Två nya, långa artiklar av mig i Axess

Axess är ett av de magasin jag tycker allra bäst om att skriva för. Anledningen till detta är formatet; i Axess finns möjligheten att författa djupgående artiklar som är flera sidor långa.

I det aktuella numret av Axess finns två sådana längre artiklar av mig. Den första handlar om Kinas internationella ledarskapsambitioner och börjar så här:

Deng Xiaoping, mannen som öppnade Kina, formulerade 1990 en utrikespolitisk agenda som gick ut på att ”bida sin tid”. Kina skulle hålla en låg profil som försiktig observatör, och ”aldrig göra anspråk på [globalt] ledarskap”. Kommunistpartiet var då mer utsatt än på länge; Berlinmuren hade just fallit och kineserna var placerade i den diplomatiska frysboxen efter massakern vid Himmelska fridens torg.

Men knappt 30 år senare verkar president Xi Jinping anse att tiden redan är kommen.

Under ett forum för nationell säkerhet i Peking i februari offentliggjorde Xi nämligen de så kallade ”två vägledningarna”. Han menade att det nu var dags för Kina att ”guida det internationella samfundet” genom processen med att skapa en mer ”rättvis och rimlig” världsordning. Xi sade också att Kina bör fungera som guide för att ”upprätthålla den globala säkerheten”.

Jag utvecklar sedan den senaste tidens signaler från Kina, vars president i motsats till Donald Trump i USA ofta talar om vikten av frihandel och globalisering. Kina har också visat vilja att ta USA:s plats som handelsnation genom att utforma flera handelsavtal samtidigt som Trump skrotade det omfattade frihandelsavtalet TPP

Och visst har Kina i och med brexit och Donald Trump fått en möjlighet att ta större plats i internationella sammanhang. Men faktum är att Xi Jinping började expandera Kinas globala inflytande nästan omedelbart efter att han blev president 2013:

Redan i oktober 2013 införde Xi Jinping det utrikespolitiska konceptet fenfa youwei, som löst kan översättas till ”att aktivt eftersträva framgång”. Detta följdes snart av en ny antiterroristlag med rätt att skicka kinesiska trupper utomlands utan mandat från FN.

Under fjolåret etablerade Kina vidare en flottbas i Djibouti; landets första utländska militärbas sedan tillbakadragandet av trupp från Nordkorea 1958. I fjol besökte även höga kinesiska militära tjänstemän Syrien med löften om utökat militärt bistånd och utbildning för den sittande regimens styrkor. Därmed har Kina – i realiteten om än inte på papperet – övergett sin tidigare så orubbliga hållning att stater inte ska lägga sig i varandras ”inre angelägenheter”.

Vidare framhåller jag risken att kinesiska värderingar vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter riskerar spridas om landets inflytande växer globalt, vilket vi redan sett flera exempel på.

Samtidigt skrämmer Kinas aggressiva beteende i Sydkinesiska havet iväg många potentiella allierade, och sina globala ledarambitioner till trots så har Kina bara en riktig allians, nämligen den med Pakistan. Och det är en allians som främst bygger på att Indien är deras gemensamma fiende, samt att Kina hjälper Pakistan med utvecklingen av kärnvapen.

Förutom denna artikel finns även en flera sidor lång bokrecension av mig, där jag recenserar två böcker om politik och statsskick i Kina. Den första är ”The Perfect Dictatorship” av norrmannen Stein Ringen, som är professor i statsvetenskap i Oxford.

Ringen erkänner villigt att han inte är någon auktoritet eller ens expert vad gäller Kina. Däremot har han spenderat de senaste fyra årtiondena med att forska om politik och statsskick, ofta i östra Asien. Han kan därmed sätta den kinesiska utvecklingen i ett intressant perspektiv:

I bokens inledning citeras Kinas utrikesminister, Wang Yi ,som vid Världsekonomiskt forum i Davos 2014 sade att Kina är ”den ”största framgångssagan i modern tid”. Men Ringen avfärdar detta ofta upprepade mantra som blott en fantasi, vilken har blivit återberättad så många gånger att den har blivit en allmän sanning.

”Kinas framgångssaga saknar inte motstycke i världen, den är inte ens särskilt anmärkningsvärd i Östasien”, menar Ringen, som bland annat pekar på en studie från konsultfirman Conference Board som visar hur Kinas ekonomiska tillväxt även under sina bästa år har varit något lägre än den i Sydkorea, Japan och Taiwan.

Istället baseras myten om Kinas otroliga utveckling på vissa utvalda siffror, som att 600 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom på bara några årtionden. Däremot är det sällan det talas om de 200–300 miljoner som fortfarande lever i fattigdom, vilket enligt Ringen till stor del beror på dålig fördelningspolitik och ett regressivt skattesystem, som innebär att den fattiga delen av befolkningen betalar en större andel skatt.

(…)

Upplägget gör det tydligt för Ringen att Kina använder sitt begränsade sociala skyddsnät som ännu ett ”instrument för stabilitet och kontroll” genom att avlöna sina egna. Den kinesiska ledningens resonemang om att Kina behöver bli rikt innan ett omfattande välfärdssystem kan komma till stånd avfärdar han som en dålig ursäkt och gör återigen en relevant jämförelse med Sydkorea och Taiwan.

För liksom fallet var i Skandinavien, så påbörjade dessa två länder snarare tidigt byggnationen av sina välfärdssystem än att vänta på att först bli rika. Skillnaden är särskilt slående om man jämför med Sydkorea – ett land Ringen tidigare forskat mycket om – som började sitt samhällsbygge från en lägre ekonomisk nivå än där Kina nu befinner sig då landet låg helt i ruiner 1953 efter Koreakriget.

Dess ekonomiska tillväxt har inte bara varit snabbare än Kinas; koreanerna lyckades även inkludera alla befolkningsgrupper i utvecklingen. På bara 40 år blev Sydkorea dessutom, liksom Taiwan, ett höginkomstland, medan Kina förblir ett medelinkomstland plågat av korruption och stora klassklyftor.

Den andra boken heter ”The Dictator’s Dilemma” och är skriver av Bruce Dickson. Underlaget till hans bok utgörs av enkäter som tusentals kineser svarat på 2010 och 2014; därmed gör Dickson anspråk på att kunna skildra hur kinesernas inställning till den förda politiken förändrats under de senaste åren.

Medan det givetvis är relevant att fråga vad kineserna själva tycker, så innebär denna metodik ofrånkomligen vissa problem. Till att börja med – givetvis – så finns det alltid en rädslan hos invånarna i en totalitär stat att kritisera de egna myndigheterna.

Men dessutom utgör själva semantiken ett problem. Exempelvis ordet ”demokrati” har nämligen inte samma betydelse i Kina som i stora delar av väst:

Dickson menar att Kinas myndigheter sammantaget ”har arbetat aktivt för att förbättra styret under de senaste åren, med större fokus på livskvalitet”. Även transparensen sägs ha ökat, särskilt med anledning av möjligheten att tillgå information och påverka genom internet. Att Kinas befolkning upplever att landet demokratiseras, framhåller Dickson som en av de främsta anledningarna till regimens relativt höga popularitet. Han talar till och med om systemet som ett slags ”konsultativ totalitärism”.

Men här blir det problematiskt av flera anledningar. Inte bara för att detta inte stämmer – mer om det senare – utan även därför att Dickson talar om att demokrati har ”en annan mening” i Kina än i väst. Exempelvis kopplade endast 3,1 procent av de svarande i hans undersökningar samman demokrati med rösträtt. Desto vanligare var svar som ”av och för folket”, ”jämlikhet och rättvisa” eller ”politiska friheter och rättigheter”.

Men allra vanligast var svaret ”vet ej”, som över en tredjedel av de svarande uppgav då de 2014 ombads definiera betydelsen av demokrati. Icke desto mindre var merparten av dessa, hela 70 procent, nöjda med nivån av demokrati i Kina – trots att de alltså inte kan definiera vad begreppet innebär!

Detta får alltså konsekvensen att samtidigt som de tillfrågade anser att demokratinivån i Kina stiger, så syftar de inte på demokrati i begreppets egentliga mening då de svarar. De svarande utgår istället från sin egen uppfattning av ordets betydelse; och allra vanligast är att de inte har någon uppfattning alls. Hur mycket är sådana egentligen värda?

Problemet med metodiken kan även ses i de ofta motstridiga svaren som enkäterna resulterat i. Exempelvis säger Dickson att 45,2 procent av Kinas befolkning anser att myndigheterna bör utöva total kontroll över internet. Men samtidigt svarade 90 procent att denna kontroll inte bör utövas i form av några inskränkningar den på personlig friheten eller yttrandefriheten.

De två böckerna ger i stort två vitt skilda bilder av Kina. Ringen pekar på en diktatur som i och med Xi Jinpings mantra om den ”kinesiska drömmen” håller på att utvecklas till en faciststat. Dickson talar istället om ett samhälle som sakta reformeras och demokratiseras, må vara på sitt eget särskilda vis.

Att jämföra de båda böckerna i samma recension var otroligt intressant. Recensionen ligger nu utanför Axess betalvägg och kan läsas här.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera