januari 2017

Published on

Intervju med HKFP om min svartlistning från Kina

I dag publicerade Hong Kong Free Press (HKFP) en artikel om min svartlistning från Kina, efter att ha intervjuat mig för ett par veckor sedan. Som väntat görs ett mycket bättre jobb än vad svenska medier mäktar med, i form av jämförelser med andra liknande fall och kommentarer från såväl svenska myndigheter som aktivister.

De flesta av er läsare är redan bekanta med faktumet att jag i somras nekades visum till Kina två gånger med två olika pass, vilket sannolikt hänger ihop med min rapportering i känsliga frågor.

HKFP understryker också mycket riktigt den tydliga trenden med att Kina inte förnyar visum åt journalister som skriver för ”obekvämt”:

China has been accused of using visa restrictions as a way to control foreign media reports. In 2013, visas for about two dozen reporters at the New York Times and Bloomberg were delayed until less than two weeks before they would be expelled from the country. The two media outlets were not given new journalist visas for more than a year after they published stories about the wealth of the families of top officials.

The Foreign Correspondents’ Club of China found in its 2015 Visa Survey that “While less than 4% of respondents reported problems renewing their press cards or visas, Chinese authorities continued in 2015 to abuse the press card and visa renewal process in a political manner, punishing reporters and media organizations for the content of their coverage if it has displeased the government,” naming French journalist Ursula Gauthier’s case as the most glaring example of this phenomenon.

I artikeln framför jag även min teori om att Kina förmodligen granskar svensk media mer noggrant efter att de två svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin för ett drygt år sedan kidnappades av kinesiska myndigheter.

HKFP kontaktade i sin tur svenska ambassaden i Peking för en kommentar, där en talesperson nöjde sig med att konstatera att ”klimatet har blivit mer restriktivt” på senare tid, men att de inte känner till att svenska journalister skulle vara särskilt utsatt.

Vidare kontaktar HKFP även Peter Dahlin – en av de två kidnappade – för en kommentar. Han är mer inne på mitt spår, att Kina kollar noggrannare på svensk media än tidigare och att mina skriverier om Gui Minhai kan ligga bakom visumbeslutet:

Peter Dahlin told HKFP that Swedish media traditionally did not pay much attention to China.

“Gui Minhai’s case was largely ignored by Swedish media, but with my own detention media had to start paying attention to China, and by extension also to Gui’s case.”

Since Gui Minhai’s daughter’s activism has also brought more attention to his case in Swedish media, “it’s only natural that China will start to pay attention more,” he said.

Regarding coverage on Gui, Olsson “was the only one pushing it in Sweden,” Dahlin said, and his reporting game him a name. “[S]o I think it’s safe to assume his work on Gui’s case was what attracted attention to him, and got him booted out.”

I artikelns slutdel konstaterar jag också att det är många som redan i dag ägnar sig åt självcensur för att de är rädda att gå samma öde som mig till mötes:

He has talked to many journalists since he was blacklisted, and many are careful what they say or write about China, he said.

“It’s not only journalists, it’s also academics, business people, people working for NGOs – they are actually already doing a certain degree of self-censorship because they are afraid that they will never be able to get into China again.”

Jag är dock mer övertygad än någonsin att detta är fel väg att gå. Historien visar hur viktigt det är att inte av rädsla ge efter för expansiva diktaturers krav, och de som ägnar sig åt självcensur för egen vinning kommer aldrig ha min fulla respekt.

Published on

Kina köper media och biosalonger i Sverige

Jag har tidigare här på InBeijing och i andra sammanhang skrivit om Kinas medvetna strategi att förbättra sin ”soft power” – alltså sitt kulturella inflytande utomlands – vilket till stor del sker genom utländska investeringar i media- och underhållningsbranschen.

Under den senaste veckan har detta märkts med besked i Sverige. Två kinesiska aktörer som står kommunistpartiet nära har nämligen köpt stora marknadsandelar i svensk media och svensk bio.

För bara ett par dagar sedan blev det klart att amerikanska AMC Entertainment Holdings köper Nordic Cinemas, med huvudkontor i Stockholm, vilket ger dem kontroll över 664 skärmar vid 118 biografer i sju nordeuropeiska länder.

Affären, som är värd 8,25 miljarder svenska kronor, innefattar svenska SF Bio.

AMC Entertainment Holdings ägs i sin tur av kinesiska Dalian Wanda Group, vars ordförande Wang Jianlin i fjol rankades som Asiens rikaste man av Forbes, god för 28,7 miljarder dollar.

Wang har tidigare tjänstgjort 17 år i Kinas militär, och är medlem av Kinas nationella folkkongress (NPC), landets högsta politiska lagstiftande organ.

Han har också flera gånger talat sig varm om vikten av att sprida Kinas ”soft power” utomlands med en retorik som tagen från Xi Jinpings tal. Se ett exempel från december i fjol då Wang talade om ”Kinas nationella återfödelse” vid en konferens i Peking.

Wang har tidigare gjort stora investeringar i USA och har som mål att äga 20 procent av världens biosalonger till år 2020.

Wang Jianlin, Asiens rikaste man med nära band till Kinas kommunistparti.

Förra veckan meddelades dessutom att ett konsortium lett av China Oceanwide Holdings Group Co. köper företaget International Data Group (IDG), som har närvaro i 97 länder. IDG ger ut flera titlar i Sverige: Computer Sweden, Computerworld, CIO, TechWorld, Macworld, M3 och driver dessutom nyhetssajten IDG.se.

På IDG:s svenska hemsida står att läsa: ”Med en oöverträffad kvalitet påverkar våra varumärken it-beslutsfattare, it-tekniker och techentusiaster i en skala som är svår för någon annan att matcha.” Enligt Reuters är affären värd 4,5 till 9 miljarder kronor.

China Oceanwide Holdings ordförande heter Lu Zhiqiang, är även han dollarmiljardär och dessutom medlem av kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens (CPPCC), ett politiskt organ som varje år sammanträder i Peking tillsammans med Kinas nationella folkkongress.

Det är oklart hur dessa uppköp kommer drabba svenska konsumenter av media och biofilm. Men samtidigt är det osannolikt att biosalonger ägda av Wang Jianlin kommer visa filmer i stil med ”Seven Years in Tibet” med Brad Pitt.

Det är nog bara vänja sig vid censur efter kinesiska myndigheters preferenser i våra biosalonger, samt anta att beslutsfattare inom it- och tekniksektorn i det långa loppet också kan komma att utsättas för ”selektiv” information i sina branschmagasin.

Men allra viktigast är givetvis att hålla utkik efter liknande affärer; om kinesiska aktörer köper upp produktionsbolag eller rena nyhetsmedier så ligger vi riktigt illa till.

Published on

Stark kritik mot Kina i svenska medier

Under veckan öppningstalade Xi Jinping vid det Världsekonomiska forumet i Davos, vilket jag skrivit en längre text om för Finansliv.

I sitt tal ville Xi framhålla Kina som en lugn ö i ett stormande hav, jämfört med den politiska utvecklingen i USA och den oro som präglar Europa i och med Brexit och årets val i bland annat Holland och Frankrike där populistiska krafter tros röna stor framgång.

Vad gäller ekonomisk politik underströk Xi att ingen har något att vinna på ett handelskrig, i en klar referens till Trumps varningar under valkampanjen om höjda skatter på kinesiska varor.

”Att eftersträva protektionism är som att låsa in sig själv i ett mörkrum. Vind och regn stängs ute; men det gör även ljus och luft”, menade Xi i ett tal som framfördes i syfte att övertyga åhörarna om Kinas status som en ansvarsfull global aktör.

Xi fick också hjälp av Världsekonomiska forumets ordförande Klaus Schwab, som presenterade öppningstalet på följande vis: ”I en värld präglad av osäkerhet och instabilitet, sätter det internationella samfundet sitt hopp till att Kinas ledarskap ska fortsätta sitt mottagliga och ansvarsfulla ledarskap som förser oss alla med säkerhet och stabilitet”.

Med tanke på alla övergrepp som ägt rum under Xi Jinping, påpekades det i bland annat New York Times att frasen ”låsa in sig i ett mörkrum” lika gärna hade kunnat användas för att beskriva utvecklingen i Kinas under hans fem år vid makten.

Som tur är var även ett par svenska tidningar på hugget. Dagens Nyheter uppmärksammar talet på ledarplats, där man retoriskt frågar: ”Går det att sätta sin tillit till denna gangsterregim? Och hoppas att Kina ska stå på fredens och frihetens sida när USA och EU försvagas?”

Även Dagens Nyheter använder Xis retorik för att argumentera mot presidenten enligt följande:

Många är de människorättsadvokater som regimen stängt in i mörka rum under de senaste åren. Kina har blivit mer, inte alls mindre, repressivt sedan Xi blev president. Gardinen har dragits ner för såväl privata företag som fackliga aktivister och medier. Något ljus eller någon luft märks knappast i Peking.

(…)

Den svenska medborgaren Gui Minhai sitter fortfarande instängd i ett mörkt rum på okänd ort, utan tillgång till advokat, utan rättegång och efter ett framtvingat erkännande i tv av ett gammalt trafikbrott. Behandlingen av honom är en lika uppenbar förbrytelse mot mänskliga rättigheter.

Också i Svenska Dagbladet ifrågasätts innehållet i Xi Jinpings tal i Davos, samt faktumet att inga möjligheter gavs att ställa frågor till presidenten.

Man går sedan ännu längre i sin beskrivning av utvecklingen i dagens Kina genom att jämföra den med såväl Hitlers Tyskland som Stalins Sovjetunionen:

Från Kina har sedan länge nått oss en unken pust av reminiscenser från nazismens och stalinismens praxis. Människor försvinner spårlöst i ”natt och dimma” (Nacht und Nebel), som det hette i tysk­ockuperade områden under andra världskriget. Och fångar dyker upp under statskontrollerade former och vittnar mot sig själva enligt påtvingade ­manus, som under 1930-talets ökända Moskva­rättegångar. I bakgrunden anar man manipulation, tvång och psykisk press.

Texten är skriven av Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur, samt Ove Bring, professor i internationell rätt. Liksom i Dagens Nyheter ligger visst fokus på faktumet att Kina nu har hållit en svensk medborgare incommunicado i 15 månader.

I artikeln visas tydligt hur detta bryter mot internationella lagar samt hur svenska myndigheter måste bli tydligare i sin kritik vad gäller främst Gui Minhai. Artikelns själva rubrik är ”Sverige bör höja tonen mot Kina efter kidnappning”:

Samtidigt som Gui försvann från Thailand försvann fyra av hans kolleger i bokförläggarbranschen från Hongkong. Dessa försvinnanden, liksom de kinesiska åtalen mot advokater som försvarar dissidenter, är något som EU:s medlemsstater samfällt borde agera mot i den kamp för mänskliga rättigheter som ständigt måste hållas levande. EU-parlamentet har nyligen i en resolu­tion uppmanat Kina att frige fredliga regimkritiker och har särskilt pekat på Gui Minhais fall. Men denna opinionsyttring måste följas upp mer konkret genom EU:s utrikespolitik. Här bör Sverige spela en aktiv roll.

Vi välkomnar att Sverige återinfört posten som ambas­sadör för mänskliga rättigheter. Det innebär en ökad möjlighet till multilaterala initiativ. Sam­tidigt måste Sverige bilateralt agera mer kraftfullt i detta fall som berör en av våra medborgare. Kina har här tagit sig rätten att gripa en person med svenskt pass utanför sina egna gränser. Därefter förvägras den kidnappade personen en öppen rätte­gång. Vi betvivlar inte att tyst diplomati pågår från svensk sida, men mer än ett år har förflutit ­sedan gripandet och en mer kraftfull diplomati måste till.

Samtidigt som Sverige och andra länder önskar goda handelspolitiska relationer till Kina, och erkänner och välkomnar de sociala framsteg som uppnåtts för Kinas befolkning, kan vi inte ge upp de värderingar som kommit till uttryck i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättig­heterna. FN:s tillträdande generalsekreterare, António Guterres, har i detta sammanhang talat om ”a battle of values”. Vi får aldrig lämna det slagfältet, inte ens om det kostar något.

Och, på tal om frihandel så är Kina själv djupt protektionistiskt vilket jag skriver närmare om för Finansliv i min text med rubriken ”Låt er inte luras av Kina i Davos”:

Stora delar av landets ekonomi klassas som ”kärnområden” och är inte alls öppna för utländska investeringar. Det inkluderar banker, försäkringsbolag och finansiella institut som kreditvärderingsbolag och liknande.

Det inkluderar även transport, energi, olja och mineraler. Så medan Kinas myndigheter ofta anklagar regeringar i väst för ”protektionism” då kineserna inte får köpa energibolag eller oljetillgångar, så är västerländska aktörer helt utestängda från samma marknader i Kina.

När Världsekonomiska forumet i Davos just öppnat så deklarerade Kinas myndigheter att de kommer lätta på restriktionerna för utländska investeringar inom finanssektorn, även fast ingen tidsplan eller förslag på konkreta åtgärder lades fram.

Vidare sades att restriktioner på utländska investeringar i telekommunikation, utbildning, internet, kultur och transport ska enligt myndigheterna ”öppnas på ett välordnat vis” (Läs: mycket långsamt, om än alls). Utländska investerare är nämligen svårare för Kinas myndigheter att kontrollera och är därför även utestängda från lukrativa och snabbväxande sektorer.

Men dagsläget vågar få ifrågasätta Kinas allt mer maktfullkomliga president. Så var fallet även i Davos.

Published on

Att skriva kinesiska namn på svenska eller engelska?!

I och med detta inlägg vill jag försöka bringa klarhet i hur vi egentligen bör skriva ut vissa kinesiska namn i svenska texter. Ska vi alltid tvunget snickra fram en svensk översättning, eller är det bättre att ibland använda sig av engelska för att göra texten mer lättförståelig?

Problemet blev för mig särskilt tydligt i arbetet med min senaste bok ”Det nya Kina”. Mitt språkmässiga val har också kritiserats i en rad recensioner.

Göran Leijonhufvud påpekade i Helsingborgs Dagblad att min bok är ”full av anglicismer”, och Ingemar Ottosson skrev i Axess att jag verkade ha ”klippt och klistrat med engelska texter”.

”Varför får nästan alla kinesiska myndigheter och institutioner engelska namn istället för svenska?”, frågade sig vidare Joakim Enwall i en recension för Kinarapport, och menade att detta fick texten att framstå som ”flyhänt”.

Till att börja med så skriver jag sällan eller aldrig ut några kinesiska myndigheter med engelska namn. Tvärtom var jag i arbetet med boken noggrann med att korrekt översätta dessa myndigheter till svenska: ”Kinas statsråd”, ”politbyråns ständiga utskott”, ”järnvägsministeriet” och så vidare.

Men om vi håller oss till institutionerna så kan problemet exemplifieras med hjälp av namn på universitetet. I många korta texter benämns exempelvis Beijing University (北京大学) på svenska som ”Pekinguniversitetet” och Tsinghua University (清华大学) som ”Tsinghuauniversitetet”.

Gott så, eftersom detta är naturliga och allmänt vedertagna översättningar. Men då man som i min senaste bok refererar till mindre lärosäten med annorlunda namn så blir det genast lite krångligare. Hur skulle man på svenska exempelvis bäst översätta Beijing Normal University (北京师范大学)? ”Pekings normala universitetet”?

Anledningen till att jag här väljer det engelska namnet, alltså Beijing Normal University, är att skolan har ett officiellt namn på engelska som till och med är inskrivet i dess logotyp. Däremot har Beijing Normal University, givetvis, inget officiellt namn på svenska.

Att använda det engelska namnet är därför, enligt mig, inte bara korrekt rent formellt. Det undviker även missförstånd eller frågetecken för de läsare som själva vill hitta mer information om det nämnda universitetet online eller i andra källor.

Se nedan ytterligare några exempel på kinesiska universitet som jag valt att benämna med deras engelska namn i min senaste bok:

* East China Normal University (东方师范大学) – Om man skulle envisas med ett svenskt namn istället för det officiella engelska namnet, så skulle detta bli ”Östra Kinas normala universitet”.

* Beijing Foreign Studies University (北京外国语大学) – En rak översättning från det kinesiska namnet skulle bli ”Pekings universitet för utländska språk”. Men att här endast använda det svenska namnet skulle utan tvivel göra det omöjligt för svenska läsare att förstå vilket av alla Pekings språkuniversitet som åsyftas, eller för den delen kunna söka mer information om universitet online. Med största sannolikhet skulle många av sökningarna leda till Beijing Language and Culture University, var studenter till större andel är utlänningar.

* Communications University of China (中国传媒大学) – En rak översättning skulle bli ”Kinas kommunikationsuniversitet”. Men det finns ju fler en ett universitet i Kina som undervisar i kommunikation.

Andra exempel på universitet som visserligen inte förekommer i min bok, men som skulle bli krångliga att översätta till svenska, innefattar:

* North China Electric Power University at Beijing (华北电力大学) – Istället för att använda skolans officiella engelska namn, som också står inskrivet i dess logotyp, skulle vi på svenska vara tvungna att skriva: ”Norra Kinas elektricitets- och kraftuniversitet i Peking”.

* Beijing Forestry University (北京林业大学) – ”Kinas skogsuniversitet”?

Min poäng är denna: Många tredjespråk ger sina universitet och andra institutioner officiella engelska namn för att underlätta deras globala exponering. Det blir då ofta besvärligt att försöka översätta det redan översatta officiella namnet till ytterligare ett språk, i detta fall svenskan.

Och detta är ett problem som blir ännu mer uppenbart då det handlar om kinesiska, vars uppbyggnad skiljer sig väsentligt från engelskan.

Vidare så är det ju faktiskt sällan som vi ens översätter engelska universitet till svenska, förutom de allra största. Jag hade en vän som pluggade på North Carolina University. Inte skulle väl någon benämna hans skola som ”Norra Carolinas universitet”.

Så användningen av kinesiska universitets officiella engelska namn, som Enwall menar gör min bok ”flyhänt”, är i själva verket en praxis som jag kom fram till efter noga övervägande och efter att ha provat flera olika metoder.

Min fråga till alla som skriver om Kina – eller har intresse av språk i största allmänhet – är alltså: Hur borde vi skriva ut kinesiska institutioner som har officiella namn på engelska, men inte på svenska?

Bör vi underlätta för läsaren genom att använda det officiella namnet, eller borde vi själva hitta på ett svenskt namn bara för att hålla oss till regelboken? Och hur borde vi i så fall översätta Beijing Normal University?

Förmedla gärna åsikter och förslag i kommentarsfältet nedan. Kanske kan det om inte annat förhindra att jag och andra skribenter i framtiden får kritik för att vara slarviga.

Published on

Taiwan Sentinel – ”ny röst för Taiwan i en tid av oro”

Förra veckan lanserades sidan Taiwan Sentinel, med målsättningen att leverera bra och ingående analyser av nyheter relaterade till Taiwan.

På grund av dess ansträngda relation till Kina så hamnar Taiwan ofta i skymundan såväl i internationella sammanhang som i global media. Själv har jag erfarenhet av många svenskar som tror att Taiwan tillhör Kina, eller rent av förväxlar landet med Thailand.

Taiwan Sentinel vill nu göra ett försök att uppmärksamma vad som sker i landet, med visst fokus på den politiska utvecklingen i och relationen till Kina. I en introduktionsartikel skriver sidans chefredaktör J Michael Cole:

The years ahead promise to be challenging ones for Taiwan. More than ever, its people need to engage the international community so that their nation’s complex situation and value to the world as a free democratic society are properly understood.

Taiwan har i regel varit dåliga på ”marknadsföring”, vad gäller såväl att locka utländska företagare och arbetskraft som att argumentera för sin politiska hållning i olika frågor.

Tack vare finansiering från tankesmedjan New Taiwan Peace Foundation hoppas Taiwan Sentinel nu kunna ändra på detta, genom att publicera artiklar inom olika ämnesområden från skribenter med olika bakgrund och specialområden.

Publiceringstakten har varit snabb och läsarsiffrorna höga. Då jag först hörde talas om Taiwan Sentinel ansåg jag projektet viktigt och intressant nog för att genast haka på, och hittills har jag skrivit två artiklar för sidan.

Den första, med rubriken ”China’s Relentless Media Expansion Creates Challenge of Global Proportions”, handlar om hur Kina spenderar tiotals miljarder kronor på att expandera sin statliga media i en global propagandaoffensiv.

För dessa miljarder köper man inte bara utrymme i västerländska medier, utan satsar även på att sprida sina statliga medier utomlands. Eftersom dessa inte har några vinstkrav, så kan exempelvis nyhetsbyrån Xinhua konkurrera ut västerländska byråer genom lägre priser, vilket redan har lockat över 100 000 prenumeranter.

Den andra artikeln har rubriken ”China Forces Norway to Adhere to ‘One China’ Policy” och beskriver Norges uppoffringar för att etablera normala diplomatiska kontakter med Kina igen, vilket jag även skrev om här på InBeijing.

Kina frös sina relationer med Norge 2010, efter att den kinesiska aktivisten Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris. Detta drabbade även Norges ekonomiska utbyte med världens andra största ekonomi.

I december blev det klart att de båda länderna återupptar relationerna igen – men bara efter att Norge officiellt omfamnat bland annat Kinas utvecklingsmodell och ”One China Policy”, vilket innebär ett avståndstagande från Taiwan som nation.

För den som inte vill missa några uppdateringar från denna spännande publikation så går det att följa Taiwan Sentinel på Twitter.

Published on

Publicerat: Snabbkurs om Kinas skuldkris

Är du nyfiken på tillståndet i den kinesiska ekonomin i allmänhet eller orolig för landets växande skuldkris i synnerhet? Läs i så fall min intervju i tidningen Finansliv med Fredrik Hähnel, som är chef vid SEB:s kontor i Kina och Hongkong.

Intervjun är en del av Finanslivs månatliga vinjett ”Skaffa dig koll på fem minuter!”, och syftar till att ge läsarna en kort bakgrund och information om tillståndet i en viss fråga, som denna månad är ”Kinas skuldkris”.

Kinas skuldnivå har nämligen ökat lavinartat under de senaste åren, och är nu på nivåer som tidigare fått svåra följder i andra länder. Jag ställer fem frågor i ämnet till Fredrik, nämligen:

* Kinas skuldnivå närmar sig 300 procent av BNP. Varför ökar den och hur ser skulden ut?

* Vad skiljer banksystemet i Kina från det som vi är vana vid?

* Vilka är riskerna med den växande kinesiska skuldnivån för Kina och omvärlden?

* Kinas myndigheter har stor kontroll över landets finansiella system. Innebär det även större handlingsutrymme att hantera skuldkrisen?

* Vad anser du att Kina mer bör göra för att komma till rätta med den växande skuldnivån? Finns det tecken på att man vidtar ”rätt” åtgärder?

För den som är nyfiken på svaren, så finns hela intervjun att läsa via Finanslivs hemsida.

Published on

Jag för Expressen om hoten från Kinas internettroll

I dag skriver jag för Expressen om bloggen ”Kinarummet” som hotat mig och flera andra svenska skribenter som uttryckt sig negativt om Kina.

Bland mycket annat stod att jag är ”tungt kriminellt belastad” och ska vara glad att slippa undan dödsstraff. Den svenska skribenten, som är bosatt i Kina, får sannolikt betalt av kinesiska myndigheter för sin verksamhet.

Efter lite efterforskningar lyckades jag nämligen lokalisera den man som ligger bakom bloggen. Han har sedan länge bott i staden Chongqing och har bland annat haft anställning som ”konsult” åt lokala myndigheter. Han kallar sig nu ömsom ”jurist”, ömsom ”civilingenjör” eller ”journalist”:

På Kinarummet förekommer även en svensk ”jurist och civilingenjör” med sitt riktiga namn. Han har där skrivit en lång artikel om förträffligheten med Kinas rättssystem tillsammans med en kinesisk advokat. I artikeln finns tillräckligt med information om den kinesiska advokaten för att jag ska kunna spåra upp och kontakta honom.

Den mycket trevliga advokaten från megastaden Chongqing berättar att han tidigare haft en svensk bekant med samma namn som ”juristen”, men att de inte hörts av på länge. Han känner dock inte till någon Rolf, och säger vidare att han själv aldrig skrivit för någon svensk blogg eller sida.

(…)

Då jag ringer till ”juristens” nummer så lägger han genast på och stänger sedan av telefonen. Han svarar heller inte på någon av de fyra olika mejladresser jag har. Adresserna leder dock till konton på sociala medier med användarnamn och bakgrund nästan identiska med ”Rolf Krohna”, vilket stärker misstankarna om att de är en och samma person.

Som jag skriver i Expressen så är det inte ovanligt att Kinas propagandamaskineri anställer utlänningar:

I en studie från 2013 uppskattade Harvard University att Kina betalade 250 000 personer för att skriva olika kommentarer på internet. Statliga tidningen Beijing News uppgav samma år att kinesiska myndigheter anställer två miljoner personer för att ”bevaka diskussionen” på internet. Och i somras kom en ny studie från Harvard University som visade att Kinas myndigheter varje år fabricerar 488 miljoner inlägg på sociala medier och internetforum.

Kinas mani över internet har gett upphov till en unik industri med otaliga jobbtillfällen i form av såväl utveckling av mjukvaror som betalda skribenter. Jag känner personligen flera utlänningar som erbjudits blivit en del av denna industri – och ett par som tackat ja.

Jag avslutar artikeln med en uppmaning. Även om man i Sverige ofta talar om falska nyheter eller kontroll av internet från ryskt håll, så är det hög tid att uppmärksamma att Kina ägnar sig åt samma slags aktiviteter i långt större omfattning. Och redan nu lyckas man skrämma svenskar till självcensur:

Ryska internettroll i all ära, men de kinesiska är långt fler och mer välorganiserade. De rekryterar dessutom utlänningar och skrämmer redan i dag svenskar på ett effektivt vis. Nyligen skulle bloggen Motkina.se recensera min senaste bok, som innehåller många känsliga detaljer om utvecklingen i Kina. Men då recensionen var färdigskriven beslöt sig redaktören att avstå från publicering med argumentet att man ”inte vill ta politisk ställning” angående Kina.

Bloggen Motkina.se har nämligen flera gånger tidigare recenserat böcker om Kina med politiskt innehåll. Att deras redaktör inte vågade publicera recensionen av min bok – trots att de fått ett gratis recensionsexemplar och en av deras skribenter skrev färdigt en lång recension – har snarare att göra med en rädsla av att framställa utvecklingen i Kina i dålig dager.

Läs hela artikeln via Expressens hemsida eller här nedan, alternativt i större version via Scribd:

Published on

Jag intervjuar svensk diplomat i Nordkorea

Tidigare i veckan publicerade NK News, den ledande nyhetsportalen vad gäller Nordkorea, en intervju av mig med en av två svenska diplomater som jobbar vid Sveriges ambassad i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Sverige är ett av få europeiska länder som har en ambassad i Nordkorea, och den svenska beskickningen används även flitigt då USA har diplomatiska ärenden i landet, eftersom amerikanerna själva inte har någon ambassad i Pyongyang.

Förutom ambassadör Torkel Stiernlöf bemannas ambassaden även av en ambassadsekreterare; en svensk diplomat som stationeras i Pyongyang under ett eller två års tid.

Min artikel för NK News bygger alltså på en intervju med denna ambassadsekreterare, som sedan augusti i år heter Martina Åberg Somogyi. Hon berättar kort om arbetsuppgifterna vid ambassaden – allt från politiska rapporter till att laga kontorets skrivare – men desto mer om det vardagliga livet i världens mest slutna land.

Det kan exempelvis vara svårt att få tag på färska råvaror, och kött finns nästan bara i ”frusna och ospecificerade klumpar” som faller isär då de tinas upp.

Det finns förvisso fler restauranger och butiker nu än för några år sedan, men det är ofta dåligt ställt med såväl varor som växel:

In shops or restaurants, I would normally use euros, [American] dollars or [Chinese] yuan. Most major places will accept these currencies or a combination, and you should also be prepared to get your change in different currencies.

Most places are very low on change, so it is not uncommon to get the last cents back in chewing gum or candy. Once I even got some carrots back.

Martina berättar vidare att även om hon får röra sig relativt fritt i Pyongyang, så måste hon söka om särskilt tillstånd varje gång hon vill lämna huvudstaden. Oftast måste hon även ta med en koreansk kollega på resan, oavsett om det jobb eller privata ärenden.

Hon berättar också om el- och vattenförsörjningen i Pyongyang, som har förbättrats under de senaste åren, även om tillståndet fortfarande lämnar mer att önska:

Lately there have been power cuts in several of the restaurants. Water supply is usually sufficient during the day, but turned off at night. Since my arrival there have been five to ten days when water was also cut off in daytime.

To my surprise, the city center is still quite bright even in the evenings. There are many streetlights, and most of the neighboring apartment blocks seem to have their lights on. But once you leave the city center it is very dark. We avoid moving around after nightfall and I always carry a flashlight to get out safely from the pockets of darkness that you will find here and there, even in the city.

Martina har också blivit positivt överraskad av flera aspekter av det dagliga livet i Pyongyang. Läs närmare om detta via NK News hemsida, i min artikel med rubriken ”Fresh off the boat: A diplomat’s first impressions of Pyongyang”. Där finns även fyra av Matildas bilder från Nordkorea.

Published on

Apple tvingas ta bort New York Times från App Store i Kina

Under julhelgen försvann plötsligt New York Times app från App Store i Kina. Nu i veckan kom förklaringen; en av Apples talespersoner sade att kinesiska myndigheter informerat företaget om att appen bryter mot lokala regler och lagar.

New York Times hemsida har varit blockerad i Kina sedan 2012, då tidningen avslöjade hur dåvarande premiärministern Wen Jiabao lät familj och vänner berika sig med hjälp av hans politiska inflytande.

Dock har New York Times app funnits kvar i App Store, även om den i perioder fungerat sämre än vad som är meningen. Detsamma gäller för andra stora tidningar likt Wall Street Journal eller Financial Times vars hemsidor är blockerade i Kina; deras appar går fortfarande att ladda ner i App Store.

Men av någon anledning har Kinas myndigheter nu bestämt sig för att just New York Times måste bort även från App Store. Apple vill nämligen inte specificera vilka lokala lagar New York Times sägs ha brutit, eller när och exakt av vem Apple kontaktades i ärendet.

Inte heller den kinesiska myndighet som överser landets internet har svarat på frågor från New York Times eller andra medier. New York Times har heller inte kontaktats av kinesiska myndigheter, utan appen plockades bara helt sonika bort utan förvarning eller förklaring.

Att appen plockas bort kan givetvis ses som ytterligare ett bevis på den allt hårdare censuren av utländsk media som ägt rum i Kina sedan Xi Jinping blev president.

Men ärendet är också ytterligare ett oroande bevis på i vilken utsträckning utländska företag är redo att tillmötesgå Kinas myndigheter för att inte förlora den lukrativa marknad som landets stora befolkning utgör.

Apple vägrade nämligen även att uppge om man mottagit något dokument eller domstolsbeslut som krävde att New York Times skulle plockas bort. New York Times intervjuar i sin tur en forskare som påpekar att Apple i vanliga kräver lagliga dokument i frågor som rör sina användares integritet:

Farzana Aslam, associate director of the Center for Comparative and Public Law at the University of Hong Kong, noted that in matters involving customer privacy, Apple requires governments to submit subpoenas, search warrants or other legal documents.

“Maybe in the end they have to do it, but I think there’s something to be said about standing up for what you believe in and purporting to put principle before profit in a country like China, to show that actually there is this tension there,” Ms. Aslam said. “It’s not as simple as, ‘Because we operate in your jurisdiction, we’ll do anything you ask of us.’”

She added that it was “very worrying” that Apple had not disclosed what laws the authorities said were violated, making it difficult for The Times and other publishers to file an appeal or challenge the government’s requests.

Återigen är det tydligt hur västerländska företag är villiga att lägga moral och företagspolicy åt sidan för att blidka en allt mer krävande kinesisk regering.

Published on

Kinas tvingar bort negativa recensioner av inhemsk film

Kinas myndigheter har som uttalat mål att förbättra sin ”soft power”, det vill säga landets kulturella inflytande i omvärlden.

En metod för att uppnå detta är att köpa utrymme i utländsk media samt satsa på att sprida sin världsbild till andra länder genom att expandera statlig kinesisk media utomlands, vilket jag skrev om i går.

Ytterligare en metod är att försöka sprida kinesisk populärkultur som tv-serier och film. För att stödja den inhemska filmindustrin har Kinas myndigheter bland annat finansierat flera stora produktioner, och begränsat antalet utländska filmer som varje år får visas på Kinas biografer.

Trots detta har Kinas filmindustri inte lyckats kamma hem någon Oscarsstatyett, och det är fortfarande utländska filmer som ständigt slår nya kassarekord även på kinesiska biografer.

Nästa grepp från Kinas myndigheter för att hjälpa landets filmindustri är att helt enkelt radera eventuella negativa recensioner av de inhemska produktionerna. Landets censurmyndighet har nyligen kontaktat flera stora nätportaler och recensionssidor vars skribenter gett inhemska filmer som The Great Wall och Railroad Tigers låga betyg.

Och det är heller inget man hymlar med. Den statliga tidningen Global Times skrev nyligen om initiativet:

Officials from the State Administration of Press Publication, Radio, Film and Television (SAPPRFT) had talked to Maoyan and also the film review platform Douban over the low rating of domestic films on Tuesday, the Caijing magazine quoted 36kr.com as saying.

The SAPPRFT could not be reached for comment as of press time.

There are criticisms about the low ratings, accusing them of harming the ecosystem of Chinese movies. Those criticisms also noted that some new media also published malicious reviews to earn attention and profit.

Kinas myndigheter menar alltså att de dåliga recensionerna sätter käppar i hjulet för landets filmindustri. Men som jag skriver i min senaste bok ”Det nya Kina”, är det många som istället pekar på de stränga reglerna för landets regissörer som den främsta anledningen till varför kinesiska filmer ofta upplevs som tråkiga:

Listan över vad som inte får förekomma i kinesisk film är elva sidor lång och innehåller flera ”självklarheter” som korruption eller prostitution. Mer tveksamma direktiv innefattar att poliser inte får vara överviktiga på film, och inte heller spöken tillåts vilket beror på Mao Zedongs avsky mot vidskeplighet. Vidare får romantiska komedier inte innehålla kärleksaffärer innan giftermålet.

Landets regissörer är bundna att följa dessa regler, eftersom censurmyndigheten bestämmer vad som får visas på landets biografer, tv-kanaler, internet eller säljas i videobutiker. För att få officiellt tillstånd att filma måste en regissör de facto lämna sitt manus till myndigheterna redan innan själva filmandet börjar. Myndigheten går sedan även igenom det färdiga materialet och kräver i många fall ändringar för att filmen ska få visas i Kina.

Även producenter av tv-serier har liknande, om inte ännu mer stränga, regler att följa. I min nya bok skriver jag även om hur dessa bestämmelser blivit allt hårdare under de senaste åren:

När många trodde att botten var nådd offentliggjorde statlig media i mars 2016 en rad nya regler för produktion av kinesiska tv-serier. Restriktionerna är såväl fler som mer detaljerade än någonsin tidigare, och syftar till att implementera uppmaningarna i det ovan nämnda tal som Xi höll 2014 med budskapet att all konst och kultur ska tjäna ett högre politiskt syfte. Kinesiska regissörer måste nu undvika innehåll som visar upp en ”skadlig bild” av landet eller dess politiska system liksom av armé, polis, militär, säkerhetsstyrkor eller juridisk personal. Vidare får tv-serier inte överdriva samhällets problem eller mörka sidor, varför mord och våld (fysiskt och psykiskt) förbjöds.

Inte heller detaljerad avbildning av droger, alkohol, spel om pengar samt ”dåliga beteenden” ska längre tillåtas. Vad gäller sex så bannlystes bland annat prostitution, homosexualitet eller affärer utanför äktenskapet. Kinesiska tv-serier har därmed berövats från så gott som alla element av spänning. Motsvarande regler som samma myndighet utfärdade 2010 under Hu Jintao var inte tillnärmelsevis lika omfattande, utan fokuserade främst på nationell enighet och social stabilitet. De nya reglerna pekar även för första gången ut homosexualitet som något förbjudet på kinesisk tv, även fast Kina på detta område länge varit relativt tolerant jämfört med många grannländer.

Nästa tanke är att dessa egenproducerade program ska ta över tv-tablån. I juni 2016 utfärdades nya begränsningar av ”program med inspiration från utlandet”; varje kanal får nu endast sända två sådana program på kvällstid som dessutom måste godkännas på förhand av lokala regulatorer. Till dessa räknas exempelvis program som ”Voice of China”, vilket blott är en talangtävling för kinesiska sångare men bygger på en licens från holländska Talpa Medias program ”Voice of Holland”. Censurmyndigheten menade i ett uttalande att endast program med kinesiskt kulturarv och kinesiska förtecken kan förmedla ”teman relaterade till den kinesiska drömmen, socialistiska kärnvärderingar samt patriotism och fina kinesiska traditioner”.

Ingenting tyder på att myndigheterna planerar ge regissörer eller producenter av filmer och tv-serier friare händer för att kunna skapa mer spännande eller intressanta verk.

Istället kommer man sannolikt fortsätta ”tvinga” konsumenterna att ”gilla” inhemsk film och tv. Och för att vara på den säkra sidan har man nu alltså beslutat sig för att tvinga även recensenterna att hylla de inhemska produktionerna.

Published on

Kina köper 11 sidor propaganda i dansk tidning

Gårdagens upplaga av den danska dagstidningen Berlingske innehöll en elva sidor lång bilaga om Kina, bekostad av den kinesiska ambassaden i Danmark.

Bilagan innehöll bland annat artiklar om att Tibet mår bättre än någonsin under kinesiskt styre, samt hur Kina är en ansvarsfull och fredlig aktör på den globala politiska arenan. Ytterligare en artikel understryker Kinas stabila ekonomiska tillväxt, i en tid då tvivel om den kinesiska ekonomins tillstånd uttrycks från många håll.

Kort sagt handlar det om propaganda. Att köpa utrymme i utländsk media är bara en av det kinesiska kommunistpartiets många metoder för att sprida sin världsbild till andra länder.

Förra sommaren uppmärksammade jag i en flitigt delad artikel här på InBeijing hur Kina köpte en helsida i Svenska Dagbladet för att rättfärdiga sina territoriella krav i Sydkinesiska havet, just innan Haagtribunalen avfärdade dessa krav som ogiltiga och i strid med internationell lag.

Att Kina väljer att skriva om Tibet i Berlingske är inte heller någon slump. Som jag skrev här på InBeijing i höstas så är dansk polis under utredning, för att man tidigare samarbetat med Kinas myndigheter i syfte att hindra tibetanska aktivister från att protestera då kinesiska tjänstemän besökt landet.

Den elva sidor långa bilagan i gårdagens Berlingske, köpt av Kinas ambassad

Tibet mår i dag bra tack vare kinesisk respekt för religionsfrihet och lokal kultur, enligt artikeln i gårdagens Berlingske

I en tid då många västerländska mediehus upplever problem med lönsamheten, satsar Kinas regim allt större resurser på att expandera sin propaganda till utlandet, vilket i veckan uppmärksammades av bland annat Asia Times:

In 2009, the government budgeted US$7 billion to increase the presence of CCTV, Xinhua and other state media globally — that compares with the US$289 million the UK government is giving to the BBC World Service to expand its operations over the next five years.

Förutom Berlingske och Svenska Dagbladet, har pengarna bland annat gått till en bilaga vid namn ”China Watch” som publiceras tillsammans med ledande tidningar i länder som USA, Australien och Storbritannien.

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om ”China Watch”; en bilaga som redigeras av den statliga tidningen China Daily med syfte att sprida kommunistpartiets politiska ståndpunkter till utländska läsare.

Vidare offentliggjorde Kina under nyårshelgen etableringen av ett nytt tv-nätverk vid namn China Global Television Network (CGTN), som ska sända på sex språk och integreras med sociala medier och annan närvaro såväl online som offline.

CGTN – som ska ersätta CCTV i utlandet – mottog under nyårshelgen även ett ”grattistelegram” från president Xi Jinping, som personligen uppmanade nätverket att ”berätta Kinas historia på ett bra vis” för omvärlden. Enligt statlig media är det uttalade syftet med CGTN att ”omprofilera Kina”:

CGTN should tell stories about China well and spread China’s voice well; enable the world to see a multidimensional and colorful China; present China as a builder of world peace, a contributor to global development, and an upholder of international order; and make efforts to build a community of common destiny, Xi said.

Så medan vi i Sverige oroar oss över eventuella falska nyheter från ryskt håll, så är spridningen av kinesisk propaganda i full gång. Tiotals miljarder kronor är budgeterat för ändamålet, och pengarna används redan i dag för att köpa utrymme i såväl svenska som danska dagstidningar.

Published on

Peter Dahlin berättar om tiden i kinesisk fångenskap

I sin mest utförliga intervju sedan han släpptes ur kinesisk fångenskap för ganska precis ett år sedan, berättar Peter Dahlin om hur han fortfarande ibland sover med en stor kniv under kudden av rädsla för inkräktare i sitt nya hem i Thailand. Andra nätter sover han inte alls.

Det är The Guardian som varit och hälsat på Dahlin i Chiang Mai i Thailand, där han även berättar om de 23 dagar som han tillbringade i ett så kallat ”hemligt fängelse” i södra Peking.

Där försökte personalen bryta ner Dahlin psykiskt genom att låsa fast honom i stolar under långa nattliga förhör, förvägra honom sömn samt vända hans flickvän och tidigare kollegor mot honom.

Anledningen var den NGO som Dahlin drev under flera års tid bland annat för att utbilda advokater och erbjuda rättslig hjälp åt utsatta kinesiska medborgare, vilket jag tidigare skrivit om mer utförligt här på InBeijing.

The Guardian skriver mer ingående om Dahlins tidigare aktiviteter i Kina, och ger även en mer generell bakgrund över hur repressionen mot landets civilsamhälle skjutit i höjden sedan president Xi Jinping tog makten:

In the four years since Xi became China’s top leader in November 2012, feminist campaigners, journalists, academics, bloggers, publishers, human rights lawyers and even foreign non-governmental organisation workers such as Dahlin have all been targeted in what experts suspect is a coordinated Communist party push to prevent the development of organised opposition to the regime.

The political situation, which some call the most dire since the Tiananmen Square massacre in 1989, has deteriorated so fast under the current leadership that one scholar claims Xi has built “the perfect dictatorship” – an ever-more repressive system that nevertheless avoids major international censure.

Utvecklingen beskrivs av många som ett utstuderat förtryck mot allt mer frispråkiga aktivister, i en tid då lägre ekonomisk tillväxt hotar att underminera legitimeringen av kommunistpartiets maktmonopol.

I intervjun berättar Dahlin att han alltid varit relativt positiv vad gäller Kinas framtid, men att denna utveckling samt hans personliga erfarenheter fått honom att omvärdera denna ståndpunkt. Han ser nu inte längre något ljus i tunneln, utan tror att förföljelserna kommer fortsätta så länge Xi är president.

Dahlin kunde arbeta relativt ostört med sin NGO under flera års tid, och hade inga problem med att få sitt visum förnyat trots att myndigheterna kände till delar av hans verksamhet.

Men för några år sedan började säkerhetstjänsten krypa allt närmare, och i början av januari i fjol såg sig Dahlin tvingad att lämna landet efter att en av hans kollegor kallats till ett förhör och grillats på information om ”en svensk man vid namn Peter”.

Dahlin bokade då en flygbiljett ut ur Kina redan samma natt, men hann aldrig åka till flygplatsen innan något dussin säkerhetsagenter dök upp vid hans hem i centrala Peking, försåg honom med ansiktsbindel och förde honom till det hemliga fängelset.

För The Guardian berättar han mer detaljerat än någonsin tidigare om vad som sedan skedde honom:

Two male inquisitors sat opposite the prisoner, who says he was seated in a hard wooden “tiger chair” with leg shackles that were left splayed out on the floor. Metals bars crisscrossed the room’s only window.

But it was a gentle introduction to life in The Residence for the sleep-deprived activist: three hours later, about 5am, the session was terminated and he was led into a rectangular cell across the corridor with beige padded walls and two small windows that were also covered by metal bars. Thick blackout curtains made it impossible to tell the time of day; three fluorescent lamps hung from the ceiling, including one directly above the bed. “Even the toilet seat was suicide-padded,” Dahlin recalls.

Also inside were two guards, part of a team that remained there and watched over Dahlin 24 hours a day and recorded every move or sound he made in a notebook but never uttered a word.

“They would often stand up and go and stand and look when you take a piss, you take a shit, you take a shower. It’s a bit odd,” Dahlin says, adding with a laugh: “Luckily I’m Swedish and Sweden has a rather relaxed idea of nudity.”

Dahlin fruktar vidare att de 23 dagarna i fångenskap kan ha gett honom post-traumatiska stressyndrom; han känner ofta oro och kan inte slappna av ordentligt.

Han inbillar sig ibland höra ljud vid sitt hem mitt i natten, och fick en panikattack då han inte hittade sin flickvän i ett snabbköp för en tid sedan.

Artikeln i The Guardian må vara lång, men är måsteläsning för alla svenskar med intresse av Kina.

Published on

Hur länge kommer Xi Jinping behålla makten?

Enligt Kinas konstitution kan ingen vara landets president längre än tio år. Ingen ledande partitjänsteman kan heller inneha samma ämbete mer än tio år, eller vara på samma nivå i partiet i femton år.

Bestämmelserna är till för att hindra den maktcentralisering och personkult som gjorde det möjligt för Mao Zedong att styra landet närmast enväldigt och leda det in i katastrofer som kulturrevolutionen och svältkatastrofen det stora språnget.

Men sedan Xi Jinping blev president har han snabbt samlat mer makt och befogenheter kring sig själv än någon av sina företrädare sedan Maos död, vilket har väckt misstankar om att han inte planerar lämna från sig makten.

Det sista kapitlet i min bok ”Det nya Kina” har rubriken ”Xi Jinping och makten”, och handlar just om centraliseringen av makt kring presidenten. De två avslutande styckena i kapitlet, och således även hela boken, är följande:

Spekulationer gör också gällande att Xi planerar behålla makten minst fram till 2027 vilket vore tio år längre än konstitutionen tillåter. Misstankarna stärks på grund av att Xi inte har utsett eller ens gett någon ledtråd om en tänkbar efterföljare, vilket vanligtvis sker relativt snabbt. Det finns också flera alternativ för Xi att utöva sitt inflytande även om han kliver ner från presidentposten 2022. Han kan återinföra posten som partiordförande som Deng Xiaoping tog bort 1982 i ännu ett försök att hindra en framtida Mao.

Mer sannolikt skulle Xi kunna behålla positionen som ordförande för den centrala militärkommissionen, vilket var Deng Xiaopings viktigaste post under det dryga årtionde som han de facto styrde över landets politik. Vid sidan av detta kan han också behålla ordförandeskapet i de två nya superministerier han skapade vid tredje plenumet november 2013, och som redan i dag har större makt än nästan hela statsapparaten. Räkna alltså med att en auktoritär Xi Jinping kommer bestämma i Kina under lång tid framöver, med främsta fokus på att slå vakt om kommunistpartiets maktmonopol samt uppfylla sin fint formulerade men mycket farliga kinesiska dröm.

2017 blir ett nyckelår vad gäller Xi Jinpings framtida maktplaner. I höst kommer nämligen kommunistpartiets 19:e nationella kongress att hållas, där minst fyra av de sju medlemmarna i landets högsta politiska instans ska bytas ut.

Av de sju medlemmarna i politbyråns ständiga utskott kommer nämligen fem stycken att vara 69 år eller äldre då partikongressen hålls i höst. Enligt konstitutionen måste de därför lämna sina platser till förfogande för yngre förmågor.

Politbyråns nuvarande ständiga utskott, av vilka minst fyra medlemmar kommer gå i pension

Kommunistpartiets nationella partikongress hålls numera vart femte år, och praxis är att presidenten efter halva sin ämbetstid utser en inofficiell efterträdare som tar plats i det ständiga utskottet och sedan blir president vid nästa kongress.

Men enligt källor som Wall Street Journal talat med, så har diskussioner inom partiets inre cirkel hintat att ”ingen efterträdare kommer utses” under den kommande partikongressen:

Now, as he nears the end of his first five-year term, many party insiders say Mr. Xi is trying to block promotion of a potential successor next year, suggesting he wants to remain in office after his second term expires in 2022, when he would be 69 years old.

Mr. Xi, who is president, party chief and military commander, “wants to keep going” after 2022 and to explore a leadership structure “just like the Putin model,” says one party official who meets regularly with top leaders.

Enligt samma källor planerar Xi kringgå reglerna genom att hävda att de inte gäller för politbyråns ständiga utskott, alternativt ändra reglerna eller byta ämbete liksom Rysslands president Vladimir Putin gjorde 2008.

Detta skulle kunna göras genom att minska, nedgradera eller helt enkelt skrota politbyråns ständiga utskott till förmån för ett system med en mer maktfullkomlig president som i Ryssland, menar Wall Street Journal.

Andra höga tjänstemän som tidningen talat med misstänker att Xi kommer göra sitt yttersta för att fylla det ständiga utskottet med sin egna politiska allierade, och hindra att meningsmotståndare ges något som helst utrymme i partitoppen.

Signaler har redan getts om att Xis vapendragare Wang Qishan – som de senaste åren varit ansvarig för att utföra Xi Jinpings korruption mot kampanj – får stanna kvar i det ständiga utskottet ytterligare fem år trots att han egentligen är för gammal, samt att han även kan komma att ersätta Li Keqiang som premiärminister.

Wall Street Journal påminner även om att Xi Jinping antog titeln ”kärnledare” vid en viktig partikonferens i oktober, samt att många partimedlemmar sedan dess tvingats signera färdigskrivna dokument med löften om ”absolut lojalitet” till Xi Jinping.

Xi Jinping kommer med största sannolikhet försöka styra Kina under många år framöver, frågan är nog främst om han kommer göra det med hjälp av utökade ämbeten eller från bakom kulisserna likt partiveteraner som Deng Xiaoping och Jiang Zemin.