juli 2016

Kritik mot Kina i svensk media

Sent ska syndaren vakna! Jag har länge och ofta påpekat hur repressionen i Kina knappt uppmärksammas alls i svensk media. Men de senaste två veckorna har faktiskt flera svenska tidningar på ledarplats skrivit om den oroande utvecklingen i världens största land.

Förra veckan hade huvudledaren i Dagens nyheter rubriken ”Höj rösten för Gui Minhai”. Där krävdes åtgärder från svenska myndigheter gällande förläggaren Gui Minhai som suttit i kinesisk fångenskap i över nio månader.

Under gårdagen uppmärksammade också Svenska dagbladets chefredaktör Fredric Karén i en ledare hur press- och yttrandefriheten på senare tif försämrats betydligt inte bara i Turkiet utan även i Kina. Artikeln ”Iskalla vindar för pressfriheten i världen” tar bland annat upp hur Kina nyligen förbjudit landets nätportaler att publicera nyheter samt faktumet att landet ligger på plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers index över global pressfrihet.

Svenska dagbladets Ola Wong skrev även han under gårdagen en krönika med den talande rubriken ”Kina beter sig som en kolerisk Snorkfröken med kärnvapen”. Där framhålls Kinas oresonliga hållning i den territoriella konflikten i Sydkinesiska havet.

Just Sydkinesiska havet har dragit uppmärksamhet sedan Haagtribunalen för ett par veckor sedan dömde ut Kinas krav i området som orimliga. Efter beslutet skrev bland annat Sydsvenskan en huvudledare med rubriken ”Stormakten Kina vill inte hindras i sin expansion. Och har höjt tonläget.” Ledaren menar att Kina ”mer och mer framstår som en expansiv stormakt”.

Till och med en liten tidning som Västerbottens-Kuriren uppmärksammade Haagtribunalens dom på ledarplats genom artikeln ”Tydliga krav måste ställas på Kina”. Där diskuteras bland annat relationen mellan Kina och EU, med uppmaningar till EU att vara tydligt i krav och ståndpunkter i sin dialog med kineserna.

Under flera års tid har jag vidare försökt uppmärksamma mitt eget fackförbund, Svenska journalistförbundet, om de övergrepp som pågår mot media i Kina. Jag har till och med erbjudit mig att skriva om ämnet i tidningen Journalisten, men har alltid fått veta att det råder platsbrist.

Platsbrist har det tydligen även varit på Journalistens hemsida, eftersom förföljelsen av kinesiska journalister väldigt sällan nämnts där. Men på bara en dryg vecka publicerar tidningen nu tre notiser om Kina på sin webbsida:

Kina stoppar liberal tidning” (19 juli)
Kina förbjuder oberoende journalistik” (26 juli)
Fängelse för att ha smugglat tidningar till Kina” (27 juli)

Och vad gäller just den liberala tidningen som ”Kina stoppar” enligt ovan, så skrev även Göran Leijonhufvud i helgen en längre text i Sydsvenskan kultur om myndigheternas attack mot publikationen Yanhuang Chunqiu, vilken Leijonhufvud med rätta beskriver som ”en av ytterst få frispråkiga tidskrifter som finns kvar i Kina, kanske den sista.”

En glädjande trend alltså att svensk media under de senaste två veckorna börjat uppmärksamma vad som egentligen sker i Kina. Hoppas att denna bevakning fortsätter. Den senaste tidens händelser har förmodligen gjort det svårare än någonsin för varje hedersam publicist att ignorera situationen.

Kina dömer amerikansk redaktör till fem års fängelse

Vill börja med att tacka er läsare för bra respons sedan jag i går bad om stöd till InBeijing. En handfull har hjälpt till med månadsvis stöd via Patreon, men ännu fler har gett ännu mer via Swish. Uppskattas verkligen!

Nu i veckan dömdes James Wang till fem år och tre månaders fängelse i en kinesisk domstol för ”olaglig affärsverksamhet” efter att ha sålt några få magasin med politiskt innehåll i Kina.

Wang, som grundade och arbetade vid två magasin i Hongkong, greps i maj 2014 tillsammans med sin medarbetare Guo Zhongxiao som dömdes till två år och tre månader i fängelse. Vad som får fallet att stå ut i mängden under den senaste tidens tilltagande repression mot kinesiska media är faktumet att Wang är amerikansk medborgare.

Trots detta, och trots upprepade förfrågningar från USA:s sida, så har amerikanska diplomater nekats att få träffa Wang under hans över två år långa fångenskap.

Eftersom Kina inte tillåter dubbelt medborgarskap så är den nu fängslande Wang inte ens kinesisk medborgare. Däremot har han medborgarskap i Hongkong, och använde sitt lokala id-kort för att resa in i Kina, vilket enligt New York Times försvårar situationen betydligt:

In Hong Kong, a semiautonomous Chinese city that has its own legal system and civil liberties unknown on the mainland under an arrangement called “one country, two systems,” there is nothing illegal about publishing such material. But the Chinese authorities’ case appeared to center on the fact that some of the magazines were sold in mainland China, and that Mr. Wang had been in China at the time of his arrest, giving them jurisdiction.

(…)

Mr. Wang’s access to United States consular officials during his incarceration may have been hampered by the nature of his entry into China. His lawyer, Chen Nansha, said he had entered mainland China from Hong Kong using locally issued travel documents, not his American passport.

Americans who do not use their passports to enter China generally cannot obtain consular protection there, according to the State Department’s website.

Wangs advokat sade på telefon till New York Times att han i domstolen framhävt domen som på tok för sträng, med tanke på att bara en bråkdel av magasinens redan blygsamma försäljning skett på det kinesiska fastlandet.

De två magasin som Wang var chef över sålde för mindre än en miljon dollar under ett och halvt år från september 2012. Mindre än 10 000 dollar av denna försäljning ägde rum i Kina, och resterande del i Hongkong, vilket i juridisk mening enligt advokaten ligger utanför Kina i denna fråga enligt överenskommelsen ”ett land, två system”.

Icke desto mindre tog den kinesiska domstolen även försäljningen i Hongkong i beaktning. Fallet är oroande ur svensk synvinkel med tanke på att den svenska förläggaren Gui Minhai nu suttit i kinesiskt förvar i över nio månader.

Innehållet och försäljningsmönstret gällande Guis böcker påminner i allt väsentligt om Wangs magasin, och paralleller mellan de båda fallen dras nu i internationell media.

Maya Wang vid Human Rights Watch i Hongkong uppmanar amerikanska myndigheter att uppmärksamma och kritisera domen trots att James Wang reste till Kina med hjälp av dokumentation utfärdad i Hongkong:

Silence on the issue, she said, would only embolden Beijing to take more such actions against ethnic Chinese people who hold foreign passports. China has an expansive definition of who it considers citizens, often encompassing people like Mr. Wang, who was born in China.

“The American government, or any government, really shouldn’t buy into this narrative,” she said.

Jag har tidigare här på InBeijing också uppmärksammat hur experter varnar för att Gui Minhai riskerar fem år i kinesiskt fängelse.

Nätportaler i Kina förbjuds publicera nyheter

Under dagen har flera rapporter kommit om hur kinesiska myndigheter i början av veckan förbjudit landets nätportaler att genomföra så kallad ”originell nyhetsrapportering”.

Portaler som Sina, Sohu och Netease ägnar sig främst åt underhållning men har också anställda som skriver artiklar rörande nyheter och samhälle.

Under måndagen beordrade Cyberspace Administration of China, som reglerar landets internet, att portalerna måste upphöra med detta eftersom sådan självständig rapportering är ett allvarligt brott mot regelverket och dessutom har ”en vidrig effekt”.

I fortsättningen ska dessa portaler endast få skriva om samhälle och politik om de utan undantag använder statliga nyhetsorganisationer som källor.

Detta är bara myndigheternas senaste steg i ledet att kontrollera landets media i en allt mer orolig och repressiv tid. Förra veckan tystades den liberala publikationen Yanhuang Chunqiu vilket Göran Leijonhufvud skriver utförligt om i Sydsvenskan:

Häromdagen dök en grupp objudna gäster upp på redaktionen för Yanhuang Chunqiu i Peking, en av ytterst få frispråkiga tidskrifter som finns kvar i Kina, kanske den sista. Besökarna slog sig ner vid några skrivbord, beställde dit mat, de åt och de sov över. Efterhand fick tidskriftens mångåriga medarbetare besked från högsta censurbyrån att de objudna gästerna var den nya redaktionen. Själva hade de fått sparken.

Allt tyder därför på att en viktig röst tystnar, en stämma som vågade kräva att Kina borde fungera som en konstitutionell demokrati enligt författningens bokstav. Tidskriften har också kritiskt granskat det styrande kommunistpartiets historia.

Allt detta sker också fem månader efter att president Xi Jinping personligen besökte redaktionerna för Xinhua, Folkets dagblad och tv-nätverket CCTV för att påminna om vikten av att följa partiets ledarskap och fokusera på ”positiv rapportering”.

Philippines' president-elect Rodrigo Duterte speaks during a press conference in Davao City, in southern island of Mindanao on May 26, 2016. Explosive incoming Philippine president Rodrigo Duterte has launched a series of obscenity-filled attacks on the Catholic Church, branding local bishops corrupt "sons of whores" who are to be blamed for the nation's fast-growing population. / AFP / MANMAN DEJETO (Photo credit should read MANMAN DEJETO/AFP/Getty Images)

Filippinernas nya president om Sydkinesiska havet och Haagtribunalen

Jag har tidigare skrivit här på InBeijing om hur Haagtribunalen för ett par veckor sedan förkastade Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet. Beslutet gällde sandbanken Scarborough Shoal utanför den filippinska kusten som Kina belägrat sedan 2012.

Kina har gjort allt de kunnat för att ogiltigförklara såväl domen som Haagtribunalens auktoritet i frågan. Innan beslutet gjorde Kina en grovt felaktig lista på länder som menade delade den kinesiska ståndpunkten i frågan.

Genom att nyligen bevilja Kambodja ett biståndspaket på 600 miljoner dollar just efter beslutet, så har Kina sett till att kambodjanerna effektivt stoppat ett gemensamt uttalande från ASEAN. Hälften av organisationens tio medlemsländer har territoriella konflikter med Kina i Sydkinesiska havet, men på grund av Kambodjas hållning fick ASEAN efter någon veckas överläggningar inatt endast till ett urvattnat uttalande som varken nämnde havet eller Kina vid namn.

Vidare har Kina även satt press på Filippinernas nya, oberäkneliga president Rodrigo Duterte. Tidigt uppstod farhågor att Duterte – som visade stora inslag av populism i sin valkampanj – skulle föredra bilaterala förhandlingar med Kina i utbyte mot fördelaktiga handelsavtal eller annan ekonomisk hjälp.

Men under måndagen visade Duterte för första gången i klarspråk att han inte ämnar gå kineserna till möte, vilket noterades av bland annat Xinhua:

In his first state of the nation address on Monday, newly-inaugurated Philippine President Rodrigo Duterte made a wrong political judgment over the South China Sea issue by eulogizing the recent illegal and invalid arbitral award against China.

In the address, Duterte hailed the recent South China Sea arbitral award given by the unlawfully established temporary tribunal ”a key contribution” to peaceful resolution to maritime disputes between the Philippines and China.

Den statliga kinesiska nyhetsbyrån går vidare med att förklara varför man anser detta vara ett misstag, och uttrycker hopp om att Filippinerna ska ”komma tillbaka på rätt bana” genom att förklara Haagtribunalens dom som hotande för regionens stabilitet.

Det vore dock osannolikt, särskilt som Taipei Times rapporterar om att de båda ländernas utrikesministrar träffats och inte kommit någon vart i frågan. Detta trots – eller kanske på grund av – illa förtäckta hot från utrikesminister Wang Yi riktade till sin filippinska kollega Perfecto Yasay:

Following the decision, Beijing asked Manila, which brought the case, “to open ourselves for bilateral negotiations, but outside of and in disregard of the arbitral ruling,” Yasay told broadcaster ABS-CBN.

“This is something that I told him was not consistent with our constitution and our national interest,” he said.

(…)

Yasay and his Chinese counterpart, Wang Yi (王毅), discussed the possibility of talks on the sidelines of an Asia-Europe summit in Ulan Bator last weekend, but made no headway, Yasay said.

He quoted Wang as telling him: “If you will insist on the ruling, discussing along those lines, then we might be headed for a confrontation.”

Direct talks were unlikely soon in the light of Beijing’s refusal to accept the ruling, Yasay said.

Även Taipei Times påpekar att såväl president Duterte som utrikesminister Yasay denna vecka levererat mer bestämda och klara besked än tidigare om att man avser följa Haagtribunalens dom och inte förhandla bilateralt med Kina angående Scarborough Shoal.

Gui Minhai i DN, och mitt artikelarkiv om Gui Minhai

I dag ägnar Dagens nyheter sin huvudledare åt Gui Minhai, den svenska förläggare som hållits kidnappad av kinesiska myndigheter i nio månader utan vare sig åtal eller rättegång.

Dagens nyheter är en av få svenska tidningar som även tidigare uppmärksammat fallet på ledarplats (här och här). Men dagens artikel med rubriken ”Höj rösten för Gui Minhai” är den tydligaste och bästa hittills.

I texten understryks det viktiga faktumet att Gui Minhai är svensk medborgare och inte ens har något kinesiskt medborgarskap. Liksom jag själv varit inne på tidigare så verkar svenska myndigheter dock engagera sig betydligt mindre för Gui än liknande fall som exempelvis Kinas kidnappning av Peter Dahlin:

Trots detta, att Gui Minhai är medborgare endast i Sverige, har den svenska regeringen varit förbluffande tyst. I januari förklarade utrikesminister Margot Wallström att hon var orolig över Peter Dahlins och Gui Minhais situation. UD noterade att det pågick diskussioner på hög nivå med kinesiska myndigheter.

Men efter att Peter Dahlin släpptes har inga uttalanden över huvud taget gjorts från den svenska utrikesministern. Och UD:s presstjänst kan för DN inte bekräfta mer än att ambassaden i Peking gör regelbundna påstötningar för att få träffa Gui Minhai igen.

Om det är ”tyst diplomati” den svenska regeringen sysslar med är den onekligen ljudlös. Att volymsänkningen inträffar efter att den blonda svensken med det svenskklingande namnet släppts sänder inga förtroendeingivande signaler.

Dagens nyheter kopplar även samman kidnappningen till den mer repressiva politik som förts i Kina sedan Xi Jinping blev president 2013. ”Kontrollen och förföljelsen av civilsamhällsorganisationer, och särskilt de med kopplingar till andra länder, har ökat”, konstaterar tidningen.

Medan såväl Peter Dahlin som Gui Minhais fyra kollegor har släppts ur sin fångenskap efter framtvingande erkännanden på statlig kinesisk tv så sitter Gui alltså kvar bakom lås och bom. Vare sig ambassaden eller hans familj har fått träffa honom sedan i februari.

Bra av Dagens nyheter att tydliggöra situationen i en kompromisslös ledartext. Hoppas nu att fler medier följer efter. För medier eller individer som är intresserade av Gui Minhais öde har jag nedan sammanställt ett arkiv med alla artiklar jag själv skrivit i frågan här på InBeijing. Det torde vara den största informationskällan på svenska som finns att tillgå om fallet:

Almedalen, pressfriheten och sveket” (7 juli 2016)
Kollega till kidnappad svensk förläggare berättar om fångenskap i Kina” (16 juni 2016)
Sveriges generalkonsul talar ut om kidnappad förläggare” (8 juni 2016)
Dotter till kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai vittnar inför amerikanska kongressen” (25 maj 2016)
SVT Kobra om Gui Minhai och yttrandefriheten i Hongkong” (1 maj 2016)
Bevis: Svensk kidnappad av kinesiska säkerhetsagenter” (9 mars 2016)
Svensk riskerar fem års fängelse i Kina” (6 mars 2016)
Peter Dahlin släppt – Gui Minhai fortfarande i Kinas förvar” (25 januari 2016)
Svensk polis i Thailand för att utreda fallet Gui Minhai” (19 januari 2016)
Svensk förläggare tvingas gråtande ”erkänna” brott på kinesisk tv” (18 januari 2016)
Uppdatering: De försvunna svenskarna i Kina” (15 januari 2016)
USA och EU får upp kidnappade förläggare på dagordningen” (11 januari 2016)
Brittisk och svensk förläggare kidnappad i Hongkong” (6 januari 2016)
Sverige blir ett skämt efter ännu en kidnappning i Hongkong” (5 januari 2016)
Ett rakryggat Tyskland och en ’svensk tiger’” (7 december 2016)
Ny, lång och informativ artikel om Gui Minhai” (8 december 2015)
Locket på om svensk som kidnappats av Kinas myndigheter” (20 november 2015)
Tyst i media då svensk publicist grips av Kinas myndigheter” (11 november 2015)

Hemliga kärnvapenanläggningar hittade i Nordkorea

Något har skett som innebär att jag inte kommer kunna resa in i Kina på ett tag. Omständigheterna kring detta är fortfarande oklara, så istället för att utveckla vad som har hänt skriver jag i dag om en oroväckande nyhet från Nordkorea.

Det var Reuters som under dagen först rapporterade om hur hemliga kärnvapenanläggningar nyligen hittats i Nordkorea, av en amerikansk tankesmedja med det olyckliga namnet ISIS (Institute for Science and International Security).

Enligt ISIS kan anläggningarna ha använts redan på 1990-talet för att utvinna den uran som Nordkorea behövt till sitt kärnvapenprogram. Det anmärkningsvärda med nyheten är att landets regim lyckats hålla anläggningarna hemliga under alla dessa år.

Under förhandlingar 2010 medgav Nordkorea att man hade möjlighet till likartad utvinning vid sina kärnvapenanläggningar vid Yongbyon, men förnekade samtidigt misstankarna om att liknande faciliteter fanns på andra platser i landet.

De nyligen funna anläggningarna tros ligga under marken vid en flygvapenbas 45 kilometer sydost om Yongbyon, och kan ha huserat 200-300 centrifuger som använts för utvinning av uran.

Upptäckten försvårar givetvis möjligheterna till ett avtal med Nordkorea som innefattar bistånd i utbyte mot avveckling av dess kärnvapenprogram, eftersom misstankarna nu stärks om att flera hemliga faciliteter finns gömda runtom i landet.

Det ökar risken för ytterligare isolation, vilket vore tufft särskilt som Sydkoreas centralbank i dag uppgav att Nordkoreas ekonomi backade med 1,1 procent i fjol. Det är den första tillbakagången på fem år; Sedan 2011 har landets ekonomin de facto vuxit med cirka 1 procent om året.

Banken baserar sin uppskattning på en nedgång elframställning och tillverkningsindustri. Även Nordkoreas utvinning av järnmalm och andra råvaror föll i fjol, liksom utrikeshandeln som backade med 18 procent jämfört med 2014.

Nordiska vapen och övervakningssystem i Kina

I slutet av förra månaden skrev jag här på InBeijing om hur svenska företaget Cybaero ska sälja 70 obemannade helikoptrar till Kina. Dessa kan användas för såväl militärt bruk som att övervaka civila, och dessutom finns det en överhängande risk att kineserna kopierar systemet och startar egen massproduktion.

Trots detta fick Cybaero stor hjälp av Sveriges myndigheter och militär att ro affären i land. Först fick Cybaero ett särskilt exporttillstånd för att kunna visa upp drönarna på plats i Kina, och sedan godkändes exporten trots allvarlig kritik av myndigheten Inspektionen för strategiska produkter som ligger under Utrikesdepartementet.

Försvarsmakten å sin sida hjälpte Cybaero med testflygningar på sina korvetter för att visa för kineserna att helikoptrarna kan lyfta och landa från rörliga fartyg. Testerna gjorde att kineserna betalade tidigare än överenskommet för att korta leveranstiden. Cybaero hade redan några år tidigare valts ut av Försvarets materielverk för demonstrationsflygningar inför potentiella utländska kunder.

Och nu vill Danmark tydligen inte vara sämre. Nyligen avslöjade nämligen den danska tidningen Information att landets myndigheter har godkänt export till Kina av utrustning för övervakning av internet.

En icke namngiven dansk aktör har fått klartecken att exportera såväl hårdvara som mjukvara för detta syfte. Enligt experter som Information intervjuat så handlar det om sofistikerade system där kinesiska myndigheter kan få tillgång till kontaktlistor, bilagor och ”allt annat” relaterat till en användare som avslöjat sin IP-adress genom att exempelvis skicka mail.

Den danska talesmannen för Amnesty International kräver nu att danska myndigheter ska stoppa affären. Och enligt Edin Omanovic, forskare vid Privacy International, kan affären rent av strida mot EU:s regler för exportkontroll. Reglerna gör nämligen gällande att europeisk teknik inte ska användas för att kränka mänskliga rättigheter – därmed borde även Cybaeros affär strida mot EU:s exportregler.

Information talar även med en dansk tjänsteman som medger att hänsyn måste tas till mänskliga rättigheter vid denna typ av export ”när det är relevant”; men samtidigt vill han inte uttala sig om huruvida det är relevant då det gäller export till just Kina.

Så exportregler och moral till trots så kommer vi snart kunna se svenska drönare användas av Kinas militär och säkerhetsstyrkor, samtidigt som myndigheterna jagar aktivister på internet med hjälp av danska övervakningssystem. Så mycket för skandinavisk moral och etik.

Lögner från Kina om svenska UD:s ståndpunkt i Sydkinesiska havet

Som jag skrev i går så beslutade den permanenta skiljedomstolen i Haag under gårdagen att Kina saknar grund för sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Kina hade redan på förhand sagt att man tänkte ”ignorera domen” eftersom man ansåg att Haagtribunalen saknar auktoritet i frågan, trots att Kina ratificerat FN:s havsrättskonvention som domstolen byggde sitt beslut på.

Men istället för att ”ignorera domen” så ägnade kinesiska politiker och landets statliga media en stor del av gårdagen med att fördöma Haagtribunalen. Såväl president Xi Jinping som utrikesminister Wang Yi tog i från tårna i sin kritik av beslutet.

Kinesiska myndigheter har i dag även hunnit med att släppa en vitbok där man inte bara förkastar domstolen utan även anklagar Filippinerna för att länge ha ockuperat ”historiskt kinesiskt territorium”. Man har även varnat för planer att införa en ”identifikationszon” för flyg över Sydkinesiska havet, vilket skulle innebära krav på alla flygfarkoster att meddela Kina innan de ger sig in i vad som i dag är internationellt luftrum.

Också på sociala medier har kritik och ilska luftats från såväl myndigheter som bloggare. En post som är värd särskild uppmärksamhet kommer från kontot ”最瑞典” (”mest Sverige”) på WeChat. Där hävdas att svenska Utrikesdepartementet stödjer Kinas anspråk i Sydkinesiska havet:

ud1Den kinesiska texten hävdar att Sveriges regering stödjer Kinas ståndpunkt i Sydkinesiska havet, samt menar att Haagtribunalens beslut bör ignoreras till fördel för bilaterala förhandlingar mellan Kina och Filippinerna..

ud2..inlägget, som gör anspråk på att representera svenska myndigheter, avslutas med en bild på statsminister Stefan Löfven och Kinas president Xi Jinping.

Jag frågade det aktuella kontot på WeChat om man representerar någon svensk myndighet, men har ännu inte fått något svar. En bekant kontaktade även Utrikesdepartementet, vars presstjänst via Twitter bekräftade att man inte står bakom uttalandet.

Utrikesdepartementet sade sig även ”avse hantera den aktuella frågan inom kort” men ”föredrar att inte ge den mer uppmärksamhet i detta forum [Twitter] för tillfället”.

Det förvisso ingenting som kopplar det aktuella kontot på WeChat till Kinas regering. Men samtidigt har kinesiska myndigheter en så pass stor makt över internet att man kan radera den felaktiga informationen på en gång om man så önskar.

Men kanske föredrar Kinas myndigheter att ha informationen kvar – det vore förmodligen besvärligt för Sverige att kontakta Kina och begära att påståendet tas bort. Då måste ju svenska myndigheter nämligen samtidigt framhålla att man inte stödjer Kina i frågan, vilket skulle innebära risk för repressalier från kinesisk sida.

Vidare vore detta inte heller första gången som Kinas myndigheter ljuger om vare sig Sveriges eller andra länders ståndpunkt angående Sydkinesiska havet. Förra månaden påpekade Wall Street Journal hur Kinas myndigheter hävdat att 60 nationer stödjer landets anspråk i Sydkinesiska havet.

Dock hade bara åtta länder gått ut och officiellt deklarerat sitt stöd från Kina. Bland de länder som Kina påstått visade stöd för de kinesiska kraven fanns Sverige.

Haagtribunalen förkastar Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet

Som jag tidigare skrivit här på InBeijing så utlyste den internationella skiljedomstolen i Haag i våras att man under sommaren kommer avgöra den territoriella konflikten om sandbanken Scarborough Shoal mellan Kina och Filippinerna.

I dag kom domen; Haagtribunalen fann Kinas anspråk ogiltiga. En avgörande faktor är, givetvis, att sandbanken ligger drygt 800 kilometer från Kina men bara 200 kilometer utanför Filippinerna. Den faller därmed inom Filippinernas ”exklusiva ekonomiska zon” enligt FN:s havsrättskonvention, som Kina själva har ratificerat.

Utgången var väntad och Kina har på redan förhand sagt att man kommer ignorera domen. Så sent som förra veckan dundrade en kinesisk tjänsteman i Washington att Haagtribunalens beslut inte är värt mer än ”skräppapper”, och att Kina inte kommer ge upp sina anspråk i Sydkinesiska havet även om USA skickar en armada med hangarfartyg. Statlig media har också flera gånger sagt att Kina är redo för militär konflikt i området.

scarborough-shoalScarborough Shoals position, fyra gånger närmare Filippinerna än Kina.

Även om Kina ignorerar domen så kan den få stor betydelse. Kina har nämligen territoriella anspråk i Sydkinesiska havet med flera andra länder. Nu kan även Vietnam, Malaysia och Brunei vända sig till Haagtribunalen och förvänta sig ett positivt utslag.

P3 Nyheter uppmärksammade i dag domen och ringde till mig för en intervju. Lyssna på inslaget nedan där jag berättar mer om orimligheten i Kinas krav och landets inställning till tribunalen i Haag:

Bara någon timme efter beslutet hade såväl president Xi Jinping som utrikesminister Wang Yi yttrat skarpa fördömanden. Statliga nyhetsbyrån Xinhua ger de kinesiska myndigheternas syn på utfallet:

The former Philippine government and the United States behind it have conspired for a long time to blackmail China regarding its historic rights to the South China Sea, but to do it through a tribunal that tramples on international justice goes too far.

(…)

The United States has been attempting to ”fish in troubled waters” while instigating the Philippines to act on the so-called legal front. Sending warships and warplanes and holding military maneuvers, the United States has spared no efforts to stir up the waters of the South China Sea with its so-called ”Pivot to Asia” strategy.

Meanwhile, Japan is an accomplice that attempted to hijack the Group of Seven meeting in April with the South China Sea issue as part of its efforts to serve its audacious ambitions.

The arbitration has only escalated tensions in the region and by no means helps to solve the disputes. The undermining of international law and the repercussions of a law-abusing arbitration are even more worrying than the dispute itself.

Polisen i Peking har till och med spärrat av den filippinska ambassaden, antagligen för att stoppa eventuella protester likt de som tidigare hållits utanför exempelvis Japans ambassad i samband med territoriella konflikter.

Kinas myndigheter har nämligen satsat otroligt högt i denna fråga. Genom total kontroll över media och internet har man kunnat förmedla en ensidig bild av läget som piskat upp nationalistiska känslor bland stora delar av befolkningen.

Det är en fasa att just nu följa Kinas sociala medier. Även högutbildade unga kineser som bott utomlands svär över beslutet och kräver åtgärder från regeringen, som i detta läge absolut inte kan visa sig svag. Det finns alltså all anledning att fortsätta vara orolig över utvecklingen i Sydkinesiska havet.

Intervju med kidnappade och utvisade Peter Dahlin

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om Peter Dahlin, grundare av en NGO som bland annat utbildade advokater i Kina. Han kidnappades av Kinas säkerhetstjänst i januari och tvingades erkänna påhittade brott på kinesisk tv senare samma månad.

Dahlin var, vid sidan av Gui Minhai, den andra svensken som på kort tid kidnappades och visades upp på kinesisk tv. Till skillnad mot Gui så släpptes dock Dahlin fri efter 23 dagar i fångenskap då han väl ”erkänt” på tv.

Liksom är fallet med Gui, så drog kidnappningen av Dahlin större uppmärksamhet i utländska än svenska medier. Det var också en utländsk tidning, närmare bestämt New York Times, som under gårdagen utförde den första längre intervjun med Dahlin sedan han utvisades från Kina.

Dahlin – som nu befinner sig nu i norra Thailand – berättar i intervjun närmare om sin organisation, tiden i fångenskap samt hur förhören gick till:

Mr. Dahlin was detained on Jan. 3, just hours before he planned to leave the country to renew his visa. More than a dozen officers showed up at his home in an alleyway in Beijing with warrants for him and his girlfriend, Pan Jinling, a Chinese citizen.

They seized computers, phones, hard drives, bank cards, receipts, a safe with about 175,000 renminbi, or $26,000, in cash, and medicine that Mr. Dahlin takes daily for a rare adrenal disease. They rushed him to an unmarked detention center — known as a black jail by many in China — near an airport. All the rooms were padded.

Mr. Dahlin said he was questioned daily, usually in a single session lasting for hours at night, when he was tired. The interrogations took place in a separate room with a desk and glaring lights.

Förutom Dahlins flickvän – som heter Pan i efternamn – blev även minst tre av hans kollegor arresterade. Dahlin blev själv inte slagen under sin fångenskap (han ”bara” förvägrades sömn) men kunde höra hur någon i rummet ovanför honom blev ”ganska illa misshandlad” under ett par dagars tid. Han fick senare veta att det var en av hans kinesiska kollegor som fått stryk.

Efter tio dagar i fångenskap visade kinesiska myndigheter att de hade haft full koll på Dahlins NGO. Han fick se dokument som i detalj visade allt från finansiering till namnen på nästan alla advokater med anknytning till hans grupp samt mailkonversationer mellan de anställda. Dokumenten verkar ha kommit från National Endowment for Democracy, en amerikansk organisation som var med och finansierade Dahlins NGO.

Dahlin startade sin NGO redan 2009 och säger till New York Times att han var väl medveten om att Kinas säkerhetsministerium tidigt hade koll på dem. Han understryker dock att kontrollen och förföljelserna ökade markant efter att Xi Jinping blev president i början av 2013. Efter det har flera av hans kollegor arresterats; under fångenskapen blev Dahlin även visad övervakningsfoton från seminarier som hans NGO hållit i Thailand.

Under förhören försökte säkerhetstjänsten koppla Dahlins grupp till en rad känsliga aktiviter, bland annat demokratiprotesterna i Hongkong. Då Dahlin förnekade anklagelserna fick han istället framföra ett framtvingat erkännande som senare visades på statlig tv under bästa sändningstid:

After two weeks in custody, Mr. Dahlin said, he was told to sit in front of a camera and face a reporter for China Central Television, the state broadcaster. Both were ordered to read from a script.

“When I saw the questions and answers, it became even more clear that, O.K., this is part of a P.R. campaign. This is going to be on CCTV,” he said. “I’m going to be a star.”

The script had seven or eight questions and answers. Mr. Dahlin said he had agreed to cooperate because the authorities already signaled they would deport him, and he wanted to expedite that process and get Ms. Pan released.

In less than an hour, Mr. Dahlin said that his group had acted illegally and that he had stolen money. He also said he had “hurt the feelings of the Chinese people.” But he refused to label three associates as “criminals” as the officers had demanded.

Han försågs sedan med ögonbindel och kördes till Pekings flygplats för att utvisas från Kina. Hans flickvän släpptes senare samma dag.

Samma dag kungjorde även Kinas utrikesministerium att Dahlin var misstänkt för ”finansiering av kriminella aktiviteter som hotar Kinas nationella säkerhet”. I slutet av intervjun med New York Times spår Dahlin en mörk framtid för Kinas civilsamhälle under president Xi Jinping:

“I think the era for effecting change in China seems to be over for now for NGOs,” he said. “It seems for now that the scope of civil society to try to influence is getting smaller and smaller.”

Förföljelsen mot civilsamhället kulminerade i april i år då ny svepande lag antogs som försvårar arbetsklimatet för de cirka 7 000 utländska NGO:s som uppskattas finnas i Kina.

Då lagen antogs skrev jag utförligt om dess innebörd här på InBeijing. Den innefattar bland annat att utländska organisationer måste hitta en inhemsk ”sponsor”, samt att de nu administrativt hamnar under Kinas polis snarare än inrikesministeriet vilket tidigare var fallet.

Almedalen, pressfriheten och sveket

Jag följer inte Almedalen särskilt noga i år heller, men har i alla fall snappat upp att mycket handlar om pressfrihet. Studio ett hade i dag ett inslag inför det stora seminarium som Sveriges radio ska hålla i Almedalen under morgondagen med titeln ”Vem tar ansvar för det fria ordet?”

I inslaget talade radions reportrar med UNESCO:s generaldirektör om hot mot press- och yttrandefriheten i världen i dag. Situationen i Kina nämndes dock inte i ett enda andetag, trots att landet fängslar flest journalister i världen och ligger på plats 176 av 180 länder i Reportrar utan gränsers senaste globala pressfrihetsindex.

Istället talas det främst om journalister som har dödats i sitt yrke. Men även då samtalet glider in på journalister som råkar illa ut då de exempelvis avslöjar korruption så talas det endast om Latinamerika och Centralasien.

Vidare råkade jag av en slump se en tweet från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson:

Jag svarade honom på Twitter att han inte bör glömma bort att i alla fall nämna den svenska förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesiskt förvar utan rättegång i nio månader för att ha publicerat böcker som ogillas av Kinas myndigheter.

Som väntat så ignorerades jag av Mattsson. I dag kollade jag dock på hans samtal med Schibbye och Stakson titulerat ”När släpps Dawit Isaak?”, och återigen som väntat så nämndes inte Gui Minhai i ett enda andetag.

Expressens chefredaktör går till och med så långt som att säga att Dawit Isaaks fall drar extra stor uppmärksamhet internationellt eftersom han är ”Europeiska unionens enda samvetsfånge”(!)

Trots att Mattson och de andra på scenen väl måste känna till att ytterligare en svensk samvetsfånge sitter inburad i Kina så väljer man att helt sonika bara ignorera detta. Varför?

Särskilt märkligt är detta eftersom Schibbye – som själv suttit fängslad under ett drygt år i Etiopien – vittnar om hur oerhört viktigt det är att under fångenskapen höra hur ens fall uppmärksammas i Sverige.

Stakson talar vidare om en ”palett” av åtgärder som vidtogs då Schibbye satt fängslad; ett ”anhörigperspektiv”, det ”diplomatiska perspektivet” samt politiskt perspektiv och pågående förhandlingar. Hon ställer sig frågande om alla åtgärder vidtagits vad gäller fallet med Isaak, men nämner inte heller Gui som jämförelse.

Mattsson framhåller också att Expressens stjärnreporter Nicklas Svensson varje år i Almedalen ställt frågan om när Dawit Isaak kommer släppas fri.

Jag vill därför ställa frågan; när kommer Mattsson och Svensson ställa sig frågan om när Gui Minhai blir fri? När kommer Schibbye, som själv suttit i fångenskap, också försöka att kasta i alla fall lite ljus på Gui Minhai som går genom samma helvete just nu?

Och när kommer Sveriges radio uppmärksamma övergreppen mot pressfrihet och yttrandefrihet i Kina? Är det helt enkelt så illa ställt att Sveriges största tidningar och allmänna radio inte vet vad som sker i Kina; inte känner till att landet kidnappat en svensk? Eller varför är man annars inte intresserad?

Sveket är totalt mot de fängslade journalisterna i Kina som är fler än någon annanstans i världen. Sveket är ännu större mot svensken Gui Minhai som just nu hålls fångad av kinesiska myndigheter, tvingats avlägga falska erkännanden på tv och riskerar flera år i fängelse för sina böcker.

I morgon är jag på resande fot och har därför inte möjlighet att följa Sveriges radios seminarium ”Vem tar ansvar för det fria ordet?”. Men om inte Kina ens nämns där så är någonting fel på riktigt.

Bokrecension: The Cultural Revolution

Kulturrevolutionen är en av de mest våldsamma politiska kampanjerna i Kinas historia. Ändå vet få svenskar någonting alls om vad som egentligen skedde.

Faktum är att det i svensk media och akademiska kretsar länge fanns en tendens att framhålla det positiva med kulturrevolutionen. Det fanns dock knappast något positivt med denna grymma kampanj som ödelade stora delar av Kina och kastade landet in i ett regelrätt inbördeskrig.

I sin nya bok ”The Cultural Revolution: A People’s History, 1962-76” beskriver holländaren Frank Dikötter hur fanatism och vansinne ser ut i sin värsta form:

Under sin första och mest våldsamma fas nådde kulturrevolutionens råhet ofattbara proportioner, som Dikötter återger genom personliga berättelser. Barn hängdes upp och piskades eller dödades med elektriska stötar. Flera ”klassfiender” begravdes levande. Vid ett tillfälle fick 60 personer sina skallar krossade med hammare vid en folkkommun i södra Kina.

Etniska minoriteter råkade särskilt illa ut. I Inre Mongoliet fick herdar och bönder sina tänder och tungor utdragna; även ögon gröptes ut ur sina hålor. Dikötter uppskattar att 800 000 etniska mongoler förföljdes för att de misstänktes ha varit medlemmar av ett lokalt parti som hade existerat på 1930-talet.

I extrema fall ritualiserades kannibalism: ”Ledare festade på hjärta och lever, tillsammans med fläsk och lokala kryddor, medan vanliga bybor endas tilläts plocka [kött] från offrens armar och ben”, konstaterar Dikötter, som sedan fortsätter med en historia om skolelever som tillagar droppande köttbitar från sina styckade lärare över öppen eld.

Stycket är saxat från min recension av boken för magasinet Axess, som nu finns att läsa gratis på deras hemsida.

Recensionen och, givetvis, boken visar hur Mao Zedongs främsta drivkraft med kulturrevolutionen inte var att befria Kina från kapitalism eller feodalism. Det handlade snarare om att ta tillbaka den makt och prestige han hade förlorat i samband med svältkatastrofen det stora språnget (1958-1961).

Då hade Maos planer på kollektivisering och folkkommuner gått snett och kostat cirka 40 miljoner kineser livet. Diktatorn hade tvingats till viss självkritik och dragit sig tillbaka från maktens korridorer i Peking.

Nu kom han att använda unga fanatiska grupperingar vid namn rödgardister för att ta tillbaka makten. De tillät beväpna sig ur militärens förråd för att attackera såväl styrande politiker som andra inbillade ”klassfiender”.

Rörelsen urartade givetvis, och snart gav sig olika fraktioner av rödgardister på varandra med såväl artilleri som stridsbåtar. Då militären till slut sattes in så straffades rödgardisterna själva; från Maos perspektiv hade de redan uppnått sitt syfte.

Vadan namnet ”kulturrevolutionen”? Jo, som jag påpekar i min recension så användes kulturen i mångt och mycket som en förevändning för att attackera olika samhällsgrupper.

Då Maos allierade befälhavare Lin Biao uppviglade rödgardisterna till våld mot ”de fyra gamla” (gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor) ledde detta till kulturell förstörelse i otrolig skala:

Som Dikötter påpekat i sina tidigare böcker var den kulturella förstörelsen enorm redan under Kommunistpartiets tidiga år vid makten. Nästan genast efter 1949 bannlystes utländsk film och musik. Bibliotek brändes och religiösa byggnader omvandlades till baracker eller fängelser.

Under kulturrevolutionen nådde detta nya höjder, då Lin Biao redan vid kampanjens början uppmanade rödgardister att attackera gammal kultur, gamla idéer, gamla vanor och gamla sedvänjor. Böcker och antikviteter kördes iväg med lastbilar för att förstöras. Blomsteraffärer slogs sönder. Frisörer, grönsakshandlare och sömmerskor tvingades sluta arbeta. Snart fanns knappt heller någon inhemsk musik eller film, och även museerna stängdes.

Snart attackerades även vanliga människor. Band av rödgardister skar sönder jeans och klackarna på damskor. Otroliga ögonvittnesskildringar gör gällande hur privata bostäder metodiskt plockades ner till minsta pinal i jakt på gömda artefakter. Till och med katter ansågs borgerliga; de lades i påsar som sedan drämdes i väggen.

Poängen med den kulturella förstörelsen var att den även innebär personligt lidande. Folk från alla samhällsskikt skrämdes till lydnad. Även på många andra vis kastade kulturrevolutionen Kina flera årtionden tillbaka såväl ekonomiskt som utvecklingsmässigt. Universiteten stängde, BNP sjönk, produktionen avstannade och kaloriintaget minskade..

På senare år har kulturrevolutionens omänskliga grymheter blottlagts allt mer tack vare nytt arkivmaterial och människor som vågar träda fram och dela sina egna erfarenheter. Dikötters bok ger en bra sammanställning av dessa, som ofta är så otäcka att de är svåra att tro på.

Läs en försmak av detta i min fullständiga recension via Axess hemsida.

Organstölder fortfarande vanliga i Kina

Förra veckan kom en uppmärksammad rapport som uppskattar antalet organstölder i Kina till mellan 60 000 och 100 000 per år. Enligt rapporten tas många av dessa organ från politiska fångar eller utövare från falungong, för att sedan säljas vidare med stor vinst vid statliga eller militära sjukhus.

Organstölder har länge varit ett känsligt ämne i Kina. Trots att transplantation av organ från döda fångar var lagligt ända fram till i fjol så har myndigheterna lyckats tysta ner frågan och hålla barbariet borta från det internationella rampljuset.

Nu har den prisbelönta journalisten Ethan Gutmann tillsammans med två kanadensiska medhjälpare spårat antalet organtransplantationer i Kina och kommit fram till att det de facto är mycket högre än den officiella siffran samt antalet donationer.

Enligt officiell statistik genomförs ungefär 10 000 organtransplantationer i Kina årligen. Men genom att kolla upp varje sjukhus separat har rapportförfattarna kommit fram till att de verkliga antalet ligger mellan 60 000 och 100 000. Många av dessa är dessutom per definition olagliga eftersom de utförs vid sjukhus utan det tillstånd som behövs för denna sorts ingrepp.

Samtidigt donerade endast 2 766 frivilliga donatorer sammanlagt 7 785 stora organ under fjolåret. Var kommer då resterande organ från? Bland annat CNN uppmärksammar rapporten och sammanfattar enligt nedan:

According to the report, that gap is made up of executed prisoners, many of them prisoners of conscience locked up for their religious or political beliefs. China does not report its total number of executions, which it regards as a secret.
The report’s findings stand in stark contrast to Beijing’s claim that, since the beginning of 2015, China has moved from almost completely relying on organs from prisoners to the ”largest voluntary organ donation system in Asia.”

(…)

According to the report, thousands of people are being executed in China in secret and their organs harvested for use in transplant operations.
So who is being killed? The authors say mainly imprisoned religious and ethnic minorities, including Uyghurs, Tibetans, underground Christians, and practitioners of the banned Falun Gong spiritual movement.

CNN framhåller också att kinesiska myndigheter under flera årtionden avfärdade organstölder från fångar som ”elakartat skvaller”. Men 2005 erkände Kina att dessa stölder de facto äger rum och lovade att sätta stopp för fenomenet.

Fem år senare sade dock Huang Jiefu, ordförande för China Organ Donation Committee, till tidsskritten Lancet att 90 procent av alla organtransplantationer fortfarande kommer från avrättade fångar.

Därför är de många som har svårt att tro att Kina så pass fort har kunnat gå från att stjäla en så pass stor andel av organen från fångar till att basera transplantationerna på enbart donerade organ.

Mycket riktigt så skrev fem doktorer nyligen i ett öppet brev i Lancet att kinesiska sjukhus fortfarande använder sig av organ från avrättade fångar, med enda skillnaden att de nu klassas som organ vilka frivilligt har donerats av medborgare med argumentet att ”dödsdömda fångar är också medborgare”.

Rapporten har uppmärksammats i flera stora internationella medier förutom CNN. Det är dock bara Epoch Times som skriver utförligt om rapporten på svenska; de har också rapporterat om kinesiska organstölder kontinuerligt under en längre tid.