Utdrag ur min bok, kapitel 1

Tidigare i veckan kom min tredje bok ”Det nya Kina” ut för försäljning. Den kan beställas med fri frakt från bland annat Adlibris (201 kronor).

Någon gång i veckan kommer jag här publicera utdrag ur bokens tio kapitel för att potentiella läsare ska få en bättre idé vad boken handlar om. Jag börjar – föga överraskande – med kapitel 1 vars rubrik är ”Internet, media och informationsmonopolet”.

Där beskrivs närmare till vilka längder Kinas myndigheter på sistone har gått för att kontrollera landets internet och medier, och därmed behålla det informationsmonopol som kommunistpartiets maktställning är byggd på.

Kapitlet tar sin början i mikrobloggarnas uppgång och fall i Kina, med fokus på hur Sina Weibo kvävts under president Xi Jinping:

Sommaren 2013 höll Xi ett nu berömt tal om ideologi och propaganda, där han framförde sin ståndpunkt om att kontroll över internet är en fråga om liv eller död för partiet. Vid slutet av samma år lade Xi även grunden för en ny ”central ledningsgrupp för internetsäkerhet och information” och utsåg sig själv till gruppens ledare. Vid gruppens första sammanträde i februari 2014 beskrev statlig media dess syfte som en stark och auktoritär mekanism på central nivå i den kamp mot ”rykten” på internet som nu skulle intensifieras ytterligare. (En av medlemmarna beskrev senare också gruppens uppgift att ”föra kamp mot ideologisk penetrering” från ”utländska fientliga aktörer”.)

Xi beskrev vidare internet som ett slagfält för folkets tankar, vilket fick en välgrundad rädsla att infinna sig hos landets bloggare. Enligt The Telegraphs undersökning minskade aktiviteten i segmentet av användare vilka tidigare räknats som ”väldigt aktiva” med 74 procent mellan mars 2012 och december 2013. Också antalet inlägg från ”stora V” mer än halverades under 2014, vilket inte var särskilt lustigt med tanke på att en av dem vid namn Qin Zhuhui i april samma år dömdes till tre års fängelse för att ha spridit rykten om bland annat utbetalningar av kompensation efter tågolyckan i Wenzhou. Även antalet dagliga aktiva användare av Sina Weibo mer än halverades under 2014, från 54 till 25 miljoner.

Vidare ges även en kort bakgrund till censur och kontroll av internet i Kina:

Internet kom till Kina 1994 och redan 1997 utfärdade säkerhetsministeriet en rad regleringar som innefattade att internet inte får användas för att hota den nationella säkerheten eller avslöja statshemligheter. Året därpå initierades Kinas mekanism för censur av internet som ofta kallas ”Great firewall of China”. År 2000 jämförde ändå Bill Clinton Kinas internetcensur med att försöka spika fast jello på väggen. Några år dessförinnan spådde Rupert Murdoch att Kinas regim skulle falla i och med spridningen av satellit-tv.

Att liksom totalitära stater som Nordkorea eller Eritrea behålla informationsmonopolet genom isolering från omvärlden var nämligen aldrig något alternativ för Kinas myndigheter. Den metoden hade redan prövats under Mao Zedong, och en ny isolering skulle slå hårt mot den ekonomiska tillväxt som partiet nu rättfärdigade sitt maktmonopol med. Kinas myndigheter valde istället en annan lösning; man lade tidigt stora resurser på att kontrollera internets framväxt genom att erbjuda kinesiska alternativ till utländska tjänster.

Facebook, Twitter, Youtube och Blogspot har varit blockerade i Kina sedan 2009 eller tidigare utan att majoriteten av Kinas internetanvändare saknat dem, eftersom det finns inhemska versioner med samma funktioner. Under årens lopp har listan på blockerade utländska internetföretag och sidor därför kunnat växa stadigt. För att komma åt de ovanstående tjänsterna, samt exempelvis Google, Instagram och Dropbox, från Kina krävs ett virtuellt privat nätverk (VPN) – en oftast avgiftsbelagd mjukvara som leder om användarens internetuppkoppling till en utländsk server.

En omfattande beskrivning finns också kontrollen mot konventionella medier som tidningar och tv. Kritiska exempel ges på aktörer som Yahoo eller Facebook vilka på olika vis har hörsammat den kinesiska regimens krav i hopp om att få verka i Kina, samt till utländska medieföretag som idkat självcensur:

Sedan Xi Jinping tog makten har bland annat New York Times, Bloomberg, Reuters, Financial Times, The Economist och Wall Street Journal blockerats helt eller delvis i Kina. I likhet med de utländska internetföretagen, fruktar många nyhetsorganisationer att de helt ska stängas ute från den lukrativa kinesiska marknaden. I november 2014 blev det känt att Bloomberg höll tillbaka kritiska rapporter om Kina för att inte bli utkastade från landet helt och hållet – företagets största inkomst kommer nämligen från att sälja finansdata som man hämtar in på plats.

Då det avslöjades att Bloomberg höll inne med en känslig artikel om kopplingarna mellan affärsmän och politiker i Kina, avgick två av företagets reportrar som jobbade i Kina och en av dessa publicerade istället materialet i New York Times. Bloombergs ordförande Peter Grauer sade vidare våren 2015 att Bloomberg borde ha ”omvärderat” vissa publiceringar som inte är kopplade direkt till affärsnyheter, med tanke på risken för säljpotentialen som företagets data från Kina utgör. Grauer syftade på en prisbelönt rapport om korruption inom Xi Jinpings familj som publicerades 2013 och ledde till att Bloombergs hemsida genast blockerades i Kina.

Uttalandet fick även en av Bloombergs redaktörer i Kina att säga upp sig, och i en intervju uttrycka oro över hur Kinas maktelit påverkar rapporteringen från landet: ”Affärer och politisk makt är oundvikligen sammanlänkade överallt. Särskilt i Kina, där båda faktorer till stor del domineras av ett stort politiskt parti som inte valts fram men förbjuder fri information och fria idéer samt verkar bakom stängda dörrar. Brist på transparens och ansvar innebär korruption, brist på mänskliga rättigheter och miljöbrott. Då Kina globaliseras riskerar dess värderingar och utövande att sprida sig. Vem ska rapportera om detta ifall världens bästa journalister flyr?”

Kapitlet avslutas med en inblick i hur Xi Jinping personligen lägger stor vikt vid att kontrollera informationen, vilket innebär en mörk framtid för press- och yttrandefrihet i takt med att hans makt och personliga prestige växer i Kina:

Enligt Zhan Jiang, professor i journalistik vid Beijing Foreign Studies University, så tyder denna växande aggressivitet på en maktkamp inom kommunistpartiet. Det är viktigt för Xi Jinping att visa sina politiska rivaler och kritiker att han kan hålla internet under kontroll. Detta har enligt Zhan resulterat i det mest repressiva klimatet för media och internet sedan det nya århundradets början.

Ett kvitto på detta kom i februari 2016, då Xi Jinping personligen besökte redaktionerna för Kinas tre viktigaste partimedier: nyhetsbyrån Xinhua, tv-nätverket CCTV och tidningen Folkets dagblad. Vid ett symposium talade han om vikten att följa kommunistpartiets ledarskap och fokusera på ”positiv rapportering”. Xi underströk hur en av medias huvuduppgifter är att ”överföra centralkommitténs politiska tänkande till folket”. Ytterligare en uppgift sades vara att guida och ena allmänheten, samt se efter nationens bästa genom att ”berätta bra historier om Kina” för såväl inhemsk som utländsk publik.

Redaktionerna hade redan förstått budskapet. Vid CCTV möttes Xi av en skylt som sade att tv-nätverket välkomnar all inspektion, samt att det är så pass lojalt att dess ”efternamn är kommunistpartiet”. Dagen därpå hyllade Folkets dagblad Xis symposium på förstasidan och menade att all media som sköts av partiet eller regeringen är propagandaverktyg som måste ”heta kommunistpartiet i efternamn”. Deras uppgifter skrevs till att spegla och respektera partiets åsikter, samt älska och skydda partiet.

Låter detta som intressant läsning? Beställ då ”Det nya Kina” redan i dag!