Det är inte särskilt ofta jag rekommenderar lästips här på InBeijing, och i så fall sker det oftast i form av böcker snarare än enstaka artiklar. Men i dag gör jag ett undantag för ”China’s memory manipulators” i The Guardian denna vecka.
Denna långa feature av Ian Johnson handlar om tillståndet för och betydelsen av historien i ett land som Kina. Historien är ofta underskattad; många tänker att ekonomisk tillväxt och förbättrad livskvalité är de främsta garanterna för politisk stabilitet i Kina.
Men historia och identitet har – som Johnson påpekar – tidigare lett till stora förändringar i kommunistiska diktaturer. Under 1980-talet fanns en organisation vid namn Memorial i Sovjetunionen som med sin forskning bidrog till skapa tvivel om partiets maktmonopol och därmed hela nationens upplösning.
Kina har på många vis dragit lärdom av vad som skede med Sovjetunionen. Enligt Johnson vet landets ledare att förändringar i kommuniststater ofta inleds med att det förflutna ifrågasätts. Därför försöker det kinesiska kommunistpartiet inte bara gömma undan sina historiska snedsteg – man försöker även manipulera historien för att rättfärdiga sin egen ställning:
Shortly after taking power in 2012 as chairman of the Communist party, the Chinese leader Xi Jinping re-emphasised this point in a major speech on history published in People’s Daily, the official party newspaper. Xi is the son of a top party official who helped found the regime, but who fell out with Mao, and suffered during the Cultural Revolution. Some thought that Xi might take a more critical view towards the Mao era, but in his speech, he said that the 30 years of reform that began under Deng Xiaoping in the late 1970s, should not be used to “negate” the first 30 years of communist rule under Mao.
The unstated reason for Xi’s unwillingness to disavow the Mao era is that Mao is not just China’s Stalin. The Soviet Union was able to discard Stalin because it still had Lenin to fall back on as its founding father. For the Communist party of China, Mao is Stalin and Lenin combined; attack Mao and his era and you attack the foundations of the Communist state.
(…)
The Communist party does not just suppress history, it recreates it to serve the present. In China, this has followed the party’s near self-destruction in the Cultural Revolution, which led to a desperate search for ideological legitimacy. At first, this was mainly economic, but following the massacre of pro-democracy protesters in Tiananmen Square in June 1989, the party began to promote itself more aggressively as the defender of Chinese culture and tradition.
Kinas snabba utveckling och kommunistpartiets ambition att förfalska historien riskerar även att resultera i en rotlöshet och kulturell urholkning. Allting förändras för att passa in i myndigheternas narrativ.
Som exempel nämner Johnson att vad som berättas vid museum eller förklaras vid populära historiska besöksmål oftast bara är bitvis sant eller rena lögner:
Almost all plaques at historical sites, for example, tell either partial histories or outright lies. A few steps east of the Foreign Ministry, for example, is the Temple of the East Peak. Out front is a stone marker, which states that since 1961 it has been a nationally protected monument. A second plaque on the wall gives a few more details, explaining how the temple was built in the Yuan dynasty (1271-1368) and is a key Taoist temple.
In reality, the temple was completely gutted in the Cultural Revolution, its statues burned or carted off to warehouses, where they were to be destroyed. Of the roughly 50 statues now in the temple, all but five are new. These five older statues belonged to another temple, Sanguanmiao (Three Officials Temple). After the Mao era ended in the late 1970s and temples reopened, the East Peak Temple’s statues could not be located so it was given the statues from the Three Officials Temple, which remains occupied by a government office.
Detta innebär i sin tur att de som arbetar för att bevara den ”riktiga” historien alltid måste kämpa i motvind. Johnson, som har bott i Kina länge, minns att det i Peking på 1990-talet fanns många aktivister som kämpade för att bevara huvudstadens gamla historiska delar och byggnader.
Men i dag har många av dessa aktivister själva kastats ut från den gamla staden då många gamla bostadskvarter har rivits och ersatts med kontor, hotell eller shoppinggator. Många av centrala Pekings invånare har därmed inga rötter eller någon historisk koppling till staden, vilket innebär att myndigheterna enklare kan förändra huvudstadens historia och utseende.
Vidare talar Johnson även om utformningen av propaganda, och talar med flera av dem som själva är med och utformar eller designar slogans och affischer.
Han talar även om 2 500 år gamla skrifter som nyligen hittas och nu håller på att tolkas av landets historiker. Många av budskapen går emot tidigare uppfattning av Kinas flera årtusende gamla historia:
The bamboo slips change how we understand this era. Some have compared its impact on China’s understanding of the past to how the past was viewed in Europe’s Enlightenment, a period when western core texts were for the first time analysed as historical documents instead of texts delivered intact from antiquity. “It’s as though suddenly you had texts that discussed Socrates and Plato that you didn’t know existed,” Sarah Allan, a Dartmouth university professor who has worked with Liu and Li in the project, told me a few months before I heard Liu speak. “People also say it’s like the Dead Sea scrolls, but they’re more important than that. This isn’t apocrypha. These texts are from the period when the core body of Chinese philosophy was being discussed. They are transforming our understanding of Chinese history.”
Den långa artikeln ger en bra beskrivning av varför vi aldrig bör glömma hur stor roll historia och kultur spelar för en nations utformning – eller en överlevnaden för en enpartistat.
