Föregående helg argumenterade Utrikespolitiska institutet (UI) för att Kina bör få en mer framträdande ledarroll i det internationella samfundet.
I en artikel som bland annat publicerades på Svenska dagbladets debattsida, skriver Björn Jerdén och Jonas Söderström att ”ett ökat kinesiskt ansvar för världsordningen bör uppmuntras”, bland annat med följande argument:
I kraft av Kinas växande ekonomi, stora befolkning och anrika historia är många kineser angelägna om att landet får en särskild, framstående internationell status. Detta tar sig ibland oroande uttryck, men är i grunden något positivt. Kina blir de facto allt mäktigare inom många områden. Ju mer Kina söker erkännande för en ledarroll desto mer öppnar landet sig dock för påverkan från andra medlemmar av det internationella samfundet.
Jerdén och Söderström skriver förvisso även att Kina ”i mångt och mycket går sin egen väg”, men är övertygade om att den kinesiska regimen skulle bli mer ansvarsfull om den bara får mer inflytande internationellt.
Man använder bland annat president Xi Jinpings uppmärksammade tal vid världsekonomiska forumet i Davos tidigare i år som ett tecken på att Kina nu ser ut att i ökad utsträckning ”vilja tala samma språk” som Sverige.
UI vill alltså uppmuntra till att en av världens strängaste diktaturer ska få en global ledarroll, i hopp om att Kina per automatik ska utvecklas i en ”positiv riktning” efter att regimen fått större globalt inflytande.
Detta är en häpnadsväckande argumentation, som kände mig tvingad att skriva en replik som under gårdagen även den publicerades på SvD Debatt. Där framhåller jag att det inte finns någon regel skriven i sten om att diktaturer blir mjukare av ökat globalt inflytande.
Kina är snarare ett exempel på att det ofta kan vara tvärtom. Landet är ju mer globaliserat i dag än någonsin tidigare, och sedan 2013 världens största handelsnation. Ändå, vilket jag skriver på SvD Debatt, har samhällsklimatet förvärrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013:
Human Rights Watch framhöll 2015 i sin årliga rapport hur Kinas nya ledare ”iscensatt en särskilt hård attack mot grundläggande mänskliga rättigheter”, med ”ett ursinne som saknar motsvarighet på senare år”. I Amnesty Internationals årsrapport för 2017 stod att läsa hur Xi just nu genomför den hårdaste kampanjen mot kritiska röster på två årtionden.
Ursinnet kulminerade sommaren 2015 då cirka 300 advokater och aktivister arresterades i ett svep, varav flera fortfarande sitter inlåsta. Många har utsatts för tortyr och deras familjer förföljts på de mest obehagliga vis. Vad gäller kritiska röster så har Kina rasat till plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers lista över global pressfrihet. Och i fjol utsåg Freedom House internet i Kina till världens minst fria i världen för andra året i rad, bakom Syrien och Kuba.
Förutom fina klyschor om att ansvar bringar förändring, så finns det ingenting som talar för att Xi Jinping skulle föra Kina i en mer liberal riktning i utbyte mot en global ledarroll.
Mer tyder då i så fall på att Kina skulle använda denna roll för att försöka sprida sitt eget politiska system. Detta gör man aktivt redan i dag, bland annat genom att satsa miljarder på statlig media expansion utomlands, försöka sprida sin internetcensur utomlands samt använda kinesiska utbytesstudenter för att kontrollera innehållet vid utländska universitet.
Att mot denna bakgrund vilja se Kina som global ledare är både naivt och farligt. Ett mer logiskt förfarande vore ju att Peking först visar förändring och sedan erbjuds mer inflytande:
Processen måste istället ske i omvänd turordning. Kina borde först visa – i handling såväl som ord – att man respekterar åtminstone de grundläggande mänskliga rättigheterna, och sedan erbjudas större inflytande internationellt.
”Att uppmuntra Kinas önskan om globalt ledarskap är inte att tyst acceptera landets beteende”, skriver Jerdén och Söderström. Men det är precis vad det är. Det är också oroväckande att Utrikespolitiska institutet uppmanar svenskar att se positivt på en av världens strängaste diktaturer i en global ledarroll. Och inte minst brist på respekt mot Gui Minhais anhöriga.
Gui Minhai är alltså den svenska förläggare som nu hållits kidnappad på okänd ort av kinesiska myndigheter i snart 550 dagar, utan möjlighet till rättslig hjälp eller att träffa sin familj. Att Guis fall inte nämns då UI argumenterar för ökat kinesiskt globalt ledarskap är ytterst märkligt.
InBeijing har 268 mailprenumeranter och nästan 481 följare på Facebook. Jag får ofta feedback från läsare, vilket också varit fallet efter UI:s debattartikel och min replik i Svenska dagbladet.
Läsarreaktioner denna gång understryker det märkliga i att det inte någonstans i UI:s artikel går att hitta direkt och kompromisslös kritik mot Xi Jinping, vilket ger texten en känsla av något som skulle kunna skrivas om ”Bush-administrationen eller annan mindre populär demokratisk vald makt”.
En läsare undrar också varför de anställda på Utrikespolitiska institutet – fina titlar och långa kurser till trots – inte verkar vilja greppa vad som pågår. Varför vägrar de förstå det uppenbara trots alla kidnappningar och nödrop från Amnesty och liknande organisationer?
Men Utrikespolitiska institutet är dessvärre inte ensamma om detta. Förra veckan skrev jag också en replik i Dagens nyheter efter att två akademiker vid Stockholms universitet påstått att Kina inte är en diktatur, utan ”både demokrati och diktatur” med ett politisk ramverk djupt rotat i filosofin Yin-Yang(!)
Då det kommer till Kina är det i dag viktigare än någonsin att kalla en spade för en spade, samt förstå den enorma diskrepansen mellan vad det kinesiska ledarskapet säger och vad det egentligen gör.
Om ni tycker mitt skrivande om den politiska situationen i Kina är viktigt, överväg då att stödja InBeijing via Patreon. Tack!
