Kritisk recension av min bok i Axess

Den senaste av en dryg handfull recensioner av min bok ”Det nya Kina” finns att läsa i senaste numret av magasinet Axess. Den är skriven av Ingemar Ottosson, docent i Historia vid Lunds universitet, och är den i särklass mest negativa recensionen hittills.

Som författare skulle man väl kanske försöka glömma och framför allt gömma en så pass kritisk recension – ja, närmast en sågning – som Ottosson gör av min bok. Men själv är jag av uppfattningen att såväl positiva som negativa åsikter och kommentarer bör uppmärksammas.

Dessutom vill jag bemöta delar av Ottossons kritik som jag stundtals finner något märklig. Hela recensionen kan läsas i PDF nedan, men jag tänkte även saxa och kommentera några stycken:

Långt ifrån att presentera okända fakta eller resonemang upprepar den [boken] i stort sett de reportage som nästan dagligen möter oss i medierna. Råder det okunskap i Sverige om Kinas miljöproblem eller Xi Jinpings hårda linje när det gäller mänskliga rättigheter? Knappast.

Jo, det råder faktiskt stor okunskap om detta i Sverige. De flesta svenskar vet inte ens vem Xi Jinping är!

Kritiken om brist på okända fakta blir särskilt märklig eftersom Ottosson tidigare i recensionen skriver: ”Boken inleder mycket sympatiskt med att understryka behovet av mer information om Kina i Sverige. Jojje Olsson visar att varken statsråd eller vanliga medborgare tycks kunna elementära fakta om kinesisk historia och geografi”.

Han skriver även att vi ”på flera sett lever med en passerad världsbild”. Först understryks alltså okunskapen om Kina, och sedan kritiseras innehållet för att vara av den sort som ”dagligen möter oss i medierna”(!)

I egenskap av docent torde Ottosson förvisso redan känna till Xi Jinpings hårda linje. Men boken är inte skriven för docenter; den gör heller inte anspråk på att presentera okända fakta. I förordet står: ”ambitionen med denna bok är att visa hur dagens Kina är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av”.

Och, kan man tillägga, Olssons bok är redan skriven. I ”Den kinesiska drömmen” från 2015 presenterar förre ambassadören Börje Ljunggren dagens Kina, betydligt mer heltäckande, faktarikt och analytiskt än vad detta verk förmår.

Ja det vore ju konstigt annars. Ljunggrens bok är nämligen 700 sidor lång, medan min är på 300 sidor. Det är svårt att vara särskilt heltäckande då. Som jag tidigare nämnt hade jag gärna skrivit en längre bok, men kom i samråd med mitt förlag fram till att istället skriva två böcker. (Mer om det nedan.)

Katalogen över utmaningar är välkänd: korruption, miljöförstöring, separatism
i ytterregionerna och växande kinesisk nationalism. Den mest centrala punkten är enpartistaten och dess intolerans mot avvikande politiska åsikter. De flesta av frågorna har i någon form existerat under hela författarens livstid. I boken låter det nästan som om de dykt upp de allra senaste åren.

Visst har frågorna i någon form existerat under lång tid, vilket även framkommer i boken. Men återigen så är bokens syfte att visa hur många av dessa problem eskalerat sedan Xi Jinping kom till makten. Detta är bokens tydliga röda tråd som jag är mycket överraskad över att Ottosson tycks ha missat.

Särskilt märklig är denna miss i och med att det i förordet står: ”Vissa av problemen – som korruption eller relationen till Taiwan – är historiska. Andra ’problem’ – som internet eller politisk aktivism – är nya företeelser som utgör ett ännu större hot mot kommunistpartiets maktmonopol. Gemensamt för alla dessa motsättningar är att de under Xi Jinping ställts på sin spets.”

Kan det bli tydligare än så?

Nästan allt han hänvisar till är skrivet av västerlänningar (och han citerar även ett par engelskspråkiga Hongkongkineser). Detta reser frågor om urval och källkritik.

(…)

Varför har författaren inte använt något material på kinesiska, det språk som används i landet han skriver om? Det nämns i alla fall inte i hans litteraturförteckning.

I litteraturförteckningen nämns tio faktaböcker, som främst syftar till att de ge den nyfikna läsaren rekommendationer på ytterligare lektyr. Men i ”källor” nämns också några dussin nyhetskällor, av vilka en dryg handfull är på kinesiska inklusive Xinhua, China Daily, Caixin, Ming Pao och Taipei Times.

Det är således felaktigt att jag inte använt något material på kinesiska. Statliga kinesiska medier är citerade i nästan varje kapitel, vid sidan av femårsplaner och flera andra rapporter från landets myndigheter.

Och att ingen av de tio böckerna som rekommenderas i litteraturförteckningen är på kinesiska beror just på källkritik. Som docent borde Ottosson veta att det under de senaste åren inte publicerats särskilt många kritiska faktaböcker om Kina i Kina, på grund av det allt tuffare klimatet för yttrande- och pressfrihet.

Här kommer vi in på en av bokens verkligt svaga sidor. Den är utgiven av Historiska Media men utmärker sig genom en nästan total avsaknad av historiskt perspektiv. Nog hade det varit intressant att veta att Kina är enpartistat sedan 1928 (och innan styrt av kejsare och krigsherrar).

Bokens titel är ”Det nya Kina” av en anledning; texten handlar om hur Kina utvecklats under de senaste åren. Jag förstår därmed inte kritiken gällande brist på historiskt perspektiv. (Särskilt inte med förlagets namn som argument!)

Det vore ungefär som att kritisera en bok om Kinas sista kejsardynasti för att den inte innehåller någon information om det moderna Kina. Återigen, det står ju i förordet att boken ämnar ge en kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring det moderna Kinas problem.

Vill man läsa om Kinas historia finns det säkert andra verk att köpa, exempelvis min kommande bok. Tanken var nämligen från början att skriva en bok som förenade Kinas moderna historia med landets nutida problem. Men i samråd med förlaget kom jag fram till att en sådan bok hade blivit på tok för lång; minst lika lång som Ljunggrens tegelsten på 700 sidor som tyvärr skrämmer bort många läsare som inte råkar vara docenter.

Så istället jobbar jag även nu på en bok som specifikt handlar om Kinas moderna historia, och med fördel läses tillsammans med ”Det nya Kina”.

Vidare finns också historiska perspektiv i ”Det nya Kina” där dessa är som allra nödvändigast. I kapitlen om Tibet, Xinjiang eller konflikten i Sydkinesiska havet ges korta men nödvändiga historiska bakgrunder. Jag önskar jag hade haft plats för fler. Men bokens fokus ligger alltså främst på de senaste årens händelseutveckling, vilket tydligt framgår i förordet.

Istället för att ägna all kraft åt välbekanta problem borde boken kanske hellre diskutera det verkligt angelägna spörsmålet: Varför följer inte konsumtionssamhället Kina det västerländska schemat? Varför sker ingen demokratisering eller övergång till åsiktspluralism?

Till att börja med så är problemen i boken inte alls ”välbekanta” för bokens målgrupp. Kanske är de välbekanta för en docent; men boken är ämnad för gemene man med intresse för och nyfikenhet av Kina. Jag tror det är väldigt få läsare slår ihop boken med det främsta intrycket att hen ”redan var bekant” med vad som stod i den.

Vidare är bokens uppgift heller inte att ”diskutera det verkligt angelägna spörsmålet”. Det finns det redan böcker som gör. Ambitionen med ”Det nya Kina” är inte att diskutera konsumtionssamhälle eller eventuell övergång till åsiktspluralism. Förhoppningarna är att läsaren själv ska kunna tänka kring dessa frågor efter att ha tagit del av innehållet.

Jag vill inte tjata genom att citera förordet, men där finns syftet med boken tydligt formulerat. Att ”ge en kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring tio av de största nutida problemen” samt att ”visa hur dagens Kina är långt ifrån så stabilt som landets ledare vill ge sken av”.

Att göra detta på 300 sidor är redan svårt nog utan att ge utrymme för svävande monologer eller meningslösa spådomar om framtiden.

Mänskliga rättigheter är i själva verket ett ganska mångtydigt begrepp. I Folkrepubliken uppfattas det ofta som en medborgerlig rätt till arbete och ett gott materiellt liv. Jojje Olssons verk tycks enkelt förutsätta att de flesta kineser aspirerar på politisk frihet och pluralism.

”Mänskliga rättigheter” är inte alls ett särskilt mångtydigt begrepp. De finns tydligt formulerade i FN:s stadgar, och på regeringens hemsida för mänskliga rättigheter står följande att läsa: ”De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Att Ottosson sedan väljer den kinesiska regimens formulering av mänskliga rättigheter som något mångtydigt och materiellt, ja det får stå för honom.

Han har givetvis rätt i att många kineser har det bra nu jämfört med 40 år sedan; men exempel som Sydkorea och Taiwan ger vid handen att det går att utveckla ekonomin samtidigt som man även utvecklar demokrati och mänskliga rättigheter. Men det är en helt annan diskussion.

Ingenstans i boken förutsätter jag heller att de ”flesta kineser aspirera på politisk frihet och pluralism”. Tvärtom så problematiserar jag ju faktumet att de som uppskattar personlig frihet tenderar att rösta med fötterna genom att lämna landet om möjlighet ges. Det är svårt att bemöta kritik som inte stämmer.

Vill avslutningsvis framhålla att jag naturligtvis respekterar Ottossons uppfattning om att min bok är fylld med tillkortakommanden. Han har läst många böcker om Kina och har givetvis mycket kött på benen då det gäller att avfärda mitt verk som överflödigt eller bristfälligt. Vidare så är en personlig åsikt om en bok aldrig fel.

Men samtidigt måste jag ifrågasätta perspektivet från vilket han recenserar ”Det nya Kina”. Det är en bok om den politiska utvecklingen i det moderna Kina, med en nyfiken allmänhet som målgrupp.

Att då ge kritik för att boken handlar om ”välbekanta problem” och saknar ”historiskt perspektiv” visar att Ottosson recenserat boken utan att först ta av sig sina forskarglasögon. Boken är ju inte menad för honom, utan för en bredare krets av läsare.

Exempelvis har min bok nyligen blivit kurslitteratur för gymnasieeleverna vid Stagneliusskolan i Kalmar. Det hade varit omöjligt om boken varit 700 sidor lång, eller om problem som är ”välbekanta” för docenter inte tas upp.

I recensionen står vidare: ”Med stor kraft slår boken in en öppen dörr”. För att använda en liknande metafor vill jag påstå att Ottosson helt ”missar tavlan” genom att gnälla över brist på ny kunskap i ett populärvetenskapligt verk.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

8 Comments

    • Det får vi väl verkligen hoppas och förutsätta att hans gästprofessur i Ningbo inte inkluderar. Däremot förstår jag inte syftet med att ägna en stor del av recensionen åt att låta en vän förklara hur Kinas kommunistparti levererat ”lugn och välstånd” jämfört med förhållandena i Sovjet eller under kinesiska inbördeskriget – skulle denna tes/åsikt vara ny kunskap? Tvärtom har ju just denna harrang blivit praxis bland storögda västerländska beundrare av Kinas politiska system..

      Och varför på egen hand skjuta in hur ”underhållningsindustrin blomstrar” samt att det statskontrollerade Baidu är en bra ersättning för Google. Det stämmer helt enkelt inte – fråga landets akademiker, eller kolla på Kinas misslyckande vad gäller soft power under en statskontrollerad och ideologiserad underhållningssektor.

      Förstår heller inte jämförelsen med västerländska politiska system. Det är ju precis denna slags jämförelser eller högtravande spekulationer som jag medvetet undvikit i boken, vars syfte blott är att återge hur utvecklingen i Kina under de senaste åren blivit mer repressiv.

      Ambitionen är ju att jämföra situationen i Kina i dag under Xi Jinping, med situationen i Kina för fem eller tio år sedan, snarare än med den amerikanska presidentvalskampanjen. Skulle Trumps övertramp eller EU:s sönderfall rättfärdiga Xi Jinpings hårdhandskar? Det är precis vad Kinas regim vill mena, just som man menar att mänskliga rättigheter är ett ”mångtydigt” begrepp.

      Det är också lustigt att inte ett enda ord i recensionen bekräftar att bokens huvudtes – som är okänd för majoriteten av alla svenskar – faktiskt stämmer!

  1. När man läser den sista delen av recensionen förstår man att Ottosson är välkommen som hedersprofessor Kina. Regimen älskar när västerlänningar försöker se världen genom kommunistpartiets glasögon.
    Att jämföra övervakningen av internet i väst med Kina är absurt, den kinesiska kontrollen är oändligt mycket värre.

    Även kineser vet att Baidu inte är någon fullvärdig ersättning för Google, eller Youku istället för Youtube, det är bara löjligt. Men alla har inte kunnat bilda sig en egen uppfattning eftersom Google inte fungerar i Kina och Youtube är spärrat. Liksom Facebook, Twitter, de flesta bloggar etc etc.

    Ottosson anser att de breda massorna på det hela taget är nöjda med kommunistpartiet. Vilket trams. Alla känner till gränserna för vad man kan säga högt. Än idag är folk noga med vad de säger på offentlig plats eller i telefon. Men skrapar man på ytan så finns det hur mycket kritik som helst.

    Att ens nämna den blomstrande underhållningsindustrin är ett skämt (jo jag vet att det är Ottossons vän som säger det, inte han själv, men han verkar hålla med). Försök hitta en kines som är nöjd med landets TV-serier eller filmer. Folk föredrar utländskt material så länge inte språket lägger hinder ivägen.

    ”Landet omges inte av en järnridå”. Jo när det gäller information. T.o.m Iran ligger före Kina på listan över pressfrihet.
    Så här kan man fortsätta att ondgöra sig över recensionen, men det får räcka. Med sån kritik kan inte boken vara annat än bra.

    • Ja, utan tvekan är det så att man inte kan bli gästprofessor i Kina om man ger uttryck för vissa kritiska åsikter. Men det Ottosson skriver om Baidu och underhållningsindustrin upplever jag som att det är han själv som skriver utan vidare, och inte hans ”vän” som säger. Fast liksom mycket annat i recensionen så är den biten otydligt; ofta känns det som hans recenserar en annan bok än min.

      Och en annan ny bok bok att rekommendera för Ottosson – eftersom min bok nu var så fruktansvärd – vore ”The Perfect Dictatorship” av norska statsvetaren Stein Ringen, som jag själv nu läser och ska recensera i samma tidning. Ringen ser på Kina utifrån och kallar landet för vad det verkligen är – en hårdhänt diktatur, som ser den ekonomiska tillväxten främst som en metod att försvara sitt maktmonopol, vid sidan av övervakning och våld.

      Men så har ju Ringen inte heller någon ambition att bli gästprofessor vid något av Kinas alla statliga universitet.

  2. Nä det kan jag nog hålla med om men jag upplever det som Kina omnämns oftare och nu inte alltid i rosenrött. Tack för en enorm insatts under svåra förhållande. Du är en länk mellan verkligheten och den värld någon dammig professor/docent är i. Jisses vilket pucko han har ingen aning om vad en målgrupp är och hur man jobbar ihop sitt levebröd på just denna och ändå försöker infria sin passion. Det är inte alltid samma sak.
    Ska bli intressant å läsa Ingemars böcker…….förlåt lexikon menar jag. :-)
    Ha en riktigt god jul och jag hoppas du får/kan träffa din käraste. Tänker på er.

    • Ungefär samma respons som jag fått på Twitter och Facebook – en recension som missar tavlan på grund av att skribenten inte förstår sig på det där med målgrupp. Alla böcker kan ju inte vara docentlitteratur eller lexikon. Och på samma vis som förlagsnamnet ”Historiska Media” inte innebär att boken handlar om historia, så betyder inte titeln ”Det nya Kina” att den ska vara fylld med ny kunskap för docenter.

      Tråkigt dock att recensionen dels innehåller falska uppgifter (om brist på kinesiska källor) men även uppfattningar som i det närmaste är en återupprepning av kommunistpartiets, och som jag inte har möjlighet att bemöta efter att tusentals läsare tagit del av dem.

  3. Ottosson är hedersprofessor i Ningbo, för att komma ifråga för en sådan utnämning antar jag att det är extra viktigt att vara ideologiskt rumsren jämfört med om man är gästprofessor.

    • Ja, det är många som har påpekat liknande efter recensionen. Ibland vill kanske inte ens forskare se skogen för alla träden. Tur dock att en hel del litteratur – utöver min egen bok – kommit ut på senare tid som beskriver hur utvecklingen verkligen sett ut sedan Xi Jinping tog makten. Omvärlden börjat sakta förstå vilken riktning Kina har tagit under sin nya president; snart når det nog fram även till svenska universitet och högskolor.

Kommentera