november 2016

Kina exporterar kontroll av internet till Ryssland

Jag vill börja med att påminna er läsare om min Patreon, där ni kan stödja InBeijing genom att donera en mindre summa varje månad som ger mig mer tid till att skriva här på sidan.

Sedan 2010 har jag skrivit över 1 100 inlägg här på InBeijing. Bara senaste två veckorna har jag postat åtta inlägg som delats hundratals och lästs tusentals gånger. Med hjälp av din donation kan jag skriva både oftare och längre, och eventuellt även starta ett nyhetsbrev om Kina.

I dag vill jag vidare uppmärksamma hur Kina exporterar övervakningsteknologi till Ryssland, som enligt The Guardian vill inkorporera delar av de kinesiska metoderna för filtrering och kontroll i sitt eget internet, som ofta kallas ”Red Web”.

Under sommaren antog Ryssland en lag som kräver att landets telekom- och internetleverantörer sparar användardata i sex månader och metadata i tre år. Tidigare i november antogs ännu en lag som ger ryska herravälde över landets internet vad gäller allt från fysisk infrastruktur till domännamn.

På grund av sanktioner har Ryssland inte möjlighet att förvärva västerländsk teknologi till ändamålet. The Guardian rapporterar om att ett vidlyftigt samarbete istället äger rum med Kina:

The strategy is being developed in close cooperation with China after a string of high-level meetings in Beijing and Moscow this year. At their first cybersecurity forum, in April, top Chinese officials and their Russian counterparts gathered in Moscow for the talks. Delegates included Lu Wei, the head of China’s state internet information office, Fang Binxing, the so-called father of the Great Firewall and Igor Shchyogolev, President Vladimir Putin’s assistant on internet issues and former minister of communications.

“The principal agreement to have a forum was reached by Igor Shchyogolev and Fang Binxing at a meeting in December 2015 in Beijing,” said Denis Davydov, the executive director of the misleadingly named League of Safe Internet, a government-affiliated group that has drafted internet-filtering legislation and recruited teams of volunteers to patrol the web for “harmful content”.

Tidningen påpekar även att Rysslands president Vladimir Putin under sommaren åkte till Peking för att skriva på ett samarbetsavtal om teknologi för internet. Tidigare i år genomförde också en av Rysslands högsta säkerhetschefer två möten med kinesiska politbyråmedlemmar angående informationssäkerhet.

Ericssons konkurrent Huawei är en av de viktigaste aktörerna i samarbetet. Huawei, som har nära band till Kinas myndigheter, har bland annat varit i förhandlingar med ryska telekomföretaget Bulat om att köpa teknologi som möjliggör den ryska övervakningen.

Höga representanter från Huawei har också närvarat vid flera konferenser om informationssäkerhet som ägt rum i Ryssland.

Detta är dock inte första gången som Kina exporterar denna slags teknologi. I min bok ”Det nya Kina” uppmärksammar jag hur Kina enligt Reportrar utan gränser tidigare exporterat teknik för censur och övervakning till länder som Kuba, Zimbabwe och Vitryssland.

EU-parlamentet kräver att Gui Minhai friges

Jag – och flera med mig – har upprepade gånger pekat på nödvändigheten att flera länder går samman för att ställa krav på Kina vad gäller den kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai, som nu suttit inspärrad i Kina i över ett år utan rättegång eller ens formella brottsanklagelser.

Nu har så skett. Expressen uppmärksammar i dag som första svenska tidning att EU-parlamentet förra veckan i en resolution kräver att Gui friges omedelbart. En av de drivande bakom resolutionen är Kristdemokraternas EU-parlamentariker Lars Adaktusson:

Den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai är inte bortglömd. Det budskapet riktade EU-parlamentet via en resolution på initiativ av den svenska EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) i torsdags. Redan i februari antog parlamentet en resolution om flera försvunna förläggare i Kina, dit Gui Minhai räknades.

I den nya resolutionen uttrycker EU-parlamentet sin oro över brist på kännedom om var Gui hålls fängslad och kräver hans omedelbara frisläppande. Parlamentet uppmanar även samtliga EU-institutioner att ta upp Gui Minhais fall i det återkommande dialogmötet mellan EU och Kina om mänskliga rättigheter.

(…)

Frilansjournalisten och författaren Jojje Olsson kunde den 17 oktober i en artikel på Expressen Kultur avslöja att svenska UD fått träffa Gui Minhai den 28 september i år. Enligt UD:s presstjänst: ”Han uppgav liksom vid ambassadens tidigare besök i februari, att han mådde bra. Vi har dock inte fått svar på alla utestående frågor, vilket vi ser allvarligt på.”

Kinas kidnappning och rättsvidriga fängslande av en svensk medborgare är en praktskandal. Att Lars Adaktusson håller fallet levande i EU-parlamentet är förträffligt.

Se nedan ett utdrag ur resolutionen, vilken kan läsas i sin helhet via Europaparlamentets hemsida:

The European Parliament expresses grave concern over the lack of knowledge of the whereabouts of publisher and Swedish citizen Mr Minhai Gui, who disappeared last year amid a climate of tightening restrictions on freedom of expression in China. They call for Mr Gui’s “immediate safe release” and condemn restrictions on and the criminalisation of freedom of expression in the country.

The Chinese government should provide immediate and detailed information on Mr Gui’s whereabouts and wellbeing, the resolution text says. MEPs stress the importance of a “mature, meaningful and open human rights dialogue” to a strong EU-China relationship and call on China to release or drop all charges against peaceful government critics, anti-corruption activists, lawyers, and journalists.

Det är bara att hoppas på att svenska Utrikesdepartementet och utrikesminister Margot Wallström vågar ta kraftigare initiativ i frågan nu, då till och med EU-parlamentet har höjt rösten.

Amnesty Press recenserar min nya bok

I senaste numret av Amnesty Press finns en kort men fin recension av min bok ”Det nya Kina”. Den fokuserar trots sin korta längd på många av bokens viktigaste punkter:

En inte ovanlig föreställning, är att införandet av marknadsekonomi leder till en övergång till demokrati. Jojje Olsson visar att det knappast gäller Kina. Med Xi Jinping som president går utvecklingen snarare i motsatt riktning. Nationalism och patriotism frodas och Kina bedriver en allt mer aktiv utrikespolitik.

(…)

”Det nya Kina” ger en bred bild av vad som pågår i landet och Jojje Olsson förklarar pedagogiskt vilka problem regimen står inför och hur detta påverkar omvärlden. Men att bevaka Kina har sitt pris. Han nekas numera inresevisum i Kina.

Ni kan läsa hela recensionen här nedan, eller via Amnesty Press hemsida där hela numret kan laddas ner som PDF.

Min bok ”Det nya Kina” kan köpas via exempelvis Bokus (205 kronor) eller Adlibris (199 kronor). Den finns även som e-bok (154 kronor).

recension-amnestyRecension av ”Det nya Kina” i Amnesty Press, nummer 4 årgång 2016

Publicerat: ”När böckerna tystnar” om Gui Minhai

I det aktuella numret av tidningen Vi finns ett fem sidor långt reportage av mig med rubriken ”När böckerna tystnar”. Det handlar om förlagsmarknaden i Hongkong, med fokus på kidnappningen av den svenska förläggaren Gui Minhai och fyra av hans kollegor.

Artikeln ger en bakgrund till fallet, dels med hjälp av fakta och dels genom en intervju med Gui Minhais dotter Angela Gui. Vidare beskrivs också den ökade pressen mot politiskt känslig litteratur i Hongkong i stort, genom en intervju med Bao Pu som driver förlaget New Century Press.

Bao Pu är son till Bao Tong, som var den högsta kinesiska politikern att fängslas efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, då Bao ville se dialog med demonstranterna snarare än en blodig lösning.

Bao Pu flydde till USA efter att hans far fängslats, men flyttade vid början av 2000-talet till Hongkong där han publicerat flera politiskt känsliga bästsäljare, bland annat den tidigare premiärministern Zhao Ziyangs memoarer.

I en intervju berättar Bao hur försäljningen av hans böcker rasat dramatiskt under det senaste året, på grund av rädsla från de kinesiska turister som brukar köpa med sig böckerna från Hongkong. Rädslan beror på kidnappningen av Gui Minhai och hans kollegor, samt flera andra medvetna försök från Kina att stoppa inflödet av politisk litteratur till fastlandet.

Ni kan läsa hela artikeln här nedan, eller i större version via Scribd:

Facebook bygger mjukvara för censur i Kina

I dag avslöjar New York Times att Facebook håller på att utveckla en programvara för censur som potentiellt kan tillåta företaget att verka i Kina. Uppgifterna kommer från samtal med tre tidigare och nuvarande anställda på Facebook. Företagets vd Mark Zuckerberg är en av de drivande krafterna bakom initiativet:

The social network has quietly developed software to suppress posts from appearing in people’s news feeds in specific geographic areas, according to three current and former Facebook employees, who asked for anonymity because the tool is confidential. The feature was created to help Facebook get into China, a market where the social network has been blocked, these people said. Mr. Zuckerberg has supported and defended the effort, the people added.

New York Times påpekar att Facebook tidigare har infört restriktioner på visst material i flera länder som Ryssland, Turkiet och Pakistan. Men man framhåller samtidigt att den mjukvara som håller på att utvecklas för Kina är annorlunda.

Vanligtvis sker restriktionerna genom att vis information blockeras i vissa länder efter att de postats av användare på Facebook. Men programvaran för Kina är mer sofistikerad och syftar till att ge en tredje part – sannolikt ett statligt kinesiskt företag – möjligheten att bestämma vilken information som alls får förekomma på Facebook i Kina till att börja med.

Enligt de anställda som intervjuats är denna programvara bara en av många ideér som Facebook har för att möjliggöra sin närvaro i Kina, och någon konkret överenskommelse finns ännu inte mellan företaget och de kinesiska myndigheterna. Men det poängteras att utvecklingen av mjukvaran intensifierats sedan i fjol, och att personal handplockats från andra delar av företaget för att jobba med projektet.

New York Times citerar vidare en taleskvinna säga att Facebook ”länge har varit intresserade av Kina” och spenderar mycket tid på att ”förstå och lära sig mer” om landet. Tidningen påpekar faktumet att det även finns ett intresse för kinesiska tjänstemän att släppa in Facebook i Kina.

Att tillåta etableringen av världens största sociala medium vore nämligen ett vis att legitimera den allt striktare kontroll som Kina utövar på internet. Samtidigt skulle Facebook rent av kunna fungera som ett verktyg att fånga upp och katalogisera politiska åsikter som går emot kinesiska intressen, såväl bland inhemska som utländska användare.

Mark Zuckerberg har länge fört en öppen kampanj för sin ambition att upphäva Facebooks blockering i Kina, som trädde i kraft 2009 i samband med etniska upplopp i Kinas nordöstra provins Xinjiang.

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit ett inlägg med rubriken ”Mark Zuckerberg anklagas fjäska för Kinas regim”, om det moraliska dilemma som Facebook står inför då det gäller en etablering i Kina.

Också i min bok ”Det nya Kina” skriver jag om flera av Mark Zuckerbergs påhitt för att försöka vinna den kinesiska ledningens gunst:

I december 2014, då Lu Wei, Kinas nya internetchef, var på besök i USA så bara råkade boken The Governance of China ligga framme på Zuckerbergs skrivbord. Denna bok publicerades i september samma år på nio språk, och är ett steg i ledet i byggandet av en personkult kring president Xi Jinping. De drygt 500 sidorna innehåller bland annat propagandafoton, citat och politiska teorier från den till synes helt ofelbara ledaren. Då kinesisk media fotograferade Zuckerberg med boken i hand sade han: ”Jag har också köpt flera kopior av boken till mina kollegor. Jag vill att de ska förstå sig på socialism med kinesiska förtecken.”

Då Kinas president Xi Jinping var på besök i USA för ett drygt år sedan passade Zuckerberg på att träffa honom personligen, och bad även presidenten att föreslå ett namn till Zuckerbergs nyfödda barn. (Något som presidenten enligt uppgift inte ville göra.)

Beteendet har väckt kritik från många kinesiska internetanvändare, som på sociala medier döpt Facebooks vd till ”Suckerberg” och postat animationer av honom i rödgardistuniform med Xi Jinpings bok i högsta hugg.

New York Times påpekar vidare att kritik även existerar inom företaget angående utvecklingen av en mjukvara för censur i Kina. Flera anställda som fått uppgiften att jobba med programvaran har istället valt att säga upp sig.

Under sommaren togs ämnet även upp av anställda vid ett intern frågestund. Zuckerberg försvarade då mjukvaran och beskrev Facebooks planer för Kina som ”gryende”.

Årets bästa artikel om Kina

”If you read only one article on China all year, make it this one”, skriver China Law Blog om James Fallows långa text för The Atlantic tidigare denna månad, med rubriken ”China’s Great Leap Backward”.

Det må vara en lång artikel, men den sammanfattar med stor precision flera viktiga aspekter angående utvecklingen i Kina och omvärldens relation till den nya supermakten.

Fallows – som bott i Kina under lång tid och skrivit flera böcker om landet – konstaterar att alla åtta amerikanska presidenter sedan Richard Nixon har hanterat relationen med Kina på samma vis. Man har stött landets ekonomiska tillväxt i hopp om att modernisering och välstånd per automatik skulle föra med sig politiska liberaliseringar till Kina.

Tanken var att det fanns mer att frukta av ett fattigt och isolerat Kina, jämfört med ett framgångsrikt och globaliserat. Fallows konstaterar också att denna tes – trots flera kriser på vägen – länge stämde:

For a long period, the assumption held. Despite the ups and downs, the China of 2010 was undeniably richer and freer than the China of 2005, which was richer and freer than the China of 2000, and so on.

Men samtidigt framhåller Fallows att Kina år 2016 är ”mer repressivt och kontrollerat” än Kina för fem eller tio år sedan. Detta är en verklighet som under Xi Jinpings tid vid makten gått upp för journalister, akademiker och analytiker med en sådan tydlighet att den inte längre går att förneka. Fallows listar bevis på denna utveckling genom en rad punkter:

* Communications: Kinas internet har under de senaste åren blivit allt mer kontrollerat och isolerat från omvärlden. Detsamma gäller media, som alltid varit kontrollerat i Kina, men som nu lyder under strängare order än på länge. Fallows ger flera exempel på nya, svepande lagar på området som införts sedan Xi Jinping blev president 2013.

* Repression of civil society: Under de senaste fem åren har förtrycket mot civilsamhället ökat betydligt, skriver Fallows. Såväl kyrkor som fackföreningar och NGO:s tvingas med allt hårdare medel att rätta in sig i ledet med hot om fängelse eller värre. Enligt författare som Fallows talar med tyder utvecklingen på hur Kina, mot förmodan, ”rör sig tillbaka mot sina maoistiska rötter”.

* Extraterritoriality: Kina gör nu mer än någonsin tidigare för att sprida förtrycket utanför sina egna gränser. kidnappningen av svenska förläggaren Gui Minhai är ett exempel, och Fallows nämner även hur Norge utsattes för påtryckningar efter att Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. Vidare nämns även hur Kina börjat arrestera eller förfölja familjemedlemmar till kineser som utvandrat, samt att man i allt större utsträckning kräver censur eller andra eftergifter av utländska företag och organisationer.

* Failed reform: Här pekar Fallows på att Xi Jinpings omtalade kampanj mot korruption främst verkar syfta på att rensa ut politiska rivaler. Ekonomisk reform av annan art har samtidigt uteblivit, då det stora statliga företagens makt stärkts på många vis. Även politiskt har klockan vridits bakåt. Flera experter som Fallows talat med menar att Kina inte upplevt en så omfattande politisk repression sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

* Anti-foreignism: Genom såväl utbildning i skolorna som via propagandaposters på gatan har kineserna de senaste åren fått lära sig att se på utlänningar med ökad misstänksamhet. Trenden har också lett till att inhemska företag prioriterats framför utländska inte bara av ren protektionism, utan även med öppet nationalistiska argument.

* The military: Kinas militär har under de senaste åren även varit mer aggressiv än någonsin vad gäller territoriella krav i Sydkinesiska havet. Detta innefattar byggnation av konstgjorda öar och landningsbanor, samt att öppen förkasta beslut i internationella domstolar som Haagtribunalen.

Givet denna utveckling menar Fallows att det krävs en ändring i hanteringen av relationerna med Kina. Detta måste samtidigt ske utan att riskera öppen konfrontation eller helt klippa banden med landet:

The United States will be less fully able to realize its national potential if it can no longer deal with China. But the terms of engagement may need to be changed.

“I personally, and many people who have spent their lives trying to understand China, felt worried about what seemed to be significant changes in its internal and external behavior, and uncertain about how the U.S. should respond,” Susan Shirk, the head of the China policy center at UC San Diego, told me recently.

Relationen med Kina måste istället hanteras på ett rationellt vis. Det handlar om att ”välja rätt strider” och därmed försöka påverka de kinesiska myndigheterna att ta beslut som är alla parter till gagn. Detta kan endast ske genom att bestämt stå upp för demokratiska principer och tydligt påpeka när Kina agerar på ett repressivt vis.

Jag har flera gånger varit inne på samma spår som Fallows. För ett par veckor sedan skrev jag artikeln ”Kina blir INTE mer öppet av handel” för Finansliv. Där citerar jag bland annat en artikel i New York Times av författaren James Mann, som länge förutsett denna utveckling:

Indeed, over the past two years the Chinese government has been moving in new ways against people and institutions that might, even indirectly, provide support for independent political activity. It has tightened the rules for nongovernmental organizations. More recently, it has been arresting Chinese lawyers. It has also been staging televised confessions, a practice reminiscent of Stalin’s show trials.

Why is it that trade and investment have led to a Chinese regime that represses dissent more than it did five, 10 or 20 years ago? The answer, put simply, is that the regime thinks it needs to do so, can do so and has fewer outside constraints inhibiting it from doing so.

Det duger alltså inte längre att övertyga sig själv om att politiska liberaliseringar ska komma till Kina på köpet med handel och ekonomisk tillväxt. Myndigheter och företag som handlar med Kina utifrån kortsiktig vinst måste ställa sig frågan om det verkligen är klokt.

Enligt Mann är det viktigt att den demokratiska världen går samman och markerar mot den värsta repressionen. Detta borde ske i privata möten såväl som officiella uttalanden.

Mann frågar sig också varför kinesiska tjänstemän fortfarande tillåts att föra ut tillgångar eller sätta sina barn i västerländska toppskolor, samtidigt som Kina låser in advokater och förbjuder många västerlänningar att åka till Kina av politiska skäl.

Att markera mot enskilda tjänstemän vore en potentiell väg att gå. Men hur kommer det sig att USA – och inte Sverige – överväger politiska repressalier mot kinesiska tjänstemän, på grund av att Kina kidnappat en svensk förläggare som hållits i fångenskap i ett år nu?

Min klasskamrat misshandlas av kinesisk polis

Under gårdagen publicerade BBC en video innehållandes ett försök att intervjua en fristående kandidat i de kommande lokalval som ska hållas i Kina.

I syfte att utföra den på förhand bestämda intervjun åkte reportern John Sudworth, tillsammans med kameraman och min tidigare klasskamrat Lily Lee, hem till kandidaten i fråga för att tala med henne.

Väl där möttes de dock av minst 20 civilklädda män som handgripligen hindrade dem från att träffa kandidaten. Flera av dem bar vapen som batonger. Efter någon halvtimme började saker och ting bli otäcka, när männen beslutade sig för att jaga iväg teamet från BBC med våld.

Sudworth fick ta emot flera slag mot huvud och kropp. I slutet av videon ses även hur Lily attackeras av en handfull civilklädda man som knuffade henne till marken och försökte ta den mobiltelefon hon använde för att filma våldet mot sina kollegor.

bbcEn sekvens av videon som kan ses i sin helhet via BBC:s hemsida

Lily och hennes kollegor mår efter omständigheterna bra. Dessvärre är veckans attack mot BBC ingen isolerad händelse.

I dag skriver nämligen The Guardian om den senaste undersökningen av Foreign Correspondents’ Club of China, baserad på intervjuer med drygt 100 utländska journalister i Kina.

98 procent av de intervjuade anser att förutsättningarna för deras arbete inte lever upp till internationell standard. Liksom BBC:s reporter i videon ovan uppger 57 procent av de svarande att de hindrats fysiskt från att utföra sitt arbete, ofta av okända civilklädda män.

Än vanligare är det tyvärr att lokala medarbetare likt Lily utsätts för allt värre behandling. Polis eller säkerhetstjänst kallar dem allt oftare till ospecificerade möten där de får höra att de är ”förrädare” som sprider fördomar mot Kina.

Tidigare i år har polis även uppsökt Lilys föräldrar i hennes hemstad, för att få dem att sätta press på henne att inte jobba för utländsk media.

Över en fjärdedel av journalisterna uppgav vidare att även deras intervjuobjekt och källor förföljts. När AP tidigare i år intervjuade en kvinna som blivit lurad på pengar på internet så anhölls hon av polis i flera dagar.

Utvecklingen har lett till att många helt enkelt inte längre vågar låta sig intervjuas av utländsk media, skriver The Guardian:

People have also become reluctant to talk to foreign journalists because of intimidation, a further denial of press freedom. One FCCC member said: “More people (mostly academics, NGOs) tell you straight up that being interviewed by foreign media is not an option. One NGO specified: ‘out of self-protection.’”

And a US brodcaster said: “Many old sources, particularly scholars, who have long been media-friendly, are now too scared to be interviewed.”

Händelserna är knappast någon blixt från klar himmel, med tanke på Reportrar utan gränser nu rankar Kina på plats 176 av 180 vad gäller global pressfrihet, bakom länder som Somalia och Iran.

För den vill veta mer om de senaste årens tilltagande förföljelse mot media i Kina så skrev jag en lång artikel om detta i tidningen Journalisten tidigare i höstas, vilken ni kan läsa som PDF via min hemsida.

I min senaste bok ”Det nya Kina” finns vidare ett helt kapitel dedikerat till detta ämne, med rubriken ”Internet, media och informationsmonopolet”.

Kinas har ”världens minst fria internet”

För andra året i rad rankar Freedom House Kina sist i världen på sin globala lista över ”internet freedom”.

Visserligen saknas något dussin länder på listan, bland annat Nordkorea. Men Kina hamnar icke desto mindre nu efter länder som Syrien, Kuba, Iraq och Etiopien då det gäller förekomsten av ett fritt internet. 2014 kom Kina ”bara” trea från slutet på samma lista.

Men kontrollen över Kinas internet har enligt Freedom House förvärrats betydligt de senaste två åren. I rapporten framgår bland annat att Kina gjort sig skyldiga till ”de värsta övergreppen” i hela världen inom området under det gångna året:

The Chinese government’s crackdown on free expression under President Xi Jinping’s “information security” policy is taking its toll on the digital activists who have traditionally fought back against censorship and surveillance. Dozens of prosecutions related to online expression have increased self-censorship, as have legal restrictions introduced in 2015. A criminal law amendment added seven-year prison terms for spreading rumors on social media (a charge often used against those who criticize the authorities), while some users belonging to minority religious groups were imprisoned simply for watching religious videos on their mobile phones.

Rapporten från Freedom House kommer samtidigt som Kina inleder tredje upplagan av det årliga spektaklet ”World Internet Conference” i staden Wuzhen.

Under förra årets konferens närvarade president Xi Jinping personligen och gav ett tal om ”cybersuveränitet” – ett nytt koncept som ska ge varje regering rätt att kontrollera bestämma över ”sitt internet” utan protester från omvärlden.

Reportrar utan gränser uppmanade redan i fjol till en bojkott av konferensen. Journalister från bland annat New York Times var över huvudtaget inte välkomna. Dock var flera västerländska politiker och företagsledare snabba att närvara, vilket jag skriver mer om i min bok ”Det nya Kina”:

En insikt om vart Kina vill ta internet i framtiden gavs under ett event vid namn World Internet Conference i december 2015. Där höll Xi Jinping ett tal angående sin vision om ett internet baserat på ”cybersuveränitet”, vilket innebär att varje land ska ges rätt att bestämma över sitt eget internet samt att övriga nationer och aktörer ska respektera dessa regler. Liksom ett eko från utrikespolitiken sade Xi att ingen har rätt att ”blanda sig i andra länders inre angelägenheter”. Alltså vill Xi att omvärlden inte bara ska acceptera utan även omfamna Kinas internetcensur, och att Kina i utbyte kommer att försvara andra länders internetcensur. (Enligt Reportrar utan gränser har Kina redan exporterat teknik för censur och övervakning till länder som Kuba, Zimbabwe och Vitryssland.)

I ett tal sade Lu Wei, chef över Kinas internet, att det inte alls förekommer någon internetcensur i Kina utan att myndigheterna blott ”reglerar” vissa delar av innehållet. Ordvalet syftar till att legitimera det globala internet som Kina förespråkar, där varje lands myndigheter har full kontroll över sitt eget intranät med omvärldens samtycke. Vid konferensen närvarade en dryg handfull statsöverhuvuden från auktoritära stater, men även flera chefer från västerländska internetföretag. Bland annat vd:ar från Netflix och Airbnb höll tal. Också chefer från Apple, Linkedin, IBM, Microsoft, Facebook och Wikipedia deltog.

Det finns mycket som är ironiskt med denna ”konferens”, vars främsta syfte givetvis är att skänka legitimitet till den allt hårdare kinesiska kontroller av internet.

Exempelvis kan de utlänningar som besöker konferensen åtnjuta ett helt fritt internet utan censur, medan kinesiska journalister som närvarar vid samma konferens fortfarande får brottas med den sedvanliga censuren och kontrollen.

Kanske skulle man kunna tro att västerländska aktörer skulle hålla sig borta från årets konferens med tanke på händelserna i fjol, samt den allmänna utvecklingen av Kinas internet som ett verktyg att fängsla regimkritiker.

Men Tech in Asia rapporterar i dag att chefer från bland annat Linkedin, Facebook och Amazon infinner sig vid konferensen i år igen.

Varför? Jo, deras närvaro förbättrar nämligen företagens chanser att göra affärer i Kina. Ett exempel så gott som något på hur effektivt Kinas myndigheter utnyttjar landets ekonomiska tyngd, samt hur västerländska företagsledare snällt rättar in sig i ledet.

Trump var det bästa som kunde hända Kina

Donald Trump har ofta varit tuff i sin retorik mot Kina. Men just som Foreign Policy skriver i en artikel med rubriken ”China Just Won The U.S. Election”, så gläds Kina givetvis över en amerikansk president vars högsta prioritetsområden inte inkluderar yttrandefrihet eller USA:s roll som världspolis.

Jag skrev under gårdagen ett inlägg om detta på Finansliv, där jag bland annat framhåller att Trump sannolikt kommer vara relativt avvaktande vad gäller såväl Kinas framfart i Sydkinesiska havet som kritik gällande övergrepp mot mänskliga rättigheter:

Exempelvis har Trump under sin valkampanj ofta i bekymrade ordalag talat om de ”dyra allianser” USA har med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan. Dessa allianser går i princip ut på att USA garanterar att försvara dessa länder mot Kina, bland annat med hjälp av stationerad trupp och generös försäljning av militär utrustning.

Vad gäller utrikespolitik hade Hillary Clinton utan tvekan varit tuffare än Trump och sannolikt även tuffare än Obama. Hon har ett gediget track record att stå upp för militära allianser och fruktar varken hård retorik eller våldsamma handlingar.

Trump menar istället att USA:s allierade borde betala för det militära skydd de länge åtnjutit. Denna hållning kommer sannolikt även få länder som Vietnam, Filippinerna och Burma att se på USA som en opålitlig bundsförvant och därmed se sig tvingade till allt större eftergifter gentemot Kina.

Överlag har Trump ofta talat om en mindre aktiv amerikansk utrikespolitik, vilket sannolikt gör USA mindre benäget att kritisera Kinas beteende i frågor som Hongkong eller Xinjiang och Tibet.

Vidare kommer USA i fortsättningen inte heller ha lika stor hävstång vad gäller att kritisera övergrepp mot mänskliga rättigheter i Kina. Och kanske har Trump inte ens önskan att så göra; han har ju tidigare uttryckt beundran för diktatorer som Saddam Hussein och Vladimir Putin.

Att kritisera Kina för bristande transparens i det politiska systemet eller militärbudgeten blir givetvis svårt för en amerikansk president som inte ens vill visa upp sina egna skattepapper. Detsamma gäller den tills nu ofta förekommande amerikanska kritiken mot bristande yttrande- och pressfrihet i Kina.

Det amerikanska presidentvalet ger även Kina möjlighet att inte bara framhålla hur västerländsk demokrati kan splittra ett helt samhälle, utan även resultera i en ny ledare som helt saknar politisk erfarenhet. Detta vore otänkbart i Kina där alla toppolitiker har arbetat inom partiapparaten i årtionden – låt vara att det sker i ett slutet och ofta korrupt politiskt system.

Kinesiska myndigheter vet också att kapitalisera på det kaotiska valet i USA genom selektiv mediarapportering, skriver bland annat South China Morning Post:

The authorities tried to limit coverage of polling day, ordering mainland websites to steer clear of live coverage or broadcasts and to avoid “excessive” reporting of the story, according to a source briefed on directives from mainland censors.

Mainland media were also told by censors to report “in a timely manner” on any scandals during the presidential election and to criticise “in depth” political abuses, according to the source.

Beijing Foreign Studies University communications professor Qiao Mu said Beijing was trying to dictate the media narrative about the US election to discredit the process.

“They want to make the Chinese people believe that Western democracy is bad,” Qiao said.

Då valet pågick i USA under gårdagen var bevakningen i kinesisk media nästan obefintlig. Bland toppnyheterna på tv, i tidningar och internet dominerade istället innehållet i ytterligare ett av president Xi Jinpings tal.

Men då resultatet stod klart var statlig kinesisk media snabb med att beskriva valutgången som ”en känga mot konventionell amerikansk politik”. Enligt Global Times bevisade valet att USA:s politiska elit aldrig stått längre från landets låg- och medelklass. (Samma kritik framförs ju ofta mot Kinas ledare.)

Beijing News påpekade å sin sida att USA:s nya president helt saknar politisk erfarenhet och ofta sviker sina löften. Detta, menar tidningen, gör det svårt att uppfatta USA:s ställning i betydelsefulla frågor vilket kan orsaka stor ekonomisk oro. Resonemanget är givetvis en indirekt hyllning till det kinesiska systemet, där stabil ekonomisk tillväxt prioriteras framför demokratiska rättigheter eller allmänna val.

Kort sagt är ledarna i Peking mer än nöjda över en amerikansk president vars egna tillkortakommanden omöjliggör skarp kritik mot Kinas brister, och som dessutom inte har ambitionen att stoppa den kinesiska framfarten i Sydkinesiska havet genom villkorslöst beskydd av långtida allierade.

Man gläds även över faktumet att västerländsk demokrati – återigen – resulterat i en tydlig polarisering och valet av en ledare vars kvalifikationer kan ifrågasättas.

Recension av min bok i Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad

Förra veckan recenserade Göran Leijonhufvud min senaste bok ”Det nya Kina” för Helsingborgs Dagblad. Recensionen, med rubriken ”Sprickorna i den kinesiska muren”, publicerades även online på Sydsvenskans hemsida.

Någon har tidigare ifrågasatt bokens negativa ton vad gäller den politiska situationen i Kina. Är det verkligen så illa ställt som jag vill ge sken av?

Leijonhufvud är själv är en inbiten Kina-veteran som redan under tidigt 1970-tal var korrespondent för Dagens Nyheter i Peking. Han har sedan dess följt Kina nära, och är därför kunnig nog att förstå hur utvecklingen gått åt fel håll under de senaste åren:

Det är en jobbig men nödvändig bok som journalisten Jojje Olsson skrivit om Kina. Jobbig därför att han sammanfattar en alltmer deprimerande utveckling. Boken blottlägger en sällan skådad maktkoncentration, allt allvarligare kränkningar av mänskliga rättigheter och en ny öppet aggressiv hållning som stormakt.

Recensionen återger hur kommunistpartiet installerar videokameror vid landets universitet, att ”oliktänkande” nu godtyckligt kan dömas till flera års fängelse enligt nya svepande lagar och faktumet att advokat nu blivit ett riskyrke även om man bara försvarar rättigheter som finns inskrivna i Kinas grundlag.

Det råder alltså ingen tvekan om att Leijonhufvud delar min – och snart sagt alla seriösa Kinakännares – bild om att samhällsklimatet försämrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013.

Leijonhufvud menar därför att jag gör en ”viktig insats” men min bok samt med min rapportering för svensk media. Dock innehåller recensionen även kritik mot bokens utformning och upplägg:

Boken är en förtjänstfull sammanställning av tio problemområden sedan Xi Jinping kom till makten 2012. Men jag föreställer mig att flera av kapitlen kan vara tröglästa för alla som inte är så bevandrade i Kina. Han staplar kronologiska exempel på utvecklingen på en ganska torr men ändamålsenlig prosa. Han hade vunnit på att sovra i materialet och i stället rita upp linjerna mer tydligt.

Jojje Olsson har bott nio år i Peking. Det märks knappt. Det är väldigt lite färg och närvaro, väldigt få egna intervjuer eller egna upplevelser. Han förlitar sig tungt på utländska mediers i stort sett goda Kinabevakning och texten är full av anglicismer.

Kritiken är berättigad. Att prioritera bort färg och närvaro var ett medvetet beslut, för att få plats med så mycket fakta om de senaste årens utveckling som möjligt.

I samråd med mitt förlag siktade jag nämligen på att hålla bokens längd till cirka 300 sidor. En längre bok skulle inte bara innebära högre tryckkostnader och pris, utan även skrämma bort potentiella läsare på grund av högt sidantal.

”Det nya Kina” är helt enkelt till för läsare som på 300 sidor vill veta så mycket som möjligt om utvecklingen i Kina under de senaste åren. Den som är ute efter efter färg och närvaro gör nog bäst i att istället köpa en roman, eller kanske Leijonhufvuds senaste bok om Kina som med både politiska intriger och personliga skildringar är nästan 900 sidor lång.

Men själv beslutade jag mig alltså för att hålla personliga upplevelser och karaktärsframställning till ett minimum, för att istället fokusera på relevant bakgrundshistoria och fakta till varje kapitel. Det innebär förvisso att prosan kan framstå som ”torr”, men jag anser det viktigare att den i detta fall är ”ändamålsenlig”.

I recensionen tar Leijonhufvud även upp situationen med mitt nekade visum:

Sedan boken gick till tryck har han själv blivit en illustration till svårigheterna med att rapportera från den nya stormakten. Utan motivering fick han i juli nej till att förlänga sitt visum. I och för sig är det inte tillåtet att rapportera från Kina utan en formell ackreditering som journalist och Jojje Olsson har hela tiden använt sig av turistvisum. Ändå är hans svartlistning ett exempel på den hårdare visumkontroll som även kan drabba de ackrediterade kollegerna, liksom affärsman och andra.

Som jag tidigare nämnt här på InBeijing och i andra sammanhang så stämmer det visserligen att jag inte haft någon ackreditering som journalist i Kina. Men samtidigt har jag heller inte använt mig av turistvisum sedan 2004.

Jag har istället haft en rad andra olika visum – affärsvisum, arbetsvisum och studentvisum – just likt många andra frilansare i Kina som inte vågar ansöka om journalistvisum utan en stor medieorganisation i ryggen. Då är risken nämligen stor att man istället blir utkastad, vilket tidigare hänt en av mina klasskamrater från Hongkong.

Att rapportera på turistvisum i sju år hade varit såväl dumdristig som praktiskt taget omöjligt. Leijonhufvud har bett om ursäkt för att han missuppfattat min visumsituation och har lovat försöka få till stånd en rättelse. Men det är främst en bisak i en kort men annars pricksäker recension.

Kan en bok om politik och samhälle innehålla för mycket fakta? Köp ”Det nya Kina” och bedöm själv! Den finns nu att beställa på Bokus såväl i tryckt upplaga (205 kronor) som e-bok (154 kronor).

Rapport från PEN America om Gui Minhai

Under helgen släppte PEN America en ny, drygt 50 sidor lång rapport vid namn ”Writing on the Wall: Disappeared Booksellers and Free Expression in Hong Kong”. Innehållet diskuterar den allt sämre yttrandefriheten i Hongkong, med fokus på den kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai och hans kollegor.

Rapporten menar att brittiska och svenska myndigheter agerat alldeles försiktig i frågan, vilket framför allt beror på en rädsla att uppröra Kina och därmed riskera att skada handelsrelationer och annat ekonomiskt utbyte.

Under rubriken ”The International Community’s Response” sammanfattas hur media, politiker och civilsamhälle i olika länder reagerat på kidnappningarna av de fem förläggarna. I delen som gäller Sverige citeras jag, tillsammans med en rad andra aktörer som också menar att reaktionen varit alldeles för svag.

Märkbart är att Gui Minhais dotter Angela Gui under årets bokmässa upptäckte hur flera svenskar som i yttrandefrihetens namn under mässan kampanjade för den fängslade journalisten och förläggaren Dawit Isaak, samtidigt inte hade en aning om vem Gui Minhai är:

Michael Caster, an American human rights advocate and former colleague of Dahlin, wrote in an op-ed on the anniversary of Gui’s disappearance that “Sweden’s unwillingness to push his case as forcefully as we might expect if he was a natural born citizen” has played into China’s goal of “attempting to block his access to international support” by refusing to acknowledge Gui’s Swedish citizenship.

Another critic, Beijing-based Swedish journalist Jojje Olsson, put it forcefully in a January 2016 article: “Sweden’s authorities have so far shown little interest in helping the Swedish citizen Gui Minhai. This may sadly be because Gui is not ethnically Swedish and does not have a Swedish last name.” To support his claims, Olsson pointed to a collection of Twitter comments by journalists criticizing Sweden’s “reluctan[ce] to say anything,” including one by New York Times correspondent Michael Forsythe arguing, “If Gui had blonde hair and blue eyes, ya gotta wonder.”

Sweden’s government rejects these assertions, stating, “Ethnicity or any prior citizenship does not influence how the consular mission is carried out.” But Sweden has emphasized an approach of “quiet diplomacy,” preferring inter- governmental interactions over extensive public expressions of concern, and defining the case primarily as a consular one.

Where Sweden has made public statements, Caster notes, it has often been in response to high-profile developments: The denunciatory statement by Foreign Minister Wallstrom in late January, for example, came after Dahlin’s televised “confession.” Wallstrom addressed both Dahlin and Gui’s cases in her brief statement. A September statement from Wallstrom publicly calling for an end to Gui’s detention came after Gui’s daughter Angela Gui made a public appeal on Swedish television.

This October, Swedish legislator Hans Linde argued, in a legislative inquiry to the foreign minister, that “as the media attention has increased” and as other governmental and inter-governmental bodies have taken up the issue, the Swedish government “needs to change its strategy.” Dahlin himself recently critiqued Sweden’s “quiet diplomacy” approach, concluding in an October 29 interview with Sweden’s SVT News that Sweden could more forcefully advocate for Gui: “How long has it actually been without any response from China on Gui Minhai? Should we wait another year before we start thinking about other activities to support him?”

Speaking with PEN America, Angela Gui shared her views on the insufficiency of the diplomatic route, noting that while such an approach may have originally seemed to offer China a “quiet exit” in her father’s case, it has clearly failed to achieve that purpose. As she explained:

”It’s been clear for months now that if they wanted to find a quiet exit, they would have done so already. And it’s quite clear to me that what they want to do is keep my father for as long as possible, and if the international community stays quiet, it’s just going to be forgotten about and the Chinese will keep him as long as they like.”

Angela Gui also expressed concern that the Swedish media had not done enough to raise awareness among the public that one of their citizens remains in incommunicado detention. At the Gothenburg Book Fair in September, she noted:

”I saw people campaigning at the book fair, activists who were asking people to sign a petition on behalf of Dawit Isaak [a Swedish journalist imprisoned in Eritrea since 2001]. I asked them, What are you doing for the case of Gui Minhai? And they responded, ’Who is that?’ Almost a year since my father was abducted, that’s really a shocking response.”

Förutom Gui Minhai med kollegor så ger rapporten en gedigen bakgrund till relationen Kina-Hongkong, samt hur Kinas växande inflytande över Hongkong har lett till en klar försämring av stadens en gång så välkända yttrande- och pressfrihet.

Exempelvis påpekas att elva av de sexton butiker på Hongkongs flygplats som tidigare sålde politiskt känsliga böcker har stängt, samt att försäljningen av samma litteratur minskat drastiskt i helhet. Anledningen är åtgärder som hot och nya bestämmelser från kinesiska myndigheter.

I rapportens sista del utfärdar PEN America en rad rekommendationer till olika myndigheter och andra aktörer, om hur de bör agera för att visa respekt för yttrande- och pressfrihet och i förlängningen även för mänskliga rättigheter. Följande rekommendationer ges till Sverige:

To the government of Sweden

* Strongly consider more public avenues of diplomacy and engagement in order to obtain the release from incommunicado detention of Swedish citizen Gui. This response may include additional and more forceful public expressions of concern from Sweden’s highest officials, open discussion of Gui’s case by the Riksdag or by other government bodies—with such discussion culminating in official conclusions and recommendations for further government engagement—and consideration of political ramifications in light of China’s continued denial of consular access.

* Commit to additional public statements denouncing the continued lack of consular access to Gui.

* Continue to publicly call for a full and public explanation of the circumstances regarding the disappearance, continuing detention, and apparent coerced confession of Gui.

Rapporten kan läsas i sin helhet här nedan, i större version via Scribd eller PEN Americas hemsida.

Xi Jinping stärker sin ställning med ny titel som ”kärnledare”

Under förra veckan hölls ett av årets största politiska möten i Peking, då hundratals höga tjänstemän från landets alla hörn närvarade vid det så kallade ”sjätte plenumet”. Mötet kan även ses som en förberedelse för den nittonde partikongressen som äger rum nästa höst, där en ny politbyrå med uppgift att leda Kina de kommande fem åren ska utses.

Som jag tidigare skrivit här på InBeijing så existerar många meningsskiljaktigheter inom partitoppen. Många analytiker har främst pekat på en maktkamp mellan president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang.

Li har under sin tid vid posten fråntagits flera ansvarsområden som Kinas premiärministrar traditionellt besuttit, och allt mer hamnat i skuggan av sin mäktiga president. Och mycket pekar nu på att det slutna politiska mötet förra veckan innebar ytterligare framsteg för Xi vad gäller konsolidering av personlig makt.

Efter mötet tilldelades nämligen Xi Jinping titeln ”kärnledare”, ett epitet som inte använts för Kinas ledare på 14 år.

Såväl Mao Zedong som Deng Xiaoping benämndes som ”kärnledare” under sin tid vid makten. Deng gav även president Jiang Zemin samma titel för att landet och partiet skulle sluta upp kring Jiang efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Men inga referenser gjordes någonsin till Jiangs efterträdare Hu Jintao som ”kärnledare”, och inte heller till Xi Jinping förrän nu.

Som vanligt är det svårt att uppskatta betydelsen av denna titel, eller vad som egentligen skedde under förra veckans möte. De flesta bedömare är överens om att epitetet ”kärnledare” ger Xi ökade befogenheter inom en rad områden inklusive ekonomisk politik och utvecklingen i Sydkinesiska havet.

Enligt Reuters är den nya titeln ett tecken på att Xi Jinpings makt nu kan jämföras med den som Mao och Deng en gång besatte:

Since assuming office almost four years ago, Xi has rapidly consolidated power, including heading a group leading economic reform and appointing himself commander-in-chief of the military, though he already controls the armed forces as head of the Central Military Commission.

While emphasizing the importance of collective leadership, a suggestion his power would not be absolute, the party last week named Xi ”core”, putting him on par with past strongmen Mao Zedong, Deng Xiaoping, and Jiang Zemin.

The title marks a significant strengthening of Xi’s position ahead of an important party congress next year, at which a new Standing Committee, the pinnacle of power in China, will be constituted.

Andra bedömare är inte fullt lika övertygade, främst på grund av Kinas politiska system genomgått betydande förändringar sedan Maos dagar. På frågan om huruvida Xi nu är lika mäktig som Mao Zedong eller Deng Xiaoping svarar Chris Buckley på New York Times:

Not by a long shot. Mr. Xi is a formidable leader, but in a different way from those two men.

Mao and Deng established their tremendous personal authority through decades of revolutionary struggle and war. They didn’t need formal titles to exude dominance, and they made some of their fateful decisions — like Mao’s launching of the Cultural Revolution or Deng’s decision to use armed force against protesters in 1989 — outside conventional political channels.

But Mr. Xi’s power is less personal than Mao’s or Deng’s. By the time Mr. Xi rose in the party, Chinese politics had become more settled and tied to procedures, and he has been skilled at creating and remaking rules and institutions to magnify his power.

Titlen ”kärnledare” är alltså ett klart tecken på Xi Jinpings framgångar i en eventuell maktkamp inom partitoppen, och ger honom dessutom bättre möjligheter än tidigare att installera politiska allierade på viktiga positioner inom politbyrån vid nästa års partikongress.