september 2016

Första recensionen av min bok ”Det nya Kina”

I samband med att min bok ”Det nya Kina” släpptes tidigare denna månad skickade förlaget Historiska Media även ut en rad recensionsexemplar till redaktioner och skribenter landet över.

Eftersom jag själv inte konsumerar särskilt mycket svensk media så är det svårt att hålla koll på vart eventuella recensioner dyker upp. Exempelvis hade såväl jag som förlaget missat vad som verkar vara den första recensionen av ”Det nya Kina” i Skaraborgs Allehanda för två dagar sedan.

Recensionen – som har rubriken ”Bra bok om problemen i diktaturens Kina” – är förvisso kort men idel positiv. Utdrag från recensionen:

Landet genomgår stora förändringar men står inför betydande utmaningar. Det är om dem som journalisten Jojje Olsson fokuserar i sin bok där han på ett tydligt sätt åskådliggör problemen.

(…)

Han ger flera exempel på hur landet kränker människovärdet och underkuvar sin befolkning, ofta utan stora fördömande från omvärlden som är rädda för att stöta sig med den ekonomiska stormakten.

Har du sett någon recension av ”Det nya Kina” i en annan tidning eller i något annat sammanhang? Vänligen uppmärksamma mig då i kommentarsfältet nedan!

Dansk polis under utredning efter statsbesök från Kina

Då Xi Jinping besökte Storbritannien i oktober 2015, kom det snart fram att Kinas ambassad i London kommunicerade med kinesiska studentgrupper och andra kinesiska invånare på plats i Kina. De försågs med flaggor, banderoller och Kina-vänliga tröjor för att sedan stå i hundratal längs med Londons gator och hylla Xi på vägen från flygplatsen.

Samtidigt ingrep brittisk polis på förhand även mot individer som misstänktes vilja uttrycka sitt missnöje med Xi Jinping under hans besök i Storbritannien. Sammantaget gav detta såväl kinesiska som brittiska tv-tittare en bild av en omåttligt populär kinesisk president helt utan meningsmotståndare.

De senaste veckorna har det uppdagats att precis samma sak skett i Danmark. En dansk vän i Peking har uppmärksammat mig på att landets myndigheter just tillsatt en utredning vid namn ”Tibetkommissionen” för att utreda den danska polisens agerande i samband med kinesiska statsbesök som ägde rum 2012 och 2013.

Bland annat Radio24syv skriver om fallet på förhand. Då Kinas förra president Hu Jintao var på besök i Kina 2012 så pressade kinesiska myndigheter den danska utrikesministeriet i veckor för att delegationen på 200 man inte skulle utsättas för några protester:

Radio24syv beskrev man­dag, at de kine­si­ske myn­dig­he­der i uge­vis og meget direkte ven­din­ger forud for besø­get i juni 2012 lagde pres på og under­stre­gede over for Uden­rigs­mi­ni­ste­riet, at den kine­si­ske dele­ga­tion ikke ville udsæt­tes for “for­nær­mende mani­fe­sta­tio­ner” begået af Tibet – og Falun Gong-aktivister, og at præ­si­den­ten samt hans følge ikke måtte tabe “vær­dig­hed”.

Radio24syv har också sett ett referat av ett samtal mellan Kinas dåvarande vice utrikesminister och den danska departementschefen Claus Grube. Den kinesiska ministern uttrycker där sin oro för de ”anti-kinesiska krafter” som finns i Danmark i form av individer eller organisationer med sympatier för Falungong eller frihetsrörelser i Tibet och Xinjiang.

Grybe ska därefter inte bara ha hörsammat Kinas ”uppmaningar”, utan även fört dem vidare till andra danska ministerier. Utgången blev, enligt Radio24syv, att fredliga demonstranter förbjöds uttrycka sin hållning på danska gator på grund av krav från Kinas kommunistparti.

Proceduren upprepades då Yu Zhengsheng – nummer fyra i Kinas politiska hierarki – besökte Danmark 2013. Men denna gång hyrde Kina även in 21 egna ”demonstranter”, som tjänade till att välkomna Yu med även ”avskärma” eventuella protester mot Kinas myndigheter:

De kine­si­ske myn­dig­he­der var så nervøse for, at den højt­stå­ende poli­ti­ker Yu Zhengs­heng – num­mer fire i det kine­si­ske kom­mu­ni­st­parti – skulle tabe ansigt under et kine­sisk stats­be­søg i Køben­havn i juni 2013, at man bad 21 kine­si­ske stu­de­rende i Dan­mark spille “demon­stran­ter”, der skulle hylde den besø­gende poli­ti­ker.

De stu­de­rende fra Kina fik også til opgave at skærme kri­ti­ske akti­vi­ster af, og det fore­gik alt­sam­men med Køben­havns Poli­tis viden.

Det är återigen Radio24syv som har läst rapporter om korrespondens mellan polis och andra myndigheter, i syfte att leda om den kinesiska delegationen runt eventuella Kina-kritiska protester, samtidigt som de 21 inhyrda demonstranterna eskorterades runt med Yu Zhengshengs delegation:

“Det stem­mer godt overens med det, betjen­tene har for­talt: At der kom en ordre oppe­fra. Fra dansk side har man ved flere stats­be­søg ind­ladt sig på, at demon­stran­ter, der var kri­ti­ske over­for Kina, skal skær­mes af, mens man til­sy­ne­la­dende har haft en anden til­gang til pro-kinesiske demon­stran­ter,” siger Jacob Mchan­gama, direk­tør i tæn­ket­an­ken Justi­tia.

Detta vurmande inför Kinas regim har nu alltså resulterat i en nödvändig utredning av danska myndigheters beteende. Tibetkommissionen inleder sina förhör i november i år.

Judar ny måltavla i Kina

Jag har tidigare ofta skrivit här på InBeijing om hur förtrycket mot religion ökat betydligt i Kina de senaste åren. Trots att religionsfrihet står inskrivet i Kinas konstitution så har buddhister, muslimer och kristna fått sina rättigheter kraftigt begränsade sedan Xi Jinping blev president 2013.

Judendomen har nu blivit nästa måltavla. I staden Kaifeng har myndigheterna nyligen rivit den sista återstoden av en urgammal synagoga och försvårat utövningen av judiska religiösa aktiviter.

Det kan tyckas konstigt eftersom antalet invånare med judisk påbrå i Kaifeng blott uppgår till cirka 1 000, varav endast ett par hundra faktiskt utövar religionen. I veckan rapporterade New York Times om den plötsliga kampanjen mot judendom i Kaifeng:

After locking down Buddhist monasteries in Tibet and tearing down church crosses in eastern China, President Xi Jinping’s campaign against unapproved religion and foreign influence has turned to an unlikely adversary: a small group of Jews whose ancestors settled in this now faded imperial city near the banks of the Yellow River more than 1,000 years ago.

A few hundred residents had staged a lively, sometimes contentious rebirth of Kaifeng’s Jewish heritage in recent decades, with classes, services and proposals to rebuild the lost synagogue as a museum. Some residents even migrated to Israel. For years, the city government tolerated their activities, seeing the Jewish link as a magnet for tourism and investment.

But since last year, the authorities have come down hard on the revival, in an example of how even the smallest spiritual groups can fall under the pall of the Communist Party’s suspicion. The government has shut down organizations that helped foster Jewish rediscovery, prohibited residents from gathering to worship for Passover and other holidays, and removed signs and relics of the city’s Jewish past from public places.

“The whole policy is very tight now,” said Guo Yan, 35, a tour guide who advocates a distinctively Chinese strain of Judaism and runs a small museum in an apartment filled with pictures of Kaifeng’s Jewish past. “China is sensitive about foreign activities and interference.”

Under det senaste året har myndigheterna bland annat tagit sig för att fylla igen en brunn som tillhörde den synagoga som persiska handelsmän byggde i Kaifeng på 1100-talet. Under hundratals år kunde judendom utövas fritt i Kaifeng, även om många judar med tiden uppslukades av kinesiska seder och bruk i och med giftermål och affärer.

Under kulturrevolutionens våldsorgier höll det judiska samhället i Kaifeng på att helt raderas ut. Men på 1990-talet, tack vare liberala reformer och ökad turism, återupplivades judendomen här. För bara några år sedan organiserades exempelvis klasser på hebreiska och judisk historia med hjälp av internationella organisationer.

New York Times reporter har själv åkt till Kaifeng för att intervjua judar som vittnar om att myndigheterna under det senaste året trappat upp sin förföljelse betydligt. Utländska bedömare håller med:

“The Kaifeng Jews are in a kind of survival mode again,” said Anson Laytner, a retired rabbi in Seattle and past president of the Sino-Judaic Institute, who has worked with the Jews in Kaifeng and drawn attention to the clampdown.

The institute pulled out of Kaifeng last year after its community worker there, Barnaby Yeh, came under police scrutiny. “I think it was the actions of a government that’s paranoid,” said Mr. Yeh, a Taiwanese-American convert to Judaism now living in Maryland.

Shavei Israel, which had been helping Kaifeng Jews visit and settle in Israel, was forced by the police to close its community center in 2014. Residents tried to keep the center going in a rented apartment, but that was ordered closed this year, one of them said.

Att lägga så stora resurser på att förfölja ett par hundra tystlåtna judar 600 kilometer från Peking visar verkligen hur långt Kinas myndigheter är villiga att gå för att ta total kontroll över landets religion och kultur.

Fortsatta skenrättegångar i Kina

Förra månaden skrev jag här på InBeijing om de skenrättegångar där fyra advokater och aktivister dömdes till fängelse i upp till drygt sju år. De tvingades även ”erkänna” samröre med ”utländska aktörer” på statlig kinesisk tv.

Rättegångarna var bara ett steg i ledet i den omfattande kampanj som just nu pågår mot Kinas civil- och rättssamhälle. Förra sommaren greps cirka 300 aktivister och advokater i ett enda svep, varav många fortfarande sitter i fångenskap utan möjlighet att träffa vare sig familj eller rättsliga företrädare.

Nu i veckan fortsatte skenrättegångarna då en advokat vid namn Xia Lin dömdes till tolv års fängelse. Det är den längsta domen hittills, vilket säkerligen beror på hans ovilja att samarbeta med myndigheterna.

xia-lin-fruXia Lins fru som efter rättegång gav upprörda intervjuer till flera medier.

Xia arresterades i november 2014 då han förberedde sitt försvar åt ännu en politiskt känslig klient, denna gång en ordförande vid en liberal kinesisk tankesmedja. Men medan denna ordförande i fjol släpptes mot borgen så blev Xia kvar bakom galler, enligt Washington Post för att han vägrade avge ett framtvingat erkännande:

Xia Lin was sentenced in Beijing after being held in detention for two years, but human rights groups maintained that the charges were fabricated: Xia’s real offense, they said, was his determination to fight injustice and refusal to publicly confess to his “crimes” against the Communist Party and Chinese state.

“The fraud charge is just a smokescreen to cover the government’s real intent: to clamp down on lawyers who are willing to defend clients in politically sensitive cases,” said William Nee, a researcher with Amnesty International in Hong Kong.

(…)

Amnesty’s Nee said there was speculation that the remaining lawyers and activists in detention are those who have yet to cooperate, “and this heavy sentence of Xia Lin could be a way to intimidate them into submission.”

Tiotals advokater och aktivister sitter nämligen kvar i fångenskap sedan massarresteringarna förra sommaren. Det hårda straffet mot Xia Lin utgör alltså ett varnande exempel för dem som vägrar ”erkänna” på tv och förkasta sina tidigare liv.

En av de mest prominenta advokaterna som fortfarande hålls inlåst i väntan på rättegång är Wang Quanzhang. Peter Dahlin – som själv arresterats och tvingas ”erkänna” på kinesisk tv – uppmärksammar tillsammans med sin förre kollega Michael Caster i dag Wangs fall i The Guardian.

Där berättas att Wang länge varit en nagel i ögat på Kinas myndigheter, genom att på laglig väg försvara politiskt känsliga individer i rätten. Hans klienter inkluderar både kända klienter som konstnären Ai Weiwei och fattiga bybor. Wang har även försvarat andra aktivister, exempelvis Ni Yulan som suttit i rullstol sedan polis torterade henne i arresten 2010.

Wang var även den första advokaten som lyckades med konststycket att själv bli arresterad mitt under en rättegång, efter att inte ha accepterat olagliga krav från domaren. Hans handlingar får Dahlin och Caster att prisa advokatens mod:

Having known Wang for many years and worked together at China Action until early 2014, we can say he is one of the bravest people we will ever meet. His commitment to the rule of law is unimpeachable. The charges are baseless.

State security has explained that Wang’s crime was defending ‘evil cult’ Falun Gong practitioners and using social media to highlight abuses against his clients. It didn’t seem to matter that these actions aren’t illegal, that Wang has broken no laws.

De facto, påpekar Dahlin och Caster, så syftade deras tidigare samarbete till att stärka den kinesiska lagen. Detta visar sig också genom den brist på bevis som myndigheterna verkar lida av inför rättegången mot Wang.

För att försöka komma över bevis har polisen under årets gång hotat såväl familj som vänner och kollegor:

The lack of actual evidence has been highlighted several times since January. Beginning in March, police and state security have tried to pressure Wang’s wife, Li Wenzu, his parents, and even a fellow lawyer to record video accusations against him. They failed.

The authorities tried coercing responses through threats and promises of lightening his sentence, while the detention centre denied his lawyers and tearful family any contact on the pretext of having no record of him.

Li Wenzu has not been spared. She has been harassed and on several occasions detained, a tactic of political violence designed to scare her into betraying her husband or to intimidate Wang into cooperating.

I augusti hävdade Kinas domstol vidare att Wang gett upp sin rätt till laglig representation på egen hand och nu istället föredrar en advokat som domstolen tilldelar honom. Men detta är inte sannolikt, skriver Dahlin och Caster, eftersom Wang tidigare sagt att han inte under några som helst omständigheter skulle acceptera en sådan advokat.

Nu har skenrättegångar och påhittade brottsrubriceringar blivit så vanliga i Kina att omvärlden knappt reagerar längre. Och det är synd. För Dahlin har tidigare uttryckt att internationell uppmärksamhet kan leda till betydligt kortare straff för de åtalade.

Det syntes exempelvis vid rättegången mot Pu Zhiqiang i vintras. Både diplomater och media uppmärksammade och närvarade vid hans rättegång, som ”bara” slutade med en villkorlig fängelsedom för att Pu kritiserat Kinas myndigheter på internet.

Utdrag ur min bok, kapitel 3

I dag bjuder jag på utdrag ur det tredje kapitlet i ”Det nya Kina”, vilket också kanske är bokens mest känsliga. Det handlar nämligen om mänskliga rättigheter.

Vart ska man börja? Ett så pass komplext ämne kräver en ordentlig bakgrund för att sätta den nutida utvecklingen i sin rätta kontext. Därför innehåller kapitlet en hel del historisk tillbakablick.

Då Mao Zedong gick ur tiden 1978 fanns, enligt statlig media, bara något hundratal advokater i hela Kina. Först året därpå återinfördes juridik som yrkesområde i Kina; innan dess hade ”folkdomstolar” summariskt dömt misstänkta ”kontrarevolutionärer” till straffarbete eller värre i summariska ”rättegångar”.

Med tanke på Kinas turbulenta nutidshistoria är det knappast konstigt att landets rättssystem inte är fulländat. Men vad som är anmärkningsvärt är att flera steg tagits i fel riktning sedan Xi Jinping blev president 2013:

I samband med Kinas självförhärligande vitbok sommaren 2015 menade Maya Wang, som forskar om Kina för Human Rights Watch, att ”fjolårets utveckling vad gäller mänskliga rättigheter var särskilt skrämmande, även jämfört med det dåliga tillståndet i Kina under tidigare år”. I sin senaste årliga rapport om mänskliga rättigheter från januari 2016 påpekade organisationen vidare att trenden för mänskliga rättigheter i Kina under Xi Jinping fortsätter att utvecklas i en klar negativ riktning. Det noterades att landets toppolitiker nu inte längre hymlar med motståndet mot universella rättigheter, utan rakt av avfärdar konceptet som en del av en utländsk infiltration och öppet straffar de som förespråkar dessa rättigheter.

Det där med straff ja. En gedigen bakgrund ges även till aktivism i Kina, med fokus på organisationen Gongmeng som grundades 2003 och senare blev ”New Citizens Movement” med advokaten Xu Zhiyong som förgrundsfigur. Organisationen tilläts länge verka inom vissa ramar, men efter att Xi Jinping tagit makten dömdes Xu och flera andra till långa fängelsestraff.

Just advokater har under de senaste åren varit särskilt utsatt grupp. Trots all retorik om ”rule of law” så går myndigheterna hårdare fram än på länge mot de jurister som ifrågasätter kommunistpartiets styre över domstolarna:

Enligt Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter i Kina från februari 2015 var tortyr vanligt förekommande inte bara mot dissidenter och aktivister, utan även mot delar av själva rättssystemet då weiquan-advokater regelbundet utsätts för våldsamheter i arresten. Amnesty gav ett konkret exempel på fyra jurister som häktades efter att ha undersökt ett centrum för juridisk utbildning i norra Kina. En av de häktade juristerna spändes fast på en stol och slogs med olika föremål i huvudet till han svimmade. Efter det täcktes hans skalle med en huva, varpå han handfängslades och hängdes upp från handlederna innan poliserna fortsatte misshandeln.

Ytterligare en kartläggning av 34 fall från Chinese Human Rights Lawyers Concern Group visade nyligen att elchocker, sexuellt våld, tvångsmatning, kvävning, isolering och brännmärkning är några vanliga metoder under förhör med advokater.

Dessa advokater verkar oftast inom ramarna för Kinas egentliga lagar och har som främsta argument att landets ledare bör följa konstitutionen. Därför har många nya och svepande lagar stiftats under Xi Jinping, vilka är utformade i syfte att kunna sätta dit i stort sett vem som helst:

Exempelvis har utrikesministeriets talesman Jiang Yu sagt att lagen inte är till för att ”användas som sköld” av regimkritiker. Myndigheterna använder istället i allt större utsträckning lagen som ett verktyg för att kontrollera samhället. I juli 2015 antogs en ny nationell säkerhetslag som ger staten rätt att ta till ”alla nödvändiga åtgärder” för att försvara Kinas suveränitet och intressen. I lagen ingick en uppmaning till nationen att vara vaksam på hot från ”negativa kulturella influenser”, ”onda grupperingar” och ”kriminell verksamhet i religionens namn”.

Men övergreppen på mänskliga rättigheter i strid med landets konstitution är inte begränsad till advokater. Trots att religionsfrihet officiellt gäller i Kina, så har myndigheterna på senare år tagit till allt större åtgärder för att begränsa religionsutövningen:

I april 2016 kallade Xi Jinping vidare till en särskild konferens om religiösa aktiviteter med politbyråns ständiga utskott; det första mötet av sitt slag på femton år. Där uppmanade presidenten till en ”kinesifiering” av all religion i Kina, och varnade för att utländska aktörer försöker infiltrera det kinesiska samhället med hjälp av religion. Han underströk vikten av att alla religiösa församlingar måste underställa sig partiets ledarskap, samt att såväl pastorer som imamer måste ”buga sig inför kommunistpartiet”. Religiösa grupper, menade presidenten, behöver guidning och utbildning från myndigheterna, varför det är extra viktigt att alla partimedlemmar är ”orubbliga marxistiska ateister”.

Under de senaste åren har kristendomen varit särskilt illa utsatt, med otaliga rivna kyrkor och långa fängelsestraff för präster som tvingats ”erkänna” sina brott på statlig tv.

I kapitlet listar jag även vissa framsteg som gjorts vad gäller mänskliga rättigheter under de senaste åren, exempelvis har enbarnspolitiken och vissa strafformer skrotats. Men det går ändå inte att komma ifrån att utvecklingen på detta område under de senaste åren sammantagit varit negativ.

Ytterligare en oroande trend är att även anhöriga till misstänkta brottslingar börjat trakasseras eller straffas. I bokens olika kapitel ges flera exempel på hur till och med kineser i exil upplevt att de familjemedlemmar som finns kvar i Kina arresteras eller hotas av myndigheterna; något som inte skett i en så pass stor utsträckning sedan kulturrevolutionen.

Men trots – eller kanske på grund av? – den upptrappade förföljelsen så fortsätter allt fler av Kinas invånare att värna om sina mänskliga rättigheter:

Då Gongmeng först skapades 2003 fanns blott 20–30 weiquan-advokater i hela Kina, uppskattar Teng Biao, och menar att antalet nu är så stort att det är svårt att definiera vem som tillhör kategorin. Han uppskattar dock att det nu finns ett par hundra aktiva weiquan-advokater och flera hundra utöver det som är beredda att ta sig an fall relaterade till mänskliga rättigheter. Dessutom har rörelsen spridit sig från Peking till flera delar av landet. Trots att flera weiquan-advokater arresterats och torterats så fortsätter nya ansikten att dyka upp. Dessutom ryktas det om att flera intellektuella och inflytelserika personer inom det politiska systemet också jobbar med De nya medborgarnas rörelse.

Teng Biao – den kanske mest erfarne av alla Kinas människorättsadvokater som fortarande befinner sig i frihet, tack vare en gästprofessur i USA – menar att Kinas civilsamhälle i dag är starkare än någonsin tack vare internet, globalisering och marknadsekonomi. Men han inser också det prekära i situationen genom att se tillbaka på det öppna brev han 2003 som ung advokat skrev tillsammans med Xu Zhiyong och Yu Jiang, som fick myndigheterna att ändra en lag om godtycklig arrestering. Detta, menar Teng Biao, är helt otänkbart under Xi Jinping.

I takt med förtrycket växer alltså även medvetenheten och kampviljan. En oroväckande kombination, vilket kunde ses då cirka 300 advokater och aktivister arresterades i ett enda svep under förra sommaren. I centrum för den kampanjen stod advokatfirman Fengrui, vars ordförande och kollegor nyligen dömdes till långa fängelsestraff i en rad skenrättegångar.

Detta är en kamp som kommer fortsätta; kapitel 3 i ”Det nya Kina” ger dig den viktigaste kunskapen om utvecklingen för mänskliga rättigheter i Kina de senaste åren. Adlibris har för övrigt just sänkt priset på min bok till 199 kronor inklusive frakt! Vilket kap!

Sanktioner mot Nordkorea verkningslösa tack vare Kina

För en dryg vecka sedan genomförde Nordkorea ännu ett kärnvapenprov. Rapporter om dessa prov har blivit så vanliga att gemene man knappt längre lyfter på ögonbrynen.

Men samtidigt var detta den största provsprängningen hittills, och regimen säger sig nu kunna bestycka ballistiska missiler med kärnvapenledningar vilket innebär att hotbilden mot grannländerna är större än någonsin.

Under gårdagen skrev jag ett blogginlägg på Finansliv om misslyckandet med de ekonomiska sanktioner som funnits mot Nordkorea ända sedan 2006. De är verkningslösa på grund av Kina som står för en stor majoritet av handeln; nordkoreanerna importerar 90 procent av sitt bränsle och 50 procent av sin mat från Kina.

I mars i år godkände Kina för första gången gemensamma ekonomiska sanktioner mot Nordkorea i FN:s säkerhetsråd. Man lovade heligt att inte förse landet med några varor alls förutom små segment för ”personliga bruk”. Men som jag skriver för Finansliv så ser verkligheten annorlunda ut:

Vad gäller utrikespolitik finns dock ofta en diskrepans mellan vad Kina lovar och egentligen gör. Så även i detta fall. Redan senare samma månad visade rapporter att Kina inte följde de sanktioner som man skrivit under i FN:s säkerhetsråd. Och under 2016 har kinesernas handel med Nordkorea de facto ökat, vilket även gäller material som är nödvändigt för byggnationen av kärnreaktorer.

Det är enkel matematik: Om Kina ignorerar sanktionerna så har de ingen större effekt, eftersom Kina har ett större ekonomiskt utbyte med Nordkorea än resten av världen tillsammans.

Kinas inställsamhet till Nordkorea beror på flera saker. Man vill exempelvis inte att Koreahalvön ska återförenas på Sydkoreas villkor, då Sydkorea är USA:s allierade och 30 000 amerikanska trupper redan befinner sig i landet. Vidare vill man heller inte se en strid ström av utblottade nordkoreanska flyktingar till Kina, vilket sannolikt skulle bli verklighet om regimen där föll.

Men samtidigt blir även relationen mellan Kina och Nordkorea allt sämre. De nordkoreanska kärnvapenproven har drivit Sydkorea och Japan allt närmare varandra samt USA. Nyligen tillkännagav Sydkorea att man med USA:s hjälp ska uppföra ett stort försvarssystem mot missiler på grund av utvecklingen i Nordkorea.

Kina fördömde detta försvarssystem i skarpa ordalag och menade att det var ett steg i ledet i USA:s försök att ”omringa” Kina. Samtidigt nämnde statlig kinesisk tv inte ens det nordkoreanska kärnvapenprovet på kvällsnyheterna(!)

Detta om något visar vart kinesernas lojalitet i frågan ligger. För sin egen skull kommer Kina fortsätta hålla sin granne under armarna, nästan helt oavsett vad nordkoreanerna tar sig till och hur dålig relationen de båda länderna emellan än blir.

Från FN:s håll talas det nu om ännu strängare ekonomiska sanktioner mot Nordkorea. Men varken sanktioner eller kinesiska ombud kommer fungera för att sätta press på nordkoreanerna:

Till saken hör ju att sanktionerna är verkningslösa just därför att Kina – och i viss mån Ryssland – ignorerar dem. Och Nordkorea är så pass isolerat att man inte behöver ta hänsyn till några internationella sanktioner så länge det ekonomiska utbytet fortgår med Kina.

Därför är det värdelöst att i FN:s säkerhetsråd och andra sammanhang slösa tid och energi på att få genom nya sanktioner. Vill världssamfundet verkligen lösa frågan med Nordkoreas kärnvapenprov så måste man tänka ut en lösning som inte inkluderar Kina.

Läs hela min text via Finansliv, som även går in närmare på att rysk och kinesisk handel via Nordkorea de facto ökar, trots att sanktionerna som infördes i mars sades vara de strängaste hittills.

Utdrag ur min bok, kapitel 2

Bjuder i dag på ett utdrag ur kapitel två från min bok ”Det nya Kina” som släpptes tidigare denna månad. Detta andra kapitel är det som innehåller flest snaskiga och häpnadsväckande detaljer; ty det handlar nämligen om korruption!

Korruption är något närmast traditionellt inom kinesisk förvaltning men har nått nya höjder i takt med landets ekonomiska framsteg. Korruptionen har också blivit allt mer skamlös.

I en slags bisarr huggsexa har många av landets tjänstemän de senaste decennierna försökt roffa åt sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Detta gäller inte endast pengar utan även sex.

En undersökning av Kinas högsta åklagare från 2007 visade att 90 procent av de tjänstemän som fällts för korruption också hade minst en älskarinna. Och i boken ger jag exempel på flera politiker som inte bara nöjer sig med en:

Då Liu Zhijun – den vanärade tidigare chefen för järnvägsministeriet – dömdes 2011 framkom det att han haft minst 18 älskarinnor, vilka inkluderade allt från skådespelerskor till tågvärdinnor. (Till saken hör att Lius utseende, med tjocka glasögon och episk överkam, redan innan domen blivit föremål för åtlöje.) Sommaren 2011 avrättades också Xu Maiyong, vice borgmästare i Hangzhou, för att ha förskingrat hundratals miljoner kronor och hållit sig med dussintals älskarinnor. ”Xu mycket” var hans smeknamn bland såväl kollegor som bloggare.

Men Xu låg ändå i lä jämfört med Wu Zhiming, vice generalsekreterare i provinsen Jiangxi, som samma sommar anhölls på ett hotellrum med två älskarinnor, viagra och flera kondomer. Också Wu förde en sexjournal där det framkom att hans målsättning var att ligga med 1 000 olika kvinnor senast år 2015, av vilka minst en tredjedel ska vara icke prostituerade. Boken innehöll information och recensioner av de 136 kvinnor han redan lägrat. I en separat bok fanns även ett könshår från varje kvinna han haft sex med – något som oftast skedde efter banketter och i hotellrum som bekostades med skattepengar.

Korruptionen har på senare år blomstrat även inom militären. Då husrannsakan gjordes i ex-generalen Xu Caihous 2 000 kvadratmeter stora villa i Peking 2014 hittades stora summor pengar sorterade i boxar som märkts med namnet på de militärer och tjänstemän som betalat mutan.

Det krävdes ett tiotal lastbilar för att frakta bort Xus personliga förmögenhet som även innefattade jade, ädelstenar och modern konst. Men i tävlingen att samla på sig mest rikedomar var han ändå inte värst:

Då Wei Pengyuan, chef inom landets energidepartement, fördes iväg från sitt hus i maj 2014 hittades över 200 miljoner kronor i kontanter i bostaden. Det var den största summa kontanter som hittats vid ett liknande tillslag i hela Kinas historia; fyra av de sexton maskinerna som användes för att räkna pengarna gick sönder. Ma Chaoqun, ansvarig för vattenförsörjningen i miljonstaden Qinhuangdao, hade å sin sida lyckats samla på sig över 120 miljoner kronor, 37 kilo guld och 68 husägarcertifikat då han anhölls i början av 2014.

Men kapitlet består inte endast av snaskig detaljer. Jag ger även en historisk bakgrund och förklarar – i den mån det går – hur korruptionen i Kina har tillåtits spåra ur så pass.

När ekonomin öppnades upp 1978 reformerades och privatiserades många av landets stora statliga företag. Det beslutades då att de revolutionära ledarnas familjer och bekanta skulle få förtur till höga ämbeten och ägarandelar, med argumentet att endast revolutionärerna skulle förbli lojala mot kommunistpartiet även efter att de blivit rika.

”Det är ärorikt att bli rik” och ”låt några personer bli rika först” sade Kinas ledare Deng Xiaoping vid början av 1990-talet. Men vilka var det då som skulle bli rika först? Jo, partieliten och politikerna, en trend som gäller än i dag:

Ytterligare en indikator på hur politisk och ekonomisk makt går hand i hand i Kina är den nationella folkkongressen och folkets rådgivande kongress som sammanträder varje år i Peking. Då detta skedde i mars 2015 konstaterade Hurun Report att 203 av Kinas 1 271 rikaste individer satt med i något av dessa två politiska organ. Vidare skrev magasinet att dessa 203 hade en kombinerad nettoförmögenhet på 463,8 miljarder dollar vilket var mer än Sydafrikas BNP. Kinas tio rikaste lagstiftare var goda 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med de tio rikaste individerna i den amerikanska kongressen som samma år hade en samlad förmögenhet på 1,9 miljarder dollar.

(…)

2013 citerade Reuters en opublicerad undersökning från Kinas myndigheter som visade att 30 procent av alla tjänstemän inom parti, stat och militär har ägnat sig åt korruption av olika slag. Tillsammans med familjemedlemmar skulle det innebära tiotals miljoner individer. Dessförinnan rapporterade även statlig media att 91 procent av alla kineser som var goda för mer än 100 miljoner yuan (cirka 120 miljoner kronor) kom från en familjebakgrund bestående av höga tjänstemän eller partikadrer.

Jag har ofta här på InBeijing tidigare skrivit om president Xi Jinpings ambitiösa kampanj mot korruptionen. I boken reder jag även ut huruvida hans kampanj egentligen fokuserar på att råda bot på Kinas korruption, eller snarare är en metod för Xi att konsolidera sin egen makt genom att rensa ut politiska meningsmotståndare inom partiet.

Det finns i alla fall tydliga inslag av maktkamp, eftersom Xi Jinping i sin kampanj har undvikit att sätta dit många av de politiker och tjänstemän som står honom nära.

Vidare har såväl aktivister som advokater och journalister vilka kämpat för att avslöja korruptionen i det kinesiska samhället ofta dömts till strängare straff än de som ägnat sig åt själva korruptionen. Det är tydligt att bara partiet ska tillåtas bevaka partiet!

För att läsa mer om Kinas ofattbara korruption, köp min bok ”Det nya Kina” via Bokus (205 kronor) eller Adlibris (201 kronor).

Intervju med mig på SVT Kulturnyheterna

Under gårdagen intervjuades jag av SVT Kulturnyheterna med anledning av min svartlistning från Kina. Inslaget kan ses med medföljande text via SVT:s hemsida.

I inslaget intervjuas även Lars Moberg, SVT:s tidigare korrespondent i Kina. Liksom jag tidigare många gånger själv sagt, så understryker Moberg att det fanns hopp om politiska liberaliseringar då Xi Jinping blev kommunistpartiets nya generalsekreterare vid slutet av 2012, men att utvecklingen sedan dess tyvärr har gått åt helt motsatt håll:

– Jag flyttade till Peking 2012, precis när landet fick en ny ledare, säger SVTs utrikesreporter och före detta Asienkorrespondent Lars Moberg.

– Då var det många som tänkte att det kanske kunde bli en öppning i det väldigt slutna system som finns där. Inte demokrati över en natt, men en öppning. Men det har blivit precis tvärtom. Rättighetsaktivister och andra personer jag intervjuade i Kina under min tid där sitter fängslade idag.

Jag fyller i med att framhålla den oroande kombinationen av ett försvårat arbetsklimat för journalister och en tilltagande repression i samhället i stort:

Utvecklingen mot ett mer restriktivt samhälle där journalister får det allt svårare att göra sitt jobb är någonting som oroar Jojje Olsson.

– Om självständig rapportering av journalister i Kina minskar samtidigt som landet trappar upp försöken att sprida sin egen världsbild, då är risken att omvärlden helt enkelt inte förstår vidden av den repressiva utveckling som har skett i Kina de senaste två, tre åren.

Se inslaget genom att klicka på bilden nedan:

svtkultur

Publicerat: Miljoner nättroll i Kina

I det aktuella numret av magasinet Ping skriver jag ett uppslag om kinesiska myndigheters försök att kontrollera den allmänna opinionen på internet genom att anställa miljontals nättroll.

Artikeln tar avstamp i en ny rapport från Harvard som uppskattar att Kinas myndigheter varje år fabricerar cirka 488 miljoner inlägg och kommentarer på landets sociala medier och internetforum.

Många av dessa inlägg kommer de facto från myndighetsanställda, vars arbetsuppgifter innehåller att hålla ett öga på vad som skrivs på nätet. Enligt rapporten förväntas anställda vid exempelvis landets skattemyndighet eller domstolar att även ägna delar av sin arbetstid att ”moderera” internet.

Då detta sker ger de sig oftast inte in i längre diskussioner med de som kritiserar myndigheterna online. Det bästa sättet av avsluta en diskussion på är ju nämligen inte att börja argumentera, utan snarare att byta ämne och till exempel göra jämförelser som framställer väst i en negativ kontext.

Harvard har även tidigare forskat i ämnet, vilket jag också skriver om i artikeln:

Harvarduniversitetet uppskattade i en tidigare studie från 2013 att det fanns fanns 250 000 betalda kommentatorer på Kinas internet. Rapporten framhöll även att ”omfattningen och graden av sofistikation” för att selektivt censurera innehållet på internet och därmed forma det kinesiska folkets uppfattningar i känsliga frågor ”saknar motstycke i världshistorien”.

Besattheten med att kontrollera informationsflödet hade redan då resulterat i en ny, närmast unik industri med otaliga arbetstillfällen inte bara i form av betalda ”skribenter”, utan även vad gäller utvecklingen av ny teknik som programvaror och censurfilter.

Tänk så mycket nytta de resurserna hade kunnat gjort inom utbildning och sjukvård!

Ping är branschtidningen för akademiker som arbetar med kultur och kommunikation, och varje nummer kan läsas gratis i sin helhet online. Ni kan även läsa hela min artikel här nedan eller i större version via Scribd.

Tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina

I dag skriver även tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina. Artikeln är kort men mycket bra och sätter fingret på problematiken:

Plötsligt nekades han nytt visum, och det gamla visumet där en resa fortfarande fanns kvar drogs in. Jojje Olsson hade hört talas om att andra svenskar som nekats längre visum lyckats få kortare turistvisum via Hongkong. Men han fick avslag även där.

– Det måste alltså finnas någon slags svartlistning av mig. Andra längre visum kan bli nekade av olika skäl titt som tätt, men det är väldigt få svenskar som någonsin blir nekade turistvisum, säger Jojje Olsson.

(…)

För hans egen del innebär avslaget en stor omställning. Han har hela sitt sociala liv, sina vänner och sina ägodelar i Peking. Nu får han inte ens återvända för att tömma lägenheten.

– Allt är kvar, förutom en liten resväska som jag har med mig. Ambassaden har inte velat hjälpa mig.

Vill bara vara extra noga med att påpeka: Vad gäller ambassaden så handlar det inte om något krav från min sida om att de ska påverka kinesiska myndigheter att ge mig nytt visum. Det vet jag att de varken kan eller har rätt till.

Jag frågade blott om hjälp med att få undan mina saker, vilket visst inte heller var möjligt men det hade jag i ärlighetens namn heller inte väntat mig. I ett liknande fall 2011 blev studenten Sven Englund utkastad från Kina; inte heller han fick någon hjälp av svenska myndigheter med sina ägodelar.

Efter min artikel i Expressen i söndags har jag fått en handfull mail från svenskar som upplevt att de blivit otrevligt bemötta av ambassaden då de hamnat i nöd. Det gäller inte bara vid klammeri med rättvisan utan även med personskador och andra bekymmer.

Förmodligen ingår det inte i svenska ambassadens arbetsuppgifter att hjälpa medborgare i nöd annat än vid dödsfall eller liknande. Och då får det väl vara så. Själv har jag ju aldrig jobbat på ambassaden så jag vet i ärlighetens namn inte vilka plikter de har och inte har.

Då många av mina läsare ofta vistas i Kina vore det säkert nyttigt att känna till ambassadens policy om man skulle hamna i problem. Mitt fall har diskuterats en del i olika chatt-grupper, och någon som där givit insikt i hur ambassaden tänker är Björn Djurberg, som var informatör på svenska ambassaden i Peking 2014-2015:

djurberg

Inlägget är intressant. Till att börja med så handlar det i mitt fall alltså inte om att ”köra över kinesisk lag”, utan blott en fråga om en enklare tjänst efter problem med det ”kinesiska rättsystem” som Björn Djurberg talar sig varm om.

Detta rättsystem är utformat för att kinesiska myndigheter ska kunna sätta dit precis vem som helst. Regimen utövar total kontroll över domstolarna, där graden av fällande domar är högre än 99 procent. Lagarna stiftas av en regim i syfte att slå vakt om maktmonopolet, och inte av en folkvald församling som kan ställas till svars inför väljarna.

Om man som utländsk beskickning i Kina blint ska följa dessa lagar – och som Björn Djurberg antyder varken försöka påverka eller hjälpa – ja då är det ju med samma logik helt i sin ordning också att den svenska förläggaren Gui Minhai sitter i svenskt förvar. Kina säger ju att han brutit mot deras lagar!

Eller för den delen alla andra hundratals aktivister och journalister som sitter bakom lås och bom i Kina. Inga problem – ty de har ju brutit mot lagen!

Nu vill jag dock inte pådyvla hela den svenska ambassaden denna uppfattning, för jag vet att det också finns individer där som gör sitt bästa och verkligen försöker påverka. Vidare kan en tidigare informatörs inlägg på sociala medier inte ses som ambassadens officiella policy, även om formuleringen ”hjälp till självhjälp” säkert är ett bra rättesnöre.

Men Björn Djurbergs argumentation är också intressant på ett annat plan, för även han har nämligen själv jobbat ”illegalt” som frilansjournalist i Peking utan journalistvisum. Jag gav honom då flera gånger tips, råd och hjälp på traven.

Något senare fick han förvisso ett journalistvisum som ”stringer” för TV4, men slutade snart eftersom de ändå inte var intresserade av tillräckligt många inslag från honom.

Den tidigare journalisten gick sedan vidare till ambassaden och tycker nu det är rätt att svenska journalister inte får visum till Kina på grund av sin rapportering. Aldrig har väl uttrycket ”man blir som man umgås” passat bättre.

Vinnare i tävling, och det senaste om Gui Minhai

Förra veckan utlyste jag en tävling där de som gillar sidan för min tredje bok ”Det nya Kina” hade chansen att vinna min första bok i elektronisk form.

Jag har nu ”dragit” vinnarna som blev Hanna Holttinen och Josefin Persson Suorra! Grattis, jag kommer kontakta er via Facebook och sedan maila boken till er.

I går publicerade Expressen en två sidor lång artikel av mig om att bli svartlistad från Kina, samt den allmänt ökade repressionen i landet sedan Xi Jinping blev president och Sveriges stundtals väldigt tveksamma hantering av fallet med kidnappade förläggaren Gui Minhai.

Artikeln är just nu den mest lästa på Expressen kultur, och visade sig dessutom bara vara början på en tirad av artiklar och inslag om Kina och Gui Minhai just denna dag.

Senare samma kväll sände SVT dels ett inslag om Gui Minhais öde på Aktuellt, som inkluderade intervjuer med såväl hans dotter Angela Gui som utrikesminister Margot Wallström. Omedelbart efter aktuellt intervjuades Angela även i SVT:s program Agenda. De båda inslagen kan ses via SVT Play.

I samband med detta publicerade SVT även två artiklar i ämnet på sin hemsida; här och här. De har dessutom lagt upp en tidslinje över fallet Gui Minhai.

Och imorse publicerade Göteborgs-Posten en kulturkrönika av Emanuel Karlsten med rubriken ”Skamligt att glömma Gui och Dawit”. Där fastslås dubbelmoralen i att vi svenskar är självgoda för den tryckfrihetsförordning som vi haft i 250 år, medan vi samtidigt glömmer bort att svenska medborgare som Gui Minhai och Dawit Isaak sitter fängslade i utlandet för saker de skrivit. Ur artikeln:

Det är snart ett år sedan nu. Den 17 oktober 2015 tillfångatogs den svenske förläggaren Gui Minhai, 52 år, i sitt semesterhem i Thailand. Övervakningsbilder visar på ett kindnappningsliknande förfarande. Dagarna som följde försvann även hans kinesiska kollegor i en bokhandel i Hongkong, en efter en. Inga anhöriga underrättades. Tyst från alla myndigheter. Det var bara början.

(…)

Utrikesdepartementet påstår att de tar det på stort allvar och gör vad de kan. Men UD:s facit är inte särskilt smickrande. Sedan 15 år sitter göteborgaren och svensken, Dawit Isaak, i eritreanskt fängelse utan rättegång eller åtal. Även det eftersom att han utövade den svenska tryckfriheten. Som alltså fyller 250 år i år.

Men vad vet vi andra om det. Vi har ju knappt ens vett att uppmärksamma de svenskar som offrar sin frihet så att andra delar av världen ska få uppleva tryckfriheten. Det är så skamligt.

Under eftermiddagen kom även en text från Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson med rubriken ”En svensk i den kinesiska gangsterregimens klor”. Inte heller han skräder med orden vad gäller vare sig Kinas beteende eller Sveriges utåt sett mycket avvaktande hållning:

President Xi Jinping har dragit åt tumskruvarna under sina fyra år vid makten, och ryckt åt sig en ställning som ingen kinesisk ledare på två decennier. Han utnyttjar en kampanj mot korruption för att jaga verkliga och tänkbara politiska rivaler. Advokater och organisationer som försvarar mänskliga rättigheter förföljs. Censuren är vittomfattande.

I Hongkong har Kina lovat att garantera det politiska systemet, inklusive yttrandefriheten, men blir missnöjt när människor använder sig av den. Valet för en vecka sedan blev en öppen protest mot strypsnaran.

Kina beter sig som en gangsterregim. Sverige måste med större bestämdhet kräva bokförläggarens frihet. Lyssna på Angela Gui.

Jag skriver om Kina för Expressen

I dagens Expressen skriver jag två sidor om min svartlistning från Kina, samt den ökande repressionen i allmänhet i landet sedan Xi Jinping blev president 2013.

Givetvis tar jag även upp fallet med förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesisk fångenskap i elva månader under vilka svenska diplomater endast fått träffa honom en gång. Detta trots att Gui endast är svensk och inte kinesisk medborgare.

I artikeln kritiserar jag också svenska myndigheters hantering av fallet Gui Minhai. Utrikesdepartementet och Sveriges ambassad i Peking – som båda helt verkar sakna allt vad självdistans och självkritik heter – rynkar säkert på näsan och menar att de ständigt tar upp frågan med sina kinesiska motparter.

Det var i alla fall vad Utrikesdepartementets presstjänst sade då jag nyligen intervjuade dem i samband med en längre artikel om Gui Minhai som publiceras i ett av Sveriges största magasin om någon dryg vecka.

En av Utrikesdepartementets presskommunikatörer framhöll då att Sverige kommer ”fortsätta begära fullständiga klarlägganden från kinesiska myndigheter om vad som skett med Gui Minhai”.

Problemet är dock – som jag skriver i dagens Expressen – att Sverige inte vågar kritisera Kina offentligt utan istället hänger sig åt så kallad ”tyst diplomati”.

Men detta biter inte på Kina, som snarare ser tyst diplomati som ett tecken på svaghet och en möjlighet till ytterligare eftergifter. Om detta skrev bland annat Sophie Richardsson vid Human Rights Watch tidigare i veckan, i en läsvärd artikel med rubriken ”It’s Time to Rethink the World’s Approach to Human Rights in China”.

Till reportaget som kommer om någon dryg vecka intervjuade jag andra förläggare i Hongkong som poängterade vikten av att Sverige vågar sätter press på Kina tillsammans med exempelvis USA eller EU. Men det gör man inte. Istället är det ekonomi och handel som prioriteras, vilket jag skriver om i Expressen:

Under fjolåret kallade utrikesminister Margot Wallström Saudiarabien för en diktatur med hänvisning till bristande mänskliga rättigheter. Gott så. Men då Stefan Löfven bara någon vecka senare besökte Kina, vägrade såväl han som Wallström att kalla landet för diktatur.

Statsbesöket gick i stället åt till att främja det ekonomiska samarbetet. På samma statliga kinesiska tv-kanal som visade upp ”erkännanden” från Peter Dahlin och Gui Minhai talade Löfven varmt om de ”nyttiga handelsrelationer” som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta förståeligt; Kina använder allt oftare sin ekonomiska tyngd mot de länder som törs kritisera landets politik.

Jag skriver också om hur Sveriges ambassad inte kunde erbjuda hjälp med att ta vara på mina ägodelar efter att jag blivit svartlistad; ägodelar som innefattade dator och hårddiskar med känsliga uppgifter. Kan man inte ens göra något så litet, ja då är det väl kanske inte lustigt att man heller inte kan engagera sig mer för Gui Minhai.

Läs hela min text via Expressens hemsida, eller nedan via Scribd. Håll också ögonen öppna efter en handfull artiklar av mig på samma ämne som kommer publiceras i olika svenska medier under den närmaste månaden.

Utdrag ur min bok, kapitel 1

Tidigare i veckan kom min tredje bok ”Det nya Kina” ut för försäljning. Den kan beställas med fri frakt från bland annat Adlibris (201 kronor).

Någon gång i veckan kommer jag här publicera utdrag ur bokens tio kapitel för att potentiella läsare ska få en bättre idé vad boken handlar om. Jag börjar – föga överraskande – med kapitel 1 vars rubrik är ”Internet, media och informationsmonopolet”.

Där beskrivs närmare till vilka längder Kinas myndigheter på sistone har gått för att kontrollera landets internet och medier, och därmed behålla det informationsmonopol som kommunistpartiets maktställning är byggd på.

Kapitlet tar sin början i mikrobloggarnas uppgång och fall i Kina, med fokus på hur Sina Weibo kvävts under president Xi Jinping:

Sommaren 2013 höll Xi ett nu berömt tal om ideologi och propaganda, där han framförde sin ståndpunkt om att kontroll över internet är en fråga om liv eller död för partiet. Vid slutet av samma år lade Xi även grunden för en ny ”central ledningsgrupp för internetsäkerhet och information” och utsåg sig själv till gruppens ledare. Vid gruppens första sammanträde i februari 2014 beskrev statlig media dess syfte som en stark och auktoritär mekanism på central nivå i den kamp mot ”rykten” på internet som nu skulle intensifieras ytterligare. (En av medlemmarna beskrev senare också gruppens uppgift att ”föra kamp mot ideologisk penetrering” från ”utländska fientliga aktörer”.)

Xi beskrev vidare internet som ett slagfält för folkets tankar, vilket fick en välgrundad rädsla att infinna sig hos landets bloggare. Enligt The Telegraphs undersökning minskade aktiviteten i segmentet av användare vilka tidigare räknats som ”väldigt aktiva” med 74 procent mellan mars 2012 och december 2013. Också antalet inlägg från ”stora V” mer än halverades under 2014, vilket inte var särskilt lustigt med tanke på att en av dem vid namn Qin Zhuhui i april samma år dömdes till tre års fängelse för att ha spridit rykten om bland annat utbetalningar av kompensation efter tågolyckan i Wenzhou. Även antalet dagliga aktiva användare av Sina Weibo mer än halverades under 2014, från 54 till 25 miljoner.

Vidare ges även en kort bakgrund till censur och kontroll av internet i Kina:

Internet kom till Kina 1994 och redan 1997 utfärdade säkerhetsministeriet en rad regleringar som innefattade att internet inte får användas för att hota den nationella säkerheten eller avslöja statshemligheter. Året därpå initierades Kinas mekanism för censur av internet som ofta kallas ”Great firewall of China”. År 2000 jämförde ändå Bill Clinton Kinas internetcensur med att försöka spika fast jello på väggen. Några år dessförinnan spådde Rupert Murdoch att Kinas regim skulle falla i och med spridningen av satellit-tv.

Att liksom totalitära stater som Nordkorea eller Eritrea behålla informationsmonopolet genom isolering från omvärlden var nämligen aldrig något alternativ för Kinas myndigheter. Den metoden hade redan prövats under Mao Zedong, och en ny isolering skulle slå hårt mot den ekonomiska tillväxt som partiet nu rättfärdigade sitt maktmonopol med. Kinas myndigheter valde istället en annan lösning; man lade tidigt stora resurser på att kontrollera internets framväxt genom att erbjuda kinesiska alternativ till utländska tjänster.

Facebook, Twitter, Youtube och Blogspot har varit blockerade i Kina sedan 2009 eller tidigare utan att majoriteten av Kinas internetanvändare saknat dem, eftersom det finns inhemska versioner med samma funktioner. Under årens lopp har listan på blockerade utländska internetföretag och sidor därför kunnat växa stadigt. För att komma åt de ovanstående tjänsterna, samt exempelvis Google, Instagram och Dropbox, från Kina krävs ett virtuellt privat nätverk (VPN) – en oftast avgiftsbelagd mjukvara som leder om användarens internetuppkoppling till en utländsk server.

En omfattande beskrivning finns också kontrollen mot konventionella medier som tidningar och tv. Kritiska exempel ges på aktörer som Yahoo eller Facebook vilka på olika vis har hörsammat den kinesiska regimens krav i hopp om att få verka i Kina, samt till utländska medieföretag som idkat självcensur:

Sedan Xi Jinping tog makten har bland annat New York Times, Bloomberg, Reuters, Financial Times, The Economist och Wall Street Journal blockerats helt eller delvis i Kina. I likhet med de utländska internetföretagen, fruktar många nyhetsorganisationer att de helt ska stängas ute från den lukrativa kinesiska marknaden. I november 2014 blev det känt att Bloomberg höll tillbaka kritiska rapporter om Kina för att inte bli utkastade från landet helt och hållet – företagets största inkomst kommer nämligen från att sälja finansdata som man hämtar in på plats.

Då det avslöjades att Bloomberg höll inne med en känslig artikel om kopplingarna mellan affärsmän och politiker i Kina, avgick två av företagets reportrar som jobbade i Kina och en av dessa publicerade istället materialet i New York Times. Bloombergs ordförande Peter Grauer sade vidare våren 2015 att Bloomberg borde ha ”omvärderat” vissa publiceringar som inte är kopplade direkt till affärsnyheter, med tanke på risken för säljpotentialen som företagets data från Kina utgör. Grauer syftade på en prisbelönt rapport om korruption inom Xi Jinpings familj som publicerades 2013 och ledde till att Bloombergs hemsida genast blockerades i Kina.

Uttalandet fick även en av Bloombergs redaktörer i Kina att säga upp sig, och i en intervju uttrycka oro över hur Kinas maktelit påverkar rapporteringen från landet: ”Affärer och politisk makt är oundvikligen sammanlänkade överallt. Särskilt i Kina, där båda faktorer till stor del domineras av ett stort politiskt parti som inte valts fram men förbjuder fri information och fria idéer samt verkar bakom stängda dörrar. Brist på transparens och ansvar innebär korruption, brist på mänskliga rättigheter och miljöbrott. Då Kina globaliseras riskerar dess värderingar och utövande att sprida sig. Vem ska rapportera om detta ifall världens bästa journalister flyr?”

Kapitlet avslutas med en inblick i hur Xi Jinping personligen lägger stor vikt vid att kontrollera informationen, vilket innebär en mörk framtid för press- och yttrandefrihet i takt med att hans makt och personliga prestige växer i Kina:

Enligt Zhan Jiang, professor i journalistik vid Beijing Foreign Studies University, så tyder denna växande aggressivitet på en maktkamp inom kommunistpartiet. Det är viktigt för Xi Jinping att visa sina politiska rivaler och kritiker att han kan hålla internet under kontroll. Detta har enligt Zhan resulterat i det mest repressiva klimatet för media och internet sedan det nya århundradets början.

Ett kvitto på detta kom i februari 2016, då Xi Jinping personligen besökte redaktionerna för Kinas tre viktigaste partimedier: nyhetsbyrån Xinhua, tv-nätverket CCTV och tidningen Folkets dagblad. Vid ett symposium talade han om vikten att följa kommunistpartiets ledarskap och fokusera på ”positiv rapportering”. Xi underströk hur en av medias huvuduppgifter är att ”överföra centralkommitténs politiska tänkande till folket”. Ytterligare en uppgift sades vara att guida och ena allmänheten, samt se efter nationens bästa genom att ”berätta bra historier om Kina” för såväl inhemsk som utländsk publik.

Redaktionerna hade redan förstått budskapet. Vid CCTV möttes Xi av en skylt som sade att tv-nätverket välkomnar all inspektion, samt att det är så pass lojalt att dess ”efternamn är kommunistpartiet”. Dagen därpå hyllade Folkets dagblad Xis symposium på förstasidan och menade att all media som sköts av partiet eller regeringen är propagandaverktyg som måste ”heta kommunistpartiet i efternamn”. Deras uppgifter skrevs till att spegla och respektera partiets åsikter, samt älska och skydda partiet.

Låter detta som intressant läsning? Beställ då ”Det nya Kina” redan i dag!

Air China varnar för ”indier, pakistanier och svarta”

Dagens stora Kina-snackis är hur det statliga flygbolaget Air China, världens tionde största flygbolag, varnar sina resenärer att se upp för områden befolkade av ”indier, pakistanier och svarta” under sin vistelse i London.

Varningen utfärdas av flygbolagets magasin ”Wings of China” vars aktuella nummer innehåller en stor guide över den brittiska huvudstaden.

Guiden innehåller främst tips på typiska turistattraktioner och avslutas med en sektion vid namn ”Tips from Air China”. Där fastslås hur London generellt sett är en säker stad, med undantag för vissa etniska minoriteter:

airchinaFoto av tipset från världens tionde största flygbolag.

Rasistiska framställningar likt denna hör inte till ovanligheten i Kina, och det verkar vara svårt att lära sig någon läxa.

Senast i maj i år häpnade stora delar av världen över en tvättmedelsreklam där en smutsig och tafsande svart man knuffades ner i en tvättmaskin och kom tillbaka upp i form av en charmig och skinande asiatisk man.

Ni kan se den reklamsnutten här via InBeijing.

Aktivister skördar framgångar i val till Hongkongs parlament

Medan svensk media redan skriver spaltmeter om presidentvalet i USA som äger rum i november, så gick ett annat viktigt val av stapeln i helgen, nämligen det till Hongkongs lagstiftande församling.

Det politiska landskapet i Hongkong har genomgått dramatiska förändringar sedan Occupy Central för två år sedan. Flera av dem som då protesterade mot Kinas ökade inflytande har bildat politiska partier eller lanserat kampanjer för personligt deltagande i årets val.

Valet har föregåtts av flera kontroverser. Då Hongkongs myndigheter – som ofta beskylls för att vara lojala mot Peking – hösten 2014 försökte övertyga demonstranterna under Occupy Central att sluta protestera så uppmanade man dem att ställa upp i valet för att istället skapa förändring på demokratiskt vis.

Men inför valet så diskvalificerades flera kandidater som uttryckligen förespråkade självständighet från Kina. Stadens impopulära regeringschef Leung Chun-ying sade vidare att självständighet ”inte är en fråga om yttrandefrihet”, samt varande för att lärare vid stadens universitet som ens tillåter diskussion om självständighet riskerar förlora jobbet.

Relationen till Kina har varit den fråga som helt dominerat valet. Förenklat kan man säga att valet står mellan två läger; en sida som löst kallas för ”pro-Beijing” med lojalitet mot Kina. Samt då en sida som är emot närmare band till regimen i Peking, men som består både av mer moderata demokrater vilka vill behålla ”ett land, två system” och före detta aktivister vars uttalade mål är en ökad demokrati och i det långa loppet ofta självständighet.

Hongkongs lagstiftande församling består av 70 representanter, men det är bara 40 av dessa som väljs av stadens befolkning. Resterande 30 utses av olika grupper som företräder stadens näringsliv eller organisationer som av olika anledningar vill närma sig Kina.

Det är därför hopplöst för den mer demokratiska av de två olika sidorna att få egen majoritet, men samtidigt viktigt att behålla en tredjedel av platserna i den lagstiftande församlingen för att kunna lägga veto mot dramatiska lagförslag.

Helgens val har kallats ”det viktigast i Hongkongs historia”, vilket också avspeglade sig i det höga valdeltagandet. Nästan 60 procent av stadens röstberättigade invånare tog sig till valurnorna under söndagen, vilket med bred marginal var nytt rekord.

Likaledes blev valet en stor framgång för de demonstranter som under Occupy Central önskade utökad demokrati i Hongkong. Inte mindre än sex helt nya ansikten från denna nya del av det politiska landskapet i Hongkong röstades in i den lagstiftande församlingen.

Bland dessa märks Nathan Law, som var en demonstranterna under Occupy Central för två år sedan och nyligen bildade partiet Demosisto tillsammans med proteströrelsens förgrundsfigur Joshua Wong. Blott 23 år gammal blir han den yngsta medlem att någonsin ta plats i Hongkongs lagstiftande församling.

nathan lawNathan Law, 23 år gammal, den yngste medlemmen någonsin i Hongkongs lagstiftande församling. Till vänster syns hans partikamrat Joshua Wong.

Bland de övriga märks två unga aktivister från ytterligare ett nybildat parti vid namn Youngspiration samt en högljudd aktivist från gruppen Civic Passion, känd för sin stundtals aggressiva retorik mot Kina.

Valresultatet innebär att den demokratiska sidan behåller den tredjedel som behövs för veto. Men samtidigt utökar sidan inte det totala antalet platser i den lagstiftande församlingen. De unga aktivisterna tog nämligen nästan uteslutande plats i parlamentet på bekostnad av mer lågmälda demokratiska representanter från partier som hamnat i spelplanens mitt och vars existens därför är hotad.

Icke desto mindre var valet en stor källa till oro för de kinesiska myndigheterna. För bara två år sedan var det nästan tabu att ens nämna självständighet från Kina i Hongkongs politiska samtal. Nu innehåller den lagstiftande församlingen flera representanter som mer eller mindre öppet förespråkar en sådan självständighet.

Oron över valresultatet kunde också ses genom den munkavle som kinesisk media försågs med. Av över 300 kinesiska tidningar som China Media Project gått genom så nämndes valet i Hongkong av endast tre. Vidare var det bara en av tidningarna som nämnde valet på kinesiska.

Ytterligare en källa till oro för Peking är faktumet att stadens yngre befolkning genomgående röstade på tidigare aktivister eller demokratiska representanter. För att väga upp detta kom flera rapporter om hur pro-Beijing-sidan ”mobiliserade” äldre väljare genom att helt enkelt åka till deras hem och köra dem till vallokalerna.

Detta kunde ses genom att valdeltagandet för invånare över 61 år gamla ökade med över 23 procent, medan det totala valdeltagandet ökade med drygt 8 procent.

Vinn min bok i elektronisk form!

Få läsare av InBeijing har nog missat att min bok ”Det nya Kina” släpps denna vecka. Boken handlar om Kinas politiska, kulturella och samhälleliga utvecklingen på senare tid med fokus på de snart fyra år som president Xi Jinping varit kommunistpartiets ledare.

Boken innehåller tio kapitel som behandlar olika problem. Exempel på ämnen är korruption, utrikespolitik, mänskliga rättigheter samt de ökade spänningarna i Tibet och Xinjiang. Meningen är att berätta för läsare vad som egentligen sker i Kina, och tanken är att såväl nybörjare som rutinerade Kina-kännare ska lära sig något nytt från bokens innehåll.

Marknadsföring kommer givetvis ske från förlagets sida samt i form av recensioner, men jag kommer även anordna ett par tävlingar här på InBeijing där ni läsare kan vinna och samtidigt hjälpa till att sprida ordet om boken!

Jag har skapat en sida på Facebook för ”Det nya Kina” där jag kommer posta recensioner, erbjudanden, tävlingar och annat. Genom att gilla denna sida på Facebook kan ni nu vinna min första bok ”Peking – förändringarnas stad” i elektronisk form.

Många läsare har frågat om denna min första bok som tyvärr inte trycks längre. Men nu har ni alltså möjlighet att vinna ”Peking – förändringarnas stad” som e-bok bara genom att gilla sidan för ”Det nya Kina” på Facebook.

På söndag kommer jag dra två vinnare bland alla som gillar sidan. Om du redan har gillat sidan så är du också redan med i tävlingen!

Nya artiklar i flera medier om Gui Minhai

Under sensommaren har jag här på InBeijing med glädje uppmärksammat hur allt fler svenska medier till slut börjat rapportera om Gui Minhai, som kidnappades av kinesiska myndigheter i oktober i fjol på grund av sin förläggarverksamhet.

Jag har skrivit kontinuerligt om Gui Minhai sedan kidnappningen ägde rum. Men den främsta anledningen till den ökande uppmärksamheten kring fallet är utan tvekan den outtröttliga kamp som hans dotter Angela Gui för på egen hand.

I början av veckan skrev hon en artikel med rubriken ”Angela Gui: Svenskar går inte säkra för den kinesiska regimen” som publicerades i Dagens Nyheter.

Texten publicerades på den internationella dagen för påtvingade försvinnanden, och innehåller en uppmaning till inte bara myndigheter utan även ”alla som tror på yttrandefrihet och demokrati” att höja rösten för hennes fars fall.

Artikeln har sedan översatts till engelska av Hong Kong Free Press och till kinesiska av The Stand News. Båda är lokala publikationer i Hongkong.

Nu under söndagen skrev också Expressen om fallet. Kulturchefen Karin Olsson understryker med rätta vilket ”blekt genomslag” Kinas kidnappning av den svenska medborgaren Gui Minhai haft i Sverige, vad gäller såväl media som civilsamhälle.

I artikeln hänvisar hon till Angela och mig. Vidare skrider hon inte med orden i sin kritik av svenska myndigheters hantering av fallet:

Bloggen Inbeijing, som drivs av den Kina-baserade journalisten Jojje Olsson, rapporterade i juni från en presskonferens med en av de släppta förläggarna, Lam Wing-kee. Han berättade att regimen försökt pressa honom på kundlistan över bokköparna.

Angela Gui, uppväxt i Göteborg och Stockholm, kämpar för sin pappa. Hon har till och med berättat om fallet i USA:s kongress och vädjat om hjälp. Då hänvisade hon särskilt till hans svenska medborgarskap, det enda medborgarskap han har. En gång i tiden trodde han att hans svenska pass skulle skydda honom från kommunisternas tentakler.

Bortförandet av Gui Minhai och hans kolleger har fått stort utrymme i medier utomlands, men måttligt i Sverige. Och vad Margot Wallström och UD gör är höljt i den tysta diplomatin. Har vi hört den förut?

Till skillnad mot flera andra texter så pekas Margot Wallström och Utrikesdepartementet särskilt ut i Expressen. Det kan kanske vara nyttigt.

Under de kommande veckorna kommer ni få se flera artiklar av mig om Gui Minhai i olika svenska magasin och tidningar. Där framkommer det hur många – både i och utanför Sverige – som tycker att den ”tysta diplomatin” lämnar en hel del i övrigt att önska.