Under gårdagen skrev jag inlägget ”Då Sveriges radio tog Kinas sida mot anhållen svensk”, om ett märkligt inslag där radions lunchnyheter rapporterar i det närmaste okritiskt om de erkännanden som två kidnappade svenskar i Kina tvingats göra på tv den senaste veckan.
Inlägget har fått hundratals delningar och tusentals läsningar, men renderade även i ett mail från Sveriges radio som ”tog åt sig av kritiken” och lovade förbättra rapporteringen om dessa svenskar i framtiden. (Deras Kina-korrespondent är tydligen ledig på grund av sjukdom.)
Under dagen ignorerade Sverige radio emellertid fallet återigen. Sveriges radio P1 morgon fortsatte istället älta fackförbund, diskuterade en studie om barnfetma och rapportera på plats från en alternativ filmfestival som snart öppnar i USA(!)
Tur då i alla fall att några av de största svenska morgon- och kvällstidningarna verkar ha vaknat upp till den allvarliga verklighet som de kidnappade svenskarna utgör. Expressens ledarredaktion publicerade i dag en text med rubriken ”Margot Wallström bör kritisera Kina”, där man vill sätta press på utrikesministern att vara tydlig i frågan.
Ledaren innehåller även länk till inlägget ”Sverige blir ett skämt efter ännu en kidnappning i Hongkong” som jag skrev här på InBeijing tidigare i januari. Ett utdrag från Expressens ledare:
Nu har de båda svenskarna tvingats att ”erkänna sina brott” i Kinas statliga propaganda- tv. Dahlin var tvungen att be om ursäkt för att han ”sårat det kinesiska folkets känslor.” Minhais ”erkännande” kom med tårar. Vi vet inte hur de har pressats/torterats för att säga det diktaturen vill att folket ska få höra. Vi vet åtminstone att Dahlin lider av en allvarlig hormonbristsjukdom som kräver regelbunden medicinering.
Den här typen av konstruerade – och djupt förnedrande – bekännelsevideor från kidnappningsoffer påminner om filmer som brukar produceras av någon terroristcell. De har också blivit vanliga sedan Xi Jinping tillträdde som president 2012. Att den kinesiska diktaturen kopierar al-Qaidas propagandametoder säger något om allvaret för de mänskliga rättigheterna i Kina.
Det är möjligt att Margot Wallström nu är fullt upptagen med att hitta en ny lägenhet. Men två svenska medborgare sitter inlåsta i Kina på grund av att de upplevs störa kommunistpartiets maktmonopol. Då måste Sveriges utrikesminister protestera kraftfullt.
Även Göteborgs-Tidningen, som ju är en del av Expressen, publicerade i dag en krönika med rubriken ”Kina bör villkorslöst frige Peter Dahlin”. Här nämns visserligen endast en av de två anhållna svenskarna, men budskapet är icke desto mindre tydligt:
Under onsdagen släppte kinesiska statliga medier en propagandavideo där Peter Dahlin ”erkänner” sina brott. I videon säger Dahlin, på engelska, att han är ledsen för att han ”sårat det kinesiska folkets känslor” att han brutit mot kinesisk lag och skadat den kinesiska regeringen (läs: den diktatoriska enpartistatens kommunistparti). Peter Dahlin ber i videon också om ursäkt för sina ”brott”.
Peter Dahlins offentliga mea culpa är en del av ett politiskt skådespel, en ritual diktaturer gärna hänger sig åt. Det uppenbart framtvingade erkännandet betyder i själva verket väldigt lite gällande hans påstådda skuld – men det ger förhoppningsvis båda parterna en möjlighet att snabbt avsluta historien. Kina kan i och med “erkännandet” statera med ett officiellt exempel på sin hårdföra politik, samtidigt som det förhoppningsvis möjliggör att Peter Dahlin snart får lämna Kina.
(…)
Kinas agerande mot Peter Dahlin är på sätt och vis ett kvitto på att Peter Dahlin och hans organisation varit framgångsrika. Att Kina via rättsväsendet nu reagerar på att China Action arbetat för att förbättra rättssäkerheten i landet är att betrakta som den mörkaste av svarta ironier.
Kina måste omedelbart tillåta Peter Dahlin obegränsad tillgång till juridisk representation, svensk ambassadpersonal samt möjliggöra kontakt med hans familj. Men framförallt bör de villkorslöst släppa Peter Dahlin från hans politiska fångenskap.
Vår andra kvällstidning, Aftonbladet, vill inte vara sämre utan tar i dag upp fallet med de båda svenskarna i en kolumn av Wolfgang Hansson. Texten – som har rubriken ”Därför svassar alla för Kina” – är bra, och sätter in vad som skett i ett större perspektiv:
När en svensk människorättsaktivist fängslas i en diktatur brukar det bli ett ramaskri.
Men eftersom alla svassar för Kina hörs nästan inga protester alls mot gripandet av Peter Dahlin.
Kinas Xi Jinping drar åt tumskruvarna och världen håller tyst för att inte störa affärerna.
(…)
Omvärlden vågar inte höja rösten. Kina är en viktig exportmarknad och har visat att man är beredd att straffa den som sticker upp. När den kinesiske dissidenten Liu Xiabo fick Nobels fredspris stoppade Kina under lång tid allt utbyte med Norge.
Kina agerar mer och mer som den nya supermakten. Man bygger konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön för att ge legitimitet för sina territoriella krav. Militären rustas upp.
Svenska UD har hittills mer eller mindre lagt locket på när det gäller Dahlins och Minhais fall. En tid av tyst diplomati kan mycket väl vara effektivt så här i början. Men händer ingenting så blir det uppenbart att Sverige inte vågar utmana Kina öppet.Precis som Sverige inte vågar utmana USA genom att ge politisk asyl till Edward Snowden.
Det vore inte bra för affärerna.
Även Dagens Nyheter, som ju har en korrespondent på plats i Kina, publicerade i dag artikeln ”Kinesiska tv-nyheter används som skampåle”, där bland annat följande konstateras:
En lång rad motståndare och kritiker till det styrande Kommunistpartiet har sedan 2013 då partiordföranden Xi Jinping kom till makten på detta sätt dykt upp på bästa sändningstid.
Gripna personer, ofta i tårar, framträder, erkänner brott och mänskliga tillkortakommanden. De dras i smutsen. Hos allmänheten skapar det förmodan av skuld långt innan en rättegång hålls.
Andra gånger handlar det om artister som gripits för drogmissbruk och vars vittnesmål kanhända tros fungera som avskräckande exempel.
Med anledning av vad som skett publicerar Dagens nyheter även artikeln ”Partiets grepp om medierna hårdnar”, som visar på den nya presidentens ambition att kontrollera landets mediasektor.
Även om det tagit tid så är det ändå positivt att svensk media verkar ha vaknat till denna torsdag. Visserligen lämnar rapporteringen mycket övrigt att önska – det handlar ju främst om åsikter på ledarplats – men ändå är det kul att se uttalanden som kan sätta press på svenska myndigheter att agera.
Ett stort frågetecken är emellertid varför public service, trots sina resurser, ligger så pass mycket efter.
Törs inte Sveriges radio och Sveriges Television, som ju båda finansieras av svenska staten, kritisera myndigheterna lika hårt som privat media i detta ärende? Eller bryr man sig helt enkelt inte om kidnappade svenskar i ett land så långt bort som Kina?
