Jag har flera gånger tidigare skrivit här på InBeijing om den svenska förläggaren Gui Minhai, som kidnappats av kinesiska myndigheter och nu varit försvunnen i tre månader.
Under gårdagen sågs Gui gråta ut på kinesisk tv, där han ”erkände” att han för elva år sedan kört rattfull och råkat dödat en ung kvinna utanför ett universitet.
Enligt erkännandet ska Gui plötsligt ha drabbats av dåligt samvete och överlämnat sig själv till kinesisk polis. Samtidigt avsade han sig hjälp från svenska myndigheter eller uppmärksamhet från media:
Turning myself in is a voluntary choice of my own, and has nothing to do with anybody else. This is my due responsibility. I do not want anyone or any institution to be involved or get in the way of my returning, nor do I want any malicious media hype.
Although I now hold the Swedish citizenship, deep down I still think of myself as a Chinese. My roots are in China. I hope the Swedish authorities would respect my personal choices, my rights and my privacy, and allow myself to deal with my own issues.
I am taking my legal responsibilities, and am willing to accept any punishment.
Gui ska ha dömts till två års fängelse för händelsen, men sedan flytt landet för att undvika sitt straff.
Offentliga erkännanden är något som gjort comeback i Kina sedan Xi Jinping blev president i början av 2013. Men till skillnad från under kulturrevolutionen så sker de nu inte på öppen gata, utan på statliga tv-nätverket CCTV.
Sommaren 2013 anhölls flera prominenta användare av mikrobloggen Sina Weibo, då myndigheterna kände att de inhemska sociala medierna började glida dem ur händerna.
Snart syntes riskkapitalisten Xue Manzi – iförd fångdräkt och handbojor – på bästa sändningstid ”erkänna” att han köpt prostituerade, samt att han ”korrumperats” av den makt han känt genom att ha tolv miljoner följare på Sina Weibo.
Xue bad vidare om ursäkt för att ha ”postat innehåll av egenintresse” utan att först dubbelkolla fakta. I realiteten var myndigheterna bekymrade över Xues ärliga kritik mot bland annat vattenföroreningar och barn som kidnappas för att tvingas tigga.
Bilder från Guis ”erkännande” i kinesisk tv
Ytterligare ett uppmärksammat ”erkännande” skedde på CCTV denna sommar, då den 70 år gamla journalisten Gao Yu dök upp i rutan blåslagen och sade att hennes handlingar brutit mot lagen och ”hotat nationens intressen”.
Gao hade bland annat försett medier i Hongkong med information om vilka ämnen president Xi Jinping förbjudit diskussion om vid Kinas universitet – exempelvis universella rättigheter, pressfrihet och ett fristående rättsväsende.
Gao var ovetandes om att hennes ”erkännande” sändes på CCTV, och sade efteråt att hon avgett detta erkännande först efter att polisen anhållit även hennes son och hotat med att flera personer i hennes närhet kommer råka illa ut.
Detta är bara två av många exempel. Den som vill ha fler kan läsa ”A Parade of Public Confessions Shapes Public Discourse in China” (New York Times) eller ”China is using televised confessions to shame detained lawyers, journalists, and activists” (Quartz).
Såväl Xue Manzi som Gao Yu dömdes till långa fängelsestraff, men släpptes av medicinska skäl i förtid för att avtjäna sina straff i husarrest eller under övervakning.
Sannolikt är detta en del av den morot och piska som Kinas myndigheter traditionellt använder mot misstänkta brottslingar.
Om man inte genom ett öppet erkännande tar moroten så kan piskan innebära döden, vilket exempelvis skedde för aktivisten Cao Shunli som avled 2014 efter att ha förvägrats medicinsk hjälp under det halvår hon anhållits utan officiell brottsmisstanke.
Vad gäller Gui Minhai så går det givetvis bara att spekulera i vilka hot han utsatts för. Förutom hot om ett långt fängelsestraff, är det sannolikt att även han fått höra att familj och vänner riskerar råka illa ut.
Och för de läsare som tror på att det ligger någon sanning i att Gui överlämnat sig själv så är det värt att ställa sig följande frågor:
1) Om Gui nu lämnade in sig själv till Kinas myndigheter, varför visade då övervakningskamerorna i hans thailändska hem att kinesiska agenter kom dit för att hämta honom? Och varför kom samma agenter sedan tillbaka till lägenheten för att gå genom hans dator och hämta hans ägodelar?
2) Med tanke på att det påstådda brottet skedde för elva år sedan, är det inte lustigt att Gui överlämnar sig själv samtidigt som ytterligare fyra Kina-kritiska förläggare med bas i Hongkong försvinner spårlöst?
3) Om Gui nu ”bara” hade flytt från sin rattfylla, så finns det procedurer angående vanliga kriminella ärenden mellan Kina och Hongkong. Gui hade kunnat anklagats i Hongkong i enighet med lagen, häktats och sedan överförts till Kina. Men detta har inte skett under de elva år som gått sedan den påstådda incidenten skedde.
4) Varför berättade Gui aldrig för oroliga familjemedlemmar eller vänner om planerna på att överlämna sig själv till Kinas myndigheter? Varför vänta i tre månader?
Det är uppenbart att det handlar om ett framtvingat erkännande. Och om det nu skulle ligga någon sanning i att Gui har kört rattfull, så är det knappast så att hans plötsliga försvinnande hänger samman med den händelsen.
Hur kommer då svensk media och svenska myndigheter att reagera på detta?
En oroande förvarning kom från Sveriges radio, som under gårdagen publicerade en artikel med rubriken ”Bokhandlare har överlämnat sig till kinesiska myndigheter”(!)
Artikeln beskriver i stort sett okritiskt själva erkännandet, med ett tillägg i slutet om att Gui Minhais dotter ”säger till Reuters att hon tror” att hennes far i själva verket är bortförd på grund av politiska motiv.
Det är en hemsk, hemsk artikel att läsa. Den som inte är insatt i fallet – eller i hur lagen de facto fungerar i Kina – kan nämligen lätt få intrycket av att allt är i sin ordning; att erkännandet är genuint och att Gui faktiskt har överlämnat sig själv.
Jag kan garantera detta, eftersom läsare och bekanta själv under dagen har hört av sig till mig och frågat om det ligger någon sanning i påståendet, med hänvisning till ovanstående artikel från Sveriges radio.
Vad gäller myndigheterna, så uppger samma artikel att utrikesdepartementet har tagit del av uppgifterna, men ”inte har någon kommentar i nuläget”.
Vi har bevittnat en svensk medborgare som kidnappats för att ha kritiserat Kinas ledare och politiska system, och sedan tvingats erkänna ett annat – sannolikt påhittar – brott på kinesisk tv.
Vad mer krävs för att media och myndigheter i Sverige ska ta situationen på allvar?
(För den som vill läsa professionell rapportering bakom de svenskar som rövas bort i Kina, rekommenderas dessa nya artiklar från New York Times eller Reuters.)
