Tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina

I dag skriver även tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina. Artikeln är kort men mycket bra och sätter fingret på problematiken:

Plötsligt nekades han nytt visum, och det gamla visumet där en resa fortfarande fanns kvar drogs in. Jojje Olsson hade hört talas om att andra svenskar som nekats längre visum lyckats få kortare turistvisum via Hongkong. Men han fick avslag även där.

– Det måste alltså finnas någon slags svartlistning av mig. Andra längre visum kan bli nekade av olika skäl titt som tätt, men det är väldigt få svenskar som någonsin blir nekade turistvisum, säger Jojje Olsson.

(…)

För hans egen del innebär avslaget en stor omställning. Han har hela sitt sociala liv, sina vänner och sina ägodelar i Peking. Nu får han inte ens återvända för att tömma lägenheten.

– Allt är kvar, förutom en liten resväska som jag har med mig. Ambassaden har inte velat hjälpa mig.

Vill bara vara extra noga med att påpeka: Vad gäller ambassaden så handlar det inte om något krav från min sida om att de ska påverka kinesiska myndigheter att ge mig nytt visum. Det vet jag att de varken kan eller har rätt till.

Jag frågade blott om hjälp med att få undan mina saker, vilket visst inte heller var möjligt men det hade jag i ärlighetens namn heller inte väntat mig. I ett liknande fall 2011 blev studenten Sven Englund utkastad från Kina; inte heller han fick någon hjälp av svenska myndigheter med sina ägodelar.

Efter min artikel i Expressen i söndags har jag fått en handfull mail från svenskar som upplevt att de blivit otrevligt bemötta av ambassaden då de hamnat i nöd. Det gäller inte bara vid klammeri med rättvisan utan även med personskador och andra bekymmer.

Förmodligen ingår det inte i svenska ambassadens arbetsuppgifter att hjälpa medborgare i nöd annat än vid dödsfall eller liknande. Och då får det väl vara så. Själv har jag ju aldrig jobbat på ambassaden så jag vet i ärlighetens namn inte vilka plikter de har och inte har.

Då många av mina läsare ofta vistas i Kina vore det säkert nyttigt att känna till ambassadens policy om man skulle hamna i problem. Mitt fall har diskuterats en del i olika chatt-grupper, och någon som där givit insikt i hur ambassaden tänker är Björn Djurberg, som var informatör på svenska ambassaden i Peking 2014-2015:

djurberg

Inlägget är intressant. Till att börja med så handlar det i mitt fall alltså inte om att ”köra över kinesisk lag”, utan blott en fråga om en enklare tjänst efter problem med det ”kinesiska rättsystem” som Björn Djurberg talar sig varm om.

Detta rättsystem är utformat för att kinesiska myndigheter ska kunna sätta dit precis vem som helst. Regimen utövar total kontroll över domstolarna, där graden av fällande domar är högre än 99 procent. Lagarna stiftas av en regim i syfte att slå vakt om maktmonopolet, och inte av en folkvald församling som kan ställas till svars inför väljarna.

Om man som utländsk beskickning i Kina blint ska följa dessa lagar – och som Björn Djurberg antyder varken försöka påverka eller hjälpa – ja då är det ju med samma logik helt i sin ordning också att den svenska förläggaren Gui Minhai sitter i svenskt förvar. Kina säger ju att han brutit mot deras lagar!

Eller för den delen alla andra hundratals aktivister och journalister som sitter bakom lås och bom i Kina. Inga problem – ty de har ju brutit mot lagen!

Nu vill jag dock inte pådyvla hela den svenska ambassaden denna uppfattning, för jag vet att det också finns individer där som gör sitt bästa och verkligen försöker påverka. Vidare kan en tidigare informatörs inlägg på sociala medier inte ses som ambassadens officiella policy, även om formuleringen ”hjälp till självhjälp” säkert är ett bra rättesnöre.

Men Björn Djurbergs argumentation är också intressant på ett annat plan, för även han har nämligen själv jobbat ”illegalt” som frilansjournalist i Peking utan journalistvisum. Jag gav honom då flera gånger tips, råd och hjälp på traven.

Något senare fick han förvisso ett journalistvisum som ”stringer” för TV4, men slutade snart eftersom de ändå inte var intresserade av tillräckligt många inslag från honom.

Den tidigare journalisten gick sedan vidare till ambassaden och tycker nu det är rätt att svenska journalister inte får visum till Kina på grund av sin rapportering. Aldrig har väl uttrycket ”man blir som man umgås” passat bättre.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

4 Comments

  1. Samme Djurberg som, om jag inte minns fel stod bredvid Stefan Löfven under dennes besök i Kina förra året när tidningarna tog foto och tv gjorde intervjuer. Självklart är det lätt att bara göra vad man blir tillsagd och säga ”ja” men när ens moraliska kompass går alltmer ur spinn så kanske man skulle tänka efter vad fan man egentligen håller på med.

    • Ja, och samme Djurberg som skvallrade på mig vad gäller historien med Dagens Industri. En del människor fungerar på ett särskilt vis; avundsjuka och jakt på beröm från auktoriteter är de största drivkrafterna.

  2. Jojje,

    Jag måste säga att jag är överraskad över denna publicering. Jag trodde vi hade en hyfsat bra relation med varandra. Tråkigt att upptäcka att du verkar hysa agg mot mig.

    I vilket fall vill jag först och främst påpeka att jag varken arbetar på ambassaden eller som journalist. Jag är inte en offentlig person. Ditt blogginlägg kan därför anses pressetiskt olyckligt, och jag ber att få påminna om en av Journalistförbundets yrkesregler som stipulerar att:

    ”Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner. Upplys den intervjuade om huruvida samtal och annat material är avsett för publicering. Var försiktig med att återge uttalanden och annat material som icke-offentliga personer har publicerat i sociala medier.”

    Därtill tillkommer naturligtvis de vanliga övervägandena om namn- och bildpublicering som kan anses vara en av grundstenarna i etisk journalistik.

    Hursomhelst. Det verkar som du är upprörd över att jag i en privat grupp på Wechat påpekat att du jobbat som journalist utan journalistvisum i nio år. Din situation är givetvis olycklig, men faktum är att du genom att uppehålla dig illegalt under alla dessa år givit den kinesiska regeringen en enkel ursäkt att utvisa dig ur landet – vilket nu också verkar har hänt.

    Tusentals utländska journalister har journalistvisum i Kina. Även jag hade det under ett par år, som du mycket riktigt påpekar. Processen kan visserligen anses krånglig och tar tid, men är på intet sätt omöjlig. Du skriver själv för många stora medier i Sverige och jag förstår inte varför du inte under dessa år förhandlat med någon av dem att backa en visumansökan.

    Till sist, dina anklagelser om att jag skulle ha ”skvallrat” på dig inför din arbetsintervju med Dagens Industri. Nej, det var inte jag som kontaktade dem. Det har jag sagt till dig tidigare, men varför du inte väljer att tro mig är en gåta. Eftersom du själv aldrig sagt till mig vad det är som gör att du så starkt tror att det var jag, så ber jag dig minnas att jag vid tiden för din intervju bjöd in dig till en middag med övriga Sverigkorrespondenter. Detta gjorde jag för att jag trodde att du skulle bli nästa DI-korrespondent i Kina. När det senare blev känt att du skickat din kompis i ditt ställe, hur tror du detta avspeglade sig på mitt omdöme att bjuda in dig till den middagen? Om det nu varit jag som ”skvallrade” på dig, varför skulle jag utsätta mig själv för en sådan tabbe?

    Hursomhelst. Lycka till i framtiden!

    Björn Djurberg

    • Hej! Jag tycker publiceringen är relevant eftersom den i alla fall ger en hint om vilken hjälp man kan vänta sig från ambassaden i olika situationer. Om mitt inlägg är ”pressetiskt olyckligt” så låt så vara. Jag tycker dina åsikter också är väldigt etiskt olyckliga, må vara att det inte finns formulerat i någon paragraf.

      Efter vad som skett med mig har jag fått stöd och hjälp från dussintals, kanske hundratals, personer. Såväl gamla som nya vänner, inklusive ambassadpersonal. Den enda som har tyckt att det är helt i sin ordning att jag inte får ens får turistvisum för att städa ur min lägenhet, ja det är du.

      Och det här om att vara ”illegal” (vilket du själv också var ett tag.). Jag är inte upprörd för att du påpekar att jag inte haft journalistvisum – det har jag varit öppen med i alla intervjuer med både svensk och utländsk media och även här på bloggen. Det anmärkningsvärda är att jag inte ens får turistvisum för att ta hand om mina grejer – eller en förklaring till varför jag inte får turistvisum samt när eller om jag kan få det igen.

      Hur många länder i världen agerar så? Vidare så indikerar det att kinesiska myndigheter nu håller närmare koll på vad som skrivs i svensk media, vilket är en viktig kunskap att förmedla.

      Och du vet lika väl som jag att det har blivit svårare att få journalistvisum i Kina. En av mina gamla klasskamrater blev svartlistad då hon sökte. Till och med Bert Sundström på SVT fick sin ansökan nekad tidigare i år helt utan förklaring trots att han hade Sveriges största medieorganisation i ryggen; hur tror du då mina chanser skulle ha sett ut?

      I en sådan situation måste man välja. Antingen ger man regimen möjlighet att kontrollera allt man skriver och kasta ut en från landet. Eller så försöker man verka under radarn så länge det går. Panera att jag sökt journalistvisum för 2-3 år sedan och fått avslag. Då hade jag aldrig kunnat skriva min senaste bok!

      Medan du talar varmt om kinesiska lagar och regler så anser jag och många med mig att det snarare är en moralisk fråga. Ska man vara sann och öppen i sin rapportering, eller följa en diktaturs regelverk så att de har möjlighet att kontrollera och svartlista? Värnar man om den journalistiska integriteten så är svaret självklart.

      Och vad gäller vår ”hyfsat bra relation”, visst, det var trevligt att ses i början. Jag försökte faktiskt också kontakta dig innan jag skrev denna blogg, men du har ju tagit bort/blockerat mig på WeChat, Facebook, Twitter med mera så det gick inte. Ansökte om att bli din vän på nytt men det godtog du inte.

      Varför har du blockerat mig, om vår relation nu var så bra? Jag vet sedan också vad du sagt och skrivit om mig bakom min rygg. Samt att du ”inte visste” om DI-härvan även fast jag berättade om den för dig.

      Men det är svunna tider nu, och i min nuvarande situation ser jag hellre framåt än bakåt, vi har båda lämnat Kina av olika anledningar, lycka till du med!

Kommentera