Jag undersöker svensk klimatkompensation i Kina

Tidigare i år åkte jag till staden Tengchong på gränsen till Burma, för att skriva ett reportage för tidningen Sveriges natur. Det skulle handla om klimatkompensation och det svenska företaget Tricorona, som fick möjlighet att sälja stora mängder utsläppsrätter tack vare en rad ljusskygga vattenkraftsprojekt i Kina.

Min resa gick till Sujiahekou, som med sina fem miljoner kvadratmeter är den största dammen på den ekologiskt sköra floden Binglang. En av mina uppgifter var att hitta cirka 300 människor från minoritetsfolket Lisu som blev bortkörda från sin mark i samband med bygget.

Efter 50 kilometer på cykel (och sedan lika långt tillbaka igen) hittade jag den nya by som lisufolket anvisats till just innan deras mark förvandlades till ett byggprojekt. Det visar sig att de bara har fått en bråkdel av den ersättning som de utlovats för att flytta, samt att många är missnöjda med sin nya tillvaro.

Det finns emellertid inget de kan göra åt saken; som outbildade och fattiga medlemmar av ett minoritetsfolket har de föga möjligheter att ens starta och än mindre vinna ett rättsfall mot myndigheter och storföretag.

Nästa dag åkte jag bil flera hundra kilometer för att besöka själva dammen. Inför bygget lovade Tricorona och det lokala byggföretaget att ett vattenflöde skulle behållas för att möjliggöra fiskarnas fortplantning, samt att växtlighet som förstörs under projektet ska återplanteras.

Det visar sig se helt annorlunda ut. Det finns inget naturligt vattenflöde att tala om, och bergväggarna kring själva dammen är fortfarande kala. Vidare säger en kinesisk miljöaktivist jag intervjuar att den ekologiska kompensation som betalats för påverkan av fiskebeståndet med största sannolikhet tillfaller de lokala myndigheterna, snarare än drabbade fiskare och minoritetsfolk.

Miljöaktivisten beskriver det också som ”typiskt” att familjerna som tvingats flytta bara får ut en liten del av den utlovade ersättningen. I dag vill ingen ta ansvar för projektet eller dess konsekvenser, särskilt inte Tricorona, som i en intervju säger att de inte fått in några pengar för projektet och därför ”inte haft några incitament att slutföra det”.

Reportaget publicerades i nya numret av magasinet Sveriges natur, och finns även att läsa i sin helhet på Naturskyddsföreningens hemsida (eller som PDF här nedan).

Artikeln har redan delats hundratals gånger, och dessutom snappats upp av SvD Näringsliv.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera