Publicerat: Taiwan som Asiens demokratiska förebild

    I dag skriver jag för Expressen Kultur om Taiwan som en demokratisk och tolerant förebild i Asien. Detta med anledning av att landet förra veckan legaliserade samkönade äktenskap, och för övrigt har landets nya regering såväl en kvinnlig president som världens första transsexuella minister.

    Det finns också en rad andra exempel som får Taiwan att stå ut som en progressiv förebild i en region som annars domineras av diktaturer och bristfälliga mänskliga rättigheter:

    Taiwan har högst pressfrihet i Asien enligt Reportrar utan gränser. En NGO vid namn Open knowledge rankar Taiwans myndigheter som bäst i världen på att offentliggöra information, 19 platser före Sverige. Den allmänna sjukvården är en av världens bästa, och på landets blixtsnabba internet finns ingen censur. Kärnkraftverken är under avveckling, och sopor återvinns till 60 procent – även det högre än i Sverige. Listan kan göras lång, men nämnas bör även att Internations, ett nätverk för ”expats”, i fjol utsåg Taiwan som det bästa landet i världen att bo i för utländska medborgare, mycket tack vare invånarnas genuina vänlighet.

    Men trots att Taiwan är Asiens kanske mest välutvecklade demokrati, så är landet isolerat diplomatiskt. Endast 20 nationer världen över erkänner i dag Taiwans status som land. Sverige är inte ett av dem, och därmed tillåts inte Taiwan ha någon ambassad i Stockholm.

    Anledningen: Kinas kommunistparti anser att Taiwan tillhör dem. Hot om ekonomiska repressalier från regimen i Peking gör att få regeringar vågar tala om Taiwan som nation. Kina har även på flera vis börjat straffa Taiwan sedan landets nya regering – som förespråkar ett större avstånd till Kina – vann en jordskredsseger i fjolårets val.

    Efter det har Kina som hämnd bland annat minskat antalet kinesiska turister till Taiwan, mutat andra länder för att skrota sina diplomatiska relationer med Taiwan, och kidnappat en taiwanesisk aktivist under två månaders tid för att sedan arrestera honom för ”omstörtande verksamhet”.

    Och som jag skriver i Expressen har Kina även trappat upp den internationella isoleringen av Taiwan. När Världshälsoorganisationen förra månaden höll sitt årliga möte World Health Assembly i Geneve var Taiwan detta år inte ens inbjudet att medverka som observatör.

    Som flera internationella medier påpekat utgör detta en fara för den globala hanteringen av pandemier och smittsjukdomar, särskilt givet Taiwans status som exportnation med en av världens största hamnar.

    Men för Kina är det viktigare att statuera exempel. Utfrysningen underlättas vidare av att en kinesisk diplomat nu är ordförande för Världshälsoorganisationen, som för övrigt utsåg Nordkorea till en av fem ”vicepresidenter” under det möte till vilket Taiwan portades.

    Samma utfrysning av Taiwan har även skett i internationella organisationer som Interpol och FN-organet International Civil Aviation Organization, som även de styrs av kinesiska diplomater.

    Att på detta vis isolera och förödmjuka en av Asiens mest välmående demokratier sänder naturligtvis helt fel signaler till regionens många diktaturer och repressiva statsöverhuvuden.

    För den som är mer intresserad av relationen mellan Kina och Taiwan, så ägnar jag ett helt kapitel åt denna fråga i min senaste bok ”Det nya Kina”. Där går bland annat läsa att den stora majoriteten av Taiwans befolkning inte vill veta av någon återförening med Kina:

    Varje sommar genomför taiwanesiska National Chengchi University en undersökning angående befolkningens upplevda identitet, vilken liknar den undersökning från Chinese University of Hong Kong som nämndes ovan. Skillnaden är att resultaten i Taiwan är mer talande. Då Ma Ying-jeou blev president 2008 klassade sig färre än hälften av invånarna som ”taiwanes”. Men 2015 hade motsvarande andel vuxit till 60,4 procent vilket var den högsta noteringen någonsin. 2015 var det vidare endast 32,7 procent som såg sig själva som ”taiwanes och kines” vilket var den lägsta noteringen någonsin. Bara några få procent av Taiwans invånare beskriver i dag sig själva som ”kines”. Likaledes visade samma universitet att det sommaren 2015 endast var 9,1 procent av Taiwans befolkning som stödde en återförening med Kina; även det den lägsta siffran någonsin.

    När Taiwan 2016 fick sin kvinnliga president i Tsai Ing-wen, som alltså även hon motsätter sig en återförening med Kina, så reagerade Kina enligt följande:

    Efter installationstalet hotade Kinas myndigheter att klippa kontakten med Taiwan. En statlig tidning med nära band till Xinhua beskrev Tsai som en extremist oförmögen att styra Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn, vilket skulle göra henne extra ”känslomässig”. I en artikel författad av en inflytelserik militär akademiker sades det även att Tsais ”onormala värderingar” gör henne omöjlig att lita på. Tsai gavs epitetet ”singelkvinnepolitikern”, men påhoppen slutade inte vid hennes kön. Tsai beskylldes även vara lojal mot Japan eftersom hennes far reparerade japanska flygplan då Japan ockuperade Taiwan under andra världskriget – dessutom har hon en god relation med den japanska premiärministern Shinzo Abe och gillar risbollar(!)

    Talesmannen för Taiwan Affairs Office – den kinesiska myndighet som ansvarar för relationen med Taiwan – kallade vidare Tsais tal för ett ”otillräckligt provsvar” och menade att normala kommunikationer inte kan fortsätta utan att hon omfamnar 1992 års konsensus.

    Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

      Kommentera