that often translates to “buy.”

The operation usually works by recruiting a few of the thousands of ordinary expatriates in China, and paying them to play whatever role the client feels will best convey its building’s desirability. Musicians and models — often amateurs billed as “famous” — are the most popular personas.

Sju års fängelse för kinesisk journalist som ”spridit statshemligheter”

Under helgen dömdes journalisten Gao Yu till sju års fängelse för att ha ”spridit statshemligheter”.

Brottet tros främst bestå i att Gao 2013 försåg media i Hongkong med ett dokument som ger riktlinjer till partitjänstemän angående vilka ämnen som de inte ska tillåta debatt och allmän diskussion om.

Gao Yu är 71 år gammal och satt i fängelse under sex år på 1990-talet för samma brott.

Enligt hennes advokat blev Gao denna gång intervjuad under två månaders tid, ofta i över tio timmar om dagen. Hon ”erkände” till slut sitt brott efter att myndigheterna hotat med att även arrestera hennes son.

Erkännandet kablades sedan ut på statliga tv-kanalen CCTV och användes som grund för den hårda domen. I inslaget har Gao blåmärken vilket tyder på misshandel under förhören, som hennes advokat också påpekar i en intervju med fransk radio.

Gao Yu har också själv sagt att ”erkännandet” avtvingades under enorm press, och har efteråt officiellt vidhållit sin oskuld. Hon visste heller inte att erkännandet visades för hela Kina via den statliga tv-kanalen.

Även om fallet – som vanligt – i stort sett ignorerats av svensk media, så har det väckt stor uppståndelse internationellt. Framför allt i Tyskland, eftersom Gao Yu tidigare arbetat för Deutsche Welle.

Den tyska tv-kanalen deklarerar i ett pressmeddelande att man nu avbryter förhandlingarna om samarbete med CCTV:

In Beijing, the DW Director General had repeatedly and also personally called for a fair trial that complied with the principles of the rule of law. The German government and DW had also used political and diplomatic channels to advocate on Gao Yu’s behalf.

Limbourg announced that, in reaction to the harsh sentencing of Gao Yu, DW will suspend its negotiations with the Chinese state broadcaster CCTV on proposed technical cooperation in the area of art and culture.

AFP har också gjort grafik över dussintalet kinesiska kända dissidenter som nu sitter i fängelse, tvingats till landsflykt eller på annat vis fått sin frihet begränsad. Se nedan hur Gao Yu porträtteras vid sidan av bland annat konstnären Ai Weiwei och nobelpristagaren Liu Xiaobo.

afp dissidents

I statlig kinesisk media är tonen tuff och kompromisslös. Engelska upplagan av Global Times skrev efter domen:

Some in the West have repeatedly attacked China on the issues of human rights and freedom of speech. It is clear that China and the West will not see eye to eye on this in the near future. These accusations are in danger of descending into farce, and have little impact on Chinese people except to create resentment.

A few Chinese citizens would like to rely on Western forces. They falsely believe the Western support may exempt them from taking responsibility for crimes they have committed. Such thoughts are naïve, and, in a country whose authorities are pushing rule of law, increasingly dangerous.

A lesson for Gao: The West is not something to be relied upon. Chinese citizens have to follow China’s laws. When it comes to national interests, people should not be fooled by the so-called universal values.

Publicerat: ”Kinas nya världsbank”

InBeijing har av flera anledningar inte uppdaterats på ett tag. Just nu är jag på kombinerad reportageresa och semester i Taipei; innan jag lämnade Peking gick mycket tid åt till sjukhusbesök i och med ett sjukfall i min flickväns familj.

Dessutom har blev jag förra veckan kontaktad av en fotograf som efterlyste ersättning för att jag använde en av hans bilder som thumbnail till ett inlägg jag skrev då en kinesisk författare tidigare i år tilldelades Olof Palmes pris.

Har just nu en konversation med fotografen i fråga. Kanske kommer det leda till att jag måste sluta skriva eller ändra formen på InBeijing. Kommer berätta mer om det vid ett senare tillfälle då ärendet är avslutat.

Tills dess bifogar jag här nedan en artikel av mig i veckans nummer av Fokus. Den handlar om Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB); en ”ny världsbank” som Kina grundade i fjol efter långvarigt missnöje med sitt begränsade inflytande i institutioner som Asian Development Bank och Världsbanken.

Kina står för merparten av kapitalet i AIIB, som kommer ha sitt kontor i Peking och ledas av en kinesisk tjänsteman.

USA var tidigt ute och kritiserade banken samt avrådde sina allierade från att söka medlemskap. Icke desto mindre ansökte 46 länder innan deadline 31 mars, däribland Sverige.

Läs hela artikeln här nedan, i större version via Scribd eller på Fokus hemsida.

Publicerat: Daily life of a Swedish diplomat i North Korea

Av olika anledningar skriver jag sällan artiklar på engelska, men föregående helg publicerades min första text för NK News, en nyhetssida med särskilt fokus på Nordkorea.

Jag är nämligen övertygad om att Nordkorea inom en snar framtid kommer bli värt att uppmärksamma ytterligare, eftersom nära förestående förändringar i landets politiska system kommer få konsekvenser för hela regionen.

Genom att börja skriva för NK News vill jag lära känna Nordkorea bättre och samtidigt stifta kontakter bland de skribenter som i dag har mest kunskap om den isolerade diktaturen.

Min första artikel för NK News – som redan delats ett par hundra gånger på sociala medier – är baserad på en intervju som Sveriges radio för ett tag sedan gjorde med August Borg, som arbetar vid Sveriges ambassad i huvudstaden Pyongyang.

I artikeln återges det dagliga livet som diplomat i Nordkorea vilket August beskriver vara fullt av frustration och ensamhet – men även givetvis med en känsla av att vara privilegierad för att ens få möjlighet att vistas i ett av världens mest slutna länder:

Borg, who serves as second secretary under ambassador Torkel Stiernlöf, is also accustomed to carrying a flashlight wherever he goes – especially as he frequently experiences power blackouts in his own home. And when there is electricity it is of “very bad quality,” about “130-watt,” which makes it “impossible to use a computer, a TV or even a couple of loudspeakers.” The light bulbs are dim, and “it takes about two hours to get the oven going on 200 degrees, and about one hour to boil a kettle of hot water.”

(…)

“It’s fascinating to go by car and see the traffic police direct the sparse number of cars, and to see residential houses lined with slogans about the leaders or the importance of making fish plantations more productive,” Borg said.

He also had a chance to see Kim Jong Un, standing just 30 meters away from him during last year’s memorial service for the death of Kim Jong Il. Borg estimated about 30,000 soldiers assembled in front of Kim’s mausoleum, which features a podium where the highest leadership was lined up. Borg was just in front of that podium.