Bjuder i dag på ett utdrag ur kapitel två från min bok ”Det nya Kina” som släpptes tidigare denna månad. Detta andra kapitel är det som innehåller flest snaskiga och häpnadsväckande detaljer; ty det handlar nämligen om korruption!
Korruption är något närmast traditionellt inom kinesisk förvaltning men har nått nya höjder i takt med landets ekonomiska framsteg. Korruptionen har också blivit allt mer skamlös.
I en slags bisarr huggsexa har många av landets tjänstemän de senaste decennierna försökt roffa åt sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Detta gäller inte endast pengar utan även sex.
En undersökning av Kinas högsta åklagare från 2007 visade att 90 procent av de tjänstemän som fällts för korruption också hade minst en älskarinna. Och i boken ger jag exempel på flera politiker som inte bara nöjer sig med en:
Då Liu Zhijun – den vanärade tidigare chefen för järnvägsministeriet – dömdes 2011 framkom det att han haft minst 18 älskarinnor, vilka inkluderade allt från skådespelerskor till tågvärdinnor. (Till saken hör att Lius utseende, med tjocka glasögon och episk överkam, redan innan domen blivit föremål för åtlöje.) Sommaren 2011 avrättades också Xu Maiyong, vice borgmästare i Hangzhou, för att ha förskingrat hundratals miljoner kronor och hållit sig med dussintals älskarinnor. ”Xu mycket” var hans smeknamn bland såväl kollegor som bloggare.
Men Xu låg ändå i lä jämfört med Wu Zhiming, vice generalsekreterare i provinsen Jiangxi, som samma sommar anhölls på ett hotellrum med två älskarinnor, viagra och flera kondomer. Också Wu förde en sexjournal där det framkom att hans målsättning var att ligga med 1 000 olika kvinnor senast år 2015, av vilka minst en tredjedel ska vara icke prostituerade. Boken innehöll information och recensioner av de 136 kvinnor han redan lägrat. I en separat bok fanns även ett könshår från varje kvinna han haft sex med – något som oftast skedde efter banketter och i hotellrum som bekostades med skattepengar.
Korruptionen har på senare år blomstrat även inom militären. Då husrannsakan gjordes i ex-generalen Xu Caihous 2 000 kvadratmeter stora villa i Peking 2014 hittades stora summor pengar sorterade i boxar som märkts med namnet på de militärer och tjänstemän som betalat mutan.
Det krävdes ett tiotal lastbilar för att frakta bort Xus personliga förmögenhet som även innefattade jade, ädelstenar och modern konst. Men i tävlingen att samla på sig mest rikedomar var han ändå inte värst:
Då Wei Pengyuan, chef inom landets energidepartement, fördes iväg från sitt hus i maj 2014 hittades över 200 miljoner kronor i kontanter i bostaden. Det var den största summa kontanter som hittats vid ett liknande tillslag i hela Kinas historia; fyra av de sexton maskinerna som användes för att räkna pengarna gick sönder. Ma Chaoqun, ansvarig för vattenförsörjningen i miljonstaden Qinhuangdao, hade å sin sida lyckats samla på sig över 120 miljoner kronor, 37 kilo guld och 68 husägarcertifikat då han anhölls i början av 2014.
Men kapitlet består inte endast av snaskig detaljer. Jag ger även en historisk bakgrund och förklarar – i den mån det går – hur korruptionen i Kina har tillåtits spåra ur så pass.
När ekonomin öppnades upp 1978 reformerades och privatiserades många av landets stora statliga företag. Det beslutades då att de revolutionära ledarnas familjer och bekanta skulle få förtur till höga ämbeten och ägarandelar, med argumentet att endast revolutionärerna skulle förbli lojala mot kommunistpartiet även efter att de blivit rika.
”Det är ärorikt att bli rik” och ”låt några personer bli rika först” sade Kinas ledare Deng Xiaoping vid början av 1990-talet. Men vilka var det då som skulle bli rika först? Jo, partieliten och politikerna, en trend som gäller än i dag:
Ytterligare en indikator på hur politisk och ekonomisk makt går hand i hand i Kina är den nationella folkkongressen och folkets rådgivande kongress som sammanträder varje år i Peking. Då detta skedde i mars 2015 konstaterade Hurun Report att 203 av Kinas 1 271 rikaste individer satt med i något av dessa två politiska organ. Vidare skrev magasinet att dessa 203 hade en kombinerad nettoförmögenhet på 463,8 miljarder dollar vilket var mer än Sydafrikas BNP. Kinas tio rikaste lagstiftare var goda 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med de tio rikaste individerna i den amerikanska kongressen som samma år hade en samlad förmögenhet på 1,9 miljarder dollar.
(…)
2013 citerade Reuters en opublicerad undersökning från Kinas myndigheter som visade att 30 procent av alla tjänstemän inom parti, stat och militär har ägnat sig åt korruption av olika slag. Tillsammans med familjemedlemmar skulle det innebära tiotals miljoner individer. Dessförinnan rapporterade även statlig media att 91 procent av alla kineser som var goda för mer än 100 miljoner yuan (cirka 120 miljoner kronor) kom från en familjebakgrund bestående av höga tjänstemän eller partikadrer.
Jag har ofta här på InBeijing tidigare skrivit om president Xi Jinpings ambitiösa kampanj mot korruptionen. I boken reder jag även ut huruvida hans kampanj egentligen fokuserar på att råda bot på Kinas korruption, eller snarare är en metod för Xi att konsolidera sin egen makt genom att rensa ut politiska meningsmotståndare inom partiet.
Det finns i alla fall tydliga inslag av maktkamp, eftersom Xi Jinping i sin kampanj har undvikit att sätta dit många av de politiker och tjänstemän som står honom nära.
Vidare har såväl aktivister som advokater och journalister vilka kämpat för att avslöja korruptionen i det kinesiska samhället ofta dömts till strängare straff än de som ägnat sig åt själva korruptionen. Det är tydligt att bara partiet ska tillåtas bevaka partiet!
För att läsa mer om Kinas ofattbara korruption, köp min bok ”Det nya Kina” via Bokus (205 kronor) eller Adlibris (201 kronor).
