juli 2017

Apple hjälper Kina kontrollera internet genom att ta bort VPN

De senaste veckorna har jag skrivit såväl här på InBeijing som för Expressen om hur Kina ytterligare trappat upp kontroll och censur av sitt internet genom att förbjuda alla VPN-tjänster från och med februari 2018.

VPN (Virtual Private Network) är mjukvara med vilken Kinas brandvägg kan kringgås. Den brukas dock bara av 1-3 procent av landets internetanvändare, av vilken en stor andel är utlänningar, akademiker eller företag.

Men snart är det alltså slut med det. Och processen har redan börjat. Under helgenoffentliggjorde ExpressVPN att Apple tagit bort företagets app från sin App Store i Kina:

We received notification from Apple today, July 29, 2017, at roughly 04:00 GMT, that the ExpressVPN iOS app was removed from the China App Store. Our preliminary research indicates that all major VPN apps for iOS have been removed.

(…)

We’re disappointed in this development, as it represents the most drastic measure the Chinese government has taken to block the use of VPNs to date, and we are troubled to see Apple aiding China’s censorship efforts. ExpressVPN strongly condemns these measures, which threaten free speech and civil liberties.

BBC rapporterade vidare i dag att Apple under helgen raderat cirka 60 olika VPN-tjänster från sin App Store i Kina. Apple ville inte svara på frågor rörande antalet, men förnekade samtidigt inte siffran 60.

Till BBC säger Apple att apparna togs bort därför att företaget måste följa lokala lagar och nya regeringar. BBC erbjuder en bättre, mer utvecklad förklaring:

And Apple said it was required to remove some VPN apps from its store because they didn’t comply with those regulations.

But it is fair to say that Apple has many reasons to be wary of incurring Beijing’s wrath.

The tech giant makes much of its hardware in China, and it has become a major market for its products too.

And with low cost local competitors cutting into the iPhone’s market share, Apple’s profits are more likely to depend on apps and services, some of which could run into China’s censorship regime.

Apple är långt ifrån det första västerländska storföretaget som lägger moralen vid sidan till fördel för den kinesiska marknadens vinstmöjligheter.

Apple är heller inte värst. I december i fjol skrev jag för Expressen om hur Facebook, i hopp om att få komma in på den kinesiska marknaden, har satt flera an sina skarpaste ingenjörer på att utveckla en mjukvara för censur som sedan ska överlämnas till Kinas regim.

Och i min artikel för Expressen förra veckan – med rubriken ”Kina vill gör internet till intranät” – nämns ytterligare en handfull västerländska internetföretag som gör precis likadant:

Vid en ny årlig sammankomst kallad World Internet Conference presenterade Xi Jinping 2015 sin vision om ett framtida globalt internet baserat på “cybersuveränitet”. Konceptet innebär att varje nation ska styra över sitt internet utan att andra länder eller organisationer “blandar sig i” genom att ifrågasätta eller kritisera.

Inför tigande chefer från Apple, Microsoft, Facebook, Linkedin, IBM och Wikipedia sade den kinesiska internetchefen Lu Wei vid samma konferens att det inte förekommer någon censur av internet i Kina. Myndigheterna bara “reglerar” vissa delar av innehållet. Hans orwellianska framträdande följdes av tal av vd:ar från bland annat Netflix och Airbnb.

Innan konferensen hade Lu Wei åkt världen runt för att marknadsföra Kinas idé om ett internet bestående av separata intranät. När han var i USA dök tiotals vd:ar från företag som Apple, Facebook, Microsoft och Amazon upp för att skaka hand och ställa upp på en gruppbild.

Kritik har, givetvis, kommit från flera håll:

För den är mer intresserad av detta ämne så ges en gedigen bakgrund i ”Internet, media och informationsmonopolet”, som är det första och längsta kapitlet i min senaste bok ”Det nya Kina”.

Botswana trotsar hot från Kina över Dalai lama

Under gårdagen skrev jag en flitigt delad artikel om hur Tyskland – i motsats till många andra västländer – vågar ifrågasätta och kritisera utvecklingen i Kina samtidigt en viktig handel bedrivs nationerna emellan.

Det står nu klart att det afrikanska lilleputtlandet Botswana har som likhet med Tyskland att dess politiker är långt mer rakryggade och modiga än de mest utvecklade västerländska demokratierna.

Dalai lama har nämligen blivit inbjuden till att medverka vid en konferens om mänskliga rättigheter som äger rum i Botswana nästa månad. I sedvanlig ordning har Kina reagerat starkt på Dalai lamas resplaner, och upprepade gånger varnat Botswana för att de måste fatta ”korrekt beslut” i frågan.

När Dalai lama tillåts resa till andra länder ses detta av Kina som en inblandning i Kinas ”inre angelägenheter”. Och eftersom Kinas officiella doktrin är att aldrig blanda sig i andra länders inre angelägenheter, så förväntar kinesiska myndigheter sig att andra länder inte heller ska blanda sig i deras.

Men Botswanas utrikesministerium slår huvudet på spiken. För om Kina inte lägger sig i andra länders ”inre angelägenheter”, varför försöker de då stoppa Dalai lamas privata resa till Botswana? (Han är inte inbjuden av myndigheterna.)

Ordkriget mellan de två länderna lyder som följer:

AFP reported that Botswana confirmed it would allow the Dalai Lama to visit next month as ”a foreign dignitary.”

Botswana expects China to ”respect our sovereign decision on this matter,” Botswana Foreign Minister Pelonomi Venson-Moitoi told lawmakers on Tuesday, because ”the principle of non-interference in the internal affairs of other countries is at the core of China’s foreign policy,” AFP reported.

Lu responded on Wednesday, saying ”China doesn’t interfere in the internal affairs of other countries, but it shouldn’t tolerate other countries which do things that harm China’s core interests.”

Den integritet och självrespekt som Botswanas politiker visar upp blir ännu mer imponerande om man tittar närmare på landets ekonomi.

Botswana är förvisso en av Afrikas stabilaste och minst korrupta demokratier. Men med endast drygt två miljoner invånare är det kustlösa landet helt beroende av sin diamantindustrin, som utgör över en fjärdedel av hela ekonomin.

Kina är den andra största köparen av botswanska diamanter, samtidigt som kineserna även står för en betydande andel av inventeringar i vägar och annan infrastruktur som är viktig för såväl diamantsektorn som landets utveckling i övrigt.

Ändå står Botswanas politiker upp emot Kina. Detta kan jämföras med hur både norska och danska myndigheter på senare år avstått från att träffa Dalai lama efter hot och påtryckningar från Kina.

När påtryckningar från en diktatur lyckas, så kommer de givetvis både växa och återkomma. För allas bästa borde fler politiker i världen därför se Tyskland och Botswana som förebilder vad gäller hantering av grundlösa hot.

Tyskland konfronterar Kina om Liu Xia, internetkontroll

I en tid då allt färre regeringar eller näringslivsaktörer vågar ifrågasätta utvecklingen i Kina av rädsla för ekonomiska repressalier, står Tyskland ofta ut som ett föredömligt undantag. Två tydliga exempel kunde ses bara under detta veckoslut.

I torsdags skrev jag för Expressen om hur Kina ständigt utökar sin kontroll över internet. Det senaste steget i detta led är ett totalförbud mot de VPN-tjänster som kan användas för att kringgå landets internetcensur.

Regimens totala kontroll över internet utgör inte bara övergrepp mot yttrande- och informationsfrihet. Den är också protektionism i sin finaste form – utländska internetföretag tillåts inte verka på den kinesiska marknaden, samtidigt som kinesiska appar och tjänster expanderar globalt utan liknande.

Trots detta har myndigheter och internetföretag – sannolikt av rädsla för att stöta sig med Kinas ledning – varit tysta sedan förbudet mot VPN offentliggjordes tidigare denna månad.

Under gårdagen visade dock den tyska ambassadören i Peking mod och beslutsamhet genom att kritisera beslutet:

Germany’s top envoy to China called on Beijing to guarantee access to a free flow of information and warned that the government’s moves to tighten its control over the internet would dampen European companies’ interest in investing in China.

Ambassador Michael Clauss made the call amid growing concern among China’s online users and business community over Beijing’s cyberspace clampdown, from its recent launch of the cybersecurity law to a plan to further block the use of virtual private network (VPN) services.

(…)

Clauss said many observers are concerned that China is creating the legal and technical framework for some kind of Chinese intranet, despite the official rhetoric about opening up further and supporting globalisation.

“If these VPN plans were implemented, this would undoubtedly damage China’s attractiveness for foreign companies, students, scientists and tourists,” he said

Ambassadören menar vidare att huruvida Kinas regim tänker fortsätta begränsa tillgången till internationell kommunikation och information är en politisk fråga som måste få ett tydligt svar.

Märk även att ambassadören använder ordet ”intranät”, liksom min artikel i Expressen hade rubriken ”Kina vill göra internet till intranät”. Detta kan låta något tufft tilltaget, men tyvärr är det åt detta håll utvecklingen de senaste åren har gått vad gäller övervakning och kontroll av internet i Kina.

Ett andra och kanske ännu mer talande exempel på hur tyska myndigheter vågar stå upp mot Kina rör Liu Xia, änkan till nobelpristagaren Liu Xiaobo som tidigare denna månad gick bort i cancer som han utvecklat under sin tid fängelse.

Liu Xiaobos öde är en sorglig affär även med kinesiska mått mätt. Hans död följdes av en hastig begravningsceremoni där civilklädda poliser låtsades utgöra vänner och bekanta, varefter myndigheterna gjort allt för att försöka tysta ner omständigheterna kring fallet.

Detta innefattar gripandet av vänner som utfört privata minnestjänster, samt att Liu Xia har försvunnit spårlöst. Hon har suttit i husarrest sedan 2010, men hålls nu under så pass strikt kontroll att inte ens hennes närmaste vänner vet vart hon befinner sig.

Få länder har varit villiga att utfärda skarp kritik över, eftersom kinesiska myndigheter direkt och mycket kraftfullt klargjort att man ser denna förföljelse som ”Kinas inre angelägenheter”.

Men under gårdagen rapporterade Reuters om hur Tyskland nu valt att ta bladet från munnen:

Germany is deeply concerned about China’s apparent unwillingness to discuss removing restrictions against the widow of Nobel Peace Prize winner Liu Xiaobo, an embassy source said on Friday, two weeks after the activist died of cancer in custody.

(…)

”The German Embassy remains deeply concerned about the apparent unwillingness to discuss lifting restrictions against Mrs. Liu Xia, for which the Chinese authorities have been unable to cite any legal foundation,” the source told Reuters.

”A number of ambassadors have repeatedly asked for a meeting with Chinese security organs — so far to no avail,” the source said, adding the embassy has been unable to contact Liu Xia.

Reuters har även talat med diplomatiska källor som bekräftat att Liu Xia tidigare i telefonsamtal med tyska ambassaden uppgett att hon vill ta sig till Tyskland.

Detta fick bland annat den tyska utrikesministern Sigmar Gabriel att tidigare denna månad uppmana Kina att låta Liu Xia och hennes bror – som även han dömts till fängelse och nu lever under övervakning – att lämna landet.

Tyskland är ett bra exempel på en nation som lyckas bedriva en omfattande handel med Kina, samtidigt som man är rakryggad nog att uttrycka bekymmer över de värsta övergreppen som sker i landet.

Flera oroliga och giriga västerländska regeringar borde lära av den tyska.

Jag skriver om kontrollen över Kinas internet för Expressen

I dag skriver jag för Expressen om Kinas ambition att inte bara utöva total kontroll och censur över sitt eget internet, utan även sprida denna modell till omvärlden.

Enligt en NGO vid namn Freedom House har Kina redan världens minst fria internet, efter länder som Saudiarabien, Syrien och Iran. Tidigare denna månad blockerades även WhatsApp, samtidigt som ett totalförbud med början februari 2018 mot VPN infördes. Då blir det sannolikt inget Facebook, Google, Twitter eller Youtube i Kina ens för utbytesstudenter.

Som jag skriver i Expressen så har kinesiska myndigheter förvandlat internet till ett verktyg för att sätta dit aktivister, snarare än tvärtom:

När mikrobloggar blev en fluga i Kina för något årtionde sedan hoppades många på internet som en metod för aktivister att organisera sig och utbyta idéer. Men i stället har nätet blivit ett utmärkt verktyg för Kinas myndigheter att kartlägga och gripa dissidenter. Den totala kontrollen väcker avund i andra diktaturer. Enligt Reportrar utan gränser har Kina redan exporterat sofistikerad teknik för censur och övervakning av internet till bland annat Kuba, Zimbabwe och Vitryssland.

Tack vare sin ekonomiska makt har Kina även kommit en bra bit på vägen med att sprida sin framtida vision av ett globalt internet baserat på flera intranät, som varje lands myndigheter utövar total kontroll över:

Kina försöker även sprida sin modell till världens demokratier. Vid en ny årlig sammankomst kallad World Internet Conference presenterade Xi Jinping 2015 sin vision om ett framtida globalt internet baserat på “cybersuveränitet”. Konceptet innebär att varje nation ska styra över sitt internet utan att andra länder eller organisationer “blandar sig i” genom att ifrågasätta eller kritisera.

Vid samma konferens sa den kinesiska internetchefen Lu Wei att det inte förekommer någon censur av internet i Kina. Myndigheterna bara “reglerar” vissa delar av innehållet. Hans orwellianska framträdande följdes av tigande chefer från bland andra Netflix, Apple, Microsoft, Facebook, Linkedin, IBM och Wikipedia.

(…)

Västerländska storföretag legitimerar Kinas stryptag på internet eftersom de är livrädda att förlora marknadsandelar i landet. Därför gör man precis som regimen vill. Som jag tidigare skrivit i Expressen (19/12) så utvecklar Facebook en mjukvara för censur åt Kinas kommunistparti.

Den kinesiska regimens kontroll av internet är inte längre bara något som angår Kina. Det är även ett övergrepp på idén om ett fritt internet, och drabbar i allt större utsträckning även personer utanför Kina:

Det är lätt att se på övergrepp i Kina som ett kinesiskt problem. Men det innebär även ett övergrepp på internet som globalt verktyg för innovation genom fritt utbyte av information och kulturella influenser. Kina har också ändrat definitionen av det globala internet i policydokument i FN. Samtidigt tvingas utländska företag allt oftare medverka i hetsjakten på oliktänkande för att inte stängas ute från Kina.

En nära vän till den svenska förläggaren Gui Minhai berättade nyligen för mig här i Taipei om hur Gui kidnappades i Thailand efter att ha skrivit sin adress i en privat chatt på mjukvaran WeChat. Kinesiska myndigheter har full insyn i denna app med 900 miljoner aktiva användare som nu expanderar snabbt i utlandet. Utan de restriktioner som västerländska internetföretag tvingas följa i Kina.

Läs hela min artikel via Expressens hemsida.

Kina hotar Vietnam med krig över oljeutvinning

Temperaturen i Sydkinesiska havet skruvas ständigt upp. Inte bara på grund av global uppvärmning, utan även för att Kinas retorik mot grannländerna i området blir allt tuffare.

I maj skrev jag här på InBeijing om hur Kina hotade Filippinerna med krig om landet verkställde sina planer på att borra olja i vatten just utanför den filippinska kusten som Kina gör anspråk på, men som enligt den internationella skiljedomstolen i Haag tillhör Filippinerna.

Nu har Kina även hotat att attackera Vietnam av samma anledning. BBC var först med att i veckan rapportera hur Kina hotat attackera vietnamesiska faciliteter vid ögruppen Spratly, om landet inte omedelbart upphör med utvinning av olja och gas i området.

Det berörda området sägs ligga 400 kilometer från den vietnamesiska kusten, och cirka tre gånger så långt ifrån Kina. Efter hoten bestämde sig Vietnam för att kalla tillbaka det spanska företag som verkade i området för deras räkning.

Kartan visar ögruppen Spratly, som Kina med historiska argument gör anspråk på trots det långa avståndet från landets kust.

Vietnam har dåliga minnen från området. Redan 1988 mejades 64 vietnamesiska soldater ner med maskingevär i området, sedan de satt ner flaggor på en ö som även Kina gjorde anspråk på. 2014 blossade våldsamheterna upp igen, sedan en kinesisk oljerigg parkerat på vad som enligt internationell lag är vietnamesiskt vatten.

Även om Vietnam beslutade sig att backa för stunden, så kommer spänningarna i området givetvis att kvarstå och sannolikt även förvärras.

I en artikel med rubriken ”Alarming Escalation in the South China Sea: China Threatens Force if Vietnam Continues Oil Exploration in Spratlys” skriver The Diplomat om hur krigshot likt dessa bär med sig en risk att situationen i området urartar:

China’s threat to use force against the Philippines and Vietnam has major ramifications for energy security in these two countries. Both need to develop hydrocarbons to meet growing domestic energy demand.

China’s threat to use force also raises the risks for foreign oil companies currently operating in the South China Sea. If they cannot count on the host country to provide protection, they are likely to cut bait and run because of the increased risks.

(…)

Any Chinese attack on Vietnam would set off alarm bells all over the region. Regional states would split between those willing to accommodate to China and those who would seek the support of external powers to maintain the balance of power.

Kina har under de senaste åren flyttat fram sina positioner i Sydkinesiska havet betydligt. Tidigare erbjudanden att gemensamt utvinna naturresurser med Vietnam och Japan har förvandlats till aggressiv retorik mot alla aktörer som inte accepterar Kinas krav på herravälde på 90 procent av dessa viktiga farvatten.

För den som är nyfiken argumenten och drivkrafterna bakom Kinas territoriella krav publicerades i dag min långa recension av boken ”Everything Under the Heavens: How the Past Helps Shape China’s Push for Global Power” på Taiwan Sentinel.

Där står att läsa om de historiska argument som Kina använder för att utvidga sin position i området. Samtidigt framhålls även att Kina nu med brådska försöker expandera såväl territorium som globalt inflytande, eftersom demografi och ekonomisk stagnation gör att landet om bara ett par årtionden kommer vara i en mycket svagare position än i dag:

Even Chinese demographers say it will be impossible for China’s economy to ever overtake that of the U.S., whose population is expected to grow by 30 percent to 2050. By then there will be two Chinese for every American, rather than the 4-to-1 ratio that exists today. And thanks to immigration — ironically partly from China — the U.S. will have a larger workforce proportion than the greying Chinese society of tomorrow.

As China’s economy falters, its army will also have to spend more to keep up with global capabilities. The closer a military gets to state-of-the-art technology, the more expensive it will get to develop new weapons. Therefore, says French, president Xi Jinping has decided that “China must seize whatever advantages it can now before its window of opportunity slams shut within the next ten or, at best, twenty years.”

(…)

In the past few years China has become strong, confident and impatient enough to speed up the realization of its claims. French describes China’s 2012 showdown with the Philippines over Scarborough Shoal as “the first sally in a broad and sustained push to claim maritime territory throughout the region.” China — which now ignores not only UNCLOS but also the Permanent Court of Arbitration in The Hague — has doubled down on its control over the shoal. French has visited Filipino fishermen who no longer dare to venture into waters that China “first made traditional use” of.

In summer of 2014 the region was rocked when the Chinese oil platform Haiyang Shiyou 981 entered Vietnamese waters under the protection of Chinese vessels. The following anti-Chinese riots in Vietnam showed what a deadly cocktail miscalculation and nationalistic sentiments can be. Just as had earlier been the case with Japan, China had just the year before agreed to joint development of undersea hydrocarbons together with Vietnam. But, as French writes: “Suddenly, with Xi Jinping at the helm in Beijing, though, China had changed its mind.”

Sydkinesiska havet är en av de geopolitisk mest farliga platserna i världen just nu, med en dryg handfull länder som gör anspråk på samma vatten, samtidigt som området är den primära skådeplatsen för meningsskiljaktigheter mellan Kina och USA.

Min recension ger en bra bakgrund till motiven bakom Kinas allt mer aggressiva framfart i Sydkinesiska havet, samt vad USA kan göra för att bemöta detta. Den kan läsas via Taiwan Sentinels hemsida.

Kommer Kina invadera Taiwan innan år 2020?

Ända sedan kommunistpartiet tog makten av över Kina 1949 har dess ledarskap ansett att även Taiwan bör vara en del av landet. Men retoriken har trappats upp betydligt under Xi Jinping, som redan när han blev president 2013 varnade för att ”Taiwan-frågan” inte bör förpassas till nästa generation.

Att införliva Taiwan i Kina är också en av de viktigaste ingredienserna i den ”kinesiska drömmen”, vilket blivit Xis personliga slogan som president. Allt fler varningstecken höjs nu för att detta kan komma att ske med militära medel.

För att Kina ska genomföra en attack mot Taiwan krävs det att tre kriterier uppfylls. Till att börja med så måste de kinesiska ledarna uppfatta det som hopplöst att en återförening ska kunna ske på diplomatisk väg, genom att Taiwan frivilligt ger upp sin demokrati för att istället styras från Peking.

Vidare måste Kinas militär ha den kapacitet som krävs för att en invasion av Taiwan ska kunna lyckas. Slutligen måste Kina öven vara säkra på att en attack inte innebär omfattande fördömanden och sanktioner från världssamfundet, just som skedde efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Detta skriver Peter Enav, AP:s tidigare korrespondent i Taiwan, för publikationen Taiwan Sentinel. Han varnar också för att alla dessa tre kriterier nu verkar vara uppfyllda.

Kinesiska soldater övar inför militärparaden 2015, där flera ny vapensorter visades upp.

När nationalistpartiet Kuomintang styrde Taiwan 2008-2016 hoppades Kina på att Taiwan steg för steg skulle ge upp sin självständighet, i och med att president Ma Ying-jeou på många vis närmade sig Peking såväl ekonomiskt som politiskt.

Dock straffades Ma för detta av väljarna redan 2012, och efter att Kuomintang förlorat makten till Democratic Progressive Party 2016 ser en sådan återförening nu nästan omöjlig ut. Taiwans nya president Tsai Ing-wen motsätter sig bland annat ”1992 års konsensus”; ett viktigt avtal som menar att det bara finns ett och inte två Kina.

Vidare ser Taiwans befolkning med växande oro på utvecklingen i Hongkong, som vid överlämningen från Storbritannien till Kina 1997 lovades självstyre enligt devisen ”ett land, två system”. Samma koncept har erbjudits till Taiwan, men då Kina på många vis brutit de löften man givit Hongkongs invånare så är det få taiwaneser som i dag lockas av ett sådant förslag.

Tidigare i år visade en opinionsundersökning att endast 15 procent av Taiwans befolkning vill se en återförening med Kina, vilket är den lägsta andelen någonsin. Utan vare sig folkets eller det styrande partiets stöd för en återförening på fredlig väg, så måste ledarna i Peking inse att detta inte kommer ske.

Det andra kriteriet som måste uppfyllas innan Kina vågar sig på att invadera Taiwan är, givetvis, att den kinesiska militären är stark nog för att inta ön utan problem. Detta, påpekar Peter Enav, ligger bara ”3-4 år in i framtiden” enligt de flesta analytiker.

Kinas militärbudget har de senaste två årtiondena ökat fort. Även om dess militär i dag inte sägs ha kapacitet nog att frakta ett stort antal trupper via luft och vatten, så växer maktbalansen gentemot Taiwans militär ytterligare för varje år som går.

Taiwans myndigheter uppskattar själva att Kina redan år 2020 kommer ha kapacitet att invadera landet. Detta särskilt då den fredliga mentaliteten bland Taiwans befolkning gör det svårt att såväl utbilda soldater som att öka budgetanslaget till landets militär. Till skillnad från Kina så finns här ingen nationalistisk yra eller propaganda angående vikten av en respektingivande militär.

Den sista och kanske viktigaste punkten är hur omvärlden skulle reagera inför en kinesisk invasion av Taiwan. Som Peter Enav understryker, så verkar det som att Kina nu för tiden kan göra i stort sett vad som helst utan att länder eller organisationer fördömer regimens handlingar av oro för ekonomiska repressalier.

Ett typexempel på detta är givetvis den omänskliga behandlingen av nobelpristagaren Liu Xiaobo som förra veckan avled i cancer under kinesisk fångenskap. Detta hade orsakat ramaskri om det skett i något annat land.

Men med Kina är det precis tvärtom – innan Liu Xiaobos lik hade kallnat så höjdes Xi Jinping till skyarna som ”en av världens stora ledare” av Donald Trump och Emmanuel Macron:

On July 13, some five hours after Chinese authorities announced the death of Chinese dissident Liu Xiaobo from liver cancer in the northeastern city of Shenyang, U.S. President Donald Trump and French President Emmanuel Macron held a joint news conference in Paris. Among the questions they were asked was one from the local correspondent of CCTV, the Chinese television network. He wanted to know what the two leaders thought of Chinese President Xi Jinping and how they expected relations between their countries and China to develop in the future.

The answers of Trump and Macron were virtually identical. They praised Xi to the sky. They called him one of the world’s great leaders. Neither used the occasion to mention Liu, whose selflessness and devotion to democracy ultimately cost him his life. Ostensibly democratic themselves, they preferred to lavish praise on the world’s leading autocrat rather than devote even a second of time to a man who represented everything they are supposed to venerate.

Just Donald Trumps presidentskap är enligt Peter Enav särskilt farligt vid en eventuell kinesisk invasion av Taiwan. Trump är enligt Enav ”likgiltig inför demokratiska värderingar och känslig för smicker”.

I utbyte mot löften om Nordkorea eller några fördelaktiga handelsavtal, finns det därför enligt Enav risk för att Trump skulle kunna ignorera en invasion som ”Kinas inre angelägenheter”.

Enav kallar rent av Trumps presidentskap för ”en kinesisk tillgång” i denna fråga, och varnar därför för att Kina skulle kunna besluta sig för att attackera Taiwan innan Trump eventuellt avsätts eller röstas bort år 2020.

Om Xi Jinping lyckas öka sin politiska makt under höstens viktiga partikongress så ökar potentiellt även risken för en invasion. Från och med mitten av 2018 fram till nästa amerikanska presidentval bedömer Enav därför denna risk som särskilt stor. (Ungefär samtidigt äger även nästa presidentval rum i Taiwan, och om Tsai Ing-wen återväljs bedöms risken för en kinesisk attack öka ytterligare.)

Personligen tror jag att en kinesisk blockad mot Taiwan är mer sannolikt än en regelrätt invasion, vilket en annan skribent tidigare utvecklat på Taiwan Sentinel.

Ett militärt anfall med tusentals döda – inklusive civila – ser alltid illa ut. Men en blockad alltid kan försvaras med diplomatiskt språkbruk, även om den sker med hjälp av militära medel.

Särskilt som omvärlden i stort ignorerat Kinas territoriella expansion i Sydkinesiska havet. Kommer man våga sätta ner foten om den kinesiska regimen invaderar en av Asiens bäst fungerande demokratier?

Xu Zhiyong, förgrundsfigur för demokrati i Kina, släpps ur fängelse

Samma vecka som Liu Xiaobo avlider i obehandlad levercancer, släpps den kanske nu allra största förgrundsfiguren för mänskliga rättigheter och demokrati i Kina ut från fängelset.

Xu Zhiyong grundade redan 2003 en NGO vid namn Gongmeng tillsammans med två andra advokater. Deras arbete kom att störas av kinesiska myndigheter från första början, men det hindrade inte Xu att utvidga verksamheten och bland annat vara försvarsadvokat åt bland annat Gao Zhisheng och den blinda advokaten Chen Guangcheng, i några av Kinas absolut känsligaste politiska rättsfall vid mitten av 2000-talet.

Liksom var fallet med Liu Xiaobo, så publicerade Xu Zhiyong ett politiskt manifest som i myndigheterna ögon fick honom att framstå som ett hot. Det hade rubriken ”De nya medborgarnas rörelse”, och gav snart också namn åt en rörelse med syfte att förbättra såväl tillståndet för mänskliga rättigheter som landets rättssystem.

Han arresterades sedan 2013 och dömdes till fyra års fängelse. När han i dag släpps blir det första dagen i frihet han får spendera med sin treåriga dotter.

Men, som China Change påpekar, så innebär hans frisläppande inte att han är fri. Under gårdagen försökte flera andra aktivister åka till fängelset för att välkomna Xu. Men vägen till fängelset var avspärrad, och när aktivisterna tog in på ett hostel i så stormades det av polis under natten.

Xu eskorterades till sitt hem i Peking av säkerhetsagenter, och när vänner försökte besöka honom tidigare i dag så stoppades de utanför huset av civilklädda poliser.

Efter fyra år i fängelse känner Xu givetvis inte till vidden av det nedslag som ägt rum på Kinas civilsamhälle under tiden, som inkluderar tortyr och fängslande av flera av hans vänner. Frågan är om han nu kommer fortsätta sin kamp, eller hålla en lägre profil av rädsla för att bli fängslad på nytt.

Hans bakgrundshistoria som envis och målmedveten aktivist talar för att han kommer fortsätta. I min förra bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, finns en utförlig bakgrund av Xu Zhiyongs arbete och personlighet. Där står bland annat att läsa:

Vid tidpunkten för Charta 08 existerade en aktiv NGO vid namn Gongmeng (fritt översatt: ”Initiativ för en öppen konstitution”) som grundades redan 2003 efter att tre juridikdoktorander vid Peking University skrivit ett öppet brev till Kinas nationella folkkongress. Xu Zhiyong, Teng Biao och Yu Jiang upprördes av att en 27-årig student vid namn Sun Zhigang slagits ihjäl av polis bara för att han inte haft sina folkbokföringsdokument i ordning.

Till allas stora förvåning lyckades de tre unga advokaterna med sitt brev få myndigheterna att avskaffa en illa omtyckt lag som gav polisen rätt att godtyckligt arrestera individer som vistades utanför sin hemort. Fallet fick stor uppmärksamhet i Kina, och trion kontaktades nu av flera personer som ansåg sig ha blivit orättvist behandlade av rättsväsendet.

(…)

Medan Yu Jiang distanserade sig från Gongmeng och Teng Biao lade mycket tid på sin akademiska karriär, så framstod den outröttlige Xu Zhiyong snart som rörelsens eldsjäl. (Teng berättade senare att han själv blev ”förkrossad” då de båda belades med förbud att undervisa på universitet, medan Xu ”inte brydde sig”.) Då Xu träffade på en familj från norra Kina som kommit till Peking för att överklaga ett rättsfall, så levde han tillsammans med dem i en underjordisk tunnel i tre dagar för att bättre förstå deras situation. Xu beblandade sig ofta med migrantarbetare och folk från andra delar av Kina som övergett allt för att komma till Peking och klaga på det orättvisa rättssystemet. Han blev flera gånger misshandlad av polis då han följde med på deras demonstrationer. Då Xu överfölls försökte han alltid skydda sig genom att återge paragrafer från lagen, och aldrig genom att avslöja sin identitet som doktorand vid landets mest prestigefyllda universitet. Viljan att lära sig de utsattas situation på riktigt fick många kollegor att beskriva Xu som ”modig”, ”behärskad” och ”självuppoffrande”.

(…)

Från och med slutet av 2012 ägde flera protester rum på gatorna i en rad kinesiska städer, där demonstranterna i enighet med Xu Zhiyongs text krävde att politiker och tjänstemän skulle offentliggöra sina tillgångar. Kraven tycktes ligga rätt i tiden, med tanke på Xi Jinpings tal samma vinter om att korruptionen måste bekämpas med alla medel. Kanske hade De nya medborgarnas rörelse nu äntligen möjlighet att påverka samhället? Men händelserna skapade stor oro hos myndigheterna som vid början av 2013 istället arresterade flera av demonstranterna.

Xu höjde insatsen då han i april samma år i ett öppet brev till myndigheterna krävde att tio av de frihetsberövade skulle släppas. Det skulle han inte ha gjort, för sedan en månad tillbaka var nu Xi Jinping president. Omedelbart efter sitt öppna brev sattes Xu i husarrest, för att sedan anhållas formellt arresteras i augusti – till och med advokaten som försökte få Xu frisläppt arresterades. I januari 2014 dömdes så Xu till fyra års fängelse för brott som att ha ”samlat en folkmassa och stört ordningen” samt ”uppmuntrat” folk till att veckla ut tygstycken och banners med politiska budskap.

Samma år arresterades ytterligare ett par dussin medlemmar från ”De nya medborgarnas rörelse”, varav sju dömdes till upp till sex och ett halvt års fängelse med samma diffusa brottsrubriceringar.

Denna generation aktivister är nu på väg ut från fängelset, och deras naturliga ledare Xu Zhiyong är alltså redan släppt.

För en mer utförlig bakgrund av såväl Xu som aktivism i de nutida Kina, vänligen överväg att läsa min bok ”Det nya Kina” som går att köpa bland annat via Bokus (217 kronor) och Adlibris (219 kronor).

Angela Guis sommarprat och tre andra inslag om Kina i P1

Denna vecka har det handlat mer om Kina i Sveriges radio P1 än på länge. Dels sommarpratade Angela Gui i onsdags, med fokus på sin far Gui Minhai som suttit kidnappad i Kina utan rättegång i snart 650 dagar.

Hennes tal var i likhet med de flesta sommarprat väldigt personligt. Det handlar om hur hon sakta kom till insikt om vad som skett med hennes far, samt hur detta lett in henne på en bana som ”ofrivillig aktivist”.

I takt med att Angela visat allt större mod för att befria sin far så finns det nu inte längre någon återvändo. I bakgrunden ligger hela tiden en rädsla och osäkerhet för vad man som ensam 23-åring kan och göra mot världens största diktatur. Lyssna på hela hennes sommarprat här nedan:

Angelas sommarprat kommenterades senare samma dag av Ulrika Engström från svenska PEN-klubben. Hon hade hoppats på ett bättre resultat när Stefan Löfven besökte Kina förra månaden, men konstaterar att det var en klassisk affärsresa utan fokus på mänskliga rättigheter.

Hon hänvisar bland annat till kommunikén på regeringskansliets hemsida, där det står om avtal och ekonomiskt samarbete – men inte ett enda ord om att Kina håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång.

Vidare tycker Engström det är dåligt att svenska myndigheter inte kan gå ut med kritik offentligt. Hon säger att det blivit mycket värre för Kinas civilsamhälle sedan president Xi Jinping kom till makten, samt att tystnad är precis vad Xi vad vill ha.

Medverkar gör även Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina, som håller med Ulrika om att Kina på senare år blivit mer repressivt. Patrik Nilsson, kansliråd på utrikesdepartementet, valde efter ”viss tvekan” att inte medverka i programmet.

Lyssna på inslaget i Studio ett nedan – kommentarerna om Angela Guis sommarprat börjar på minut 30:

I kommentarerna ovan nämns även Liu Xiaobo, nobelpristagaren från 2010 som under gårdagen dog i cancer, vilket jag skrev om för Expressen i går.

Efter att han dödförklarats sände Studio ett under gårdagen ett inslag om Liu Xiaobo, där Ulrika Engström återigen är med. Hon förklarar den groteska behandlingen av Liu med att ”allting handlar om att partiet ska fortsätta sitta vid makten”, samt att när ekonomin nu stannar av så måste president Xi Jinping befästa sin makt genom att dra åt tumskruvarna för civilsamhället.

Medverkar gör även Magnus Fiskesjö, professor vid Cornell University och tidigare chef vid Östasiatiska museet. Han uttrycker sin bestörtning över att Liu inte fått den vård han behövde och talar även om den kinesiska regimens ”förmyndarmentalitet”, alltså dess taktik med att endast framhålla ”nyheter med guldkant” samtidigt som allt annat tystas eller straffas.

Också Börje Ljunggren kommenterar fallet genom att berätta hur Kinas samhällsklimat hårdnat, samt hur kommunistpartiet under Xi Jinping blivit mer bestämt på att befästa sitt maktmonopol snarare än att leda någon övergång till demokrati eller initiera politiska reformer.

Ljunggren säger att diskussioner som ägde rum i Kina för fyra år sedan, när han själv var där, inte längre får pågå i dag. Lyssna på hela inslaget nedan:

Redan dagen innan – alltså i tisdags – sändes ett långt inslag om den förvärrade censuren av internet i Kina. Detta på grund av förbudet mot VPN-tjänster som ska införas i februari nästa år, vilket jag tidigare denna vecka skrev om här på InBeijing.

I inslaget talar en lektor i datasäkerhet och personlig integritet om vad detta betyder rent tekniskt.

Magnus Fiskesjö medverkar också i detta samtal. Han uttrycker sin djupa oro över att kinesisk censur redan har spridit sig till Sverige, på grund av Kinas ekonomiska makt och krav på politisk tystnad från såväl politiker och företag.

Han hänvisar också till ovanstående kommuniké på regeringskansliets hemsida, och sätter ett stort frågetecken för om statsminister Stefan Löfvens garantier för att handelsrelationer med Kina inte påverkar dialogen om mänskliga rättigheter verkligen stämmer.

Fiskesjö tror att Sveriges regering redan nu låter sig påverkas av Kinas ekonomiska makt; något som endast kan motverkas av att vi vågar tala om det. För Kinas växande globala inflytande innebär smidigt en växande möjlighet för landet att påverka och kontrollera.

Därför, menar Fiskesjö, står vi inför ett val; är vi bara ute efter handelsförbindelser och att tjäna pengar så kommer det kinesiska systemet krypande även hit. Vilken ju redan nu ses genom behandlingen av Gui Minhai.

Inte heller här finns någon fristående inspelning, utan ni måste börja lyssna från 21:50 i inslaget nedan:

Magnus Fiskesjö kommenterar även den märkliga ledartexten ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget” i Dagens Industri, som jag själv plockade isär här på InBeijing i helgen.

Där menar tidningens politiska ledarskribent Frida Wallnor att vi bör närma oss Kinas kommunistparti. Magnus Fiskesjö bedömer att den kinesiska regimen är mycket glada över denna sortens texter och tänker att ”här vi några svenska vänner som vet vad det handlar om, som håller tyst om mänskliga rättigheter”.

Min text i Expressen om Liu Xiaobos död

Tidigare under dagen avled nobelpristagaren Liu Xiaobo i cancer. Sjukdomen hade utvecklats i det fängelse han suttit i sedan 2009, dömd till ”omstörtande verksamhet” som medförfattare till ett politiskt manifest för demokrati och mänskliga rättigheter.

Historien är särdeles sorglig, även för att vara Kina. Först i det absoluta sista stadiet av sin dödliga levercancer flyttades Liu från fängelse till sjukhus. Han tilläts dock inte återvända till Peking, och än mindre åka utomlands för behandling trots att det var hans uttalade vilja.

Istället kom han att dö bevakad av hundratals poliser på ett sjukhus i närheten av fängelset i norra Kina. Hans fru – som redan drivits till vansinne av ett årtiondes husarrest och övervakning – var den enda som tilläts vara vid hans sida. Övriga familjemedlemmar övervakades och hotades för att information om nobelpristagarens tillstånd inte skulle läcka ut.

Om detta och mycket mer skriver jag för Expressen Kultur, i en artikel som kommer i papperstidningen i morgon men redan nu finns tillgänglig på nätet. Där står bland annat att läsa om Liu Xiaobos personlighet och mentalitet:

Liu Xia fick inte medverka vid sin makes skenrättegång. Utanför rättssalen höll polisen även en samling journalister och utländska diplomater, inklusive Sveriges ambassadsekreterare, i schack. Liu Xiaobo visste att han skulle dömas, och hade förberett ett sista anförande med rubriken “Jag har inga fiender” som han aldrig fick tillstånd att läsa upp.

Anförandet lästes i stället upp vid nobelceremonin i Oslo 2010, där Liu representerades av en tom stol eftersom Kina förbjudit hans familjemedlemmar att lämna landet. Där stod att Liu inte har några fiender och heller ingen avsky. Inte mot poliserna som övervakat honom och arresterat honom, inte mot åklagarna som åtalat honom, inte mot domarna som dömt honom. “Hat”, framhöll Liu, “är något som får en persons förstånd och samvete att ruttna bort”.

Jag passar också på att – i likhet med många internationella medier och de flesta människorättsorganisationer – ge en känga till de utländska regeringar som inte vågat pressa Kina att behandla Liu Xiaobo väl. Påverkan måste kom utifrån, eftersom censur innebär att få i Kina ens vet vem han är:

Såväl USA som EU och enskilda länder uppmanade Kina att låta Liu i enighet med sin uttalade vilja få vård utomlands. Pressen ledde till att experter från USA och Tyskland fick möjlighet att besöka Liu. De bedömde att han fortfarande var stark nog för att kunna resa. Men då det verkligen gällde var det ingen som vågade stå upp. För samtidigt som Liu Xiaobos tillstånd förvärrades sammanträdde G20 i Hamburg.

Men där sades inte ett enda ord om Liu. Världens ledare var som vanligt upptagna med att förbättra sin bilaterala relation till Kinas president Xi Jinping, för att kunna dra nytta av Kinas ekonomiska boom.

Human Rights Watch varnade för att Kina därmed “uppmuntras att fortsätta behandla politiska aktivister illa”. Någon press inifrån existerar inte eftersom Liu Xiaobo tack vare censur är okänd i Kina. Jag bodde i Peking 2010 och få av mina kinesiska vänner kände då till att han fick Nobelpriset. I dag ser jag Liu hedras på Twitter och Facebook, men inte på motsvarigheterna WeChat och Weibo i det Kina han gav sitt liv för att förändra.

Läs hela min artikel för Expressen här, och vänligen se till att dela den. Ämnet är lika viktigt som det enskilda fallet är sorgligt.

Relaterad läsning:

Obituary: Liu Xiaobo, China’s leading human-rights campaigner” (The Economist)
’Murder without spilling blood’: the Chinese Communist Party’s history of denying medical treatment to its enemies” (Quartz)
China bears ‘heavy responsibility’ for Liu Xiaobo’s ‘premature’ death, Nobel committee says” (Hong Kong Free Press)

Kina bannlyser VPN, stänger internet mot omvärlden nästa år

Enligt NGO:n Freedom House har Kina världens minst fria internet, efter länder som Syrien, Saudiarabien och Kuba. Under de senaste åren har graden av censur på landets internet dessutom ökat betydligt.

Individer boendes i Kina har dock fortfarande haft möjlighet att komma åt blockerade sidor och tjänster genom ett så kallat VPN (Virtual Private Network), en mjukvara som mot betalning kopplar upp användaren mot ett utländskt IP-nummer.

Men nu har myndigheterna bestämt sig för att komma till rätta med detta en gång för alla. Under gårdagen rapporterades att telekombolagen China Mobile, China Unicom och China Telecom från och med februari nästa år måste omöjliggöra användningen av VPN för sina kunder.

De tre telekombolagen är statliga företag, som tillsammans har nästan totalt monopol på internetuppkopplingar i Kina. De måste därför lyda de kinesiska myndigheternas direktiv, vilket möjliggör blockeringen av tjänster som VPN över en natt.

De nya direktivet är enigt Bloomberg först och främst riktat mot privatpersoner. Registrerade företag kan ansöka om särskilt tillstånd för att få använda VPN, men det är oklart hur denna process kommer se ut, eller om företagets anställda alls kommer kunna använda sig av VPN utanför arbetsplatsen.

Bloomberg publicerade i dag en behändig guide som svarar kort på sju frågor angående de nya reglerna. Här är svaren på frågorna 4-6:

4. How has the government dealt with VPNs in the past?

VPNs exist in a legal gray area, with few entities granted the ability to use them legally, However, VPNs are commonly used by universities, businesses, media organizations, and expatriates. In the past, the government has taken a more ad hoc approach of targeting individual VPNs – for instance, compelling GreenVPN to stop services on July 1. Most of the China-based VPNs have already disappeared from Android app stores.

5. What’s new about the approach of involving phone companies?

While China has previously issued edicts about the use of VPNs, including this one in January, the latest developments suggest an accelerated timetable. By involving China Mobile, China Unicom and China Telecom, virtually every mobile customer in the country is affected and represents a significantly more comprehensive and aggressive approach. Almost all internet users in China go online using services run by the state-owned carriers.

6. How will this impact individuals and multinationals?

The latest crackdown is focused on individuals, which means companies and other organizations will still have the ability to access VPNs or VPN-like services as long as they are registered. It’s not clear how easy it will be to obtain permissions, or who will be eligible. It’s also not clear whether there will be workarounds for employees of approved companies to use VPN-like services while working from home, or on business trips, or only from registered offices.

Bloomberg påpekar vidare att detta är ett steg i ledet för att skapa vad president Xi Jinping kallar ”cybersuveränitet”, alltså något som liknar ett intranät fritt från ”utländska influenser”, över vilket myndigheterna kan utöva total kontroll.

Visserligen kommer detta innebära att vissa individer eller företag tvekar att bosätta sig eller vara baserade i Kina, och istället väljer friare platser som Singapore. (Det är oklart i vilken grad Hongkong kommer omfattas av de nya direktiven.)

Men för Kina är detta av sekundär betydelse. Om valet står mellan ekonomisk och teknisk utveckling kontra att säkerställa kommunistpartiets maktmonopol, så prioriteras alltid åtgärder som garanterar maktmonopolet.

Detta kan bland ses av att internet och mobiltrafik 2009 stängdes ner i hela provinsen Xinjiang – som är av Irans storlek – under flera månader efter att våldsamma etniska upplopp orsakat minst 200 människors död.

Även om VPN uppskattningsvis används av blott 1-3 procent av landets befolkning, så har det blivit ett allt viktigare verktyg för intellektuella eller aktivister att föra ut sina budskap till omvärlden.

Detta kan ses genom det pågående fallet med nobelpristagaren Liu Xiaobo, som just nu är döende i cancer. Information om hans öde har censurerats och manipulerats på Kinas internet, men vänner och aktivister till Liu har fortfarande kunnat få ut sin information till omvärlden genom exempelvis Twitter och Facebook.

En annan anledning till att Kina vågar stänga sitt internet torde vara bristen på kritik från omvärlden vad gäller övertramp i områden som mänskliga rättigheter eller intellektuella rättigheter.

Kinas myndigheter är vana vid att andra länder och utländska företag håller tyst och istället gör allt för att anpassa sig och fortfarande kunna få en del av den ekonomiska kakan. De räknar givetvis med samma resultat även här.

Huvudlös ledartext om Kina i Dagens industri

Av förståeliga skäl har Donald Trump blivit svensk medias nya slagpåse. Gott så. Men i sin iver att kritisera Trump har ett par om Kina relativt okunniga skribenter börjat föreslå att Sverige istället bör närma sig det kinesiska kommunistpartiet.

Ett typexempel på detta är Frida Wallnors ledartext ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget” i Dagens industri tidigare denna vecka.

Efter att först ha beskrivit Nordkoreas senaste provskjutning av en interkontinental ballistisk missil som ägde rum tidigare denna vecka, försöker Wallnor ge en bild av den realpolitiska situationen i området:

De som med rätta är allra mest oroliga över utvecklingen är såklart Nordkoreas grannländer. Men till skillnad från tidigare är det inte i första hand till sin allierade USA som Japan och Sydkorea nu vänder sig för stöd.

Med tanke på att det är Trump det handlar om är det kanske inte så konstigt, men det är ändå anmärkningsvärt att Japans premiärminister Shinzo Abe istället vädjar om att de regionala stormakterna Ryssland och Kina ska agera.

Det är svårt att förstå vad hon syftar på. Visst, Sydkorea har en ny president som i likhet med Kina föredrar ”samtal” med grannen i norr. Men även han talade nu i veckan om Nordkoreas ”sista chans”.

Och det är fortfarande USA som garanterar Sydkoreas säkerhet, nu även med det avancerade missilförsvarssystemet THAAD som installerats trots kraftiga kinesiska protester och nu ska testas igen efter Nordkoreas senaste provskjutning.

Xi Jinping och Shinzo Abe träffades förvisso under G20, ett par dagar efter Wallnors artikel. Men som Japan Times påpekar så var det deras första kontakt över huvudtaget på tio månader, samt att relationen mellan länderna nu är sämre än någon gång sedan 1970-talet.

Det är svårt att förstå vilka rapporter Wallnor baserar denna utrikespolitiska analys på. Men det blir ännu värre ett par stycken längre ner:

Det som gör detta extra intressant är hur upptakten inför G20-mötet har sett ut, med ett konstruktivt förmöte mellan just Vladimir Putin och Xi Jinping i Moskva. Förutom skapandet av en gemensam investeringsfond lade de två presidenterna fram ett förslag på hur den eskalerande krisen kring Nordkorea ska hanteras.

Det går ut på att USA och Sydkorea ska avbryta sina gemensamma militärövningar i utbyte mot att Nordkorea lägger ned sitt kärnvapenprogram. Ett förslag som Sydkorea sägs stödja, dock inte USA.

Kina står inte bara för över 80 procent av all handel med Nordkorea, utan har även försett landet med nödvändig teknologi för dess kärnvapenprogram, enligt en FN-rapport som bland annat Washington Post citerade tidigare i år. Det är bara en av flera gånger som Kina brutit mot FN-sanktioner vad gäller handel med Nordkorea.

Kina skulle kunna få ner Nordkorea på knä genom att stoppa all handel med landet. Men man vill absolut inte riskera att regimen där faller. Kinas halvhjärtade handlingar förklaras av många medier med att landet de facto hellre tolererar ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.

Vidare var Ryssland det enda landet i FN:s säkerhetsråd som vägrade fördöma Nordkoreas provskjutning tidigare denna vecka, vilket gjorde att säkerhetsrådet inte kunde utfärda ett gemensamt uttalande som fördömde handlingen.

Om Frida Wallnor verkligen tror att nyckeln till en lösning på Nordkoreas utveckling av kärnvapen är en plan som utarbetas av Kina och Ryssland, ja då är hon nog ganska ensam om den åsikten bland alla politiska ledarskribenter utanför dessa två länder.

Vidare skriver hon att Xi och Putin i och med detta framstår som ansvarstagande världsledare i jämförelse med Trump som ”twittrar, hotar och skyller den nordkoreanska krisen på andra.”

Det är sant att Trump i motsats till Xi twittrar, eftersom Twitter liksom otaliga andra västerländska internettjänster är blockerade i Kina. Men då Wallnor skriver att Trump ”hotar” och använder ”aggressiv retorik” så står det klart att hon sällan läser nyheter om Kina.

I sitt hat mot Trump använder Wallnor här olika måttstockar på de båda ledarna. För hur illa Trumps retorik än må vara, så framstår den som ofarlig i jämförelse med Xis tal om att krossa all inhemsk opinion för att åstadkomma ”den kinesiska rasens återfödelse”.

Till skillnad från Trump så gör också Xi på denna punkt verklighet av sin retorik. Det kan ses av antalet fängslade journalister, advokater och aktivister i Kina som även utsätts för systematisk tortyr. Listan kan här göras hur lång som helst.

Mot denna bakgrund blir det ännu konstigare när Wallnor i slutet av sin artikel förespråkar att vi bör ”hoppa på det kinesiska tåget”:

Det är slående hur snabbt den globala maktbalansen har tippat till Kinas fördel efter Trumps tillträde. Det är en rollfördelning som alla inblandade bör vänja sig vid. I Europa är dock känslan att många fortsätter att vara försiktigt eller ibland fientligt inställda till Kina, inte minst när det gäller kinesiska direktinvesteringar.

Försiktighet är alltid klokt, speciellt när det handlar om en auktoritär enpartistat som förtrycker sin befolkning. Men det är hög tid att inse att det kinesiska tåget går även om européerna inte åker med. För ryssarna är redan på.

Nu är det förvisso oklart vilket ”tåg” Wallnor syftar på. Talar hon om Nordkorea, fördjupat ekonomiskt samarbete eller rent generellt?

I vilket fall så är det otroligt viktigt att minnas att USA – även i sina värsta stunder – är ett land vars värderingar, politiska rättigheter och personliga friheter står flera nivåer över Kina.

Detta borde Wallnor i egenskap av politisk ledarskribent känna till. Men okunskapen visas även av att hon i en jämförelse med Xi beskyller Trump för ”protektionism”.

Här skulle man kunna göra användning av frasen ”nyttig idiot”. För trots Xi Jinpings upprepade retorik om frihandel och globalisering, så förblir den kinesiska ekonomins nyckelsektorer stängd för utländska investerare. Kina vill nämligen främst ha möjlighet att investera i utlandet, utan att öppna upp för samma investeringar på hemmaplan.

Trots Trumps retorik om ”America First” så går det inte ens att jämföra öppenheten i de båda ländernas ekonomier. Men Wallnor verkar föredra att citera auktoritära ledares tal snarare än att undersöka hur det egentligen ligger till.

Samma tendens kunde ses då Wallnor förra månaden skrev en ledare i Dagens industri med rubriken ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa”, där hon avfärdade den växande oron över den snabbt ökande andelen kinesiska investeringar i nyckelområden av den europeiska ekonomin.

Dessa investeringar riskerar inte bara att ge Kinas regim kontroll över nyckelområden som energi och infrastruktur i Europa, utan även att göra enskilda länder beroende av Kina på ett politiskt plan.

Konsekvenserna av detta kunde ses när Grekland förra månaden som enda EU-land röstade emot ett gemensamt uttalande gällande mänskliga rättigheter i Kina som skulle ha framförts i FN. Bakgrunden är stora kinesiska investeringar i grekiska hamnar. Utvecklingen beskrevs som oroande för EU:s status som förespråkare av demokrati och mänskliga rättigheter.

Men sådant bekommer inte Wallnor. Med motiveringen att ökad konkurrens alltid är odelat positivt, gör Wallnor sitt bästa för att justera statistiken till sin egen fördel:

Detta är knappast överraskande, eftersom Kina börjat investera i utlandet först under de senaste åren. Men vad Wallnor dock utelämnar är att andelen kinesiska direktinvesteringar i EU översteg 10 procent under 2016, nästan 20 gånger högre än Wallnors egen siffra. De hade dessutom varit ännu högre om det inte vore för att flera affärer stoppades på grund av säkerhetspolitiska anledningar.

Visst finns det all anledning att kritisera Donald Trump. Men det behöver ju inte ske på bekostnad av att närma sig en regelrätt diktator – eller som i Frida Wallnors fall, två stycken.

För vad innebär egentligen hennes avslutande argument, att det är dags att hoppa på det kinesiska tåget nu för att ”ryssarna redan är på”? Vill hon se en trippelallians mellan EU och två av världens mest auktoritära ledare bara för att sätta dit Donald Trump?

För den som vill läsa mer balanserade och verklighetsanknutna politisk ledare finns internationell press. The Guardian skrev mycket riktigt inför G20:

Targeting Trump in Hamburg is understandable, but we can confidently hope America’s democratic system will one day get the better of him. There are no such checks and balances in China, as Hong Kong dissidents well know. Chinese human rights activists have only their courage to count on, and the hope that the outside world, its citizens and its democratic governments, will somehow show support.

Men om Wallnor får bestämma så ges inget sådant stöd. Hon verkar även helt glömt bort att Kina är en diktatur som tar sig rättigheten att kidnappa svenska medborgare i ett tredje land och hålla dem inlåsta i över 600 dagar utan rättegång.

Relaterad läsning:

Forget Trump. This is the strongman to protest at the G-20.” (Washington Post)
China Buying International Silence on Human Rights” (China Digital Times)
How China buys the silence of the world’s human rights critics” (South China Morning Post)
If you think the EU should stand up to Trump, then it must stand up to China” (The Guardian)

Donald Trump och Xi Jinping i storbråk

Den senaste dryga veckan har förhållandet mellan Kinas president Xi Jinping och hans amerikanska motsvarighet Donald Trump surnat till ordentligt. Enligt många var detta bara en tidsfråga, eftersom det vore osannolikt att två egon av denna storlek kan komma bra överens under en längre tid – särskilt då de har vitt skilda politiska mål.

Under sin valkampanj bedrev Trump en närmast populistisk retorik mot Kina. Han menade att landet stal amerikanska jobb och hotade bland annat med att märka Kina som valutamanipulatör och införa strafftullar på dess exportvaror.

När Trump väl kom till makten blev det ett annat ljud i skällan. När han bjöd in Xi till besök i Mar-a-Lago, Florida, talades det om ”stora framsteg” under samtalen. Trump kallade Xi för ”en bra man” och omvärlden uppmärksammade att en så kallad ”bromance” rådde mellan de båda ledarna.

De varmhjärtade vänskapen från mötet i Mar-a-Lago är ett minne blott.

Bakgrunden till detta var, givetvis, att Donald Trump ville ha Kinas hjälp med att hindra Nordkoreas utveckling av kärnvapen. Kina står för över 80 procent av all handel med Nordkorea, och förser även landet med teknik som är nödvändig för dess missilprogram.

Om Kina verkligen hade viljan att gå hårt fram mot Nordkorea, så skulle man kunna avbryta all handel och dessutom strypa importen av olja och andra helt nödvändiga varor för att Nordkorea ska fungera som stat.

Kina har visat god samarbetsvilja muntligt. Men, som så ofta annars, har det sett annorlunda ut i praktiken. Exempelvis ökade handeln mellan Kina och Nordkorea ordentligt under årets första kvartal. Uppgifter som detta gör att USA inte helhjärtat litar på Kinas vilja att samarbeta, vilket bland annat Trump gav uttryck för på Twitter tidigare i veckan:

Spänningarna ökade givetvis ytterligare när Nordkorea denna vecka utförde ännu ett missiltest; det elfte i ordningen sedan Trump blev president. Den interkontinentala ballistiska missilen som denna gång avfyrades sägs kunna nå Alaska, och ses som ett tydligt tecken på framsteg inom Nordkoreas kärnvapenprogram.

Eftersom Nordkorea fortsätter göra dessa framsteg, samtidigt som handeln med Kina ökar, så verkar delar av den amerikanska administrationen nu inse att ett samarbete med Kina på denna punkt är fruktlöst. Många har även efterlyst ”hårdare tag” mot Kina, då man anser att landet svikit sina förpliktelser vad gäller Nordkorea.

Faktum är att tecken på sådana hårda tag kunde ses redan innan Nordkoreas missiltest tidigare i veckan. De sammanfattas bland av Time Magazine i en artikel med rubriken ”Beijing Hits Out at U.S. Navy Exercises in South China Sea in a Sign of Turbulent Relations Ahead”:

The honeymoon, it appears, is over. On Sunday, Beijing warned the U.S. government that sending an American naval vessel into territorial waters it claims around the Paracel Islands in the disputed South China Sea was a ”serious political and military provocation,” in the latest of a slew of incidents that augur souring relations between the world’s two largest economies.

(…)

Over the past week, though, the U.S. has taken aim at China on numerous issues: downgrading China to its lowest Tier 3 regarding its efforts to combat human-trafficking; robustly criticizing Beijing over its treatment of jailed dissident and Nobel Peace Prize winner Liu Xiaobo, who is suffering from terminal cancer; agreeing $1.4 billion of American arms sale to Taiwan; and imposing secondary sanctions on Chinese firms doing business with North Korea.

Att skicka krigsfartyg nära öar som Kina gör anspråk på, sälja vapen till Taiwan samt införa sanktioner mot kinesiska banker och företag som gör affärer med Nordkorea är handlingar som – förutsägbart nog – fördömts av Kina.

Detta gäller särskilt krigsfartyget. Så kallade ”freedom of navigation mission” utfördes ofta under Barack Obamas tid som president, men mer sällan under Trump, eftersom han försökt blidka de kinesiska myndigheterna. Svaret blev därför extra skarpt från Kina denna gång, skriver bland annat Time Magazine:

Foreign Ministry spokesperson Lu Kang said in a statement that China sent military vessels and fighter planes to ward off the USS Stethem, warning that approaching the Paracels, which are known as the Xisha Islands in China and are also claimed by Taiwan and Vietnam, “violated Chinese and international law, infringed upon China’s sovereignty, disrupted peace, security and order of the relevant waters and put in jeopardy the facilities and personnel on the Chinese islands,” according to the state-run China Daily newspaper.

The condemnation is among the strongest since U.S. President Donald Trump came to office Jan. 20.

Vidare har även den amerikanska delegationen i FN:s säkerhetsråd varnat för åtgärder vad gäller handeln mellan Kina och USA, med anledning av att Kina drar nytta av sin delvis otillåtna handel med Nordkorea. Detta är en fråga som säkerligen kommer behandlas under det pågående G20-mötet i Tyskland, som riskerar utvecklas till en dragkamp mellan Donald Trump och Xi Jinping.

I vilket fall så står det nu utom rimligt tvivel att relationen mellan USA och Kina kommer försämras inom den närmaste framtiden. Omvärlden måste vara beredd på att presidenterna för världens två största länder kommer braka samman snart, samt ställa sig frågan vad konsekvenserna av detta kan bli.

Relaterad läsning:

Time for Trump to Get Tough on China” (Politico)
China’s Xi warns Trump of ‘negative factors’ hurting US ties” (AFP)
Why China tolerates a nuclear North Korea” (Bangkok Post)
U.S. seeks funds tied to North Korea from eight big banks” (Reuters)
US, China relations begin to cool as Trump’s honeymoon with Xi ends” (CNN)
Haley warns China on North Korea, says Beijing risks U.S. trade” (Politico)

Kritik mot Norges feghet inför cancersjuk nobelpristagare

Den kinesiska aktivisten och tillika nobelpristagaren Liu Xiaobos öde fortsätter röna uppmärksamhet världen över.

Som jag skrev här på InBeijing förra veckan – och ännu längre i Expressen – så förflyttades Liu nyligen från fängelse till sjukhus sedan han diagnostiserats med dödlig och långt framskriden levercancer.

Diagnosen väckte misstankar. Varför hade den långt framskridna cancern inte upptäckts tidigare? Och varför är det först nu som Liu Xiaobo får vård? Fallet kallades ”politiskt mord” av vissa. Vidare avslöjades att Liu inte ens vid detta skedde släpptes fri, fick ta emot besök eller ens återvända till Peking för vård.

Fast på ett sjukhus i närheten av fängelset i nordöstra Kina, meddelade Liu Xiaobo förra veckan sin fru Liu Xia önskan om att åka utomlands för behandling.

Sedan Liu Xia spred meddelandet har bland annat EU, USA, Kanada, Taiwan och 154 tidigare nobelpristagare uppmanat Kinas president Xi Jinping att låta Liu åka utomlands för vård.

USA, Tyskland och Frankrike har dessutom välkomnat Liu att vårdas i respektive land.

När Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010 representerades han av en tom stol vid ceremonin i Oslo, sedan kinesiska myndigheter även stoppat hans familj från att närvara.

Den norska regeringen har hamnat under luppen i fallet med Liu Xiaobo. När Liu fick Nobels fredspris 2010 satt han förvisso redan i fängelse, men utmärkelsen innebar en mycket strängare övervakning för hans fru Liu Xia.

Utnämningen innebar även att Kina klippte nästan alla diplomatiska och ekonomiska band med Norge. Först i december i fjol kunde handel mellan de båda länderna återupptas. Detta efter att den norska regeringen accepterat en diplomatisk skrivelse som uttrycker full respekt för Kinas politiska modell, förståelse för dess oro angående Nobelpriset, samt löften att inte blanda sig i Kinas inre angelägenheter och en hel del annat.

Redan då fick norska myndigheter kritik för att sälja sin heder till Kina, något som förvärrats ytterligare efter att man vägrat kommentera Liu Xiaobos hälsotillstånd.

Norge är ju som bekant inte med i EU, och frågan om Norge liksom EU anser att Liu Xiaobo bör tillåtas vård i utlandet vägrade statsminister Erna Solberg att svara på. Hon hänvisade istället till norska utrikesministeriet, som inte heller ville svara på några frågor.

Rädslan för att stöta sig Kina ligger som en våt filt över ett Norge vars utrikespolitik tidigare placerade mänskliga rättigheter på dagordningen. Nu är det istället pengar som gäller, vilket lett till stor kritik på Twitter:

Även många norrmän uttrycker missnöje och till och med skam inför regeringens hantering av fallet:

Och som ett bevis på att Kina faktiskt är känsligt för internationell kritik från flera nationer eller aktörer på samma gång, så bjöd kinesiska myndigheter i dag in experter från USA och Tyskland att vårda Liu Xiaobo i Kina.

Flera organisationer eller aktivister som följer fallet anser att detta inte är nog, men ser samtidigt inbjudning som ett möjligt första steg för att Liu ska få vårdas i utlandet under den korta tid han har kvar. Enligt aktivisten och vännen Hu Jia handlar det högst om ett halvår.

Men Norge håller dock fortfarande tyst.

Kina överger internationellt avtal om Hongkong

Innan Hongkong överlämnades från Storbritannien till Kina, förhandlade de båda länderna fram ett avtal vid namn Sino-British Joint Declaration. Avtalet ingicks 1984 men trädde i kraft först 1 juli 1997, alltså dagen då den gamla kronkolonin hamnade under kinesiskt styre.

Avtalet låg till grund för frasen ”ett land, två system”, med löfte om att Hongkongs politiska system ska bevaras och medborgerliga rättigheter garanteras fram till år 2047.

Enligt Basic Law – Hongkongs nya konstitution – skulle stadens invånare därmed även i fortsättningen åtnjuta yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, fristående rättsväsende och en rad andra rättigheter som inte existerar på det kinesiska fastlandet. Vidare var det det uttalat mål i Basic Law att stadens regeringschef ska väljas genom allmän rösträtt.

Kinesiska myndigheter har dock vid flera tillfällen brutit mot avtalet. Ett exempel är Pekings inblandning i valet av ny regeringschef, som utlöste ”Occupy Central” i Hongkong hösten 2014. Ytterligare ett exempel är kidnappningarna av den svenska förläggaren Gui Minhai och hans fyra kollegor, för att innehållet i deras bokaffärer ogillades av det kinesiska ledarskapet.

Men nu har Kina gått ett steg längre ändå. För under president Xi Jinpings besök i Hongkong förra veckoslutet, i samband med 20-årsdagen för stadens överlämnande till Kina, förklarade det kinesiska utrikesministeriet att avtalet man ingick 1984 nu inte längre gäller. Bland annat South China Morning Post uppmärksammar uttalandet:

The Chinese Foreign Ministry has declared the Sino-British Joint Declaration, that laid the groundwork for Hong Kong’s handover, a “historical document that no longer has any realistic meaning”, after Britain and the United States spoke of the binding effect of the 1984 treaty on China and the city.

Ministry spokesman Lu Kang hit back at remarks from the two countries on Friday, hours after they issued statements on the political condition of the city, as it marks 20 years since that handover, from British rule to Chinese.

“Now that Hong Kong has returned to the motherland for 20 years the Sino-British Joint Declaration, as a historical document, no longer has any realistic meaning,” Lu was quoted by Xinhua as saying at a press conference.

Vid samma presskonferens sade Lu Kang vidare att avtalet inte längre på något vis är bindande för Kina, samt att ingen utomstående har rätt att kommentera vad som är positivt och inte gällande Hongkongs utveckling.

Efter bara ett par timmar kom ändå ett svar från Storbritannien, som sade att Sino-British Joint Declaration är precis lika giltigt i dag som för 30 år sedan, särskilt eftersom det handlar om ett internationellt diplomatiskt dokument som registrerades vid Förenta Nationerna.

Utrikesministeriets talman Lu Kang lät under fredagen en samlad presskår veta att avtalet Kina ingick med Storbritannien över Hongkong inte längre är någonting värt.

Den brittiska utrikesministern Boris Johnson hade dagen innan Lu Kangs presskonferens sagt att den höga graden av självstyre, som Kina lovade Hongkong i och med avtalet och Basic Law, ligger bakom stadens framgångar.

Men även detta till synes försiktiga uttalande möttes av ett skarpt avfärdande från kinesisk håll, vilket The Guardian uppmärksammar i en artikel med rubriken ”China attacks Boris Johnson over ’incorrect’ views on Hong Kong”:

Speaking to reporters in Beijing, the foreign ministry spokesperson Lu Kang attacked Johnson’s comment as “incorrect” and misplaced. “Hong Kong is a special administrative region of China, and therefore Hong Kong affairs are China’s internal affairs,” Lu said, according to Xinhua, China’s official news agency.

According to Xinhua, Lu said Hong Kong’s success “had already been proven during the 20 years since its return to China, and outsiders should not make incorrect remarks regarding that”.

Xinhua made it clear that Lu’s comments were made in direct response to Johnson’s statement and a more strongly worded US statement about “infringements of civil liberties [and] intrusions on press freedoms” in Hong Kong.

Som The Guardian påpekar så uppmärksammade även USA, EU och andra aktörer förra veckan hur Kina på flera punkter har brutit mot det avtal man ingick 1984, samt understrukit faktumet att det inte går att lämna ett internationellt avtal av denna omfattning helt utan vidare.

Det står nu helt utom tvivel att Kina endast har för avsikt att följa internationella lagar eller avtal så länge man själv tjänar på det. Detta kan – och borde – användas emot Kina, särskilt som landet rättfärdigar många av sina egna territoriella krav på ”historiska dokument” som är ännu äldre än Sino-British Joint Declaration.

Detta påpekade exempelvis India Times i dag med anledning av en gränstvist länderna emellan:

“In this context, for Beijing to cite an 1890 colonial-era agreement on Sikkim makes little sense other than to confound the real issue at stake.That colonial-era accord is of no direct relevance to China’s road building through Doklam,“ Chellaney said.

The citing of the 1890 Sikkim-Tibet agreement is interesting as it coincides with the disdain expressed by Beijing for the 1984 Sino-British accord, which paved the way for Hong Kong’s handover in 1997, saying that it no longer had binding power.

In the case ofthe disputed South China Sea too, where again Beijing has made a sweeping claim on close to 85% of its waters, Beijing has cited “historical rights“ for political purposes.

Och vad gäller just Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet, så vägrade landet som bekant att acceptera de internationella lagar om havsrätt som man tidigare ratificerat, eftersom man ogiltigförklarade Haagtribunalens utfall förra sommaren om att dessa territoriella krav saknar såväl laglig som historisk grund.

Kinas växande tendens att endast följa avtal och regler när det passar kommer vidare sannolikt fungera som en varning för länder som överväger att ingå avtal med Peking.

I dag skriver exempelvis Taiwan Sentinel att fredagens uttalande blott är en påminnelse att internationella avtal som ingås med Kina ofta inte är värda mer än pappret de är skrivna på, och ytterligare minskar Taiwans aptit för en återförening med Kina:

Self-assured, expansionist and increasingly hubristic, Beijing now feels confident it can rewrite the rules — rewrite history, even — as it sees fit and do so with impunity. Besides sending a chilling signal to those in the Special Administrative Region who continue against all odds to aspire to democracy and rule of law, this development should make governments worldwide wary of signing any agreements with China lest the latter decide at some point in future that it is not bound by their stipulations.

(…)

Besides serving as a warning to states, like Canada, that are considering entering into treaties and agreements with China, Friday’s bombshell should dispel any notion, if such notions still exist today, that “one country, two systems” is a formula that Beijing would honor should it ever be applied to the “peaceful unification” of Taiwan.

För den som vill ha mer bakgrund och fakta angående Hongkongs överlämning till Kina 1997 och stadens utveckling sedan dess, rekommenderas ”HONGKONG – 20 år av kinesiskt styre” i förra numret av Amnesty Press.

Det är en av de längsta och mest utförliga artiklarna i ämnet på svenska, som dessutom är gratis att läsa på nätet.