december 2016

Årskrönika: Populäraste artiklarna om Kina 2016

Ännu ett år går mot sitt slut. 2016 har varit särskilt händelserikt såväl nyhetsmässigt som för mig personligen och yrkesmässigt.

Som de flesta av er läsare redan vet så var 2016 inte bara året då jag publicerade ”Det nya Kina”, min tredje och hittills mest ambitiösa bok. Det var även året då jag blev svartlistad från Kina och tvingades flytta till Taiwan för att fortsätta mitt skrivande på plats i Asien.

Nyhetsmässigt dominerades året av Gui Minhai och Peter Dahlin; de två kidnappade svenskar som tvingades ”erkänna” en rad påhittade brott på statlig kinesisk tv. Under årets gång bevakade jag deras öden noga, både genom artiklar både här på InBeijing och i en rad olika svenska medier.

Min ambition var att bli den bästa svenska nyhetskällan om Gui och Dahlin. Det verkade lyckas hyfsat med tanke på årets tre mest lästa artiklar här på InBeijing – samt sex av de tio mest lästa – handlade just om de kidnappade svenskarna.

Sammantaget hade InBeijing under 2016 drygt 160 000 sidvisningar, vilket innebär nästan 450 visningar per dag. Om du som läsare tycker att mina artiklar om Kina är värda någonting, vänligen överväg att donera en mindre summa via Swish (0730705573) eller via Patreon.

Patreon har jag i dagsläget endast sex donatorer som varje månad bidrar med några dollar vardera. Om antalet donatorer ökar, så kan jag lägga mer tid på att utöka min fristående och kostnadsfria rapportering om Kina på InBeijing, i en tid då det verkligen behövs!

Håll tills dess tillgodo med listan nedan över fjolårets tio mest lästa artiklar på InBeijing!

1)Sverige blir ett skämt efter ännu en kidnappning i Hongkong” – Denna artikel visar på flera utländska journalisters reaktion mot det till synes svenska ointresset gällande kidnappningen av förläggaren Gui Minhai. Många frågar sig, i förlöjligande ordalag, varför myndigheter och media i Sverige är så långsamma med att uppmärksamma vad som skett och varför det sker i så pass försiktiga ordalag. Är den humanitära stormakten Sverige rädd för att stöta sig med Kina? (Svar: Ja.)

2)Otroligt: Även Peter Dahlin tvingas ”erkänna” på kinesisk tv” – Efter att Gui Minhai just framträtt på statlig kinesisk tv, var det Peter Dahlins tur att ”erkänna” hur arbetet med hans NGO hotat Kinas nationella säkerhet och sårat det kinesiska folkets känslor. På grund av svensk medias undermåliga rapportering så blev denna artikel årets mest delade på InBeijing, med 533 delningar bara på Facebook. Innehåller även kritik från flera håll om svenska myndigheters agerande i frågan, särskilt som Dahlin redan suttit frihetsberövad i två veckor.

3)Svensk förläggare tvingas gråtande ”erkänna” brott på kinesisk tv” – En artikel om Gui Minhais första framtvingade erkännande på kinesisk tv, som alltså skedde just innan Dahlins. Gui sade här bland annat erkänna hur han lämnat in sig själv för att sona en bilolycka som sades ha ägt rum för tio år sedan. Även kopplingar till det ökade antalet framtvingade erkännanden på kinesisk tv, samt hur svensk media rapporterar felaktigt och svenska myndigheter vägrar kommentera vad som skett.

4)Uppmärksammad rasistisk tv-reklam på kinesisk tv och bio” – En typisk clickbait letar sig upptill fjärde plats, nämligen en reklamfilm som visar hur en svart man blir till en skinande vit asiat efter att en tjej tryckt ner honom i en tvättmaskin och kört en omgång med ett visst tvättmedel. Det kanske inte hör till årets största nyhetshändelser, men filmen – som visades på tv och i biosalonger – ger ändå en fingervisning om hur långt man (inte) kommit med arbetet mot rasism i Kina. Vidare var reklamfilmen nästan rakt av kopierad från italiensk tv; även musiken var densamma!

5)Då Sveriges radio tog Kinas sida mot anhållen svensk” – Just efter att Peter Dahlin tvingats erkänna på kinesisk tv, sände Sveriges radio ett märkligt inslag där man i stort sett citerade statlig kinesisk media. Man talar om en ”bekännelse” i ett ”välgjort” inslag, med bevis som läggs fram från Kinas håll. Erkännandet återges okritiskt utan att ifrågasättas. Ett par läsare hörde av sig innan jag skrev artikeln, och efter publicering hörde faktiskt även den ansvariga reportern på Sveriges radio av sig via mail och bad om ursäkt för att inslaget varit oklart samt lovade bättring(!)

6)Försvarsmakten hjälper svenskt företag att sälja drönare till Kina” – En nyhet som jag personligen tycker det är väldigt lustigt att den inte fick större genomslag i Sverige. Det svenska företaget Cybaero skrev redan 2014 ett avtal med en kinesisk kund värt 800 miljoner kronor, för att leverera 70 obemannade helikoptrar. Dessa drönare visades upp för den kinesiska kunden med hjälp av Försvarsmaktens korvetter, och särskilda lagar stiftades för att Cybaeros försäljning skulle möjliggöras. Återigen säljer Sverige alltså militär teknologi till Kina, som med största sannolikhet kommer användas för övervakning eller i Sydkinesiska havet, och även riskerar att masskopieras.

7)Kina köper helsida i SvD för att förmedla sin syn på Sydkinesiska havet” – Jag har tidigare flera gånger här på InBeijing skrivit om hur Kina köper upp utländska medier, eller utrymme i utländska tidningar, för att sprida sin världsbild till andra länder. I somras skedde det även i Sverige, då den kinesiska ambassaden betalade Sveriges Dagblad för att publicera en helsida med ”sanningen om Sydkinesiska havet”. Där framförde den kinesiska ambassadören falska historiska argument helt oemotsagt för att försvara Kinas territoriella anspråk. Lyckligtvis var det inte bara jag, utan även flera branschtidningar, som kritiserade SvD efteråt.

8)Mer information om anhållen svensk NGO-ordförande i Kina” – Ytterligare en artikel som rör de kidnappade svenskarna, här i form av information om Peter Dahlin och hans kidnappning, just innan Dahlins framträdande på statlig kinesisk tv. Och när Dahlin satt kidnappad sade det kinesiska utrikesministeriets talman dessutom att han ”inte kände till” fallet, samtidigt som svenska utrikesdepartementet valde att hålla tyst i frågan. Det fick bland annat New York Times att kritisera Sveriges ”tysta diplomati”.

9)Judar ny måltavla i Kina” – En liten överraskning på listan, då mina inlägg om förtryck mot islam och kristendom i Kina inte brukar generera särskilt många sidvisningar. Men denna artikel om hur de kinesiska myndigheterna börjat förtrycka landets minimala judiska församling i landets centrala delar fick långt fler läsare och delades dessutom närmare 200 gånger på sociala medier. Förtrycket handlar om rivna monument och restriktioner på religiösa aktiviteter som länge tillåtits pågå, särskilt då de judiska tronföljarna i Kina är kända för att vara introverta och inte predika sin religon ens utanför hemmet.

10)Tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina” – Då man blir utkastad från Kina räknar myndigheterna där med att man ska hålla tyst, kanske av rädsla för att aldrig få komma tillbaka igen eller att utsättas för ytterligare förföljelse. Jag bestämde mig dock tidigt för att inte göra som myndigheterna vill, utan istället vara öppen med vad som skett. Har sedan dess berättat om min svartlistning för flera svenska medier, och kommer nästa år även tala med internationella medier om detta. Inlägget här innehåller ett utdrag från tidningen Journalisten, samt en dispyt jag hade med en tidigare anställd på Sveriges ambassad angående lagar och regler i Kina.

Se även tre ”bubblare” nedan. Dessa inlägg har fått ett stort antal träffar den senaste månaden, men ännu inte hunnit upp i samma totalantal som ovanstående artiklar eftersom de publicerades först i december månad:

Kritisk recension av min bok i Axess” – Docent Ingemar Ottosson skriver en för mig helt obegriplig recension av min nya bok i magasinet Axess. I denna artikel svarar jag på hans kritik.

Se mig på Uppdrag granskning om Kina i kväll” – En ”uppladdning” inför min medverkan i Uppdrag granskning tidigare denna månad, där jag talade om faktumet att Sverige inte törs stå upp emot Kina då det gäller mänskliga rättigheter.

Arresteringar efter nya protester mot smog i Kina” – Under december sveptes stora delar av Kina in i livsfarligt smog, och då protester mot luftföroreningar började ta form i staden Chengdu slog myndigheter till snabbt genom att spärra av stadens centrala delar och arrestera demonstranter med munskydd.

Norge ger efter för Kinas ”förödmjukande” krav

Tidigare denna månad medverkade jag i Uppdrag granskning, vars huvudtema var västerländska demokratiers rädsla att stöta sig med Kina av rädsla för ekonomiska repressalier.

Särskilt fokus i programmet låg på Norge, som inte haft normala relationer med Kina sedan den kinesiska aktivisten Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010.

Trots att den norska nobelkommittén är politiskt självständig så fick Norges regering bära hundhuvudet för utmärkelsen, och straffades av Kina genom ett uppskjutet frihandelsavtal och skrotade diplomatiska kontakter.

Men förra veckan åkte Norges utrikesminister Børge Brende på en plötslig resa till Peking, där han offentliggjorde att de båda länderna nu upprättat normala diplomatiska relationer igen. I samband med händelsen utfärdades också en gemensam skrivelse på knappt två sidor, som bland stipulerade att:

”The Norwegian government reiterates its commitment to the one-China policy, fully respects China’s sovereignty and territorial integrity, attaches high importance to China’s core interests and major concerns, will not support actions that undermine them, and will do its best to avoid any future damage to the bilateral relations,” the statement said.

Dokumentet framhåller även hur Norge ”fullständigt respekterar Kinas utvecklingsmetoder och samhällssystem, och lovprisar landets historiska och oöverträffade utveckling”. Där stod vidare att norrmännen är ”fullt medvetna över Kinas position och oro” angående Nobels fredspris.

Varför denna till synes fullständiga underkastelse från de norska myndigheterna? Norges statsminister Erna Solberg sade förra veckan att bristen på diplomatiska relationer med Kina försvårat Norges situation internationellt.

Kina spelar ju som bekant en stor roll i de flesta internationella organisationer och förhandlingar i dag, och har ofta använt sin makt för att marginalisera det norska inflytandet. Men framför allt handlar det givetvis om ekonomiska och handelsmässiga incitament, vilket jag under förra veckan också skrev närmare om för Finansliv.

De norska inkomsterna från turism kommer sannolikt att öka, och försäljningen av lax till Kina kan enligt Norwegian Seafood Council komma att dubblas 20 gånger.

Men, som jag utvecklade i min text för Finansliv, så får norska regeringen också kritik för sin undergivenhet:

Men till vilket pris och med vilka metoder har Norge lyckats upprätta normala diplomatiska förbindelser med Kina igen? Enligt utrikesminister Brende handlar det om ett resultat av långa diplomatiska samtal och hårt arbete för att ”återupprätta förtroendet” mellan de båda länderna. Även den gemensamma skrivelsen talar om ”otaliga och grundliga samtal” under de senaste åren.

Men samtidigt som politiker, laxodlare och resebolag gläds över beslutet så uttrycker andra aktörer oro och skam över de eftergifter som Kina tvingat Norge till. Stein Ringen, professor i statsvetenskap vid Oxford University som är aktuell med boken ”The Perfect Dictatorship” kallar det hela för ”rätt och slätt förödmjukande”.

I den gemensamma skrivelse som utfärdades har Kina även lyckats få in att Norge respekterar den ”One China Policy” som Donald Trump tidigare denna månad ifrågasatte, samt ”Kinas territoriella integritet”, vilket Ringen påpekar även innefattar regimens krav i det Sydkinesiska havet som Haagtribunalen tidigare i år ogiltigförklarade.

Ringen menar att de norska politikerna har ”böjt sig i väldigt hög grad för att acceptera Kinas krav”, eftersom avtalet mellan länderna sannolikt innebär att Norge inte på något vis kommer pressa Kinas vad gäller mänskliga rättigheter.

William Nygaard, ordförande för norska PEN, stämmer in i kritiken och påpekar mycket riktigt att den två sidor långa skrivelsen inte innehåller ett enda ord om mänskliga rättigheter.

Och John Peder Egenaes, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, finner detta särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken har mänskliga rättigheter som en officiellt uttalad prioritet.

Vad sedan gäller Ringens uttalande om ”förödmjukande” omständigheter, så fortsatte Kina att i sedvanlig stil läxa upp den nation som man lyckats bringa till underkastelse.

Utrikesminister Wang Yi sade efter just efter händelsen att Norge ”endast efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina” förstått hur de bilaterala relationerna kan förbättras.

Vidare skrev den statliga tidningen Global Times förra veckan att Norge nu betalat sitt pris, och tillade bemästrande: ”Norway has a population of merely 4 million, but it tried to teach China, a country with 1.4 billion people a lesson in 2010. It was a ridiculous story.”

Kina plågat av extrema luftföroreningar

Under den senaste veckan har framför allt norra Kina varit insvept i ett moln av livsfarligt smog. Skolor har tvingats stänga, hundratals flygavgångar ställts in och bilar tagits av vägen i flera städer av säkerhetsskäl på grund av dålig sikt.

Vidare har otaliga patienter, såväl vuxna som småbarn, uppsökt sjukhus efter andningssvårigheter. Bland annat Time Magazine summerade i veckan tillståndet:

Beijing and much of industrial northern China are in the midst of a “red alert,” the highest level in China’s four-tiered pollution warning system. The red alert affected 460 million people, according to Greenpeace East Asia, which calculated that about 200 million people were living in areas that had experienced levels of air pollution more than 10 times above the guideline set by the World Health Organization.

Världshälsoorganisationen rekommenderar att snittvärdet av skadliga partiklar vid namn PM 2,5 under ett dygn inte bör överstiga 25. Som en jämförelse är Stockholms mål att hålla denna partikelhalt under 12,5.

Enligt Greenpeace befann sig alltså 200 miljoner människor i en nivå på över 250, och enligt Shanghai Daily uppmättes nivåerna till över 500 i ”flera städer” i norra Kina vid veckans början.

500 är en nivå som Världshälsoorganisationen associerar med hjärnskador, nervskador och hjärtattacker. Värst var det i staden Shijiazhuang just utanför Peking, där mätaren för skadliga partiklar översteg 1 000(!)

Det innebär alltså att invånarna i Shijiazhuang under den senaste veckan andats luft vars skadliga partiklar varit upp till 100 gånger högre än Stockholms målsättning.

Siffror och statistik i all ära, men bara bilder kan ge en rättvis uppfattning av hur illa smog av detta slag ser ut i verkligheten. Här är ett smakprov av bilder som delats av media och internetanvändare i Kina under den senaste veckan:

Särskilt den sista bilden väckte stor uppståndelse på internet. Den är från en skola i provinsen Henan, där eleverna tvingades skriva ett prov utomhus i såväl kyla som skadliga nivåer av luftföroreningar. Skolans rektor ska ha sparkats efter uppståndelsen.

Myndigheterna gör dock mycket för att tona mer problemet snarare än att bekämpa smogen. För två veckor sedan diskuterade Pekings lagstiftande församling möjligheten att klassificera luftföroreningar som en ”meteorologisk katastrof”, vilket enligt Financial Times främst skulle hjälpa de industrier som förorenar luften att undvika sitt ansvar.

Financial Times citerar även kinesiska internetanvändare som påpekar att inte tillräcklig press sätts på myndigheterna för att komma till rätta med problemet. Att uttala sig negativt om smogen är nämligen fortfarande förenat med stor fara för såväl organisationer som enskilda individer.

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om hur polis i staden Chengdu spärrade av stadens centrala delar och anhöll dussintals personer som protesterade mot den skitiga luften. Flera personer anhölls dessutom blott för att ha burit ansiktsmask i det område där protesterna ägde rum.

Kinas relation med Sao Tome och Principe

Den lilla västafrikanska önationen Sao Tome och Principe meddelande sent i går att man skrotar sin diplomatiska relation med Taiwan, och istället rör sig närmare ledarna i Peking genom att erkänna fastlandskina som ”det riktiga Kina”.

Efter beskedet är det nu bara 21 länder i hela världen som har normala diplomatiska kontakter med Taiwan, varav merparten är små nationer i Oceanien eller Latinamerika och Karibien.

Detta eftersom Kina inte tillåter någon nation att ha diplomatiska relationer med Peking, om de samtidigt erkänner Taiwan som land. Givet Kinas ekonomiska storlek har alla länder i G20 valt att följa de kinesiska ledarnas krav, vilket bidragit till Taiwans isolering internationellt.

Förutom att vara uteslutna från flera viktiga handelsavtal, så tillåts Taiwan inte heller att vara medlem i viktiga globala organisationer som Förenta nationerna eller Världshälsoorganisationen.

Pekings tillvägagångssätt kallas ”One China Policy”, och det var denna utrikespolitiska kinesiska grundbult som Donald Trump ifrågasatte tidigare denna månad, med skarp kritik från Kina som följd.

Samtidigt försöker Kina minimera antalet länder som erkänner Taiwan, i en övertalningskampanj som ofta sker med ekonomiska medel. Hur detta går till kunde tydligt ses i exemplet med Sao Tome och Principe.

Enligt uppgifter från Taiwans utrikesministerium hade Sao Tome och Principe begärt motsvarande närmare två miljarder kronor från Taiwan just innan de diplomatiska relationerna avbröts. Det är en icke obetydligt summa, särskilt med tanke på att landet är Afrikas minsta med blott 150 000 invånare.

Landet menade att pengarna behövdes för att ”täppa till ett finansiellt hål”. Och när inte Taiwan ville casha upp så tvekade inte Kina inför att köpa den afrikanska önationens lojalitet. Enligt en källa inom kinesiska utrikesministeriet så bad Sao Tome och Principe om ”bistånd” i samma storlek från Kinas håll.

Taiwans myndigheter beklagar Sao Tome och Principes beslut, men understryker samtidigt att man inte ägnar sig åt ”checkboks-diplomati”. Man sade också att Kinas uppköp av Sao Tome och Principes diplomatiska erkännande ”knappast kommer bidra till förbättrade relationer” mellan Kina och Taiwan.

Hur klokt är det egentligen att köpa sig till relationer med små korrupta nationer på andra sidan jorden för miljardbelopp? Taiwans myndigheter anser i alla fall att dessa pengar gör bättre nytta i Taiwan, kanske inom välfärdssystemet eller sjukvården?

Givet att det fortfarande finns 200 miljoner kineser som lever under fattigdomsgränsen så råder det knappast heller brist på ”finansiella hål” i Kina att slussa in pengarna i. Eller varför inte satsa dessa miljarder på att ta itu med landets luftföroreningar, då 460 miljoner kineser under den senaste veckan tvingats leva under en tjock filt av livsfarligt smog?!

Publicerat: Kina köper mer utländska tillgångar än USA

I senaste numret av Affärsvärlden finns en lång artikel av mig om kinesiska investeringar i utlandet. Det är nämligen så att företag från Kina under årets gång – för första gången någonsin – förvärvat utländska tillgångar till ett högre värde än amerikanska företag.

Under lång tid har begreppet ”Kina köper upp hela världen” använts slarvigt på flera håll. Men det är alltså först i år som Kina stått för mest utlandsinvesteringar i världen. Fram till november i år hade kinesiska företag förvärvat utländska tillgångar till ett värde av 230 miljarder dollar, vilket är en ökning med 185 procent från fjolåret.

I och med en kursändring i Kinas ekonomi har investeringarna även ändrat skepnad under de senaste åren:

År 2013 bestod hälften av alla kinesiska utlandsförvärv av energi och råvaror i Australien, Afrika, Latinamerika och andra länder i Asien. Men intresset för europeiska och nordamerikanska företag har vuxit sig allt större. Bland de största kinesiska utlandsförvärven hittills i år finns en finsk utvecklare av mjukvaror och ett schweiziskt kemiföretag, vars know-how ska användas för att säkra Kinas matproduktion.

Investeringarna i sektorer som ”internet och programvaror”, ”hälsovård” och ”underhållning” har mångdubblats sedan 2013.

Vidare är det inte heller statlig jätteföretag som står för lejonparten av tillväxten i investeringarna, utan små och mellanstora ofta privata företag. Detta eftersom det på senare år underlättats för privatsektorn att föra ut pengar ur landet i syfte att investera, då Kinas myndigheter ser detta som en metod att öka det tekniska kunnandet i landet.

Privata företag är i sin tur ivriga att nå den globala marknaden, då Kinas ekonomiska tillväxt avtar och det inte längre finns lika många attraktiva investeringsmöjligheter inom landets gränser.

Dock kan investeringstakten komma att minska, då såväl kinesiska som utländska myndigheter verkar se stora problem med den växande trenden. En kortversion av min feature finns att läsa via Affärsvärldens hemsida; artikeln i sin helhet ligger bakom betalvägg.

I september skrev jag ytterligare en lång artikel för samma tidning, då om faktumet att Kinas skuldnivå nu börjar närma sig 300 procent av BNP. En farlig nivå som ingen land har nått upp till utan allvarliga efterverkningar. Även denna artikel kan läsas i kortversion via Affärsvärldens hemsida.

Publicerat: Facebook hjälper Kina med censur

I kulturdelen i dagens Expressen finns en artikel av mig angående Facebooks extrema försök att ta sig in på den kinesiska marknaden. Anledningen är en debatt som förts av bland annat Jonas Gardell och Alice Bah Kuhnke i samma tidning, om hur man ska hantera falska nyheter och påhittad information som sprids via detta världens största sociala nätverk.

Som vanligt då yttrandefrihet debatteras i Sverige så lyfts sällan blicken från Europa. Exempelvis skrev Gardell ett ”öppet brev” till Facebooks vd Mark Zuckerberg, bland annat med uppmaningar om att anställa en ”ansvarig utgivare” som i varje land kan ställas till svars för vad som skrivs på plattformen.

Det är kanske en bra tanke – men verkligheten är att Facebook inte bryr sig särskilt mycket om vare sig yttrandefrihet, moral eller öppna brev med relation till dessa ämnen. Det är företagets agerande i Kina ett solklart bevis på.

För bara några veckor sedan uppdagades det att Facebook just har satt några av sina skarpaste ingenjörer på att utveckla en mjukvara för censur, som man sedan planerar överlämna till Kinas myndigheter i utbyte mot tillgång till den kinesiska marknaden. Mjukvaran ger inte bara möjlighet att kontrollera innehållet, utan kan även användas för att katalogisera privatpersoners politiska åsikter.

Detta är bara ett steg i ledet i Facebooks försök att ta sig in i Kina genom att tillmötesgå och fjäska för landets ledare. Zuckerbergs har bland annat hyllat den kinesiska presidenten Xi Jinpings bok, samt bett presidenten att namnge hans nyfödda barn(!)

Kontentan är: Om Facebook är redo att gå över lik för att etablera sig i Kina, så kommer företaget knappast arbeta särskilt hårt för att ta itu med ”kränkande innehåll” i Sverige. Beteendet i Kina visar att vinstsiffror och antalet användare är långt viktigare för Zuckerberg än moraliska aspekter som har att göra med sanning eller personlig integritet.

Läs min artikel här nedan via Scirbd, eller i sin helhet på Expressens hemsida.

Kritisk recension av min bok i Axess

Den senaste av en dryg handfull recensioner av min bok ”Det nya Kina” finns att läsa i senaste numret av magasinet Axess. Den är skriven av Ingemar Ottosson, docent i Historia vid Lunds universitet, och är den i särklass mest negativa recensionen hittills.

Som författare skulle man väl kanske försöka glömma och framför allt gömma en så pass kritisk recension – ja, närmast en sågning – som Ottosson gör av min bok. Men själv är jag av uppfattningen att såväl positiva som negativa åsikter och kommentarer bör uppmärksammas.

Dessutom vill jag bemöta delar av Ottossons kritik som jag stundtals finner något märklig. Hela recensionen kan läsas i PDF nedan, men jag tänkte även saxa och kommentera några stycken:

Långt ifrån att presentera okända fakta eller resonemang upprepar den [boken] i stort sett de reportage som nästan dagligen möter oss i medierna. Råder det okunskap i Sverige om Kinas miljöproblem eller Xi Jinpings hårda linje när det gäller mänskliga rättigheter? Knappast.

Jo, det råder faktiskt stor okunskap om detta i Sverige. De flesta svenskar vet inte ens vem Xi Jinping är!

Kritiken om brist på okända fakta blir särskilt märklig eftersom Ottosson tidigare i recensionen skriver: ”Boken inleder mycket sympatiskt med att understryka behovet av mer information om Kina i Sverige. Jojje Olsson visar att varken statsråd eller vanliga medborgare tycks kunna elementära fakta om kinesisk historia och geografi”.

Han skriver även att vi ”på flera sett lever med en passerad världsbild”. Först understryks alltså okunskapen om Kina, och sedan kritiseras innehållet för att vara av den sort som ”dagligen möter oss i medierna”(!)

I egenskap av docent torde Ottosson förvisso redan känna till Xi Jinpings hårda linje. Men boken är inte skriven för docenter; den gör heller inte anspråk på att presentera okända fakta. I förordet står: ”ambitionen med denna bok är att visa hur dagens Kina är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av”.

Och, kan man tillägga, Olssons bok är redan skriven. I ”Den kinesiska drömmen” från 2015 presenterar förre ambassadören Börje Ljunggren dagens Kina, betydligt mer heltäckande, faktarikt och analytiskt än vad detta verk förmår.

Ja det vore ju konstigt annars. Ljunggrens bok är nämligen 700 sidor lång, medan min är på 300 sidor. Det är svårt att vara särskilt heltäckande då. Som jag tidigare nämnt hade jag gärna skrivit en längre bok, men kom i samråd med mitt förlag fram till att istället skriva två böcker. (Mer om det nedan.)

Katalogen över utmaningar är välkänd: korruption, miljöförstöring, separatism
i ytterregionerna och växande kinesisk nationalism. Den mest centrala punkten är enpartistaten och dess intolerans mot avvikande politiska åsikter. De flesta av frågorna har i någon form existerat under hela författarens livstid. I boken låter det nästan som om de dykt upp de allra senaste åren.

Visst har frågorna i någon form existerat under lång tid, vilket även framkommer i boken. Men återigen så är bokens syfte att visa hur många av dessa problem eskalerat sedan Xi Jinping kom till makten. Detta är bokens tydliga röda tråd som jag är mycket överraskad över att Ottosson tycks ha missat.

Särskilt märklig är denna miss i och med att det i förordet står: ”Vissa av problemen – som korruption eller relationen till Taiwan – är historiska. Andra ’problem’ – som internet eller politisk aktivism – är nya företeelser som utgör ett ännu större hot mot kommunistpartiets maktmonopol. Gemensamt för alla dessa motsättningar är att de under Xi Jinping ställts på sin spets.”

Kan det bli tydligare än så?

Nästan allt han hänvisar till är skrivet av västerlänningar (och han citerar även ett par engelskspråkiga Hongkongkineser). Detta reser frågor om urval och källkritik.

(…)

Varför har författaren inte använt något material på kinesiska, det språk som används i landet han skriver om? Det nämns i alla fall inte i hans litteraturförteckning.

I litteraturförteckningen nämns tio faktaböcker, som främst syftar till att de ge den nyfikna läsaren rekommendationer på ytterligare lektyr. Men i ”källor” nämns också några dussin nyhetskällor, av vilka en dryg handfull är på kinesiska inklusive Xinhua, China Daily, Caixin, Ming Pao och Taipei Times.

Det är således felaktigt att jag inte använt något material på kinesiska. Statliga kinesiska medier är citerade i nästan varje kapitel, vid sidan av femårsplaner och flera andra rapporter från landets myndigheter.

Och att ingen av de tio böckerna som rekommenderas i litteraturförteckningen är på kinesiska beror just på källkritik. Som docent borde Ottosson veta att det under de senaste åren inte publicerats särskilt många kritiska faktaböcker om Kina i Kina, på grund av det allt tuffare klimatet för yttrande- och pressfrihet.

Här kommer vi in på en av bokens verkligt svaga sidor. Den är utgiven av Historiska Media men utmärker sig genom en nästan total avsaknad av historiskt perspektiv. Nog hade det varit intressant att veta att Kina är enpartistat sedan 1928 (och innan styrt av kejsare och krigsherrar).

Bokens titel är ”Det nya Kina” av en anledning; texten handlar om hur Kina utvecklats under de senaste åren. Jag förstår därmed inte kritiken gällande brist på historiskt perspektiv. (Särskilt inte med förlagets namn som argument!)

Det vore ungefär som att kritisera en bok om Kinas sista kejsardynasti för att den inte innehåller någon information om det moderna Kina. Återigen, det står ju i förordet att boken ämnar ge en kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring det moderna Kinas problem.

Vill man läsa om Kinas historia finns det säkert andra verk att köpa, exempelvis min kommande bok. Tanken var nämligen från början att skriva en bok som förenade Kinas moderna historia med landets nutida problem. Men i samråd med förlaget kom jag fram till att en sådan bok hade blivit på tok för lång; minst lika lång som Ljunggrens tegelsten på 700 sidor som tyvärr skrämmer bort många läsare som inte råkar vara docenter.

Så istället jobbar jag även nu på en bok som specifikt handlar om Kinas moderna historia, och med fördel läses tillsammans med ”Det nya Kina”.

Vidare finns också historiska perspektiv i ”Det nya Kina” där dessa är som allra nödvändigast. I kapitlen om Tibet, Xinjiang eller konflikten i Sydkinesiska havet ges korta men nödvändiga historiska bakgrunder. Jag önskar jag hade haft plats för fler. Men bokens fokus ligger alltså främst på de senaste årens händelseutveckling, vilket tydligt framgår i förordet.

Istället för att ägna all kraft åt välbekanta problem borde boken kanske hellre diskutera det verkligt angelägna spörsmålet: Varför följer inte konsumtionssamhället Kina det västerländska schemat? Varför sker ingen demokratisering eller övergång till åsiktspluralism?

Till att börja med så är problemen i boken inte alls ”välbekanta” för bokens målgrupp. Kanske är de välbekanta för en docent; men boken är ämnad för gemene man med intresse för och nyfikenhet av Kina. Jag tror det är väldigt få läsare slår ihop boken med det främsta intrycket att hen ”redan var bekant” med vad som stod i den.

Vidare är bokens uppgift heller inte att ”diskutera det verkligt angelägna spörsmålet”. Det finns det redan böcker som gör. Ambitionen med ”Det nya Kina” är inte att diskutera konsumtionssamhälle eller eventuell övergång till åsiktspluralism. Förhoppningarna är att läsaren själv ska kunna tänka kring dessa frågor efter att ha tagit del av innehållet.

Jag vill inte tjata genom att citera förordet, men där finns syftet med boken tydligt formulerat. Att ”ge en kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring tio av de största nutida problemen” samt att ”visa hur dagens Kina är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av”.

Att göra detta på 300 sidor är redan svårt nog utan att ge utrymme för svävande monologer eller meningslösa spådomar om framtiden.

Mänskliga rättigheter är i själva verket ett ganska mångtydigt begrepp. I Folkrepubliken uppfattas det ofta som en medborgerlig rätt till arbete och ett gott materiellt liv. Jojje Olssons verk tycks enkelt förutsätta att de flesta kineser aspirerar på politisk frihet och pluralism.

”Mänskliga rättigheter” är inte alls ett särskilt mångtydigt begrepp. De finns tydligt formulerade i FN:s stadgar, och på regeringens hemsida för mänskliga rättigheter står följande att läsa: ”De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Att Ottosson sedan väljer den kinesiska regimens formulering av mänskliga rättigheter som något mångtydigt och materiellt, ja det får stå för honom.

Han har givetvis rätt i att många kineser har det bra nu jämfört med 40 år sedan; men exempel som Sydkorea och Taiwan ger vid handen att det går att utveckla ekonomin samtidigt som man även utvecklar demokrati och mänskliga rättigheter. Men det är en helt annan diskussion.

Ingenstans i boken förutsätter jag heller att de ”flesta kineser aspirera på politisk frihet och pluralism”. Tvärtom så problematiserar jag ju faktumet att de som uppskattar personlig frihet tenderar att rösta med fötterna genom att lämna landet om möjlighet ges. Det är svårt att bemöta kritik som inte stämmer.

Vill avslutningsvis framhålla att jag naturligtvis respekterar Ottossons uppfattning om att min bok är fylld med tillkortakommanden. Han har läst många böcker om Kina och har givetvis mycket kött på benen då det gäller att avfärda mitt verk som överflödigt eller bristfälligt. Vidare så är en personlig åsikt om en bok aldrig fel.

Men samtidigt måste jag ifrågasätta perspektivet från vilket han recenserar ”Det nya Kina”. Det är en bok om den politiska utvecklingen i det moderna Kina, med en nyfiken allmänhet som målgrupp.

Att då ge kritik för att boken handlar om ”välbekanta problem” och saknar ”historiskt perspektiv” visar att Ottosson recenserat boken utan att först ta av sig sina forskarglasögon. Boken är ju inte menad för honom, utan för en bredare krets av läsare.

Exempelvis har min bok nyligen blivit kurslitteratur för gymnasieeleverna vid Stagneliusskolan i Kalmar. Det hade varit omöjligt om boken varit 700 sidor lång, eller om problem som är ”välbekanta” för docenter inte tas upp.

I recensionen står vidare: ”Med stor kraft slår boken in en öppen dörr”. För att använda en liknande metafor vill jag påstå att Ottosson helt ”missar tavlan” genom att gnälla över brist på ny kunskap i ett populärvetenskapligt verk.

Trump i storbråk med Kina

Donald Trump må ännu inte ha tillträtt som USA:s president, men han har redan lyckats påbörjat ett storbråk med Kina, som jag tidigare i veckan även skrev om för Finansliv.

För knappt två veckor sedan talades Trump vid med Taiwans president Tsai Ing-wen på telefon, varpå han sedan twittrade:

Denna tweet mötte stor kritik; från Kinas håll gällde det ordvalet ”president” eftersom man bestämt hävdar att Taiwan inte är ett land utan en kinesisk provins.

Även i USA ifrågasattes samtalet av såväl politiker som media, vilka menade att Trump riskerade rasera den viktiga relationen till Kina som tagit årtiondet att etablera. Hur känslig Taiwan-frågan är kan ses av att ingen amerikansk president haft direktkontakt med en taiwanesisk president sedan USA stängde sin ambassad i Taipei 1979.

Trump kritiserades nu för att ha brutit mot denna diplomatiska vana. Men Trump är inte direkt känd för att ta åt sig av kritik – i synnerhet inte från media eller politiska meningsmotståndare – och tweetade därför redan senare samma dag följande:

Detta fick statlig kinesisk media att framhålla att Kina var redo för konflikt med USA, och varna Trump för att inte sätta sig i en position som senare inte går att ångra. Det antydes även att kineserna menade att Trump borde kontaktat Peking innan han talade med Tsai på telefon.

Också många västerländska analytiker påpekade att såväl telefonsamtalet som meddelandena på Twitter uppfattades som provokativt av kineserna. Men uppmärksamheten verkade snarast få Trump att tända till ytterligare. För förra söndagen, två dagar efter samtalet, twittrade han följande:

Och som om det inte räckte så tog Trump retoriken mot Kina ännu ett steg längre under föregående helg, då han i en intervju med Fox News ifrågasatte ”One China Policy”. Denna policy har varit hörnstenen i relationen USA-Kina sedan den återupprättades 1972, och innebär att alla länder som vill ha diplomatiska relationer med Kina samtidigt inte kan erkänna Taiwan som land.

På grund av Kinas kompromisslösa hållning i frågan är Taiwan uteslutet från globala organisationer som Förenta nationerna och Världshandelsorganisationen. Vidare är det också bara cirka 20 länder som har en ambassad i Taiwan; nästan uteslutande ö-nationer i Stilla havet eller mindre länder i Latinamerika.

Men Trump menade nu att han inte förstod varför USA längre måste följa One China Policy om Kina inte ger amerikanerna ”bättre villkor” på en rad områden inklusive handel.

Detta fick statliga tidningen Global Times att påstå hur Trumps okunnighet gör honom lättmanipulerad, samt kalla den blivande presidenten för ”ignorant som ett barn”. Tidningen menade vidare att Kina behöver ingå en ”målmedveten kamp” mot Trump.

Och enligt en artikel i Washington Post riskerar Trump rent av öppet krig mot Kina genom att ifrågasätta One China Policy.

Samtidigt debatteras Trumps egentliga syfte med den medvetet provokativa hållningen mot Kina. Medan vissa analytiker pekar på Trumps temperament och okunnighet, menar andra att det handlar om ett utstuderat taktik för att visa Kina vem som bestämmer.

Under söndagens intervju med Fox News sade Trump mycket riktigt även att Kina inte kan bestämma vem han ska tala med på telefon, och beskrev samtalet med Tsai Ing-wen som kort men ”väldigt trevligt”.

Han passade samtidigt på att upprepa delar av den kritik han förde mot Kina under sin valkampanj:

“We’re being hurt very badly by China with devaluation, with taxing us heavy at the borders when we don’t tax them, with building a massive fortress in the middle of the South China Sea, which they shouldn’t be doing, and frankly with not helping us at all with North Korea,” he told Fox News.

“You have North Korea. You have nuclear weapons and China could solve that problem and they’re not helping us at all.”

Detta har alltså skett redan innan Trump tillträtt som president, vilket sker i början av januari. Hur relationen mellan världens två största ekonomier blir efter det går bara att spekulera i, men Trumps ”rättframhet” i kombination med Kinas ofta överdrivet känslosamma reaktioner bådar knappast gott.

Själv tror jag inte att Trump är helt fel ute. Som jag och flera andra skribenter påpekat så har Kina under de tre senaste åren blivit allt mer repressivt, trots att landet är mer ekonomisk integrerat med omvärlden än någonsin.

Spontana känsloutbrott på Twitter kan inte är den bästa vägen att gå. Men samtidigt är det kanske dags för en amerikansk president som för en tuffare linje mot ett Kina som blivit allt mer vant att få sin vilja genom utan några större eftergifter?

Arresteringar efter nya protester mot smog i Kina

Under helgen ägde demonstrationer mot luftföroreningar rum i den sydkinesiska staden Chengdu, som varit insvept i ett moln av smog under de senaste dagarna.

Invånare där visade sitt missnöje bland annat genom att bekläda statyer med ansiktsmasker och dela ut flyers. Enligt The Guardian blev ett okänt antal människor arresterade i samband med protesterna.

Polisen spärrade även av ett torg i stadens centrala delar, och uppmanade butiker att rapportera stora inköp av ansiktsmasker eller kopiering av stort antal flyers till myndigheterna:

Tianfu Square, in the heart of the city, was still closed on Monday, with police cars parked in the middle and officers at the edges preventing people from entering. Police ordered copy shops to record details of anyone seeking to photocopy flyers complaining about the smog and to contact the authorities, according to photos of an official notice circulating online.

Anyone placing large orders of face masks should also be reported, the notice said.

Enligt The Guardian var protesterna relativt småskaliga.

Icke desto mindre var polisens reaktion hårdhänt; på sociala medier berättade flera invånare hur de stoppats och förhörts blott för att ha burit ansiktsmask vid samma område som demonstrationerna ägt rum. Dussintals av dem ska också ha frihetsberövats.

Vidare laddades även flera bilder av protesterna upp på sociala medier, bland annat av invånare som postade bilder på sig själva tillsammans med skyltar som läste ”låt mig andas”. Andra manade till handling via internet:

“We won’t put up with this! Take to the streets! We are all guilty of producing a world like this. Come on, kids, let’s stay alive!” wrote one commenter according to Radio Free Asia.

Minst en man omhändertogs av polis för vad han postat på sociala medier. Just luftföroreningar är en särskilt känslig fråga för Kinas myndigheter eftersom det är en stilig baksida av landets utvecklingsmodell som drabbar invånare ur alla samhällsgrupper negativt.

Politikerna har flera gånger lovat att ta itu med landets smogproblem, men det är fortfarande stora statliga företag som står för lejonparten av utsläppen.

Samma företag slipper ofta undan kontroll och krav, vilket journalisten Chai Jing uppmärksammade 2014 i en omtalad dokumentär vid namn ”Under the Dome”. Filmen sågs av 200 miljoner kineser på en vecka och ledde till protester innan den togs bort från nätet av kinesiska myndigheter.

Kapitel 5 i min senaste bok ”Det nya Kina” har rubriken ”Miljöförstöring” och handlar till stor del om Kinas smutsiga luft. Där berättar jag bland annat om Chai Jings film och myndigheternas nervositet vad gäller miljöfrågor:

Dokumentären innehöll nämligen en rad pinsamma avslöjanden. Exempelvis skulle Kinas luft kunna bli mycket bättre genom enkla men kostsamma åtgärder som att höja kvalitetskraven på bensin eller tvätta det kol som bränns vid landets kraftverk. ”Borde inte ett stort statligt ägt företag som Sinopec, med 400 miljarder dollar i inkomster under fjolåret [2013], ta något socialt ansvar?” frågar sig Chai retoriskt. Istället har det jättelika företaget gjort allt för att förhala nya lagar om att minska halten av svavel i Kinas bensinpumpar. I filmen visar tjänstemän vid detta och flera statliga företag sin absoluta likgiltighet inför luftföroreningarna genom att flina rakt in i kameran, eller påstå sig inte känna av smogen på grund av ”dåligt luktsinne”. Kinas politiska system får sig också en känga då Chai förklarar hur London och Los Angeles lyckats lösa sina smogproblem med hjälp av politisk vilja och transparens.

Under folkkongressen sade president Xi Jinping att aktörer som förstör miljön ska straffas ”med järnhand”. Men istället blev det kineser som uppmärksammade filmens budskap som kom att straffas med järnhand. I mångmiljonstaden Xi’an arresterades flera demonstranter i den folksamling som gav sig ut på gatan för att protestera, iförda andningsmasker och plakat om myndigheternas ansvar att hålla luften ren. I linje med traditionell krishantering bannlyste censurmyndigheten filmen bara två dagar efter premiärministerns uttalande om att ”ta itu” med luftföroreningarna, och redan 7 mars var den bortskrapad från samtliga kinesiska internetsidor. Inom en vecka upphörde kusligt nog Chai Jings dokumentär därmed i princip att existera i Kina.

The Guardian citerar vidare studier som uppskattar att så många som en miljon kineser varje år dör i förtid på grund av landets luftföroreningar.

Krönika om min bok i Aktiespararen

Det nya numret av Aktiespararen har Kina som tema, och förutom ett längre reportage om landets ekonomi finns en krönika baserad på min bok ”Det nya Kina”, skriven av webbchefen Sverker Brundin.

Även krönikan, med rubriken ”Auktoritär ledning bådar illa”, handlar om Kinas ekonomi med fokus på hur det auktoritära styret i längden kan hota landets tillväxt.

Mycket av innehållet i krönikan är hämtat från kapitel 6 i min bok som har rubriken ”Ekonomisk stagnation”. Där finns även att läsa om statliga jätteföretag, ekonomiska stimulanspaket och en snabbt stigande skuldnivå.

Själva krönikan kan ni läsa här nedan, eller i större version via Scribd:

Min bok ”Det nya Kina” blir kurslitteratur

Fick denna vecka reda på att Stagneliusskolan i Kalmar beslutat köpa in en klassuppsättning min bok ”Det nya Kina” som kurslitteratur till sitt samhällsprogram på gymnasienivå.

Mycket glad och stolt över att min bok kommer användas i svenska klassrum. Jag kommer även ställa upp med en inspelad föreläsning eller frågestund via Skype med eleverna vid Stagneliusskolan.

Om du är lärare och intresserad av att använda ”Det nya Kina” som kurslitteratur, tveka då inte att maila mig. På så vis kan ni få viss rabatt på mängdinköp via förlaget, plus en inspelad föreläsning eller frågestund från mig.

Och, givetvis, för er som inte är lärare så finns ”Det nya Kina” att köpa via bland annat Adlibris (199 kr) och Bokus (205 kr).

Nobelpristagaren Mo Yan i ny skandal

Med anledning av att nobelmiddagen närmar sig är det värt att uppmärksamma den kritik som Mo Yan, 2012 års nobelpristagare i litteratur, ådrog sig förra veckan under en nationell kongress för konst och litteratur i Kina.

Liksom Dagens Nyheter skriver så var utnämningen av Mo Yan som pristagare kontroversiell, med tanke på hans nära band till kommunistpartiet och sin allmänna tystnad vad gäller situationen för press- och yttrandefrihet i Kina. Bland annat kallade Konstnären Ai Weiwei utnämningen för ”en skymf mot mänskligheten”.

Sedan Mo Yan fått Nobelpriset har han tvärtemot flera gånger uttalat sig positivt om den kulturella utvecklingen i Kina; något som nådde sin kulmen vid förra veckans konferens.

President Xi Jinping gav personligen öppningstalet vid samma konferens, där han passade på att uppmana deltagarna att ”tjäna folket” med positiva verk i syfte att återuppväcka Kina.

När det sedan blev Mo Yans tur att tala visste hans hyllningar till presidenten inga gränser, skriver Dagens Nyheter:

– När jag läser Xis tal (vid konferensen) så är det också precis vad jag vill säga från mitt hjärtas djup. Han hjälper oss att yttra vad vi vill. Han säger exakt vad vi vill säga.

Författaren fortsatte med att beskriva Xi Jinping, Kinas mäktigaste ledare sedan Mao Zedong, så här:

”Han är verkligen en enastående person, som läser allt han kommer över. En person som har väldigt fin smak för konsten, en mästare. Han är som en i branschen. Ordförande Xi är vår läsare men han är också vår vän och en vägledare för våra tankar.”

Dagens Nyheter påpekar mycket riktigt – vilket jag skrivit om upprepade gånger här på InBeijing – att samhällsklimatet hårdnat betydligt under Xi Jinpings fyra år vid makten. Akademiker, författare, journalister och advokater har gripits i hundratal samtidigt som partiets grepp över media och internet är starkare än på mycket länge. Framtvingade ”erkännanden” på statlig tv har blivit vardagsmat.

Just därför har Mo Yans hyllningar till Xi Jinping skapat diskussioner vid universitet, redaktioner och på nätet i Kina. Efter sitt Nobelpris är Mo Yan en känd och älskad författare i Kina, vars uttalanden nu bidrar till propagandan kring Xi Jinping.

Dagens Nyheter talar med en journalist i Kina, som beskrev talet som ”en chock”. Han menar att Mo Yan i och med sitt Nobelpris har såväl pengar som berömmelse nog att vara självständig, och säger vidare att denna slags oreserverade hyllningstal sällan hålls alls av författare utan snarare av tjänstemän inom myndigheterna eller militären.

Redan 2012 då Mo Yan vann Nobelpriset skrev jag om detta på InBeijing, i ett inlägg med rubriken ”Angående Mo Yan och Nobelpriset”:

Annat är det med Mo Yan, som är medlem i Kinas kommunistparti, och vice ordförande i statliga Chinese Writers’ Association. I en intervju med Time 2010 beskrev han censur som något positivt.

”Det finns vissa riktlinjer för att skriva i varje land”, sade han då till Time, och menade att detta gör författaryrket mer utmanande och estetiskt.

(…)

Shanghaiist påpekar att Mo Yans foglighet inför kommunistpartiet ofta drar till sig kritik från kinesiska demokratikämpar och dissidentförfattare:

An especially sore point among dissidents was Mo’s involvement in a book released to mark the 70th-anniversary of Mao Zedong’s notorious “Speech at Yan’an Forum on Art and Literature”. Mo was one of a 100 writers and artists who hand-copied paragraphs from the speech, which said that writers who failed to integrate their work into the Communist revolution would be punished.

Ett annat lågvattensmärke nåddes då China Writers’ Association valde att hålla helt tyst om Liu Xiaobos nobelpris eller faktumet att denne satt och fortfarande sitter i fängelse på mycket tveksamma grunder.

2012 skrev jag även en lång artikel om Mo Yan och Nobelpriset för tidningen DIK-Forum som kan läsas här.

Se mig på Uppdrag granskning om Kina i kväll

Kvällens Uppdrag granskning sänds i vanlig ordning klockan 20:00 på SVT 1. Ämnet för kvällen är hur svenska myndigheter inte vågar ta upp frågor som gäller mänskliga rättigheter med Kina, av rädsla för att skada handel eller annat ekonomiskt samarbete med Kina.

Programmet tar sin utgångspunkt i hur Norge ända sedan aktivisten Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010 haft en besvärlig relation med Kina.

Man går sedan vidare med Sveriges tafatta inställning som inkluderar en vägran från statsministerns sida att kalla Kina för diktatur, samt en relativ likgiltighet inför de två svenska medborgare som kidnappas och paraderas på statlig kinesisk tv under årets gång.

Det har tydligen varit svårt för Uppdrag granskning att få tag på intervjuobjekt till programmet. Såväl handelsministern som Näringsdepartementet och Business Sweden har vägrat låta sig intervjuas, förmodligen av rädsla att göra Kina upprörda.

Däremot är jag intervjuad, och talar bland annat om offentliga erkännanden och svensk okunskap inför den ökande repressionen i Kina. Även professor Johan Lagerkvist är med i programmet, och bekräftar att Sverige är ett av många länder som väljer att tala allt tystare om den försämrade situationen för mänskliga rättigheter i Kina.

Mer information om programinnehållet ges via Uppdrag gransknings hemsida:

–Senast man använde officiella erkännanden i samma utsträckning var under kulturrevolutionen. Syftet med de här erkännandena är ju främst att skrämmas, det är en maktdemonstration. Man vill visa att man kan bringa vem som helst till underkastelse och lydnad helt enkelt, säger Jojje Olsson, journalist och författare som arbetat i Kina under 9 års tid.

Sedan i somras är han inte välkommen till Kina längre. Han är numera en av de många journalister som svartlistats av den kinesiska regimen för sin rapportering.

Jojje Olsson menar att det ofta finns en föreställning hos näringsliv och politiker om att så länge man handlar med ett land ekonomiskt så kommer de politiska reformerna på köpet.

–Men Kina är ett tydligt exempel på att detta inte stämmer, säger han.

(…)

Johan Lagerkvist är professor vid Stockholms universitet och en av Europas främsta Kinaexperter. Han menar att många länder idag konkurrerar om de kinesiska investeringarna och ett sätt att konkurrera på är att tala så tyst som möjligt om de mänskliga rättigheterna.

–Sverige är inget undantag. Sverige talar också allt tystare om de mänskliga rättigheterna i Kina för att vi har andra hårda, starka, näringslivsintressen som uppenbarligen är viktiga att försvara, säger han.

Trenden slås fast i en Europeisk rapport, som Lagerkvist är medförfattare till.

Föga överraskande har inte heller kinesiska ambassaden velat ställa upp på en intervju. De har däremot skickat ett mail till Uppdrag granskning där de hävdar att inga svenska journalister nekats visum till Kina.

I samma lögntirad mail skriver ambassaden även att det inte existerar några politiska fångar i Kina, samt att yttrande- och pressfrihet finns inskrivet i kinesisk lag.

Publicerat: Sydkinesiska havet stormar

I senaste numret av tidningen Fokus finns en artikel av mig angående situationen i Sydkinesiska havet. Nya presidenter i Filippinerna och USA borgar nämligen för stora förändringar i den politiska maktbalansen till Kinas fördel.

Den filippinska presidenten Rodrigo Duterte har redan överraskat stora delar av världen med sin blodiga kampanj mot droger. Utrikespolitiskt har Duterte bestämt sig för att närma sig Kina på bekostnad Filippinernas 70 år gamla försvarspakt med USA:

Filippinernas nya president Rodrigo Duterte är mest känd för att ha sanktionerat massmord på tusentals drogmissbrukare och jämfört sig själv med Adolf Hitler. Men under sina fem månader vid makten har han även hunnit med att skaka om den globala realpolitiken ordentligt. »USA har förlorat«, dundrade Duterte inför världens tv-kameror under sitt fyra dagar långa statsbesök i Kina i slutet av oktober, och utlyste en »brytning« med USA såväl ekonomiskt som militärt.

Vid samma presskonferens talade presidenten även om sina »ideologiska omvärderingar« till Kinas fördel. Med tanke på att Duterte tidigare refererat till Obama som »en horunge« så kom hans uttalanden knappast som en blixt från klar himmel; särskilt inte som ledarna i Peking just har lovat honom handelsavtal värda över 100 miljarder kronor.

Samtidigt har Donald Trumps valseger skapat oro i regionen, eftersom det finns risk för att USA nu kan komma att dra ner på det skydd mot Kina som amerikanska försvarsavtal med flera asiatiska länder innebär:

Även det amerikanska presidentvalet spelar Kinas territoriella ambitioner i händerna. Under sin valkampanj talade Donald Trump upprepade gånger om militärallianserna med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan som »olönsamma«. De går ut på att USA erbjuder försvar mot främst Kina, i form av fördelaktiga vapenaffärer och trupp som ger amerikanerna möjlighet att skydda även sina egna intressen i regionen. Men Trump har krävt att länderna också ska betala för skyddet de åtnjuter.

Hillary Clinton hade sannolikt fortsatt på Barack Obamas utrikespolitiska väg med en »omställning till Asien« i fokus, och tveklöst stått upp för principer som navigationsfrihet på världshaven. Trump förespråkar i stället en »mindre aktiv« amerikansk utrikespolitik.

Detta är förresten bara en av anledningarna till att Donald Trumps valseger var det bästa som kunde hända politikerna i Peking, vilket jag skrev om mer utförligt här på InBeijing förra månaden.

För den som vill veta mer om kinesisk utrikespolitik och Sydkinesiska havet, så behandlas dessa frågor utförligt i kapitlet ”Utrikes- och säkerhetspolitik” i min senaste bok ”Det nya Kina”.