Kan Kina leda kampen mot klimatförändringarna?

Till omvärldens bestörtning meddelade Donald Trump under gårdagen att USA drar sig ur Parisavtalet. Beslutet spelar givetvis Kina rakt i händerna; landets politiker har nu ytterligare ett argument att använda i sin uttalade ambition att stärka Kinas internationella inflytande och framstå som en global ledare.

Just som New York Times i dag skrev i en artikel med rubriken ”Trump Hands the Chinese a Gift: The Chance for Global Leadership”, så hade kinesiska myndigheter redan på förhand funderat ut hur Trumps tillbakadragande på bästa vis skulle användas för att få Kina att framstå i god dager.

Bara ett par timmar innan Trumps besked stod Kinas premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin, och garanterade att Kina kommer fortsätta hedra Parisavtalet eftersom landet ser det som ett ”internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.

Samtidigt i Peking sade utrikesministeriets taleskvinna Hus Chunying att Kina avser följa sina åtaganden, samt att ”vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”.

Gott så. Men innan hyllningskörerna tar vid så är det viktigt att förstå vad Parisavtalet egentligen innebär för Kina. För bara en dåre skulle dra sig ur detta avtal med de villkor som Kina efter långa rundor av förhandlingar slutligen gick med på.

Parisavtalet ger Kina rätt att fortsätta öka sina utsläpp fram till år 2030, trots att landet redan står för omkring en tredjedel av världens växthusgaser. Detta kan jämföras med USA:s åtaganden om att minska utsläppen med en fjärdedel fram till år 2025 samt bistå med otaliga miljarder till en klimatfond för att kompensera utvecklingsländer för att minska sina utsläpp.

Redan innan förhandlingarna i Paris började så kallade exempelvis The Economist Kinas snålt tilltagna målsättning för ”relativt meningslös”, i och med att landet sannolikt kommer nå sin topp vad gäller utsläpp i vilket fall, med tanke på en avtagande ekonomisk tillväxt.

Detta påpekas nu även av bland annat The Globe and Mail, som även råder omvärlden att ta Kinas löften om att bekämpa de globala klimatförändringarna med en nypa salt:

“The Chinese see an opening, a rhetorical opening, when it comes to the United States. It’s all about perception,” said Patrick Chovanec, a prominent commentator on China’s economy who is chief strategist at Silvercrest Asset Management “And people are going to buy into that, to some degree. But then there’s the reality of what the Chinese are actually willing and able to deliver.”

In other words: Beijing has been handed the microphone and is using it to talk a good game. “They are acquiring face, they are showing themselves to be good citizens,” says François Godement, director of the Asia and China program at the European Council on Foreign Relations.

(…)

But when it comes to China’s stance on climate, Mr. Godement said, “it’s purely face. It’s talk.”

Even if China keeps to its climate pledges, after all, it has committed only to stop growing carbon emissions by “around 2030.” The United States, by contrast, had agreed to cut more than a quarter of its greenhouse gas output by 2025 under the Paris climate deal it said Thursday it will abandon.

Att som de kinesiska myndigheterna erkänna problemen med klimatförändringarna och säga sig vara villig att bekämpa dem, är givetvis bra för Kinas ”soft power” och får landets styrande parti att framstå som välupplyst och ansvarstagande.

Men när stora delar av omvärlden nu sätter sitt hopp till att Kina ska ta en global ledarroll vad gäller klimatet, är det på sin plats med en uppfriskning av minnet gällande Kinas track record vad gäller att följa de internationella överenskommelser man ingår.

Det finns givetvis i alla länder en diskrepans mellan vad politiker säger och vad politiker gör. Men i Kina är denna diskrepans större än i många andra länder eftersom politikerna inte behöver oroa sig för vare sig fristående domstolar, utredande journalister eller valresultat.

Detta gäller även internationellt, då kinesiska politiker är fullt medvetna om att många länder inte vågar kritisera Kina på grund av ekonomiska repressalier. Se nedan ett axplock av avtal och överenskommelser som Kina bekymmerslöst valt att bryta:

1) Kina har upprepade gånger lovat omvärlden att följa de sanktioner mot Nordkorea som FN:s säkerhetsråd beslutat om. Detta har dock inte hänt, och det är enkom den kinesiska handeln som håller regimen där vid liv. Dessutom visade en FN-rapport tidigare i år hur Kina de facto försett Nordkorea med nödvändiga delar för landets missilprogram, och därmed möjliggjort att utveckling av kärnvapen kommit dit den är i dag.

2) Kina har ratificerat FN:s konvention mot tortyr, och införde 2015 en lag enligt vilken rättssystemet ska avskaffa tortyr i syfte att framtvinga bevis. Ändå har det i år kommit fler rapporter än på länge om advokater och aktivister som torterats under långa perioder innan de avgett framtvingade erkännanden på statlig tv.

3) Vid överlämnandet av Hongkong till Kina från Storbritannien så utarbetades en ny grundlag vid namn ”Basic Law”, enligt vilken kinesiska myndigheter lovade stadens invånare grundläggande rättigheter som inte finns på det kinesiska fastlandet. Målet var att stadens regeringschef skulle väljas i fria och allmänna val genast 2047. Men sedan dess har Peking öppet avfärdat betydelsen av Basic Law, samtidigt som det förra valet av regeringschef endast bestod av kandidater som kommunistpartiet på förhand godkänt.

4) Kina har ratificerat en hel rad av FN:s internationella lagar och bestämmelser, bland annat UNCLOS som rör havsrätt och territoriella frågor. Men då den internationella skiljedomstolen i Haag förra sommaren dömde emot Kina i ett fall som Filippinerna startat, så avfärdade Kina domstolen som illegal och vägrade följa dess utslag.

Så mycket för ”internationellt ansvar” alltså. Mönstret är att avtal ingås då Kina har något att tjäna på det, för att sedan utan moraliska betänkligheter skrotas då de blir obekväma.

Nu finns det förvisso all anledning att tro att Kina kommer följa Parisavtalet, främst eftersom det inte kräver några större uppoffringar då avtalet i sin ursprungliga form nästan inte ställer några som helst krav på Kina.

Men för den som verkligen vill veta hur högt Kinas kommunistparti prioriterar miljöfrågor kontra politiskt maktmonopol, är det bara besöka någon av de storstäder som större delen av året omsveps av luftföreningar många gånger högre än internationella rekommendationer.

Bloggare, journalister eller kulturarbetare som uppmärksammat föroreningarna har blivit arbetslösa, hamnat i husarrest eller värre. Nu i vintras arresterade polis i mångmiljonstaden Chengdu otaliga demonstranter som uttryckte sin missnöje över stadens smog.

Såväl utländska som lokala NGO:s tillåts inte jobba fritt med frågan, och varje vinter går censurmaskinen på högvarv för att skrubba bort rapporter om luftföroreningar på landets internet.

Det är förvisso sant att Kina nu investerar mer än någon annat land på grön energi. Men trots detta är det problematiskt att förlita sig på ett land som förföljer såväl miljöaktivister som NGO:s att helt plötsligt bli en global ledare inom klimat och miljö.

Hade Kina verkligen velat framstå som en ledare så skulle man ställa högre krav på sig själva vad gäller att minska utsläppen, samt använda några av alla de tusentals miljarder kronor som går till det pågående infrastrukturprojektet ”den nya sidenvägen” till en klimatfond av ovanstående snitt istället.

Men, som en forskare påpekar i The Globe and Mail, så ser Kina hellre att andra länder står för kostnaderna:

Still, she described China as a “reluctant leader” in forums such as the United Nations climate negotiations, positioning itself among developing countries who call for others to do the heaviest lifting.

“The position has always been, we’re willing to take action, but it’s up to the industrialized countries to lead and to provide financial and technology support.”

Missförstå mig rätt; Kinas ledare förnekar absolut inte klimatförändringarna och ser gärna att utvecklingen förhindras. Men dock inte på bekostnad av politisk instabilitet. För i så fall hade de kunnat bortse från den höga ekonomiska tillväxt som kommunistpartiet måste leverera för att behålla sitt maktmonopol.

Och det är det som är huvudpunkten här. För kanske ännu mer än Donald Trump så kommer även Kinas president Xi Jinping agera främst efter vad som är bra för Kina snarare än för omvärlden. (Och allra främst efter vad som är nödvändigt för att undvika social oro.)

Visst hoppas jag, i likhet med de flesta, att andra länder inklusive Kina kommer kliva fram och fylla ut det tomrum som Donald Trump lämnat i en vår tids viktigaste frågor. Men att mot ovanstående bakgrund förlita sig på de kinesiska myndigheterna i denna fråga är inte bara fel, det är även farligt.

Och att på förhand berömma Kinas ambition med anledning av politikernas fina retorik, ja det är bara meningslöst och naivt.

För den som är mer intresserad av miljöfrågor i Kina, så finns ett helt kapitel om detta i min senaste bok ”Det nya Kina”. Där står att läsa hur Kina i modern tid hanterat sina stora problem inte bara vad gäller luft och koldioxidutsläpp, utan även vattenföroreningar och social oro som uppstått i samband med demonstrationer rörande miljöförstöring.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera