Temperaturen i Sydkinesiska havet skruvas ständigt upp. Inte bara på grund av global uppvärmning, utan även för att Kinas retorik mot grannländerna i området blir allt tuffare.
I maj skrev jag här på InBeijing om hur Kina hotade Filippinerna med krig om landet verkställde sina planer på att borra olja i vatten just utanför den filippinska kusten som Kina gör anspråk på, men som enligt den internationella skiljedomstolen i Haag tillhör Filippinerna.
Nu har Kina även hotat att attackera Vietnam av samma anledning. BBC var först med att i veckan rapportera hur Kina hotat attackera vietnamesiska faciliteter vid ögruppen Spratly, om landet inte omedelbart upphör med utvinning av olja och gas i området.
Det berörda området sägs ligga 400 kilometer från den vietnamesiska kusten, och cirka tre gånger så långt ifrån Kina. Efter hoten bestämde sig Vietnam för att kalla tillbaka det spanska företag som verkade i området för deras räkning.
Kartan visar ögruppen Spratly, som Kina med historiska argument gör anspråk på trots det långa avståndet från landets kust.
Vietnam har dåliga minnen från området. Redan 1988 mejades 64 vietnamesiska soldater ner med maskingevär i området, sedan de satt ner flaggor på en ö som även Kina gjorde anspråk på. 2014 blossade våldsamheterna upp igen, sedan en kinesisk oljerigg parkerat på vad som enligt internationell lag är vietnamesiskt vatten.
Även om Vietnam beslutade sig att backa för stunden, så kommer spänningarna i området givetvis att kvarstå och sannolikt även förvärras.
I en artikel med rubriken ”Alarming Escalation in the South China Sea: China Threatens Force if Vietnam Continues Oil Exploration in Spratlys” skriver The Diplomat om hur krigshot likt dessa bär med sig en risk att situationen i området urartar:
China’s threat to use force against the Philippines and Vietnam has major ramifications for energy security in these two countries. Both need to develop hydrocarbons to meet growing domestic energy demand.
China’s threat to use force also raises the risks for foreign oil companies currently operating in the South China Sea. If they cannot count on the host country to provide protection, they are likely to cut bait and run because of the increased risks.
(…)
Any Chinese attack on Vietnam would set off alarm bells all over the region. Regional states would split between those willing to accommodate to China and those who would seek the support of external powers to maintain the balance of power.
Kina har under de senaste åren flyttat fram sina positioner i Sydkinesiska havet betydligt. Tidigare erbjudanden att gemensamt utvinna naturresurser med Vietnam och Japan har förvandlats till aggressiv retorik mot alla aktörer som inte accepterar Kinas krav på herravälde på 90 procent av dessa viktiga farvatten.
För den som är nyfiken argumenten och drivkrafterna bakom Kinas territoriella krav publicerades i dag min långa recension av boken ”Everything Under the Heavens: How the Past Helps Shape China’s Push for Global Power” på Taiwan Sentinel.
Där står att läsa om de historiska argument som Kina använder för att utvidga sin position i området. Samtidigt framhålls även att Kina nu med brådska försöker expandera såväl territorium som globalt inflytande, eftersom demografi och ekonomisk stagnation gör att landet om bara ett par årtionden kommer vara i en mycket svagare position än i dag:
Even Chinese demographers say it will be impossible for China’s economy to ever overtake that of the U.S., whose population is expected to grow by 30 percent to 2050. By then there will be two Chinese for every American, rather than the 4-to-1 ratio that exists today. And thanks to immigration — ironically partly from China — the U.S. will have a larger workforce proportion than the greying Chinese society of tomorrow.
As China’s economy falters, its army will also have to spend more to keep up with global capabilities. The closer a military gets to state-of-the-art technology, the more expensive it will get to develop new weapons. Therefore, says French, president Xi Jinping has decided that “China must seize whatever advantages it can now before its window of opportunity slams shut within the next ten or, at best, twenty years.”
(…)
In the past few years China has become strong, confident and impatient enough to speed up the realization of its claims. French describes China’s 2012 showdown with the Philippines over Scarborough Shoal as “the first sally in a broad and sustained push to claim maritime territory throughout the region.” China — which now ignores not only UNCLOS but also the Permanent Court of Arbitration in The Hague — has doubled down on its control over the shoal. French has visited Filipino fishermen who no longer dare to venture into waters that China “first made traditional use” of.
In summer of 2014 the region was rocked when the Chinese oil platform Haiyang Shiyou 981 entered Vietnamese waters under the protection of Chinese vessels. The following anti-Chinese riots in Vietnam showed what a deadly cocktail miscalculation and nationalistic sentiments can be. Just as had earlier been the case with Japan, China had just the year before agreed to joint development of undersea hydrocarbons together with Vietnam. But, as French writes: “Suddenly, with Xi Jinping at the helm in Beijing, though, China had changed its mind.”
Sydkinesiska havet är en av de geopolitisk mest farliga platserna i världen just nu, med en dryg handfull länder som gör anspråk på samma vatten, samtidigt som området är den primära skådeplatsen för meningsskiljaktigheter mellan Kina och USA.
Min recension ger en bra bakgrund till motiven bakom Kinas allt mer aggressiva framfart i Sydkinesiska havet, samt vad USA kan göra för att bemöta detta. Den kan läsas via Taiwan Sentinels hemsida.
