Under veckan har jag skrivit om de fyra advokater och aktivister som dömts till hårda fängelsestraff, och dessutom med mekaniska röster ”erkänt” sina brott i kinesisk tv.
Dussintals framtvingade erkännanden av denna sort har ägt rum sedan Xi Jinping blev president, och inkluderar de två svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai.
I fallet med Gui var humbugen särskilt påfallande; han ”erkände” att han lämnat in sig själv för ett brott som skedde tio år tidigare och bar dessutom två olika tröjor på tv vilket visar att inspelningen skett vid olika tillfällen.
Många läsare och vänner har frågat mig hur det är möjligt att någon skulle kunna gå på det så uppenbart iscensatta erkännandet. En svensk blogg kallade rent av Peter Dahlins erkännande ”en förlust för alla inblandade” eftersom ingen möjligtvis kan ha bedömt inslaget som genuint.
Men det finns värre exempel ändå. Förra veckan sågs Lin Zuluan, en demokratisk vald ledare i det upproriska samhället Wukan i södra Kina, ”erkänna” sina tillkortakommanden på statliga tv-nätverket CCTV.
Inslaget börjar med att en polisman frågar: ”Vad behöver du erkänna för oss i dag?” Lin påbörjar sedan en väl inpluggad harrang om att han inte förstår sig på lagen och därför tagit mutor i ”alla sorters projekt”. Efter att ha kommit till denna insikt har Lin enligt filmen lämnat in sig frivilligt till polisen och de juridiska myndigheterna.
Den demokratiskt valda byledaren Lin Zuluan ”erkänner” sig vara korrupt på kinesisk tv
Lins video har setts över 70 miljoner gånger bara på plattformen Tencent TV, och diskuteras flitigt på sociala medier i Kina. BBC citerar många internetanvändare som kritiserar såväl faktumet att Lin läser efter manus som att han avkrävs ett erkännande innan rättegång. En av dem går så långt som att säga att myndigheternas skamlöshet är det största problemet med erkännandet.
Vilket syfte tjänar då de framtvingade erkännandena om vare sig utlänningar eller kineser tror på dem? Kommer inte betydelsen av dessa erkännanden att devalveras ju fler som görs?
Till att börja med så finns det utan tvivel många kineser som går på erkännandena, eller i alla fall många nationalister som vill gå dem så till den grad att de sedan används som argument för att Kina hotas av ”utländska krafter”.
Men framför allt slår bland andra David Bandurski vid China Media Project huvudet på spiken då han påpekar att offentliga erkännanden är en historisk företeelse i Kina, som aldrig har handlat om att visa upp ett fungerande rättssystem eller att de påstådda brottslingarna genuint ska ta ansvar för sina handlingar.
Det handlar snarare om maktdemonstration och underkastelse. Genom att kabla ut flera förödmjukande erkännande på tv under kort tid så visar Xi Jinping med all tydlighet vilka han anser vara kommunistpartiets fiender samt att ingen barmhärtighet kommer ges till dessa individer.
Denna åsikt framfördes även av Maya Wang vid Human Rights Watch och Eva Pils vid King’s College London i New York Times i veckan:
By airing the abject confessions and accusations of a sweeping, conspiratorial antiparty coalition, Mr. Xi’s administration was “putting civil society in all its forms on trial, and vilifying them as an anti-China plot,” Maya Wang, a researcher on China for Human Rights Watch, said in emailed comments.
“The trials thus serve two purposes: to punish the activists, but also to use them to bolster President Xi’s claims,” she said.
(…)
The legal proceedings and the drumbeat of propaganda appeared better meshed than ever, said Eva Pils, a legal scholar at King’s College London who has long studied human rights lawyers in China. “It does feel rather like a program that has been rolled out,” she said. “It’s a trial process that serves the purpose of projecting the power of the state and casting human rights advocates as enemies.”
New York Times artikel framhåller även hur de allt fler tv-sända ”erkännandena” dessutom är ett tecken på myndigheternas nervositet över att social oro ska sprida sig i en tid då Kinas myndigheter får allt fler problem:
Jitters about the economy as growth slows and debt grows, international friction over China’s territorial claims, and Mr. Xi’s general antipathy to Western influence have reinforced the party’s longstanding fears that public ire over corruption and official abuses could one day spring into outright rebellion with backing from abroad. Preparations for a national leadership shake-up late next year — always a tense process — could amplify those worries, some argue.
“This is generally a symptom of the extreme stress the Chinese political system is under,” said Carl Minzner, a professor of law at Fordham University who studies politics and law in China. “A slowing economy, fierce internal political struggles and a pervasive fear of social unrest have fueled rampant official paranoia towards civil society and rights activists.”
This week’s trials were accompanied by newspaper editorials and several videos amplifying the party’s message that China is the target of conspiratorial subversion, backed by Western capitals or even planned by them. It calls such efforts “color revolutions,” a term taken from upheavals in former Soviet states.
De framtvingade erkännandena i statlig tv är alltså ett användbart maktverktyg även om många inte går på dem. De förstärker Xi Jinpings narrativ om att Kina är hotat av en utländsk konspiration. Men framför allt visar de vem som bestämmer och vad följderna blir för dem som inte rättar in sig i ledet, särskilt då myndigheterna utsätts för allt svårare utmaningar såväl inrikes som utrikes.
