Ingen succé för kinesisk soft power

Jag har tidigare flera gånger här på InBeijing skrivit om de kinesiska ledarnas ambition att sprida kinesisk ”soft power”, det vill säga en slags mjuk maktutövning där som ska förbättra Kinas rykte globalt genom kulturell dragningskraft.

Brittisk musikindustri och amerikansk filmindustri är två exempel på lyckad soft power. Omvärlden har lockats av produkter från artister och regissörer som fått fritt handlingsutrymme att tolka olika strömningar och trender i samhället.

Men i Kina har myndigheterna en annan inställning till soft power – de tror att om man bara satsar tillräckligt mycket pengar så går det att göra kreativa industrier attraktiva även utan yttrandefrihet och artistisk frihet.

I Kina finns otroligt många talangfulla filmregissörer, författare och konstnärer. Tyvärr får dessa inte ta del av myndigheternas bidrag – eller för den delen Kinas växande marknad – om de inte lyder den kinesiska censurmyndighetens direktiv.

Följden har blivit att miljarder kronor har satsats på filmer, böcker, tv-serier, konst och musik med politiskt budskap. Den politiska prägeln leder till produkter som ofta inte röner någon popularitet i hemlandet, och än mindre uppskattas av utländsk publik.

Trots stora satsningar har Kina exempelvis aldrig vunnit någon Oscar, och landet är en stor nettoimportör av tv-serier trots att man samtidigt är världens största producent av detsamma. (Intresset verkar svagt bland utländska tv-kanaler att köpa in serier med politisk sensmoral eller där japanska soldater utmålas som djävlar för att sedan slaktas.)

Likaledes är intresset svagt för kinesiska tidningar, magasin och tv-kanaler som satsat enorma summor på att etablera sig i utlandet. Ännu mer pengar har investerats i de så kallade Konfucius-instituten, som nu har stängts ner i flera länder efter att Kinas myndigheter politiserat undervisningen där.

Soft power är svårt att mäta, men en PR-firma i London vid namn Portland har gjort ett försök. Resultatet publiceras i The Economist och Kina hamnar på sista plats av 30 länder, efter Grekland, Mexico och Tjeckien. (Sverige kommer på plats 9, efter Japan med före Danmark.)

Storbritannien toppar listan, vilket bland annat beror på fria och högt rankade universitet, frihet att resa runt i världen samt en musikindustri som placerar sig högt på topplistorna världen över. Andra faktorer som tagits in i mätningarna är innovation, politisk dynamik, attraktionskraft för utländska studenter samt tillgång till information och diskussion på internet.

Vad Kina har missat är att riktig soft power kommer från fristående Hollywood och EMI, snarare än från regeringarna i Washington och London.

Så länge Kinas kommunistparti själva försöker forma landets kultur genom morot (bidrag till de som blidkar partiet) och piska (fängelse för de som går emot partiet) kommer man helt enkelt inte kunna mäta sig med de produktioner som kommer från länder med ett mer fritt politisk och skapande klimat.

Och det är synd, eftersom Kina är ett oerhört intressant land med otaliga fascinerande historier som skulle kunna berättas om bara regimen tillät det.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

1 Comment

  1. China is the world lagest TV-series producer, and the largest world car maker. Chinese TV series and films are shown in may countries, although much less than US. But who can compare and compete with US in regards with film making in present world?

    And in regards to cultural creativity, it is mainly driven by market force in China, and state support actually plays not so much role. Zhang Yumou is a good example. He has made many films, some good and some not so good, mainly financed by funds from rich capitalists who regard him a good money maker.
    Actually many thousands esseys, novels, drammas, and short stories are written and created in China each months. That they are not so successully spread out of China is mainly owing to language barrier, actually: English is the world language at present, not China, which is know to everybody, right?

Kommentera