juni 2016

Försvarsmakten hjälper svenskt företag att sälja drönare till Kina

Denna vecka blev det klart att Cybaero ska sälja 70 obemannade helikoptrar till Kina. Detta sedan företaget fått särskilt exporttillstånd från svenska myndigheter, och dessutom hjälp av Sveriges försvarsmakt med tester som visat den statliga kinesiska kunden att helikoptrarna kan lyfta och landa från fartyg i snabb rörelse.

Affären har tidigare kritiserats av bland annat Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, som varnar för att Kina kan använda helikoptrarna till såväl övervakning som militära syften och dessutom kopiera systemen för egen produktion.

Redan sommaren 2014 tecknade Cybaero ett ramavtal med Kina värt cirka 800 miljoner kronor. (Avtalet blev för övrigt till på klassiskt kinesiskt vis, då en av styrelsemedlemmarna i Cybaero är gift med en kinesisk kvinna som har kontakter på hemmaplan.)

Vid slutet av samma år valdes Cybaero ut av Försvarets Materielverk för test- och demonstrationsflygningar som enligt dåvarande vd Mikael Hult innebar ”stora möjligheter” att visa upp systemen till ”potentiella kunder i Sverige och även internationellt”

Våren 2015 gav svenska myndigheter dessutom ett särskilt exporttillstånd till Cybaero för demonstrationsflygningar i Kina för utvalda potentiella kunder.

cybaeroCybaeros obemannade helikopter testas på marinens korvetter, vilket ledde till att affären med Kina roddes i hamn med förkortade leveranstider.

Mikael Hult å sin sida fortsatte vifta bort kritiken kring affären, och menade att kineserna enbart kommer använda helikoptrarna för ”civila samhällsuppdrag”. Han påstod vidare att avtal och personliga kontakter gör det möjligt för Cybaero att ha full koll på utrustningen även efter avslutad affär, och att det skulle vara ”väldigt svårt” för Kina att hacka och kopiera systemen.

Under 2016 fortsatte försvaret att assistera Cybaero med två tester. I april år ägde testflygningar rum på marinens korvetter av Visbyklass, för att övertyga kunden om att helikoptrarna kan lyfta och landa på fartyg i snabb rörelse.

Testerna innebar en förkortad leveranstid samt tidigare betalning från Kinas sida.

Men eftersom helikoptrarna de facto kan användas för såväl militärt som civilt bruk så måste exporten först godkännas av den svenska myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som ligger under Utrikesdepartementet.

Detta har nu gjorts och sannolikt kommer vi snart att få se svenska obemannade helikoptrar av högsta klass användas av Kinas säkerhetsstyrkor samt militär, förmodligen bland annat i den territoriella konflikten i Sydkinesiska havet.

Mikael Hults garantier om ”civila samhällsuppdrag” och kontroll över utrustningen efter avlutad affär ger nämligen inte Stockholms internationella fredsforskningsinstitut mycket för. Institutets forskare Siemon Wezeman säger:

Kina behandlar ju inte precis sin befolkning särskilt väl. Dessutom har Kina vid tidigare köp garanterat att man inte ska kopiera något, till exempel hela vapensystem. Ändå har man lyckats kopiera de sakerna. Vill man trots detta handla med Kina, då måste man fråga sig vad man egentligen håller på med.

Återigen har Försvarsmakten och svenska myndigheter visat hur duktiga de är på att gå emot lagar de själva stiftat om att inte exportera vapen till diktaturer.

Reaktioner på Kinas annons i SvD

Förra veckan skrev jag ett inlägg här på InBeijing om hur Svenska dagbladet sålde en hel annonssida till Kinas ambassad, som där tilläts publicera en ren propagandaartikel med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”.

Reaktionerna på annonsen blev av förklarliga skäl starka, särskilt på sociala medier. Många var inte nöjda med tidningens beslut att låta en diktatur argumentera för sin territoriella expansion samt rätten att ignorera beslut i internationella skiljedomstolar.

Faktiskt blev reaktionerna så starka att Svenska dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Fredric Karén redan samma dag kom ut med en ”förklaring” varför man alls tog emot annonsen:

forklaring

Som vanligt då man inte erkänner ett fel så blev de negativa reaktionerna ännu fler. Karén har givetvis rätt i att det inte är något juridiskt fel i att publicera annonsen. Men som många påpekade i den efterföljande diskussionen så är det moraliskt förkastligt och oförsvarbart blåögt.

I diskussioner på framför allt Facebook och Twitter undrade många journalister och publicister hur Svenska dagbladet hade kunnat släppa genom annonsen och ropade på en granskning från P1:s program Medierna. Någon tyckte publiceringen var rätt vilket ledde till jämförelser med flera andra fall, existerande som hypotetiska.

Själv tycker jag att Ryssland är en relevant jämförelse. Hade Svenska dagbladet accepterat om ryska ambassaden öppnat plånboken för att publicera en ”annons” där de rättfärdigar sina territoriella krav i östra Ukraina? Om inte – hur anser man att en sådan annons skiljer sig från den kinesiska publiceringen?

Jag ställde denna fråga till Fredric Karén på såväl Twitter som i ett mail men fick aldrig något svar. Branschtidningen Dagens Media kontaktade dock Karén för en kortare intervju med anledning av publiceringen.

Där upprepade han sin tidigare förklaring om yttrandefrihet och grundlagar och tilläger: ”Man ska också komma ihåg att just den här specifika konflikten, så här långt i alla fall, är helt oblodig och håller sig på en diplomatisk nivå där flera länder, Kina, Filippinerna med flera tvistar om gränsdragningarna”.

Till att börja med är Karéns påstående fel i sak. Då Kina 1988 ockuperade den än i dag omstridda ögruppen Paracel fick minst 74 vietnamesiska sjömän sätta livet till.

Då Kina sommaren 2014 parkerade en oljerigg i omstridda vatten just utanför Vietnams kust uppstod stora anti-kinesiska upplopp i hela Vietnam som resulterade i fyra döda och 120 skadade personer. Minst 400 kinesiska eller taiwanesiska fabriker stormades, och kinesiska fartyg evakuerade drygt 4 000 av sina medborgare från Vietnam.

Sedan dess har flera incidenter med skottväxlingar ägt rum i Sydkinesiska havet, senast förra veckan, då indonesisk kustvakt öppnade eld mot kinesiska fiskebåtar varpå en fiskare omedelbart fick evakueras till Kina med allvarliga skador.

Visserligen kan man ge Karén rätt i att våldet i Sydkinesiska havet än så länge varit relativt sparsamt jämfört med många andra territoriella konflikter. Men även under dessa förutsättningar är Fredric Karéns argument svagt. Nazitysklands ockupation av Rhenlandet 1936 var nämligen också ”helt oblodig”, liksom den påföljande annekteringen av Österrike 1938.

Precis som Kina så rättfärdigade tyskarna dessa aktioner med populistiska historiska argument – och vad skedde därnäst?

Om historien har lärt oss något så är det vikten av att säga stopp och sätta gränser då diktaturer börja bli expansionistiska. Då är Fredric Karéns resonemang helt enkelt inte tillräckligt, oavsett hur mycket Kinas kommunistparti betalade Svenska dagbladet för sin annons.

Kina köper helsida i SvD för att förmedla sin syn på Sydkinesiska havet

Tidigare denna månad skrev jag här på InBeijing om hur kinesisk statlig media ingått en handfull ”samarbetsavtal” med privata medieföretag i Australien.

Avtalen innebär bland annat att kommunistpartiets tidning China Daily mot betalning varje månad får möjlighet att ge ut en åtta sidor lång bilaga vid namn ”China Watch” tillsammans med aktade australiensiska publikationer som Sydney Morning Herald och Australian Financial Review.

I den första upplagan av ”China Watch” fanns bland annat artiklar som försvarade Kinas orimliga territoriella krav i Sydkinesiska havet. Kort sagt så betalade Kinas myndigheter för att via trovärdiga medieföretag sprida sin världsbild till Australiens befolkning.

Nu sker precis samma sak i Sverige. För i dagens upplaga av Svenska Dagbladet finns en helsida med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”, där Kinas ambassadör skriver att detta hav historiskt sett alltid varit en ”oskiljaktig del av Kina”, samt att Kina alltid varit en ”bestämd försvarare” av fred och stabilitet i området.

Ambassadören beskriver det vidare som ”legitimt, rätt och rimligt” av Kina att ignorera den dom i Haagtribunalen som i sommar väntas döma till Filippinernas fördel vad gäller kinesisk ockupation av öar just utanför den filippinska kusten.

kina svdLiksom redan har skett i Australien och en stor mängd utvecklingsländer, så köper kinesiska myndigheter nu plats i svensk media för att förmedla kommunistpartiets världsbild till svenska läsare.

Mediekris och vikande annonsintäkter i all ära, men det är sorgligt att se en av Sveriges största tidningar upplåta sitt utrymme för en diktatur att förmedla politiska budskap.

För att sätta saker och ting i ett perspektiv så går detta att likställa med om en svensk tidning på 1930-talet mot betalning låter Nazityskland argumentera för det rätta i sin ockupation av Polen. Eller att japanska kejsardömet skulle betala för att rättfärdiga sina övergrepp i Sydostasien i svensk media.

Skäms, Svenska dagbladet!

Kollega till kidnappad svensk förläggare berättar om fångenskap i Kina

Tidigare i veckan återvände Lam Wing-kee till Hongkong efter åtta månaders fångenskap i Kina. Lam är kollega till den kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai som även han varit i kinesiskt förvar sedan oktober i fjol, då han rövades bort från sin lägenhet i Thailand.

Sammantaget försvann fem förläggare baserade i Hongkong vid slutet av fjolåret för att sedan dyka upp i kinesisk fångenskap. Tre av dem tilläts återvända till Hongkong tidigare i år efter att ha ”erkänt” sina brott på tv och dessutom uppmanat polisen att lägga ner förundersökningarna om deras försvinnanden.

Även Lam avsade sig tidigare i veckan all eventuell rättslig hjälp från Hongkongs myndigheter och polis. Men under torsdagen beslutade han sig för att träda fram och under en presskonferens berätta om kidnappningen samt tiden i kinesisk fångenskap.

South China Morning Post skriver om Lams vittnesmål; han rövades bort från Lo Wu nära den kinesiska gränsen i oktober i fjol och fördes sedan med tåg från Shenzhen i södra Kina till kuststaden Ningbo utanför Shanghai.

Tågresan tog 13-14 timmar under vilka Lam var försedd med såväl ögonbindel som handfängsel. Han togs sedan till förhör i en byggnad i närheten, och hölls sedan ensam i ett cirka 20 kvadratmeter stort rum i fem månader.

hongkong guiFörläggaren Lam Wing-kee under dagens presskonferens i Hongkong, där han detaljerat berättade hur kinesisk polis rövat bort honom och hållit honom fången i ett litet rum sat tvingat honom att ”erkänna” sina bort på kinesisk tv.

Lam beskrev upplevelsen som ”surrealistisk” och kände sig ”hjälplös”. I sin ensamhet fick han ingen information om vad som skulle sker eller huruvida någon rättegång mot honom skulle hållas.

I februari sågs Lam – tillsammans med svensken Gui Minhai och ytterligare två kollegor – avlägga ”erkännanden” på kinesisk tv. Lam och de två kollegorna talade om sin förlagsverksamhet som olaglig, men skyllde detta samt en omfattande smuggling av förbjudna böcker på Gui Minhai.

I dag berättade Lam att detta erkännande i själva verket var framtvingat. Inspelningen skedde efter ett manus som Lam fått av polisen, och om han inte följde texten till punkt och pricka så spelades ”erkännandet” in ännu en gång.

Lam sade vidare att kinesisk polis erbjudit släppa honom i utbyte mot ett register med kunder som köpt förbjudna böcker i den bokhandel som han driver tillsammans med Gui Minhai.

Lam berättade även att en av de övriga kidnappade kollegorna – förläggaren Lee Bo som har brittiskt medborgarskap och släpptes i mars i år – sagt till Lam att han rövats bort från Hongkong. Uppgifterna går stick i stäv med Lees ”erkännande” där han på tv tvingades säga att han åkt från Hongkong till Kina på egen hand.

Således är alltså Lam den enda av de fem förläggarna som valt att berätta vad som egentligen skett. Han slår därmed hål på de kinesiska myndigheternas lögner om att samtliga förläggare åkt till Kina frivilligt samt att de erkännanden som de avlagt på tv är genuina.

Att Lee nu är fri innebär vidare att Gui Minhai är den enda av de fem förläggarna som fortfarande befinner sig i fångenskap, och riskerar därmed bli syndabock för hela affären.

Vidare ställer Lams framträdande utom rimligt tvivel att även Gui blivit kidnappad av kinesiska myndigheter samt att hans två ”erkännanden” på kinesisk tv skett under hot.

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur Gui Minhais dotter Angela Gui vittnade inför USA:s kongress och bad amerikanska myndigheter om hjälp med sin fars frigivning eller garantier att hans fall sköts i enighet med lagen. Vid framträdandet avslöjade Angela även att hennes far endast har svenskt och inte kinesiskt medborgarskap.

När en svensk förläggare nu suttit kidnappad i Kina i åtta månader och hans kollega vittnar om isolering och framtvingade erkännanden, är det då inte dags för svenska myndigheter, media och civilsamhälle att belysa fallet ytterligare?

Lästips: ”China’s memory manipulators”

Det är inte särskilt ofta jag rekommenderar lästips här på InBeijing, och i så fall sker det oftast i form av böcker snarare än enstaka artiklar. Men i dag gör jag ett undantag för ”China’s memory manipulators” i The Guardian denna vecka.

Denna långa feature av Ian Johnson handlar om tillståndet för och betydelsen av historien i ett land som Kina. Historien är ofta underskattad; många tänker att ekonomisk tillväxt och förbättrad livskvalité är de främsta garanterna för politisk stabilitet i Kina.

Men historia och identitet har – som Johnson påpekar – tidigare lett till stora förändringar i kommunistiska diktaturer. Under 1980-talet fanns en organisation vid namn Memorial i Sovjetunionen som med sin forskning bidrog till skapa tvivel om partiets maktmonopol och därmed hela nationens upplösning.

Kina har på många vis dragit lärdom av vad som skede med Sovjetunionen. Enligt Johnson vet landets ledare att förändringar i kommuniststater ofta inleds med att det förflutna ifrågasätts. Därför försöker det kinesiska kommunistpartiet inte bara gömma undan sina historiska snedsteg – man försöker även manipulera historien för att rättfärdiga sin egen ställning:

Shortly after taking power in 2012 as chairman of the Communist party, the Chinese leader Xi Jinping re-emphasised this point in a major speech on history published in People’s Daily, the official party newspaper. Xi is the son of a top party official who helped found the regime, but who fell out with Mao, and suffered during the Cultural Revolution. Some thought that Xi might take a more critical view towards the Mao era, but in his speech, he said that the 30 years of reform that began under Deng Xiaoping in the late 1970s, should not be used to “negate” the first 30 years of communist rule under Mao.

The unstated reason for Xi’s unwillingness to disavow the Mao era is that Mao is not just China’s Stalin. The Soviet Union was able to discard Stalin because it still had Lenin to fall back on as its founding father. For the Communist party of China, Mao is Stalin and Lenin combined; attack Mao and his era and you attack the foundations of the Communist state.

(…)

The Communist party does not just suppress history, it recreates it to serve the present. In China, this has followed the party’s near self-destruction in the Cultural Revolution, which led to a desperate search for ideological legitimacy. At first, this was mainly economic, but following the massacre of pro-democracy protesters in Tiananmen Square in June 1989, the party began to promote itself more aggressively as the defender of Chinese culture and tradition.

Kinas snabba utveckling och kommunistpartiets ambition att förfalska historien riskerar även att resultera i en rotlöshet och kulturell urholkning. Allting förändras för att passa in i myndigheternas narrativ.

Som exempel nämner Johnson att vad som berättas vid museum eller förklaras vid populära historiska besöksmål oftast bara är bitvis sant eller rena lögner:

Almost all plaques at historical sites, for example, tell either partial histories or outright lies. A few steps east of the Foreign Ministry, for example, is the Temple of the East Peak. Out front is a stone marker, which states that since 1961 it has been a nationally protected monument. A second plaque on the wall gives a few more details, explaining how the temple was built in the Yuan dynasty (1271-1368) and is a key Taoist temple.

In reality, the temple was completely gutted in the Cultural Revolution, its statues burned or carted off to warehouses, where they were to be destroyed. Of the roughly 50 statues now in the temple, all but five are new. These five older statues belonged to another temple, Sanguanmiao (Three Officials Temple). After the Mao era ended in the late 1970s and temples reopened, the East Peak Temple’s statues could not be located so it was given the statues from the Three Officials Temple, which remains occupied by a government office.

Detta innebär i sin tur att de som arbetar för att bevara den ”riktiga” historien alltid måste kämpa i motvind. Johnson, som har bott i Kina länge, minns att det i Peking på 1990-talet fanns många aktivister som kämpade för att bevara huvudstadens gamla historiska delar och byggnader.

Men i dag har många av dessa aktivister själva kastats ut från den gamla staden då många gamla bostadskvarter har rivits och ersatts med kontor, hotell eller shoppinggator. Många av centrala Pekings invånare har därmed inga rötter eller någon historisk koppling till staden, vilket innebär att myndigheterna enklare kan förändra huvudstadens historia och utseende.

Vidare talar Johnson även om utformningen av propaganda, och talar med flera av dem som själva är med och utformar eller designar slogans och affischer.

Han talar även om 2 500 år gamla skrifter som nyligen hittas och nu håller på att tolkas av landets historiker. Många av budskapen går emot tidigare uppfattning av Kinas flera årtusende gamla historia:

The bamboo slips change how we understand this era. Some have compared its impact on China’s understanding of the past to how the past was viewed in Europe’s Enlightenment, a period when western core texts were for the first time analysed as historical documents instead of texts delivered intact from antiquity. “It’s as though suddenly you had texts that discussed Socrates and Plato that you didn’t know existed,” Sarah Allan, a Dartmouth university professor who has worked with Liu and Li in the project, told me a few months before I heard Liu speak. “People also say it’s like the Dead Sea scrolls, but they’re more important than that. This isn’t apocrypha. These texts are from the period when the core body of Chinese philosophy was being discussed. They are transforming our understanding of Chinese history.”

Den långa artikeln ger en bra beskrivning av varför vi aldrig bör glömma hur stor roll historia och kultur spelar för en nations utformning – eller en överlevnaden för en enpartistat.

Sveriges generalkonsul talar ut om kidnappad förläggare

För ett par veckor skrev jag här på InBeijing om hur Angela Gui vände sig till USA:s kongress för att be om hjälp i fallet med hennes kidnappade far, den svenske förläggaren Gui Minhai.

Gui Minhai kidnappades av kinesiska myndigheter i oktober i fjol och har nu suttit frihetsberövad i nästan åtta månader utan vare sig rättegång eller formell brottsanklagelse.

Man kan anse det vara pinsamt att Angela Gui måste vända sig till den amerikanska kongressen med önskan om åtgärder mot sin far som är svensk medborgare. Ännu mer pinsam var den nästan totala tystnaden från svenska myndigheter efter Angelas framträdande i kongressen.

Men nu i veckan har Helena Storm, svensk generalkonsul i Hongkong, gett en intervju till South China Morning Post där hon bland annat talar om Gui Minhai, som alltså var baserad och gav ut böcker i Hongkong då han kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter.

Storm sade att hon sett Angela Guis framträdande och förstår hennes oro. Hon berättade även att inga svenska diplomater trots upprepade förfrågningar har tillåtits besöka Gui Minhai sedan 24 februari:

Her government had continued to “request answers on the legal process and any charges against him”, the diplomat said. “We expect these accusations to be dealt with within the framework of the rule of law.”

Swedish diplomats in Beijing visited Gui on February 24, the first and only time mainland authorities granted Sweden consular access. Storm also contacted “several representatives” from the Hong Kong government, though she conceded they could not be of much help.

Helena Storm har varit generalkonsul i Hongkong sedan september i fjol, då hon ersatte Jörgen Halldin som tvingades avgå efter ett vredesutbrott på en bar i Hongkong där han skällde ut personalen och rev sönder sitt medlemskort.

Posten som generalkonsul är Storms första uppdrag som högsta ansvarig för en diplomatisk beskickning. Det ska bli spännande att se hur hon hanterar frågan med Gui Minhai; kommer hon att ge fler intervjuer till internationell press?

Detta skulle säkerligen irritera toppolitiker i såväl Hongkong som Kina, och därmed kanske utgöra ett hinder för Storms uttalade ambition att öka det ekonomiska utbytet mellan Skandinavien och Hongkong genom att bland annat underlätta för nordiska start-up-företag att etablera sig i staden.

Massakern vid Himmelska fridens torg och Kinas fribiljett

Varje år kring 4 juni är Kinas säkerhetspolis på helspänn. Då infaller nämligen årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg; den ojämförligt mest känsliga händelsen i kinesisk nutidshistoria. Medan en viss debatt tillåts om exempelvis kulturrevolutionen eller situationen i Tibet, så sopas denna blott 27 år gamla massaker helt under mattan. Anhöriga till många av offren sitter just nu i husarrest för att de inte ska kunna sörja.

Sommaren 1989 fördömdes massakern visserligen av det internationella samfundet. Dock är minnet bra men kort. Kinas regim behövde rättfärdiga sitt fortsatta maktmonopol genom tillväxt och sjösatte därför 1992 en rad modiga ekonomiska reformer. Omvärlden stod genast i kö för att utnyttja de hundratals miljoner kineser som nu blev potentiella konsumenter eller fabriksarbetare i världens verkstad.

I vissa kretsar finns fortfarande en märklig uppfattning om att handel med omvärlden per definition även för med sig politiska reformer till en diktatur. Denna uppfattning verkar särskilt cementerad bland västerländska politiker och företagsledare som själva har mycket att tjäna på affärer med världens största land. Därför var det inte lustigt att Kina 2001 blev medlem i världshandelsorganisationen, trots att många kriterier inte uppfyllts.

Men utvecklingen i Kina är ett tydligt bevis på att denna tes inte alls stämmer. Trots att landets handel med omvärlden i dag är större än någonsin tidigare, så är samhällsklimatet också värre än på mycket länge. Handeln må berikat Kinas befolkning i allmänhet; men i synnerhet har den berikat kommunistpartiet som nu använder dessa resurser för att försvara enpartistaten med våld.

Kinas militärbudget har vuxit betydligt fortare än BNP, men snabbare ändå har posten för ”inre säkerhet” ökat. Sedan 2011 spenderar myndigheterna mer pengar på sin säkerhetsapparat än på landets väpnade styrkor. (En del av pengarna har gått till modern övervakningsutrustning vid Himmelska fridens torg som svenska Axis levererat.)

Då Xi Jinping tillträde som president vid början av 2013 fanns stora förhoppningar om en liberal politisk utveckling. Xi hade trots allt själv lidit svårt under kulturrevolutionen, då hans familj splittrades och han själv tvingats bo sex år i en grotta med stampat jordgolv. Men för att slå vakt om sin egen och partiets maktposition har Xi istället lett in Kina i den mest repressiva perioden sedan undantagstillståndet omedelbart efter massakern vid Himmelska fridens torg.

Human Rights Watch beskrev i en årlig rapport i fjol utvecklingen för mänskliga rättigheter som ”särskilt skrämmande, även jämfört med det dåliga tillståndet i Kina under tidigare år”. Förra sommaren arresterades 300 advokater landet runt i det värsta nedslaget mot civilsamhället på flera år. Flera sitter fortfarande frihetsberövade eller har dömts till fängelse för att i enighet med konstitutionen skyddat klienter som ogillas av staten.

Censuren på internet är värre än någonsin och otaliga bloggare har arresterats för luddiga brottsrubriceringar som ”hot mot den nationella säkerheten”. Kyrkor slås sönder och kristna sätts i fängelse. Hårdhänt säkerhetspolitik har skapat hopplösa våldsspiraler i minoritetsområden som Xinjiang och Tibet.

Tidigare i år besökte presidenten personligen landets tre viktigaste mediehus för att påminna personalen om en positiv rapportering i enighet med partiets direktiv. Kina har nu flest journalister i världen bakom galler, och återfinns på plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers globala pressindex. Journalister i Sudan, Somalia och Iran åtnjuter bättre villkor än sina kinesiska kollegor.

Trots allt detta åtnjuter Kina någon slags fribiljett. Svenska politiker är i bästa fall okunniga, i värsta fall ointresserade av myndigheternas övergrepp. Margot Wallström kallar gärna Saudiarabien för diktatur, men då frågan om Kina kommer upp menar såväl hon som statsminister Stefan Löfven att svensk utrikespolitik inte syftar till att ”sätta etikett” på olika länder. Det handlar givetvis om pengar: I fjol kunde Löfven ses här i Kina på kommunistpartiets eget tv-nätverk CCTV, där han talade om 65 års goda diplomatiska relationer och nyttigt handelsutbyte med Kina och passade på att avlägga en nyårshälsning på kinesiska.

Denna goda diplomatiska relation tycks inte ha tagit skada av att Kina under årets gång kidnappat två svenska medborgare, som tvingats till falska erkännanden av sina ”brott” på samma tv-kanal där Löfven just hälsat gott nytt år. En av dem, Peter Dahlin, har utvisats, men förläggaren Gui Minhai har suttit i kinesiskt förvar sedan oktober utan vare sig rättegång eller formell brottsanklagelse.

Av någon märklig anledning verkar utländska politiker och utländsk media bry sig mer om detta fall än sina svenska motsvarigheter. Inga upprop eller kampanjer sker likt de som ägde rum då journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson satt i etiopiskt fängelse. Antigen beror detta på rädsla eller ren och skär okunskap. Vad som än är fallet så vände sig förläggarens dotter Angela Gui, som vuxit upp i Sverige, för ett par veckor sedan till USA:s kongress med desperata rop på hjälp efter åtta månader av svenskt ointresse.

Repressionen i Kina når varje år sin höjd kring 4 juni. För två år sedan häktades minst 60 aktivister i samband med årsdagen, varav flera sedan dömdes till fängelse i summariska rättegångar. Då samma process nu återigen har sin gilla gång så är det läge att ifrågasätta vår egen uppfattning om och relation med en av världens absolut värsta regimer.

Politisk repression slår mot Pekings musikscen

För bara några år sedan var Peking en av världens mest spännande städer vad gäller livemusik. Det noterar Los Angeles Times, som denna vecka även skriver om hur denna musikscen marginaliserats som en konsekvens av kommunistpartiets ökade kontrollbehov under Xi Jinping.

Tidigare fanns här en musikscen med influenser från hela Kina och växande intryck från omvärlden. Blomstrande musikstilar inkluderade postrock, hip-hop, indiepop, grunge och noise. Barer och klubbar som erbjöd livemusik var välbesökta och skivbolagen blev såväl fler som mer lönsamma.

Men som Los Angeles Times påpekar – och som jag själv kan skriva under på efter att ha bott här i nio år – så har Pekings undergroundscen under de senaste åren tagit flera steg tillbaka:

“I think especially the past two or three years, we can feel it — there is pressure,” said a Beijing-based musician who requested anonymity so that she could speak freely without fear of reprisals. “We talk secretly, saying that when Xi is no longer in his position, maybe things will get a little bit better. But now, we feel the censorship is getting more and more serious, year by year. We always try to encourage ourselves, saying it will get better one or two months in the future, but it just keeps getting worse.”

In October 2014, Xi called for artists to “carry forward the banner of the Socialist core value system” and “use true-to-life images to tell people what they should affirm and praise, and what they must oppose and deny.”

Sources say that although authorities were once wary only of explicitly political content, they are now intent on reeling in anything that doesn’t conform to Xi’s vision.

Sedan Xi Jinping blev president vid början av 2013 har myndigheterna infört allt mer drastiska åtgärder för att kontrollera landets kulturella sektor. Konsekvenserna märks i allt från filmer till litteratur och musik.

Allt fler filmer, tv-serier och litterära verk har förbjudits i Kina. Musiken är absolut inget undantag. Liksom i de flesta andra kulturella sektorer så är självcensuren den mest omfattande sorten av censur, då musiker och artister undviker att nämna känsliga frågor eftersom de vet att detta kan leda till fängelse eller värre.

Som om detta inte vore nog så kom Kinas kulturministerium i fjol med en lång lista på sånger som inte får framföras, säljas eller ens sjungas på karaokebarer:

Last August, China’s Ministry of Culture explicitly banned a list of 120 songs that “trumpet obscenity, violence, crime or harm social morality,” effectively blacklisting their performers. The list’s top 17 songs were all by In3, a Beijing-based, socially conscious underground hip-hop group. In September, authorities briefly detained the group’s three members following a performance.

A representative for the group, speaking via online chat, confirmed the detention, without providing further details. “We don’t want to talk about this in China right now, as we have to continue living here,” the representative said, requesting anonymity because of the sensitivity of the topic.

(Se ett litet utdrag av min intervju med sångaren i In3 här.)

Peking har alltid varit Kinas centrum för alternativ musik, och särskilt vid början av 2000-talet existerade en glansperiod med flera nya band och allehanda influenser som ledde flera intressanta skildringar av de snabba samhällsförändringarna.

Men på grund av de senaste årens ökade press mot den alternativa musiksektorn har flera kända institutioner för livemusik stängt ner i Peking under de senaste åren. Flera av dessa uppger höjda hyror och ökade levnadskostnader som skäl.

Detta är också faktorer som spelar in, men då klubbägare och musiker intervjuas anonymt så framhålls allt oftare myndigheternas ökade repression som det främsta problemet.

Oavsett anledning så är huvudstadens musikscen numera blott en skugga av sitt forna jag. I Xi Jinpings nya Kina har kulturen nämligen som uttalad främsta uppgift att tjäna politiska syften.

Kinas utrikesminister skäller ut journalist i Kanada

Under gårdagen skrev jag här på InBeijing hur Kina köper sig plats i australiensisk media för att sprida sin världsbild. I dag kommer rapporter om hur utrikesminister Wang Yi skällde ut en kanadensisk reporter under en presskonferens i Ottawa för att denne frågat om mänskliga rättigheter.

Wang befann sig i veckan i Kanada för att träffa landets premiärminister Justin Trudeau och hans utrikesminister Stéphane Dion. Under onsdagen höll de båda utrikesministrarna en gemensam presskonferens där det på förhand hade bestämts att kanadensiska journalister skulle få ställa frågor till dem båda.

En reporter vid namn Amanda Connolly tog tillfället i akt och frågade Dion om relationen till Kina i ljuset av landets övergrepp mot mänskliga rättigheter, samt faktumet att den kanadensiska medborgare Kevin Garratt har suttit anhållen i Kina sedan 2014 anklagad för spioneri.

Dion svarade något tillknäppt att han haft ett ”uppriktigt samtal” med Wang om mänskliga rättigheter, samt att det är nödvändigt att göra framsteg trots att det är mycket på detta område som de två länderna inte är överens om.

Kinas utrikesminister Wang var dock synbart upprörd över frågeställningen och fyllde snart i sin kanadensiska kollegas svar:

Wang later weighed in with his own response, telling the reporter, “I have to say that your question is full of prejudice against China and arrogance … I don’t know where that comes from. This is totally unacceptable,” he said through an interpreter.

He continued, visibly angry. “Other people don’t know better than the Chinese people about the human rights condition in China and it is the Chinese people who are in the best situation, in the best position to have a say about China’s human rights situation.”

Wang asked the journalist if she had ever been to China. “Do you know that China has lifted more than 600 million people out of poverty? … And do you know China has written protection and promotion of human rights into our constitution?”

Canada’s foreign minister stood by quietly as he continued. “So I would like to suggest to you please don’t ask questions in such an irresponsible manner and though we welcome goodwill suggestions, we reject groundless or unwarranted accusations,” he said.

Det finns många anmärkningsvärda aspekter med detta. Till att börja med själv påståendet om att ”Kina har lyft 600 miljoner personer ur fattigdom”, vilket är ett av kommunistpartiets vanligaste argument för att legitimera sitt fortsatta maktmonopol.

Givetvis är det ju dessa personer som sedan 1978 i sitt eget anletes svett själva jobbat sig upp från den fattigdom som 30 år av maoistisk politik innebar. Myndigheterna har inte på något vis skänkt en förbättrad levnadsstandard till dessa hårt arbetande kineser; tvärtom så fortsätter partiets byråkrati och korruption än i dag att försvåra för många av landets entreprenörer.

Vidare kan man även fråga sig vem det egentligen är som är arrogant? Det är Wang som bjudits in till Kanada, där han sedan läxar sedan upp en kanadensisk journalist för att denne ställt en fråga om mänskliga rättigheter till Kanadas utrikesminister. (Undrar just hur den kinesiska reaktionen blivit om en västerländsk minister läxat upp en kinesisk reporter ivid en presskonferens i Peking.)

Vidare så visar Wangs reaktion hur Kinas regim per definition ser det som ”oacceptabelt” att ens ställa en fråga om mänskliga rättigheter. Men samtidigt hänvisar han till att mänskliga rättigheter står inskrivet i landets konstitution – varför är det då så känsligt att tala om?

Slutlogen har utrikesminister Dion fått mycket kritik för att han bara såg på och inte reagerade då hans kinesiska motpart gick lös på journalisten. Man får hoppas att det berodde på att beteendet gjort honom mållös.

Australiensisk media säljer sig till Kinas kommunistparti

I en viktig artikel med rubriken ”China’s propaganda arms push soft power in Australian media deals” varnar Sydney Morning Herald för de samarbetsavtal som nyligen tecknats mellan australiensisk och kinesisk media.

Vid slutet av förra veckan skrevs sex stycken sådana avtal i samband med att Liu Qibao, chef vid kommunistpartiets centrala propagandadepartement, var på besök i Australien. Bland annat ska Fairfax Media varje månad publicera en bilaga vid namn ”China Watch” tillsammans med sina publikationer Sydney Morning Herald, The Age och Australian Financial Review.

Den första bilagan publicerades redan i fredags och innehöll åtta sidor som redigerats av kommunistpartiets engelskspråkiga dagstidning China Daily. Den innehöll bland annat ”information” om fördelarna med frihandelsavtal mellan Kina och Australien, samt artiklar som avfärdade Filippinernas ståndpunkt angående territoriella konflikter med Kina i Sydkinesiska havet.

China Dailys ledning är givetvis nöjda över att australiensiska mediekonsumenter nu får ta del av kommunistpartiets världsbild:

China Daily’s deputy editor-in-chief Kang Bing said Fairfax Media’s presence in both Australia and New Zealand ”means the influence of China Daily will be spread to cover the two most important countries in Oceania”, adding that China’s ”soft power could drive the wheel of its friendship with Australia and New Zealand”, according to quotes carried by the Chinese newspaper.

Även kommunistpartiets nyhetsbyrå Xinhua och partitidningen Folkets dagblad har nu ingått avtal med australiensiska motparter och lärosäten. Dessa innefattar utbyte av material samt personalbesök och allehanda gemensamma arrangemang.

Det är givetvis pengar som ligger bakom avtalen. I min nya bok som publiceras i september ägnar jag flera sidor åt Kinas medvetna försök att sprida sin ”soft power” med hjälp av statlig media. Medier som Xinhua, Folkets dagblad och China Daily backas upp av myndigheterna och behöver inte gå med vinst – därför utgör de svåra konkurrenter till många mediehus i väst som nu upplever ekonomiska problem.

Även Sydney Morning Herald uppmärksammar det ekonomiska incitamentet, samt faktumet att australiensisk media de facto redan har bedrivit självcensur för att blidka Kina som i dag är Australiens viktigaste handelspartner:

Individually, the deals offer compelling commercial opportunities. But viewed collectively, they underline the coordinated nature in which China’s propaganda arms are seeking to influence how the Communist Party is portrayed overseas – the potential pitfalls of which were highlighted when the Australian Broadcasting Corporation was caught self-censoring news reports on its Australia Plus website.

John Fitzgerald, a leading China expert at Swinburne University, questioned DFAT’s role in inviting and hosting China’s chief propagandist and ”all the Communist Party and [DFAT] palaver” surrounding the announcements.

It was ”frankly alarming”, he said, if it amounted to an endorsement which ”officially welcomed foreign political party propaganda placements in Australian media”.

Vidare talar Sydney Morning Herald med en professor i Sydney vid namn Wanning Sun, som beskriver Kinas nya metod att sprida sin världsbild till andra länder som ”allt mer flexibel” och aggressiv. Professorn menar att det hela underlättas av faktumet att kineserna inte behöver ta hänsyn till någon budget utan kan spendera nästan hur mycket pengar som helst på detta projekt.

Kinesiska medier kommer utan tvivel försöka få in sitt material i utländska mediehus i allt större utsträckning i framtiden. Det gäller därför att vara på sin vakt, och som redaktör eller stat väga den eventuella ekonomiska förtjänsten mot moral och yrkesstolthet.

Exempelvis avbröt tyska Deutsche Welle ett planerat samarbete med Kinas statliga tv-nätverk CCTV i fjol sedan kinesiska myndigheter fängslat och torterat den 71 år gamla journalisten Gao Yu som tidigare arbetat för Deutsche Welle.

Kina ligger alltjämt på plats nummer 176 av 180 länder i Reportrar utan gränsers globala index för pressfrihet, bakom länder som Iran och Somalia.