Årets bästa artikel om Kina

”If you read only one article on China all year, make it this one”, skriver China Law Blog om James Fallows långa text för The Atlantic tidigare denna månad, med rubriken ”China’s Great Leap Backward”.

Det må vara en lång artikel, men den sammanfattar med stor precision flera viktiga aspekter angående utvecklingen i Kina och omvärldens relation till den nya supermakten.

Fallows – som bott i Kina under lång tid och skrivit flera böcker om landet – konstaterar att alla åtta amerikanska presidenter sedan Richard Nixon har hanterat relationen med Kina på samma vis. Man har stött landets ekonomiska tillväxt i hopp om att modernisering och välstånd per automatik skulle föra med sig politiska liberaliseringar till Kina.

Tanken var att det fanns mer att frukta av ett fattigt och isolerat Kina, jämfört med ett framgångsrikt och globaliserat. Fallows konstaterar också att denna tes – trots flera kriser på vägen – länge stämde:

For a long period, the assumption held. Despite the ups and downs, the China of 2010 was undeniably richer and freer than the China of 2005, which was richer and freer than the China of 2000, and so on.

Men samtidigt framhåller Fallows att Kina år 2016 är ”mer repressivt och kontrollerat” än Kina för fem eller tio år sedan. Detta är en verklighet som under Xi Jinpings tid vid makten gått upp för journalister, akademiker och analytiker med en sådan tydlighet att den inte längre går att förneka. Fallows listar bevis på denna utveckling genom en rad punkter:

* Communications: Kinas internet har under de senaste åren blivit allt mer kontrollerat och isolerat från omvärlden. Detsamma gäller media, som alltid varit kontrollerat i Kina, men som nu lyder under strängare order än på länge. Fallows ger flera exempel på nya, svepande lagar på området som införts sedan Xi Jinping blev president 2013.

* Repression of civil society: Under de senaste fem åren har förtrycket mot civilsamhället ökat betydligt, skriver Fallows. Såväl kyrkor som fackföreningar och NGO:s tvingas med allt hårdare medel att rätta in sig i ledet med hot om fängelse eller värre. Enligt författare som Fallows talar med tyder utvecklingen på hur Kina, mot förmodan, ”rör sig tillbaka mot sina maoistiska rötter”.

* Extraterritoriality: Kina gör nu mer än någonsin tidigare för att sprida förtrycket utanför sina egna gränser. kidnappningen av svenska förläggaren Gui Minhai är ett exempel, och Fallows nämner även hur Norge utsattes för påtryckningar efter att Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. Vidare nämns även hur Kina börjat arrestera eller förfölja familjemedlemmar till kineser som utvandrat, samt att man i allt större utsträckning kräver censur eller andra eftergifter av utländska företag och organisationer.

* Failed reform: Här pekar Fallows på att Xi Jinpings omtalade kampanj mot korruption främst verkar syfta på att rensa ut politiska rivaler. Ekonomisk reform av annan art har samtidigt uteblivit, då det stora statliga företagens makt stärkts på många vis. Även politiskt har klockan vridits bakåt. Flera experter som Fallows talat med menar att Kina inte upplevt en så omfattande politisk repression sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

* Anti-foreignism: Genom såväl utbildning i skolorna som via propagandaposters på gatan har kineserna de senaste åren fått lära sig att se på utlänningar med ökad misstänksamhet. Trenden har också lett till att inhemska företag prioriterats framför utländska inte bara av ren protektionism, utan även med öppet nationalistiska argument.

* The military: Kinas militär har under de senaste åren även varit mer aggressiv än någonsin vad gäller territoriella krav i Sydkinesiska havet. Detta innefattar byggnation av konstgjorda öar och landningsbanor, samt att öppen förkasta beslut i internationella domstolar som Haagtribunalen.

Givet denna utveckling menar Fallows att det krävs en ändring i hanteringen av relationerna med Kina. Detta måste samtidigt ske utan att riskera öppen konfrontation eller helt klippa banden med landet:

The United States will be less fully able to realize its national potential if it can no longer deal with China. But the terms of engagement may need to be changed.

“I personally, and many people who have spent their lives trying to understand China, felt worried about what seemed to be significant changes in its internal and external behavior, and uncertain about how the U.S. should respond,” Susan Shirk, the head of the China policy center at UC San Diego, told me recently.

Relationen med Kina måste istället hanteras på ett rationellt vis. Det handlar om att ”välja rätt strider” och därmed försöka påverka de kinesiska myndigheterna att ta beslut som är alla parter till gagn. Detta kan endast ske genom att bestämt stå upp för demokratiska principer och tydligt påpeka när Kina agerar på ett repressivt vis.

Jag har flera gånger varit inne på samma spår som Fallows. För ett par veckor sedan skrev jag artikeln ”Kina blir INTE mer öppet av handel” för Finansliv. Där citerar jag bland annat en artikel i New York Times av författaren James Mann, som länge förutsett denna utveckling:

Indeed, over the past two years the Chinese government has been moving in new ways against people and institutions that might, even indirectly, provide support for independent political activity. It has tightened the rules for nongovernmental organizations. More recently, it has been arresting Chinese lawyers. It has also been staging televised confessions, a practice reminiscent of Stalin’s show trials.

Why is it that trade and investment have led to a Chinese regime that represses dissent more than it did five, 10 or 20 years ago? The answer, put simply, is that the regime thinks it needs to do so, can do so and has fewer outside constraints inhibiting it from doing so.

Det duger alltså inte längre att övertyga sig själv om att politiska liberaliseringar ska komma till Kina på köpet med handel och ekonomisk tillväxt. Myndigheter och företag som handlar med Kina utifrån kortsiktig vinst måste ställa sig frågan om det verkligen är klokt.

Enligt Mann är det viktigt att den demokratiska världen går samman och markerar mot den värsta repressionen. Detta borde ske i privata möten såväl som officiella uttalanden.

Mann frågar sig också varför kinesiska tjänstemän fortfarande tillåts att föra ut tillgångar eller sätta sina barn i västerländska toppskolor, samtidigt som Kina låser in advokater och förbjuder många västerlänningar att åka till Kina av politiska skäl.

Att markera mot enskilda tjänstemän vore en potentiell väg att gå. Men hur kommer det sig att USA – och inte Sverige – överväger politiska repressalier mot kinesiska tjänstemän, på grund av att Kina kidnappat en svensk förläggare som hållits i fångenskap i ett år nu?

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera