Tog i dag cykeln till södra Peking, vilket inte alls sker särskilt ofta. De södra delarna av gamla Peking har av historiska skäl alltid varit fattigare. Det var köpmannakvarter under kejsartiden, då kommers eller underhållning inte fick äga rum innanför den inre delen av stadsmuren. Regler saknades även vad gällde arkitekturen; tvärt emot den stränga feng shui som rådde i centrala Peking så byggdes gatorna i söder kors och tvärs, diagonalt och tvära kurvor.
Södra Peking sågs länge som ett eftersatt område utan vare sig industrier, administrativa byggnader eller prestigefyllda utbildningsinstitutioner. Istället frodades här bordeller och underjordisk brottslighet. Särskilt fattiga var de två distrikten Chongwenmen och Xuanwumen, dit nästan inga investeringar alls gick för att förbättra villkor eller boende för invånarna.
De trångbodda, låga hutongerna med tätt sammansvetsade grannar vars släkt bott på samma mark i århundraden stod kvar i stort sett orörda till sent 1990-tal. Då började privatiseringen av Pekings fastighetsmarknad i och med direktivet att byggbolag fick rätt att hyra mark från staten. Giriga företag försökte köpa ut invånarna för en spottstyver av markens värde, och ofta hyrdes våldsverkare in för att övertyga de som inte ville lämna grannskapet.
Då det 2001 blev klart att Peking skulle vara värd för de olympiska spelen påbörjades en ny rivningsfrenesi, eftersom myndigheterna inte ville att alla turister skulle se de förfallna områdena. Ytterligare hundratusentals gamla Pekingbor schasades ut till förorterna eller ända till grannprovinsen Hebei för att butiker eller hotell skulle byggas där de hundraåriga innergårdarna en gång stått.
Hutongerna i Chongwenmen och Xuanwumen höll för bara ett par årtionden sedan över en miljon invånare. Trots de snabba rivningarna finns ändå delar av dessa historiska kvarter kvar. Men varje gång jag beger mig söderut finner jag att fler och fler av dessa gått under rivningskulan.
I dag cyklade jag runt Chongwenmen och fann till min bestörtning ett över en kvadratkilometer stort område med innergårdar som just rivits. Tusentals familjer och otaliga historier från de trånga gränderna som gott förlorade för alltid. Inga mer sena sommarmiddagar ute på gatan med bar överkropp, inga barn som springer runt och leker kurragömma i grannens hus eller i den lilla kiosken mittemot.
Förmodligen kommer här slås upp kontor, eller kanske turistgator med internationella butikskedjor och dåligt kryddade lammspett till överpris. Såväl arkitekturen som affärsidkarna kommer helt och hållet sakna historisk förankring i detta Pekings äldsta och viktigaste köpmannadistrikt. Vägarna kommer breddas, ljudet av cykelns ringklocka ersättas med bilens tutor och avgaser. Inhemska turister kommer flocka till området för att se dåliga kopior av den historiska arkitektur som i detta nu rivs.
Gamla invånare jag talar med i Chongwenmen vet inte vad som sker. De vet inte när deras hutong kommer rivas, och de vet heller inte vart deras grannar har tagit vägen eller vad som kommer byggas istället för de rivna innergårdarna. Av de innergårdar som finns kvar blir allt fler dessutom tomma. Invånare som köpts ut, varpå myndigheterna renoverat husen på nytt men vägrar hyra ut dem. Ingen vet varför eller vem som kommer bo där i framtiden. (Ingen vet heller varför pengar inte satsa på att renovera de hutonger där folk fortfarande faktiskt bor.)
Kan bara konstatera att Peking dag efter dag förlorar en liten del sin själ. Det är smärtsamt att se; tråkigt att de gamla grannskapen som gör Peking unikt försvinner på grund av ekonomiska intressen. Samtidigt är jag glad att ha möjlighet att se de sista delarna av en spännande och fascinerande historia som berättats alldeles för få gånger.
Se några bilder jag tog under dagen med min lilla Sony RX100. Kanske åker jag tillbaka i juni med större kamera, tar bättre bilder och talar med flera av invånarna. Om de fortfarande bor kvar.
En stor innergård cirka 500 meter från Himmelska fridens torg, som delvis har rivits och övergivits. Här bor 3-4 av kanske 20 familjer kvar.
Arbetare i färd med att riva i hutongerna. Syftet är att bredda en väg för att ge plats åt biltrafik.
En katt lapar i sig vatten vid en av de sista kvarvarande innergårdarna av hundratals som rivits på en bit mark i södra centrala Peking.
En byggnad från 1950-talet byggd i sovjetisk realism. Var tidigare hem åt ett drygt dussin familjer, nu bor bara ett par kvar, och snart kommer den sannolikt rivas ner.
Nyligen riven innergård i södra centrala Peking, cirka 500 meter från Himmelska fridens torg. Möbler och kalendrar finns fortfarande kvar på insidan.
Ny bil parkerad utanför en delvis riven innergård. Se de dåliga skicket på byggnaderna i bakgrunden, efter årtionden av förfall och då myndigheterna inte prioriterat att se efter de historiska innergårdarna vid Chongwenmen.
En liten, liten del av den mark som jag upptäckte i dag, med hundratals nyligen rivna innergårdar vars historia går tillbaka hundratals år i tiden.
Man på väg in till sitt hem i södra centrala Peking. Byggnaden slogs upp innan 1949 och är i dag hem åt över 20 familjer. Kommer sannolikt snart att rivas.
Kvinna ser efter sina växter utanför sitt gamla, luggslitna hem i södra centrala Peking.
Ett träd som en gång stått i mitten av en de hundratals innergårdar som nyligen har rivits i södra centrala Peking.
