augusti 2016

Senaste direktiven för kulturnyheter och film i Kina

Jag har på senaste tiden varit väldigt inaktiv på InBeijing, vilket har sina naturliga förklaringar som jag eventuellt kommer tala om vid ett senare tillfälle.

I dag vill jag dock bara som hastigast uppmärksamma den senaste utvecklingen inom ett område som jag tidigare följt noga, nämligen de kinesiska myndigheternas ambition att kontrollera landets kulturliv.

Bara under gårdagen publicerades två häpnadsväckande artiklar om detta. Den första i South China Morning Post, som förtäljer hur ett förbud nu utfärdats mot ”nöjesnyheter som främjar en västerländsk livsstil” eller västerländska kändisar, eller gör narr av så kallade kinesiska värderingar. Så här skriver tidningen:

An official notice issued by the State Administration of Press, Publication, Radio, Film and Television has ordered all news platforms, including radio, television, and new media, to ensure their reports about the world of entertainment and celebrities comply with the Communist Party’s ideologies and adopt a positive tone.

Reports that focus on Western lifestyles, the lives of celebrities, and give details of personal private matters, including love affairs and family disputes, must be “firmly prevented”, the notice added.

(…)

Each section of the work flow at news organisations needed to be closely monitored and all employees must take full responsibility to ensure that they do not report anything that could be considered as inappropriate, Xinhua reported the notice as saying.

Vidare blir samtliga nyhetsorganisationer nu skyldiga att etablera en mekanism för att övervaka den ideologiska inriktningen på deras arbete. De organisationer som bryter mot de nya reglerna kommer straffas genom offentlig kritik, avstängda program eller indragen licens för hela sin verksamhet.

South China Morning Post påpekar vidare att förbudet kommer samtidigt som nationella folkkongressen diskuterar antagandet av en ny lag för landets filmindustri; en lag som Time Magazine skriver närmare om.

Under ett möte tidigare i veckan kom Kinas högsta politiska rådgivare fram till att landets filmindustri måste fokusera mer på folket och ”styras av socialistiska kärnvärderingar”. Enligt Xinhua efterlyste vice premiärminister mer filmer med ”ryggrad, moral och värme”.

Time framhåller att tv-serier och filmer i Kina redan drabbats av en rad restriktioner. På senare tid har bland annat urringningar, tidsresor och one-night-stands förbjudits. Sedan juli har landets tv-kanaler tvingats reservera bästa sändningstid för program som framhäver ”socialistiska kärnvärderingar, patriotism och fin kinesisk tradition”.

Lagen som nu diskuteras och sannolikt kommer antas kräver ”excellens i såväl professionalism som moralisk integritet”. Som vanligt handlar det om svepande formuleringar, vilket leder till att vem som helst kan åka dit och därmed förvärrar självcensuren.

I en tid så Kina köper filmbolag i Hollywood kan regler likt dessa även drabba den globala filmindustrin. Time skriver nämligen att lagen även gäller kinesiska aktörer som jobbar med utländska filmer:

The proposed law also takes aim at a booming Chinese postproduction business that helps Hollywood churn out films more cheaply with local labor. Chinese companies will not be able work on foreign films that could “harm national dignity and interest of China, cause social instability, or hurt the national feeling.” Now that Chinese investors own Hollywood studios and cinema chains, the draft law could potentially hinder the global film-production process.

Kollektiva familjestraff allt vanligare i Kina

Nyligen skrev jag här på InBeijing om de advokater och aktivister som suttit anhållna i över ett år, varav fyra dömdes till fängelse i upp till sju och ett halvt år för två veckor sedan.

Denna vecka skriver Maya Wang vid Human Rights Watch om hur många familjemedlemmar till dessa advokater också har råkat illa ut under processens gång.

Då advokaten Li Heping kidnappades förra sommaren så fick hans familj ingen information alls om vart Li befann sig eller hur han mådde – och då hans fru fortsatte fråga så anhölls hon själv upprepade gånger.

När polis vid samma tid förde bort advokaten Wang Quanzhang så beslagtog de även hans samtliga bankkort vilket försatte hans fru i en svår finansiell situation. Polisen satte också press på hans föräldrar och syster att tvinga Wang till att ”erkänna” sin brott, och hela familjen befinner sig än i dag under övervakning.

Yuan Shanshan – fru till advokaten Xie Yanyi som också han bortfördes förra sommaren – anhölls i tre dagar då hon försökte få myndigheternas tillstånd för Xie att närvara vid begravningen för hans mor som gick bort under tiden då Xie satt i säkerhetstjänstens förvar. Hans fru var dessutom gravid och fick dåligt med mat och vatten samt hotades upprepade gånger av polisen då hon anhölls.

Då Xie satt i fångenskap vräktes Yuan tillsammans med sina tre barn från parets hem efter att hyresvärden utsatts för påtryckningar och hot av polisen. Hon vräktes även från sitt nya hem ytterligare en gång av samma anledning.

Maya Wang påpekar att just barn verkar ha blivit en vanlig måltavla då myndigheterna vill skrämma aktivister eller regimkritiker till tystnad:

Some of the government’s targets are very young children. Beijing lawyer Li Heping’s six-year-old daughter was refused entry to an acclaimed primary school because police would not grant her the residency permit she needed to enroll. The authorities also denied her and her 15-year-old brother passports, which would allow them to leave the country, claiming they were “state security threats.”

In another case, authorities confiscated the passport of Bao Mengmeng, the teenage son of detained lawyers Wang Yu and Bao Longjun, preventing him from pursuing studies in Australia. After he fled to Burma, he was snatched – presumably by mainland agents – and has since been detained under house arrest. Altogether, six children of lawyers have been barred from traveling abroad, many who want to leave to pursue education opportunities and escape harassment at home.

Som jag skriver i min nya bok, så är det en beprövad metod att straffa en brottslings nära och kära i Kina. Det skedde regelbundet under kejsartiden, och förfarandet återuppstod med råge när kommunistpartiet tog makten 1949 och hela familjer till ”jordägare” eller ”kapitalister” brännmärktes under de inledande reformerna.

Under kulturrevolutionen togs familjestraffen till ytterligare en nivå, då hela släkter kunde få sin framtid förstörd om de råkade komma från ”fel” klassbakgrund eller visade stöd för ”fel” politiska fraktion.

Efter kulturrevolutionen övergavs kollektiva familjestraff, men de senaste åren verkar utövandet av dessa som en skrämselmetod tyvärr ha gjort comeback. Här nedan följer några exempel som jag listar i min kommande bok:

* När journalisten Gao Yu vägrade ”erkänna” sina brott på tv 2014 anhölls även hennes son och polis hotade att anhålla fler familjemedlemmar om Gao inte avlade ett erkännande.

* Wen Yunchao, en internetaktivist som nu är bosatt i USA, har länge sagt att han inte vågar återvända till Kina ens på semester av rädsla för att kidnappas. I mars 2016 anhölls istället tre av hans familjemedlemmar då Wen misstänktes ligga bakom ett brev som krävde president Xi Jinpings avgång.

* Tre syskon till kolumnisten Chang Ping, som nu bor och verkar i Tyskland, anhölls vid samma tidpunkt sedan han skrivit om detta känsliga brev för tidningen Deutsche Welle.

* Journalisten Shorhet Hoshur lämnade Kina redan 1994 och jobbar nu för Radio Free Asia där han rapporterar om förhållandena i den oroliga provinsen Xinjiang. Sommaren 2014 dömdes en av hans bröder till fem års fängelse för att ha ”hotat den statliga säkerheten” genom att ha talat på telefon med Hoshur, och förra sommaren arresterades även hans andra två bröder.

* Liu Xia, fru till Liu Xiaobo, sitter fortfarande i den strängaste av husarrester sedan hennes make fick Nobels fredspris 2010.

* Advokaten Gao Zhishengs dotter förföljdes länge av säkerhetstjänsten och hela hans familj var under konstant bevakning innan de lyckades fly till USA.

* Chen Kegui, brorson till den blinda advokaten Chen Guangcheng, fick påhälsning av 20 män som spöade på honom och hans familj sedan hans farbror lyckats fly till USA. Efter att Chen fått tag på en kökskniv och jagat männen på flykt dömdes han till tre års fängelse för att ha skadat tre av männen som bröt sin in i huset.

* Utlänningar utgör ingen undantag. Flickvännen till svenska aktivisten Peter Dahlin arresterades tillsammans med honom tidigare i år. Frun till britten Peter Humphrey, som paraderades på statlig tv 2013 för spionanklagelser, dömdes till fängelse tillsammans med sin man.

Listan kan tyvärr göras ännu längre. Dock syntes det enligt Maya Wang under de uppmärksammande rättegångarna för två veckor sedan att många familjer inte låter skrämma sig till tystnad:

Despite the pressure, the families have not stayed silent. Several lawyers’ wives have courageously banded together and organized protests against their husbands’ detentions, argued with the police about blatant violations of the law and issued public letters demanding their husbands’ release. Even with the new convictions, it’s unlikely that they are going to back down.

Li Wenzu told the media that before the crackdown she “was constantly worried and … felt hopeless.” Now, she says, “I feel I’m a useful person who can think what I can do for other [victims] …The crackdown has changed me.”

Detta, menar Maya Wang, är ett tecken på att metoden med kollektiva familjestraff är kontraproduktivt. Snarare än att tysta ner missnöje har straffen inspirerat en ny generation aktivister att höja rösten.

Nya artiklar om Gui Minhai i Dagens Nyheter

För ett par veckor sedan uppmärksammades den svenska förläggaren Gui Minhai i en ledarartikel i Dagens Nyheter. På det följde inslag om Gui i SVT:s Aktuellt och Sveriges Radio.

Under fredagskvällen publicerade Dagens Nyheter så ytterligare två artiklar om Gui, baserade på en lång intervju med hans dotter Angela Gui som de reser till England för att träffa.

Redan i inledningen av intervjun beskrivs Angelas ”växande frustration”, då hon citeras säga: ”Det som har hänt min pappa har fått alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige. Tonen måste skärpas, innan det är för sent.”

Hon uttrycker rädsla över kinesiska regimens strategi att låta fallet falla i glömska genom att dra ut i tiden. Det har nu gått nästan exakt tio månader sedan hennes far försvann från sin semesterbostad i Thailand, och minimal information har kommit från Kina sedan dess.

Kina försöker också tysta Angela genom meddelanden från hennes far. Då hon först i januari uttryckte misstankar om att hennes fars försvinnande har med hans förläggarverksamhet att göra, kom snart ett textmeddelande från hennes far fullt av grammatikfel där det bland annat stod: ”Om någon frågar om mig, var snäll att var tyst”.

Angela beskriver det som ”uppenbart” att hennes far utsatts för påtryckningar från Kinas myndigheter, eftersom han tidigare flera gånger uttryckt hopp om att det svenska medborgarskapet skulle innebära visst skydd om regimen gav sig på honom. Men väl i kinesisk fångenskap säger sig Gui Minhai nu plötsligt vilja ge upp sitt svenska medborgarskap och avsäger sig hjälp från svenska myndigheter.

Eftersom Gui Minhai fortfarande har mycket släkt kvar i Kina så misstänker Angela att myndigheterna satt press på honom genom hot mot familjen. Det är en vanlig strategi från kinesiska regimens sida, och bland annat svenska Utrikesdepartementet och svensk polis har därför avrått Angela från att resa till Asien.

Men samtidigt verkar Utrikesdepartementet inte lägga ner hela sin själ i fallet. Enligt Dagens Nyheter använder sig UD ”av så kallad tyst diplomati”, vilket många anser inte varit någon särskilt effektiv strategi. Angela säger: ”UD gör säkert så gott de kan. Men jag hoppas att de förstår att det är tid att öka pressen på Kina nu.”

Dagens Nyheter har även sammanfattat Utrikesdepartementets ”engagemang” i frågan:

I februari i år fick den svenska ambassaden i Peking träffa Gui Minhai. Efter detta har man begärt att få träffa honom igen, men detta har inte beviljats. Senast togs frågan upp vid ett möte med kinesiska företrädare var den 29 juli. Då ställdes en rad frågor som man fick ett löfte om att få svar på i närtid, berättar Veronica Nordlund, presskommunikatör på UD.

”Vi har allt sedan han greps arbetat med att hitta en lösning. Jag förväntar mig svar från Kina i närtid och UD och ambassaden kommer att fortsätta arbeta aktivt för att bringa klarhet i ärendet”, skriver utrikesminister Margot Wallström (S) i ett uttalande.

Den långa artikeln med intervjun följs upp av en kortare kommentar från Dagens Nyheters Kina-korrespondent Torbjörn Pettersson, som kallar Gui Minhais fall för ”en rättsskandal”.

Han kallar även med rätta Gui Minhai för ”Sveriges andra samvetsfånge”, och ifrågasätter varför hans namn inte är lika känt som Dawit Isaak.

Vidare beskriver även han den kinesiska regimens strategi med att tysta ner såväl sin offer som den pågående repressionen i allmänhet, och efterlyser en klarare linje från svenska myndigheters sida:

Tystnad är då alltid vad som eftersträvas. Tystnad som uppstår på grund av rädsla för att vara nästa måltavla. Tystnad för att myndigheter aldrig anser sig behöva ge svar på frågor. Tystnad för att Kinas egen lag och rätt ignoreras. Och senare, tystnad för att saken fallit i glömska.

(…)

Skillnaden den här gången är att standardformuleringen från Peking ekar tomt. Gui Minhai är ingen inre kinesisk angelägenhet. Han är svensk, och tio månader är en lång tid.

Den hittillsvarande svenska förtegenheten tas sannolikt som ett svaghetstecken. Sverige måste våga höja rösten.

Det är nu viktigare än någonsin att inte ge efter för hot och våld som kräver tystnad. Dela därför denna artikel med någon du känner redan i dag.

Intervjuer med partitidningen Global Times

Tack för alla generösa bidrag på Patreon men framför allt Swish (0730705573) som gör att jag kan lägga ner mer tid på InBeijing! Påminnelse: Ni som satt över minst 200 kronor via Swish vänligen maila mig för att få ett digitalt exemplar av min första bok.

I veckan har Quartz publicerat två intressanta artiklar om tidningen Global Times, inklusive ett besök på deras kontor och sällsynta intervjuer med såväl chefredaktören Hu Xijin som de ”utländska experter” tidningen anställer.

Global Times är en tabloid som ges ut av partitidningen Folkets Dagblad. Dess engelska upplaga publiceras i såväl Europa som USA och Afrika. Tidningen uppmärksammas ofta på grund av sina nationalistiska och aggressiva ledarartiklar.

Exempelvis har tidningen på sistone uppmanat till militär attack mot ”papperskatten” Australien, sagt att krig med Taiwan är oundvikligt och kallat fjolårets bästa film i Hongkong för ett ”hjärnvirus”. Redaktionen försvarar ofta och gärna Xi Jinpings repression mot mänskliga rättigheter och civilsamhället.

Chefredaktören Hu Xijin var själv en av demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989, men har även tjänstgjort i armén och umgås nu ofta med tjänstemän från utrikesministeriet och säkerhetstjänsten. Hu menar att dessa tjänstemän ofta delar värderingarna och tonen i Global Times.

Första artikeln innehåller en intervju med Hu som framför åsikten att vad som är bra för kommunistpartiet är bra för det kinesiska folket. Han anser att Global Times därmed verkar i det kinesiska folkets intresse genom att försvara myndigheternas ståndpunkter.

Quartz påpekar att Global Times popularitet har växt i takt med Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik, och att tidningens rapportering kan vara effektiv eftersom många läsare inte har tillgång till andra nyhetskällor, exempelvis vad gäller den kidnappande svenska aktivisten Peter Dahlin:

Hu mocked the New York Times (link in Chinese) after it ran an interview with Peter Dahlin (paywall), a Swedish activist who was arrested and deported for running a human rights organization in China. “Some Western media portray Dahlin as a positive figure,” he wrote. “They seem to think as long as a person causes troubles in China’s politics, or promotes Western values, whatever moves he takes are justified.”

Because China blocks the New York Times and numerous other foreign publications, many Global Times readers only know about Dahlin’s case from state media reports. (Dahlin worked with local lawyers to provide legal training and assistance for human rights advocates, and denied any wrongdoing after he was deported from China.) But readers embraced Hu’s theory of sinister foreign forces, and went even further in online comments under the editorials. “He should have been shot dead right after the arrest,” one wrote.

Quartz andra artikel fokuserar på de ”utländska experter” som är anställda av Global Times bland annat för språkredigering men även för att skriv artiklar i sektioner som sport eller nöje.

Dessa ”experter” lockas med en betydligt högre lön än sina kinesiska kollegor, men vad tycker de egentligen om att jobba för den kinesiska propagandamaskinen? Anställda som Quartz intervjuar uttrycker olika åsikter:

Foreigners work for Chinese state media, including the Global Times, for all kinds of reasons. Some just want to stay in China with a well paid job that isn’t being an English teacher, Mitchell said, while others are “idealists” who think they will “convert the publication to a western point of view.” And others are in it for the novelty value. “I once helped the Communist Party with the propaganda machine—it’s funnier than anything,” one former foreign editor, who asked not to be named, said. He said he didn’t feel embarrassed working with the Global Times, but some did leave because they were sick of serving the party.

Det är dock sällan dessa ”experter” får skriva om politik, och vid Global Times finns också särskilda möten för känsliga frågor som endast den kinesiska personalen medverkar i. Den andra artikeln visar även exempel på hur också den lokala personalen ibland känner obehag inför tidningens kompromisslösa innehåll.

Sveriges Radio P1 om förtryck i Kina, intervju med Angela Gui

De senaste veckorna har större medier som Dagens Nyheter och Aktuellt på Sveriges Television uppmärksammat såväl den ökade repressionen i Kina som den svenska förläggaren Gui Minhai som befinner sig i kinesisk fångenskap sedan oktober i fjol.

Detta var också fokus i dagens drygt 40 minuter långa avsnitt av Radiokorrespondenterna i Sverige Radio P1. Programmets värd var Hanna Sahlberg som är radions korrespondent i Peking; gäster var bland andra Gui Minhais dotter Angela Gui, och Malin Oud som länge jobbat med mänskliga rättigheter i Kina.

Samtalet i studion gav en tydlig bild över hur rättssäkerheten i Kina försämrats de senaste åren, samt hur regimen allt oftare använder sig av framtvingade erkännanden som ett verktyg för att skrämmas och visa sin makt.

Detta tydliggjordes ytterligare genom en intervju med Angela Gui, som berättade utförligt om fallet med sin fars kidnappning. Det mest påfallande med intervjun var hur otäckt det är att bli hållen i mörkret och inte få någon information om vad som pågår med sina anhöriga.

Hela inslaget kan höras här nedan eller via Sveriges Radios hemsida. Intervjun med Angela börjar 15 minuter och 30 sekunder in i inslaget:

I inslaget trycks det särskilt mycket på faktumet att fallet med Gui Minhai knappt har uppmärksammats i svensk media, vilket jag ofta har skrivit här på InBeijing men som förnekats av flera etablerade journalister.

Det är därför extra viktigt att detta inslag – liksom Aktuellt under gårdagen – framhäver att Gui är svensk och endast svensk, samt att fallet förtjänar mer uppmärksamhet i svensk media och i det svenska civilsamhället.

Fallet jämförs också med den fängslade journalisten Dawit Isaak. Ola Wallin, ordförande i Internationella Förläggareföreningen IPA, är en av dem som kommenterar jämförelsen. Han har även varit på plats i Kina och talat med kinesiska tjänstemän om Gui Minhai, men inte fått ”något av substans” från samtalen.

En annan viktig aspekt som framhävs i inslaget är den kinesiska propagandan; hur myndigheterna försöker påverka omvärlden genom att trumma upp falska anklagelser mot regimkritiska individer. Malin Oud vittnar också om hur detta får många svenskar att tvivla.

SVT Aktuellt om repression och framtvingade erkännanden i Kina

Nyligen här på InBeijing har jag skrivit om hur kritik mot Kina blir allt vanligare i svensk media, samt den obehagliga trenden med framtvingade erkännanden i tv som en del av den växande repressionen i Kina.

Och under gårdagen körde SVT:s Aktuellt ett flera minuter långt inslag om just det allt hårdare samhällsklimatet i Kina med fokus på dessa ”erkännanden” i statlig tv som under Xi Jinping drabbats dussintals individer, bland annat svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai.

Aktuellts inslag är bra och tvekar inte att påpeka hur Gui Minhai är svensk medborgare som suttit i kinesisk fångenskap sedan oktober. Man framhäver också med största tydlighet att dessa ”erkännanden” inte är genuina utan har tvingats fram.

wang yu svt aktuelltAktuellt visar utdrag av Wang Yus erkännanden under gårdagen. Klicka på bilden för att titta på SVT Play. Inslaget om Kina börjar från och med minut 16.

Inslaget följs av ett kort inslag med journalisten och tidigare Kina-korrespondenten Ola Wong som på ett bra och balanserat vis förklarar hur repressionen i Kina förvärrats under Xi Jinping, och att framtvingade erkännanden är ett maktverktyg som kinesiska kommunistpartiet använt sig av sedan 1930-talet.

Positivt att se hur allt fler svenska medier till slut börjar uppmärksamma den oroande utvecklingen i Kina. Men det behövs fortfarande att rapporteringen blir såväl vanligare som mer allvarsam och korrekt.

Kinesisk attack mot australiensisk OS-simmare

Tack vare er läsares generösa stöd på Paetron och Swish (0730705573) kunde jag förra veckan skriva tre inlägg om de viktiga rättegångarna mot kinesiska advokater och aktivister som då ägde rum, samt mekanismerna bakom de framtvingande ”erkännanden” på tv som blivit allt vanligare under Xi Jinpings tid som president.

Tänkte i dag belysa något mer lättsamt, nämligen rivaliteten mellan simmarna Sun Yang och Mack Horton samt kinesiska internetanvändares hot mot det australiensiska simlöftet sedan han tagit vm-guld före den kinesiska publikfavoriten.

De båda gjorde upp i 400 meter fritt i helgen och problemen började redan i uppvärmningspoolen där Sun enligt uppgift ska ha stört Horton genom att skvätta vatten på honom.

Horton valde dock att ignorera Sun i poolen. Som svar på en fråga från media om incidenten sade Horton kort att han ”inte har tid eller respekt för dopingfuskare”. Kommentaren gjordes mot bakgrunden att Sun testades positivt för den stimulerande substansen trimetazidine vid de kinesiska mästerskapen 2014 och stängdes av i tre månader.

Väl i finalen snodde Horton guldet framför näsan på Sun med knapp marginal, och upprepade på presskonferensen efteråt att han ser det som problematiskt att Sun fortfarande tävlar trots att han tidigare testats positivt för doping.

Reaktionen på Hortons vinst och kommentarer blev stark på internet. Otaliga kinesiska användare av Facebook och Instagram (som ju är blockerade i Kina) överöste Horton med hot och förlöjliganden, och krävde att han skulle be Sun om ursäkt.

thornton simningMack Hortons Instagram efter helgens guldmedalj. Den första av de två kommentarerna på kinesiska ifrågasätter om det inte är Horton själv som har dopat sig. Den andra säger att han ska knulla Hortons mor.

Då Sun blev avstängd menade han nämligen att substansen fanns i en hjärtmedicin som han använde för tillfället, och att dopningen därmed inte var medveten. Kinesiska simförbundet valde också att stänga av Sun under en relativ kort period och dessutom ”i hemlighet”, så att han skulle kunna delta i asiatiska mästerskapen senare samma år. (Domen blev känd i omvärlden först månader senare.)

Det var dock inte första gången Sun Yang skapade kontroverser. Vid OS i London 2012 ställde han till en scen i uppvärmningspoolen genom att hamna i slagsmål med en brasiliansk kvinnlig simmerska som han försökte armbåga och sparka.

Också 2013 blev han avstängd av det kinesiska simförbundet efter att ha kört en Porsche rakt in i en buss utan körkort.

Kinas simförbund har dock denna gång slutit upp bakom Sun och kräver en ursäkt från Horton. Xinhua citerar simförbundet som – föga överraskande – menar att Hortons kommentarer ”sårar känslorna” mellan de båda ländernas simmare:

”We have been noticing what has been said in the past two days by Horton, who launched a malicious personal attack [on Chinese swimmers],” Chinese swim team manager Xu Qi said on Sunday.

”We think his inappropriate words greatly hurt the feelings between Chinese and Australian swimmers. It is proof of a lack of good manners and upbringing. We strongly demand an apology from this swimmer.”

Att ”såra det kinesiska folkets känslor” är en standardfras för utlänningar som enligt Kinas myndigheter vill landet illa; något exempelvis Peter Dahlin tvingades säga under sitt framtvingade erkännande på statlig kinesisk tv.

Statliga Global Times ville inte vara sämre och skrev i dag en ledare där som med anledning av incidenten målade ut Australien som ett land ”i utkanten av civilisationen” med ett kolonialt förflutet. I artikeln står bland annat: ”Vi vet inte om det är Horton som är dum eller australiensisk media som är ond, eller om det bara är Australien om har en annorlunda moralisk standard”.

Bland de som hittills fått be om ursäkt till Kina detta OS finns det australiensiska tv-nätverket Seven efter att de klippt till reklam då den kinesiska truppen marscherade in under invigningen.

Även Rios olympiska kommitté pressades till en ursäkt efter att de hängt upp Kinas flagga i ”fel vinkel” under en prisceremoni. (Det visade sig senare att flaggorna var tillverkade i Kina.)

Mack Horton och Sun Yang har ännu en duell kvar att utkämpa i detta OS, nämligen på distansen 1 500 meter fritt vars försöksheat börjar på fredag.

EDIT: Det visade sig senare att flaggorna inte var tillverkade i Kina, utan i Brasilien.

Meningen med framtvingade ”erkännanden” på kinesisk tv

Under veckan har jag skrivit om de fyra advokater och aktivister som dömts till hårda fängelsestraff, och dessutom med mekaniska röster ”erkänt” sina brott i kinesisk tv.

Dussintals framtvingade erkännanden av denna sort har ägt rum sedan Xi Jinping blev president, och inkluderar de två svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai.

I fallet med Gui var humbugen särskilt påfallande; han ”erkände” att han lämnat in sig själv för ett brott som skedde tio år tidigare och bar dessutom två olika tröjor på tv vilket visar att inspelningen skett vid olika tillfällen.

Många läsare och vänner har frågat mig hur det är möjligt att någon skulle kunna gå på det så uppenbart iscensatta erkännandet. En svensk blogg kallade rent av Peter Dahlins erkännande ”en förlust för alla inblandade” eftersom ingen möjligtvis kan ha bedömt inslaget som genuint.

Men det finns värre exempel ändå. Förra veckan sågs Lin Zuluan, en demokratisk vald ledare i det upproriska samhället Wukan i södra Kina, ”erkänna” sina tillkortakommanden på statliga tv-nätverket CCTV.

Inslaget börjar med att en polisman frågar: ”Vad behöver du erkänna för oss i dag?” Lin påbörjar sedan en väl inpluggad harrang om att han inte förstår sig på lagen och därför tagit mutor i ”alla sorters projekt”. Efter att ha kommit till denna insikt har Lin enligt filmen lämnat in sig frivilligt till polisen och de juridiska myndigheterna.

lin zuluanDen demokratiskt valda byledaren Lin Zuluan ”erkänner” sig vara korrupt på kinesisk tv

Lins video har setts över 70 miljoner gånger bara på plattformen Tencent TV, och diskuteras flitigt på sociala medier i Kina. BBC citerar många internetanvändare som kritiserar såväl faktumet att Lin läser efter manus som att han avkrävs ett erkännande innan rättegång. En av dem går så långt som att säga att myndigheternas skamlöshet är det största problemet med erkännandet.

Vilket syfte tjänar då de framtvingade erkännandena om vare sig utlänningar eller kineser tror på dem? Kommer inte betydelsen av dessa erkännanden att devalveras ju fler som görs?

Till att börja med så finns det utan tvivel många kineser som går på erkännandena, eller i alla fall många nationalister som vill gå dem så till den grad att de sedan används som argument för att Kina hotas av ”utländska krafter”.

Men framför allt slår bland andra David Bandurski vid China Media Project huvudet på spiken då han påpekar att offentliga erkännanden är en historisk företeelse i Kina, som aldrig har handlat om att visa upp ett fungerande rättssystem eller att de påstådda brottslingarna genuint ska ta ansvar för sina handlingar.

Det handlar snarare om maktdemonstration och underkastelse. Genom att kabla ut flera förödmjukande erkännande på tv under kort tid så visar Xi Jinping med all tydlighet vilka han anser vara kommunistpartiets fiender samt att ingen barmhärtighet kommer ges till dessa individer.

Denna åsikt framfördes även av Maya Wang vid Human Rights Watch och Eva Pils vid King’s College London i New York Times i veckan:

By airing the abject confessions and accusations of a sweeping, conspiratorial antiparty coalition, Mr. Xi’s administration was “putting civil society in all its forms on trial, and vilifying them as an anti-China plot,” Maya Wang, a researcher on China for Human Rights Watch, said in emailed comments.

“The trials thus serve two purposes: to punish the activists, but also to use them to bolster President Xi’s claims,” she said.

(…)

The legal proceedings and the drumbeat of propaganda appeared better meshed than ever, said Eva Pils, a legal scholar at King’s College London who has long studied human rights lawyers in China. “It does feel rather like a program that has been rolled out,” she said. “It’s a trial process that serves the purpose of projecting the power of the state and casting human rights advocates as enemies.”

New York Times artikel framhåller även hur de allt fler tv-sända ”erkännandena” dessutom är ett tecken på myndigheternas nervositet över att social oro ska sprida sig i en tid då Kinas myndigheter får allt fler problem:

Jitters about the economy as growth slows and debt grows, international friction over China’s territorial claims, and Mr. Xi’s general antipathy to Western influence have reinforced the party’s longstanding fears that public ire over corruption and official abuses could one day spring into outright rebellion with backing from abroad. Preparations for a national leadership shake-up late next year — always a tense process — could amplify those worries, some argue.

“This is generally a symptom of the extreme stress the Chinese political system is under,” said Carl Minzner, a professor of law at Fordham University who studies politics and law in China. “A slowing economy, fierce internal political struggles and a pervasive fear of social unrest have fueled rampant official paranoia towards civil society and rights activists.”

This week’s trials were accompanied by newspaper editorials and several videos amplifying the party’s message that China is the target of conspiratorial subversion, backed by Western capitals or even planned by them. It calls such efforts “color revolutions,” a term taken from upheavals in former Soviet states.

De framtvingade erkännandena i statlig tv är alltså ett användbart maktverktyg även om många inte går på dem. De förstärker Xi Jinpings narrativ om att Kina är hotat av en utländsk konspiration. Men framför allt visar de vem som bestämmer och vad följderna blir för dem som inte rättar in sig i ledet, särskilt då myndigheterna utsätts för allt svårare utmaningar såväl inrikes som utrikes.

Nya, hårda fängelsedomar mot advokater i Kina

Tack vare er läsares generösa stöd på Patreon och Swish (0730705573) har jag haft möjlighet att i veckan skriva långt om de viktiga rättegångarna mot kinesiska advokater och aktivister. Fortsätta gärna att stödja, och till er som ännu inte fått det utlovade exemplaret av min bok, vänligen maila till jojje@inbeijing.se.

Tidigare i veckan skrev jag om hur Wang Yu, som suttit anhållen i över ett år, ”erkände” sina snedsteg som anställd vid advokatfirman Fengrui.

I det framtvingade erkännandet, som visades på tv av flera stora medier i Kina, sade sig Wang ha blivit utnyttjad av ”utländska aktörer” som vill störta kommunistpartiet, och förkastade dessutom sina kollegor för att vara ute efter pengar och berömmelse.

Fengrui stod mitt i korselden då kinesiska myndigheter förra sommaren plötsligt anhöll närmare 300 advokater och aktivister i en enda svepande aktion. Minst sexton av dessa satt fortfarande i fångenskap och väntade på rättegång vid tidpunkten för Wang Yus ”erkännande”.

Omedelbart efter hennes framträdande började så rättegångarna mot några av de kollegor hon förkastat. Under veckans gång har inte mindre fyra advokater och aktivister dömts till hårda fängelsestraff på fyra dagar.

Det mest uppmärksammade fallet rör Zhou Shifeng, som grundade Fengrui 2007 och sedan dess varit företagets ordförande. Han dämdes under gårdagen till sju års fängelse för ”omstörtande verksamhet”.

Även Zhou visades upp på statlig kinesisk tv och tvingades innan domen att ”erkänna” såväl brott som samröre med utländska aktörer, skriver bland annat New York Times:

At Mr. Zhou’s trial on Thursday, prosecutors portrayed him as a radical who conspired with foreign governments and advocacy groups to hold protests and take on cases aimed at undermining the Communist Party.

“They were actively pulling me to their side and using me to continue attacking China’s judicial system,” Mr. Zhou was quoted as saying in a confession released by the Tianjin court.

Mer konkret anklagades han för att manipulerat den allmänna opinionen och skadat den nationella säkerheten genom att sprida omstörtande tankar.

Zhou beskylldes även för att ha arbetat tillsammans med aktivisterna Hu Shigen, Zhai Yanmin och Li Heping i syfte att ”uppmuntra advokater att uppmärksamma känsliga rättsfall” samt med att ”betala demonstranter för att störa det juridiska systemet”.

zhou shifengZhou Shifeng paraderades på statlig kinesisk tv i veckan.

Under onsdagen hade just Hu Shigen dömts till sju och ett halvt års fängelse för omstörtande verksamhet. Enligt statlig media hade även Hu ”erkänt” samröre med
utländska anti-kinesiska krafter” och dessutom att han konspirerade tillsammans med advokater från Fengrui om hur man får advokater att ta sig an känsliga rättsfall.

Hu leder även en kristen församling och enligt hans närstående grundar sig domen främst på hans aktiviteter i kyrkan samt förespråkande av religionsfrihet och yttrandefrihet.

Redan 1992 dömdes Hu till fängelse bland annat för att spridit information om massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Hans blev fri igen först 2008, efter sexton år bakom galler, och blir nu alltså inlåst på nytt.

I tisdags dömdes Zhai Yanmin, en av Hus vänner och följeslagare, till en tre års villkorlig fängelsedom efter att ha ”erkänt” sig skyldig till omstörtande verksamhet. Han beskylldes bland annat för att ha skrikit slagord och viftat med flaggor.

Den fjärde och sista domen delades ut i dag under fredagen, då den kristna aktivisten Guo Hongguo fick en tre års villkorlig dom för omstörtande verksamhet. Han sades ha försökt vända allmänheten mot myndigheterna för att omkullkasta det socialistiska systemet, vilket han fått utbildning för i utlandet.

Innan domen hade Guos fru Fan Lili brutit ihop utanför rättssalen. Hon var upprörd över att inte ens fått reda på datumet för sin makes rättegång, samt faktumet att Guo ännu inte kunnat träffa parets sexton månader gamla son.

Inte heller vid de andra rättegångarna tilläts familj, vänner eller ens advokater till de åtalade att medverka. I fallet med Zhou och Hu delades de långa fängelsestraffen ut efter en process som bara varade ett par timmar.

USA:s utrikesministerium har varit snabba och tydliga med sin kritik mot rättegångarna.

Bland annat New York Times beskriver vidare hur dessa fall med all tydlighet visar på det allt tuffare samhällsklimatet under president Xi Jinping:

“Authorities have sent a strong warning to all Chinese lawyers with this sentence,” Frances Eve, a researcher for Chinese Human Rights Defenders, an advocacy group, wrote in an email. “Carrying out the legitimate duties of a lawyer to provide a robust defense for your client and to defend the rule of law is intolerable to the Chinese Communist Party.”

The government used to permit some level of activism by rights lawyers, allowing them to move forward with protests and petitions. But since Mr. Xi, the most influential Chinese leader in decades, rose to power in 2012, the party’s grip on civil society has tightened. Activists worry that tolerance for dissent in Chinese society will erode even further.

Yang Jianli, a well-known Chinese dissident who lives in the United States, said the risks were growing for those seeking to expand civil rights in China.

Ännu ett framtvingat erkännande på kinesisk tv

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om hur svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai under årets gång tvingats avlägga framtvingande erkännanden på kinesisk tv. ”Erkännanden” av denna sort sker nu med en sådan regelbundenhet att de nästan slutat skapa rubriker.

Senast i raden är advokaten Wang Yu, som nu i veckan släpptes efter ett år i fångenskap utan åtal eller rättegång, sedan hon i en video sagt att ”utländska krafter” använt hennes tidigare advokatfirma Fengrui för att ”underminera Kinas myndigheter”. Bland annat Washington Post rapporterar:

Wang told Oriental Daily she and her colleagues were trained by unspecified foreign forces to ”attack” and ”smear” the Chinese government. The training sought to instill ”Western universal values and notions of democracy and human rights.”

Wang, who has been held without trial for a year, then goes on to accuse these forces, not Chinese authorities, of holding her hostage. “They used my family and I, taking us hostage to smear the party and attack the Chinese government,” she says.

One of the strangest sections of the interview is when Wang, who has devoted much of her career to human rights, denounces a European human rights award she won.

Oriental Daily är den tidning i Hongkong som först publicerade den ”exklusiva” intervjun med Wang Yu, vilken senare spreds till otaliga statliga medier i Kina. I videon lovar hon alltså att inte acceptera utmärkelser eller priser från utländska organisationer för sitt arbete, med motiveringen ”jag är kines, och jag accepterar endast den kinesiska regeringens ledarskap”.

Detta kommer påpassligt sedan Wang i början av juli tilldelades Ludovic Trarieux International Human Rights Prize, och sedan American Bar Association just tillkännagivit att de kommer belöna Wang med ett internationellt pris för hennes kamp för mänskliga rättigheter.

Wang säger sig vidare ångra ”opassande utlåtanden” i tidigare intervjuer med utländska journalister, och bedyrar vidare att nu vill lägga det förflutna bakom sig och ”inte längre kommer låta sig utnyttjas” av fientliga eller utländska krafter. Samtidigt beskyller hon sina kollegor i Fengrui för att vara ute efter efter rikedomar och kändisskap.

Med tanke på att bland andra Peter Dahlin och Lam Wing-kee nyligen trätt fram och berättat att de tvingats avlägga liknande ”erkännanden” under hot så råder det knappast några tvivel att även Wang Yus framträdande är fabricerat. Vidare har varken Wangs familj eller advokater underrättats om hennes frisläppande, och de har heller ännu inte fått träffa henne.

wang yuWang Yu ska nu enligt uppgift vara ”fri” efter ett år i fångenskap och ett framtvingat erkännande på tv.

Under det senaste året har allt fler ”erkännanden” börjat dyka upp på kinesisk tv.

Förutom de redan två nämnda svenskarna och flera av deras kollegor har advokaten Zhang Wei tvingats erkänna sitt samröre med utlänningar efter att ha erbjudit laglig hjälp till kristna, och journalisten Wang Xiaowei erkänna att han orsakat Kinas börskrasch genom sin rapportering.

Andra uppmärksammade fall av framtvingade erkännanden på tv innefattar Huang Liqun, Gao Yu, Chen Yongzhou, Ilham Tohti och Charles Xue.

Videon med Wang kommer dessutom bara ett par veckor efter att Zhao Wei, en 24 år gammal praktikant inom juridik, avlagt ett misstänkt erkännande via South China Morning Post där hon säger sig ångra sin aktivism och sitt yrkesval.

Wang Yus fall ges särskild uppmärksamhet eftersom hon var den första av närmare 300 advokater som anhölls i en enda svepande operation under juli i fjol. Hon försvann efter att mitt i natten ha skickat ett textmeddelande till sin vän om flera okända män höll på att bryta sig in i hennes bostad, vars elektricitet och internet plötsligt stängts av.

Tre månader senare – alltså oktober 2015 – syntes Wang Yu i tv för första gången då hon bröt ihop tillsammans med sin man Bao Longjun efter att de fått beskedet att deras sextonårige son arresterats då han ”olagligen” försökt fly till Burma eftersom hans pass beslagtagits.

Efter sitt ”erkännande” har Wang Yu nu chansen att för första gången på över ett år återse sin son och sina övriga familjemedlemmar. Den ynnesten har inte de minst 16 advokater som anhölls förra sommaren och nu väntar på rättegång för omstörtande verksamhet, bland annat Fengruis ordförande Zhou Shifeng.

Kinas farliga lek med den nationalistiska elden

Vill börja med att tacka er läsare för det generösa stöd jag fått under senaste veckan på Patreon och via Swish (0730705573). Till er som fört över minst 200 kronor via Swish, vänligen maila mig på jojje@inbeijing.se då jag under veckan kommer skicka ut belöningen i form av min första bok.

Farorna med nationalism som politiskt verktyg har visat sig i Kina i efterdyningarna av Haagtribunalens dom om Sydkinesiska havet. Som jag tidigare skrivit här på InBeijing, så förkastade domstolen i mitten av juli Kinas territoriella krav i området.

Innan och efter domen återgav politiker, akademiker och media i Kina endast myndigheternas åsikt i frågan, nämligen att Haagtribunalen saknar auktoritet i frågan och att domen därmed är ogiltig.

Istället matades allmänheten med ett nationalistiskt narrativ som går ut på att omvärlden gaddat ihop sig mot Kina för att förvägra landet dess historiska rätt till nästan hela Sydkinesiska havet. Ingen offentlig diskussion tilläts i frågan; såväl artiklar som bloggposter med minst avvikelse från myndigheternas linje raderades eller kritiserades utan pardon.

Som ett brev på posten blev allmänhetens reaktion efter Haagtribunalens dom stark. Kinas censurmyndighet blev nu istället upptagen med att radera inlägg på internet som krävde krig mot USA. Bloggare uppmanade till bojkott av Apples produkter och postade bilder på iPhones och iPads som de slagit sönder på nationalistiska grunder.

Uppretade demonstranter med nationalistiska banderoller samlades utanför Mcdonalds och KFC med krav på att snabbmatskedjorna skulle ”sticka från Kina”. Kunder som valt att äta på restaurangerna attackerades, och polis tvingades arrestera flera av demonstranterna.

Vidare försökte statlig media lugna ner situationen genom att understryka vikten av ”rationell patriotism”. Folkets dagblad och den statliga nyhetsbyrån Xinhua menade nu att bojkott mot Apple eller mango från Filippinerna främst ”skadar kinesiska intressen”.

bojkottDemonstranter utanför KFC uppmannar till bojkott mot USA, Japan, Sydkorea och Filippinerna och uttrycker samtidigt sin kärlek för ”det kinesiska folket”.

Utvecklingen visar på den delikata balansakten som Kina ägnar sig åt genom att å ena sidan försöka ta politiska poäng med hjälp av populistisk patriotism, å andra sidan kontrollera de nationalistiska utbrott som blir en konsekvens av detta och i sin tur hotar störa samhällsordningen.

Historien är givetvis fylld av exempel där auktoritära stater fått svårt att kontrollera sin egen befolkning efter att ha piskat upp nationalistiska stämningar, men sedan inte agerat på samma vis som den ton man fört i sin propaganda.

Trots detta så höjer Kina nu – bara dagar efter att man lyckats stävja bojkott och protester mot Filippinerna och USA – den nationalistiska retoriken mot sin nästa måltavla, nämligen Australien.

Statliga tidningen Global Times publicerade i helgen en ledare som uppmanade till attack mot australiensiska fartyg eller flygplan som tar sig in på internationellt vatten eller luftrum vid Sydkinesiska havet för att utöva den fria navigation som internationella lagar föreskriver.

Australien är ett perfekt mål, menar Global Times, eftersom landet inte ens kan beskrivas som en ”papperstiger” utan i bästa fall blott är en ”papperskatt”. Vad man från kinesiskt håll upprörs över är främst att Australien har närmat sig USA i frågan om Sydkinesiska havet, trots att Kina samtidigt är landets största handelspartner:

Australia calls itself a principled country, while its utilitarianism has been sizzling. It lauds Sino-Australian relations when China’s economic support is needed, but when it needs to please Washington, it demonstrates willingness of doing anything in a show of allegiance.

Analysts say that besides trying to please the US, it also intends to suppress China so as to gain a bargaining chip for economic interests. China must take revenge and let it know it’s wrong. Australia’s power means nothing compared to the security of China. If Australia steps into the South China Sea waters, it will be an ideal target for China to warn and strike.

Australia is not even a ”paper tiger,” it’s only a ”paper cat” at best. At a time when its former caretaker country the UK is dedicated to developing relations with China, and almost the whole of Europe takes a neutral position, Australia has unexpectedly made itself a pioneer of hurting China’s interest with a fiercer attitude than countries directly involved in the South China Sea dispute. But this paper cat won’t last.

Enligt Australian Broadcast Corporation har det kinesiska utrikesministeriet även nyligen utfärdat en varning till sin australiensiska motpart i frågan, och på internet har flera användare ropat på en bojkott av kinesisk turism till Australien.