augusti 2017

Utdrag från min bok, kapitel 5

Bjuder i dag på ett utdrag från kapitel 5 i min senaste bok ”Det nya Kina”, som har den mycket aktuella rubriken ”Miljöförstöring”. Där beskrivs de många miljöproblem som landets halsbrytande ekonomiska utveckling fört med sig.

Luftföroreningar torde vara de mest uppmärksammade av alla Kinas miljöbekymmer, och givetvis går en stor del av kapitlet åt att beskriva såväl dess bakgrund som konsekvenser:

Kolförbrukningen är nämligen den största boven bakom landets skitiga luft. 2002 konsumerade landet 1,6 miljarder ton kol, men 2012 hade mängden ökat till 4,15 miljarder ton vilket var nästan lika mycket som resten av världen tillsammans. En stor mängd är dessutom extremt smutsigt kol med höga värden av svavel, som bränns i kraftverk där regler och standarder rutinmässigt ignoreras. Under samma period ökade också Kinas oljekonsumtion från 4,8 till 10,1 miljoner fat per dag, vilket beror mycket på det allt större antalet bilar. Sedan sekelskiftet har Kinas årliga bilförsäljning ökat med över 1 000 procent. Bara under 2015 såldes drygt 21 miljoner bilar i Kina och bara på Pekings gator finns över sex miljoner bilar, vilket är fler än i hela Sverige.

(…)

Berkley Earth, en NGO som forskar om klimatförändringar, släppte augusti 2015 en studie som visade att 1,6 miljoner kineser nu årligen dör i förtid på grund av luftföroreningar. (Forskare vid University of British Columbia kom fram till exakt samma antal i en rapport från 2016.) Det motsvarar över 4 000 om dagen, vilket är närmare en femtedel av alla dödsfall i hela Kina. Richard Muller, forskningsledare vid Berkley Earth, sade i samband med studien att andas in Pekings luft under en dag motsvarade att röka närmare två paket cigaretter. Cancer har nu varit den vanligaste dödsorsaken i Peking sedan 2008 och står nu för över en fjärdedel av alla huvudstadens dödsfall. Lungcancer är den vanligaste formen av cancer i Peking, och ökade med över 50 procent åren 2002–2011.

På ett nationellt plan har cancer varit Kinas vanligaste dödsorsak sedan 2010. Under 2015 avled 2,8 miljoner kineser på grund av cancer, och inte mindre än 4,3 miljoner fick samma år en cancerdiagnos. Vid en hälsokonferens i slutet av 2013 fastslog inhemska läkare att tre årtionden av våldsam ekonomisk och industriell utveckling fått antalet dödsfall från lungcancer att ökat med 465 procent. Ungefär vid samma tidpunkt diagnostiserades en åtta år gammal flicka med lungcancer som enligt hennes doktor berodde på luftföroreningar. Hon bodde bredvid en hårt trafikerad väg i den tungt industrialiserade provinsen Jiangxi, och beskrevs nu i statlig media som ”landets yngsta lungcancerpatient”.

Jag skriver också om det otroligt underrapporterade faktumet att Kina är mitt uppe i en omfattande expansion av kärnkraft.

Vid slutet av 2015 hade Kina 30 kärnkraftreaktorer i bruk och ytterligare 21 under konstruktion. I december samma år rapporterade statlig media kort att landet planerar ha 110 kärnkraftverk i bruk senast år 2030. Kärnkraft ska då stå för 10 procent av Kinas energibehov, jämfört med bara 2,5 procent i dag.

Denna utveckling sker i tystnad, mycket på grund av att organisationer eller personer som demonstrerar eller på annat vis uttrycker missnöje med expansionsplanerna ofta grips eller med andra metoder tystas ned.

Men även om luftföroreningar må vara det synligaste av Kinas alla miljöproblem, så finns än mer svårlösta och kanske värre bekymmer inom andra områden. Exempelvis är stora delar landets vatten och jordbruksmarker hopplöst förorenade:

Kina är hem åt en femtedel av jordens befolkning, men har bara sju procent av världens färskvatten. Överanvändning har fått drygt 250 av landets sjöar att torka ut de senaste 50 åren, och vattenreserverna under den viktiga jordbruksmarken i norra Kina håller på att snart helt försvinna. Situationen blir knappast bättre av en närmast ofattbar förorening av de redan sparsamma vattenresurserna. En myndighetsundersökning med data från nästan 5 000 stationer i över 200 städer visade att 61,5 procent av landets grundvatten 2014 var så förorenat att det endast kan användas inom industri eller jordbruk. Detsamma gällde för en tredjedel av Kinas floder och sjöar.

(…)

Läckage och utsläpp drabbar även marken vilket i sin tur hotar Kinas matproduktion. Redan 2008 köpte ett forskarteam ris från 63 olika marknader i södra Kina; i 60 procent av fallen innehöll riset mer kadmium än vad Kinas myndigheter rekommenderar. Två år tidigare togs urinprov från 500 invånare i närheten av en flod som misstänktes vara förgiftad med kadmium. 30 procent av invånarna fanns med höga halter, varav 10 procent så höga att de enligt Kinas egna stadgar behöver specialistvård. Kadmium är farligt för kroppen eftersom det inte försvinner ur levern på naturlig väg. Regelbunden exponering drabbar därför leverns funktion, och defekter kan uppstå i ben eller skelett. Flera invånare i byn där urinproven togs kunde inte gå mer än några hundra meter åt gången trots en i övrigt god hälsa. De var samtidigt aningslösa om vad som låg bakom denna ”mjukfots-sjukdom” som drabbade byinvånare i alla åldrar.

I en uppmärksammad rapport från 2011 varnades det för att cirka en tiondel av allt ris som odlas i Kina innehåller rent skadliga nivåer av kadmium. Jordbruksmarken i Hunan, en av de största risproducerande provinserna, innehöll enligt en lokal undersökning över 200 gånger fler tungmetaller än vad myndigheterna anser vara säkert. Farhågorna backades upp av två större undersökningar under 2014. Dels bedömdes en fjärdedel av 5 000 markprover från China National Environmental Monitoring Center som ”förorenade”, främst med tungmetaller som kadmium, bly och zink eller arsenik från gruvor och industrier i närheten. En liknande undersökning av Kinas miljöministerium bedömde att 19,4 procent av Kinas jordbruksmark innehöll ”farliga nivåer” av förorening.

Givetvis hoppas jag som alla andra att Kina lyckas lösa sina miljöproblem. Det vore till fördel inte bara för de miljontals oskyldiga kineser som drabbas av dem, men även för globala utmaningar som klimatförändringar och vattenförsörjning.

Kina har förvisso fått mycket beröm för sina stora satsningar på förnyelsebar energi, och faktumet att landet stannar kvar i Parisavtalet samtidigt som USA väljer att lämna samma avtal.

Men, som jag nyligen skrev i artikeln ”Myten om Kinas minskade koldioxidutsläpp” här på InBeijing, så innebär Parisavtalet nästan inga uppoffringar alls för Kina, eftersom man under förhandlingarna vägrade varje klausul som innebar att landet måste minska sina utsläpp av koldioxid innan år 2030.

Om Kina menar allvar med att bekämpa sina många miljöproblem så kan detta inte enbart ske genom centrala direktiv. Plats måste även ges åt miljöaktivister och organisationer som står utanför myndigheternas kontroll; först då kan problemen lösas på ett effektivt vis.

Men, som jag skriver i slutet av min bok, så präglas myndigheternas inställning till sådana aktivister och organisationer av misstänksamhet, då deras verksamhet samtidigt kan resultera i en medvetenhet som resulterar i demonstrationer eller andra former av politiskt missnöje:

Xi Jinpings ambition att knäcka ryggraden på civilsamhället hänger dock som ett stort orosmoln över miljön. Betydelsen som NGO:er haft för miljöarbetet i världens utvecklingsländer kan inte underskattas. Men i Kina har utrymmet för såväl utländska som inhemska NGO:er minskat betydligt sedan 2013. Även miljöaktivister som tidigare gjort ett ovärderligt arbete känner sig nu mer bevakade än någonsin, inte minst med tanke på de många stora protester som miljöfrågor orsakat under de senaste åren. Liksom är fallet med korruption så verkar Xi Jinping vara fast besluten att även miljöfrågorna främst ska hanteras av partiet, med så lite insyn eller assistans från allmänheten som möjligt. Det råder inga tvivel om att Xi inser de många miljöproblemen och vill ställa dem till rätta. Frågan är snarare om hans auktoritära metod är rätt sätt att gå till väga.

För att få en mer komplett bild av Kinas miljöproblem, beställ ”Det nya Kina” via exempelvis Bokus för 217 kronor inklusive frakt!

Publicerat: Hongkongs första politiska fångar

I dag skriver jag för Arbetet Global om hur Hongkong nu har fått sina första politiska fångar. Sexton aktivister dömdes nämligen tidigare denna månad till fängelse, för brott som skedde 2014 och som de redan avtjänat sina tidigare straff för.

Bland de sexton finns tre av Hongkongs mest kända demokratikämpar inklusive Joshua Wong. De förlorar i och med fängelsedomarna nu sin rätt att ställa upp i val till stadens parlament:

Domarna var spektakulära eftersom trion redan förra sommaren straffades för inblandningen i protesterna 2014.

Då slapp de undan fängelse för sin inblandning i protesterna, och dömdes istället till samhällstjänst. Men när straffen avtjänats pressades domstolen av stadens justitiedepartement att ta upp fallen igen och utmäta hårdare straff.

Nathan Law var en av sex aktivister som i fjol för första gången valdes in i Hongkongs parlament. Han uteslöts dock tidigare i år, anklagad för att inte ha läst upp sin parlamentsed på ett korrekt vis. Och händigt nog så mister en individ som döms till fängelse i minst tre månader sin rätt att ställa upp i val den lagstiftande församlingen de kommande fem åren.

Varken Law eller Wong kan därmed delta i omvalet av den plats som så kontroversiellt togs ifrån deras nybildade parti Demosisto.

Hösten 2014 lamslogs Hongkong i 79 dagar av omfattande demokratiprotester, under vilka Joshua Wong blev en förgrundsfigur. Men sedan protesterna nådde sitt slut har Peking trappat upp sin politiska styrning av Hongkong.

Hur detta skett utvecklar jag närmare i artikeln. Bland annat har Kinas myndigheter ogiltigförklarat Hongkongs grundlag, och manipulerat valet av stadens nya regeringschef på så vis att den tidigare hårdföra Carrie Lam kunde sväras in under sommaren.

Det minskade friheterna och dess konsekvenser uppmärksammas av flera internationella organisationer:

Flera internationella organisationer uppmärksammar Kinas allt hårdare grepp om staden.

Hongkong ligger nu på plats 73 av 180 i Reportrar utan gränsers globala index över pressfrihet, bakom länder som Ungern och Niger. Så sent som 2010 låg staden på plats 34.

Raset förklaras med ökade svårigheter och risker att rapportera om känsliga fall med koppling till Kina.

En NGO vid namn Freedom House gav Hongkong 61 poäng på skalan 0-100; sämre än grannländer som Filippinerna och Indonesien. Pekings inskränkningar av medborgerliga rättigheter pekades ut som den viktigaste anledningen.

Läs min artikel i sin helhet via Arbetets hemsida.

Rösta på människorättspris till kinesisk advokat

Det holländska utrikesdepartementet delar sedan 2008 varje år ut priset Human Rights Tulip till någon som kämpat för mänskliga rättigheter under svåra förhållanden eller på ett innovativt vis.

I dag startade omröstningen mellan de tio kandidater som nominerats till årets pris. Bland dem finns den kinesiska människorättsadvokaten Wang Quanzhang, som varit försvunnen sedan han sommaren 2015 kidnappades som en del av det så kallade ”709-nedslaget”.

Under detta nedslag försvann omkring 300 människorättsadvokater och aktivister på bara ett par veckor. Många av dem har utsatts för medeltida tortyr innan de tvingats erkänna påhittade brott på statlig kinesisk tv, något som jag skrivit om flera gånger här på InBeijing samt i ett långt reportage för magasinet Advokaten.

Wang är dock den enda av de som fördes bort sommaren 2015 som inte hörts av över huvudtaget. Vare sig hans advokater eller familj har fått träffa Wang, som heller inte tillåtits att kommunicera med omvärlden på något vis. Han har sannolikt utsatts för svår tortyr under sin fångenskap, vilket till och med fått Wangs fru att ifrågasätta huruvida han fortfarande lever.

Om Wang vinner Human Rights Tulip innebär det mer internationell uppmärksamhet kring såväl hans fall som den pågående politiska kampanjen mot civilsamhället i Kina i stort, vilket är nödvändigt för att sprida kunskap och samtidigt sätta press på de kinesiska myndigheterna.

Tidigare incidenter har nämligen visat att Kinas myndigheter är känsliga för kritik från det internationella samfundet vad gäller förföljelsen av landets människorättsadvokater.

Klicka på bilden för att rösta på Wang Quanzhang visa holländska utrikesdepartementets hemsida.

Wang grundade också NGO:n China Action tillsammans med den svenska aktivisten Peter Dahlin, som förra året utvisades från Kina efter att även han kidnappats och under tre veckors tid förhörts i ett av Kinas ”svarta fängelser”. (Mer om detta i min intervju med Peter Dahlin.)

För mer information om Wangs arbete och personlighet, läs denna artikel i The Guardian som Peter Dahlin skrev i fjol tillsammans med kollegan Michael Caster, som även han var involverad i China Action.

Jag röstade just på Wang Quanzhang, som fått utstå två års fångenskap för att ha vigt sitt yrkesliv till att försvara utsatta individer mot kinesiska myndigheter. Det tog mig 20 sekunder, och är det minsta jag eller någon annan som bryr sig om mänskliga rättigheter i Kina kan göra.

Utdrag från min bok, kapitel 4

Jag har tidigare här publicerat utdrag från kapitel i min senaste bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, vilket jag nu tänkte fortsätta med innan min kommande bok är färdig. I dag har turen kommit till kapitel 4, som har rubriken ”Kampen om kulturen”.

Detta är ett av bokens längsta kapitel, som börjar med att visa president Xi Jinpings hårda linje vad gäller tt kontrollera såväl kulturliv och historieskrivning i Kina:

I ett internt tal vid slutet av 2012 – vars innehåll senare läckte ut – sade Xi Jinping att Sovjetunionens kommunistparti föll samman på grund av att man i Sovjet började vackla vad gällde ”ideal och tro”, vilket i sin tur berodde på att Stalin och Lenin ifrågasattes. I slutändan var ingen ”man nog” att stå upp emot förändringarna i det sovjetiska samhället, menade Xi, och garanterade att samma misstag inte kommer att begås i Kina så länge han sitter vid makten. Samtidigt sade Xi också att Kina aldrig får ”ge upp marxism-leninism eller Mao Zedongs tankesätt”, för då riskerar kommunistpartiet att förlora det fundament som utgör grunden för dess styre.

Xi Jinping är de facto långt mer känslig än sina föregångare vad gäller att diskutera Kinas historia. Redan 1981 fastslog Deng Xiaoping att Mao Zedongs livsverk hade varit ”70 procent rätt och 30 procent fel”. I december 1993, på själva 100-årsdagen av den framlidne diktatorns födelsedag, påpekade president Jiang Zemin att Mao även gjort sig skyldig till flera misstag. Under förre presidenten Hu Jintao blev det exempelvis allt mer tillåtet att kritisera inte bara kulturrevolutionen, utan även Maos ansvar för denna förödande politiska kampanj. Vid Maos 120-årsdag i december 2013 klargjorde Xi istället att ”partiet alltid kommer hålla Maos fana högt”.

Att censurera internet och förbjuda vissa utländska böcker och filmer är givetvis två metoder för att kontrollera innehållet i den kultur som Kinas invånare tillåts konsumera.

Men ”urvalet” börjar redan tidigare än så. Sedan Xi Jinping blev president 2013 har propagandan stärkts vid landet lärosäten:

Utbildning är en av de kinesiska myndigheternas viktigaste instrument för att få landets invånare att anamma denna världsbild. Därför uppmanade Xi Jinping i december 2014 till en mer omfattande ”ideologisk guidning” vid Kinas universitet. Statlig media rapporterade brett om hur presidenten efterlyste mer utrymme för studier av marxism, och citerades säga att kommunistpartiets ”ledarskap och guidning” måste förbättras genom att stärka det ”ideologiska och politiska arbetet” vid landets lärosäten. Universiteten beordrades vidare att ”kultivera och praktisera socialistiska kärnvärderingar” inom utbildningen. Signalpolitik är ryggraden i Kinas politiska system. Därför upprepades presidentens ord månaden därpå i det inflytelserika partimagasinet Qiushi – vars namn ironiskt nog betyder ”söka sanningen” – som anklagade flera universitetsprofessorer för att ”sprida västerländska värderingar”. En högt uppsatt partitjänsteman skrev i magasinet om nödvändigheten att utarbeta en standard som förbjuder högskolelärare från att sprida sådana värderingar, eller från att ”förtala vår kommunistiska ideologi”, ens på mikrobloggar eller andra digitala plattformar.

Också Kinas utbildningsminister Yuan Guiren fattade snart vinken, och kallade i januari 2015 till en konferens för att implementera en rad nya direktiv inom landets högre utbildning. ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum!” dundrade ministern på konferensen, och sade vidare att även verk som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen” ska förbjudas vid Kinas alla skolor. Ministern talade också om internet som ett hot mot hela nationen, eftersom ”utländska fientliga aktörer” använder nätet för att infiltrera utbildningsinstitutioner i hela Kina. Från och med nu ska undervisningen istället fokusera på ”Xi Jinpings tankar”. I en retorik som gav genljud från Mao Zedongs dagar, rapporterade statlig media från konferensen om den nya ambitionen att ”introducera generalsekreterare Xi Jinpings ord i vårt utbildningsmaterial, våra klassrum och våra huvuden”.

Händelserna är särskilt intressanta med tanke på att Yuan Guiren bara ett par år tidigare sagt att Kinas utbildningssystem ”inte har något att frukta” från västerländska idéer eller metoder.

I boken ges exempel på detta i och med policydokument som ”dokument nummer 9” vilket framhåller akademisk frihet som ett av de främsta hoten mot Kinas stabilitet, samt ”dokument nummer 30” som ger mer detaljerade instruktioner om hur universitet och andra kulturella institutioner ska ”rensas på liberala idéer inspirerade av väst”. (Detta dokument framhåller även kritik mot Mao Zedong som ett hot mot kommunistpartiets överlevnad.)

Kapitel 4 går sedan vidare med att förklara hur samma riktlinjer appliceras på Kinas kulturliv i stort. De allt strängare restriktionerna för media, filmer, böcker, och tv-serier listas och förklaras.

Det förklaras även hur kinesiska myndigheter lyckas diktera innehållet i den utländska kultur som tillåts komma in på den kinesiska marknaden, genom närmast total kontroll över de inhemska distributionskanalerna:

Men ofta behöver Kinas myndigheter ägna sig åt vare sig hot eller kidnappningar för att utlänningar ska anpassa innehållet efter partiets smak. Liksom filmindustrin växer Kinas bokindustri snabbt och är nu värd cirka 70 miljarder kronor om året. Dessutom tillkommer cirka 20 miljoner engelska läsare årligen, vilket gör marknaden lukrativ även för utländska aktörer. Nyckeln till läsarna hålls av cirka 600 kinesiska statliga förläggare, som alla tvingas undvika politiskt känsliga ämnen och historiska kontroverser. Dessa förlag är ett utmärkt verktyg för Kinas myndigheter att korrigera innehållet i all utländsk litteratur som når Kina. Utländska förlag som vill åt den kinesiska marknaden måste nämligen samarbeta med de inhemska kollegorna, och varje år säljs tusentals utländska titlar till de statliga förlagen. Innan publicering kräver censurmyndigheten sedan ofta ändringar som många utländska författare inte kan godta. Exempelvis vägrade journalisten Evan Osnos släppa sin bok Age of Ambition (2014) i Kina sedan stycken om bland annat Liu Xiaobo och konstnären Ai Weiwei tagits bort. Osnos valde istället att publicera boken i sin helhet på Taiwan.

Men Peter Hessler och Michael Meyer är två exempel som tvärtom har tillåtit censur av sina böcker i Kina, och framhåller att fler kollegor bör göra likadant. De båda menar att för mycket fokus läggs på vad som tas bort av censuren, och inte på vad som finns kvar efter den. För censuren till trots så innehåller många utländska böcker information och vinklar som annars aldrig skulle nå kinesiska läsare. Samtidigt är företeelsen med censurerade utländska böcker i Kina ännu mer utbrett än vad som är fallet med film, och i många fall har hela stycken tagits bort utan att författaren alls underrättats. Fenomenet beskrivs i en PEN-rapport vid namn ”Censorship and Conscience” (2015), vars författare Alexa Olsen kritiskt kallar denna censur för ett ”nytt normaltillstånd”. Hon är överraskad att inte fler författare reagerar negativt, och misstänker att Kinas lukrativa marknad får många utlänningar att acceptera censur som de aldrig skulle godta annorstädes.

Samma tendenser ses på Kinas attraktiva filmmarknad, där protektionism regelbundet används för att gynna inhemska produktioner. Av de flera hundra filmer som varje år visas på vita duken i Kina tillåts bara 34 stycken utländska. (Innan 2012 var antalet blott 20, men ökade sedan något på grund av påtryckningar från bland annat Världshandelsorganisationen.) Detta ger inhemska filmbolag och regissörer en större del av kakan, samtidigt som biobesökarna ”skyddas” från utländskt eller politiskt känsligt innehåll. De 34 filmerna utses av Kinas censurmyndighet, vilket fått många utländska producenter att anpassa innehållet för att öka möjligheten att nå in i Kinas växande antal biosalonger. Trenden med att inkludera kinesiska skådespelare eller miljöer i Hollywoodfilmer började kring 2010, och syftet med detta kunde tydligt ses i Iron Man 3 (2013), där de kinesiska skådespelarna Fan Bingbing och Wang Xueqi hade roller som klipptes bort i den internationella versionen. De fyra minuter som inkluderade Fan och Wang visades alltså endast för biobesökare i Kina.

Vidare skrivs om hur kinesiska myndigheter på senare år har ökat sina ansträngningar för att exportera sin egen världsbild genom målmedvetna och påkostade försök att sprida statlig media och statlig sanktionerad kultur till utländska marknader:

Oktober 2011 höll Kinas centralkommitté ett helt plenum med fokus på kultur, som resulterade i målsättningen att ”bygga vår nation till en socialistisk kulturell supermakt”. Xi Jinping fortsatte på det redan inslagna spåret. Ett av huvudämnena vid det viktiga tredje plenumet under Xi Jinping var just socialistisk kultur och soft power. Detta följdes vid slutet av 2013 upp med ett kollektiv studietillfälle för kommunistpartiets politbyrå, ledd av Xi Jinping, med den vackert formulerade agendan: ”Bygg en kulturellt stark socialistisk nation, prioritera förbättringen av en nationell kulturell soft power.” Vid mötet underströk presidenten vikten av att i utlandet framställa Kina som en ”framstående och civiliserad nation med en rik och harmonisk kultur”.

(…)

De statliga medierna är ett av de viktigaste verktygen för exporten av soft power, vilket förklarar de senaste årens dramatiska expansion av kinesisk media i utlandet. Nyhetsbyrån Xinhua är den största och viktigaste organisationen för detta ändamål. Vid slutet av 2015 hade Xinhua cirka 3 000 anställda, av vilka 400 var stationerade vid någon av organisationens 170 utlandsbyråer. I den rena nyhetsrapporteringen blandas positiva rapporter om Kina ofta in närmast förtäckt av annat material. Till skillnad mot många utländska konkurrenter så är statliga Xinhua inte beroende av att gå med vinst. De kan ändå expandera med personal och närvaro samtidigt som många mediaorganisationer i andra länder tvingas till nedskärningar.

De ekonomiska svårigheter som många västerländska medier har upplevt sedan finanskrisen ses av Kinas myndigheter som ett utmärkt tillfälle att bryta vad man kallar ”det västerländska monopolet” på global nyhetsförmedling. Xinhua erbjuder nu material billigare än många konkurrerande nyhetsbyråer i väst, och har redan cirka 100 000 betalande prenumeranter i form av utländska medieorganisationer eller andra institutioner och organisationer. Utvecklingsländer utgör den främsta men inte den enda målgruppen. Våren 2016 presenterades en dryg handfull samarbetsavtal mellan australiensisk media och statlig kinesisk media som Xinhua och partitidningar som China Daily och Folkets dagblad.

Och vad gäller utbildning så försöker Kina även påverka utländska universitet genom så kallade ”Konfuciusinstitut”, som finansieras av kinesiska myndigheter. En noggrann bakgrund ges till dessa institut, vars ljusskygga aktiviteter lett till att flera av dem stängts ner, även i Sverige.

Flera exempel ges slutligen på hur spridningen av Kinas världsbild och propaganda har varit relativt lyckad. Detta beror knappast på förträffligheten med kinesiska medier och filmer. utan snarare på att så många regeringar, organisationer och företag drar sig för att kritisera Kina av rädsla för ekonomiska repressalier eller att bli utestängda från landets marknad.

Sveriges regering utgör här inget undantag:

Egenintresse och dubbelmoral är inget som det råder brist på i hanteringen med Kina. Riksdagens utrikespolitiska debatt i februari 2015 kom främst att handla om Palestina och Saudiarabien, men utrikesminister Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon vill se en ”uppriktig dialog” om mänskliga rättigheter med Kina. Men då statsminister Stefan Löfven i slutet av mars samma år besökte Kina, vägrade Margot Wallström i en intervju med nyhetsbyrån TT att kalla landet för en diktatur. ”Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det”, blev utrikesministerns svar på en rak fråga om huruvida Kina är en diktatur.

Tidigare samma månad hade hon dock inte haft några bekymmer med att kalla Saudiarabien för en diktatur, samt att förknippa landet med ”medeltida tortyr” och brist på mänskliga rättigheter. I en snarlik formulering sade Löfven till svensk media under sin Kinaresa att den svenska utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”. På samma raka fråga nöjde han sig med att kalla Kina för ”en enpartistat utan allmänna val”. Då det gällde mänskliga rättigheter sade en pressad Löfven att Sverige genom åren diskuterat denna fråga med Kina, och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”.

Många utländska företag är villiga att gå ännu längre vad gäller strykningen medhårs av kinesiska myndigheter för att få in filmer, böcker eller andra produkter på den kinesiska marknaden..

För en utförlig beskrivning av Kinas ambition att kontrollera kulturen på hemmaplan samt sprida denna till andra länder, läs alltså det cirka 50 sidor långa kapitlet i min förra bok ”Det nya Kina”.

Boken kan köpas bland annat via Bokus (217 kronor) eller Adlibris (219 kronor).

Myten om Kinas minskade koldioxidutsläpp

Efter att Donald Trump dragit ut USA från Parisavtalet hålls Kina ofta fram som en global ledare i kampen mot klimatförändringar. Den kinesiska retoriken har i sin tur lett till en rad myter om hur landet på ett ansvarsfullt vis nu minskar sina utsläpp.

Myterna sprids vidare i media. Ett typexempel på detta kunde ses i Dagens industri i söndag, när den annars i annat fall pålästa ledarskribenten PM Nilsson går i den allt vanligare fällan att kritisera Donald Trump genom att berömma Kina:

Den globala uppvärmningen skenar. Det stämmer inte. Sedan ett par år går kurvorna åt rätt håll, framför allt för att Kina inte längre ökar kolförbrukningen men också för att sol- och vindenergi snabbt växer, visserligen från låga nivåer, men trenden är tydlig.

(…)

Klimathotet har hittills skapat större internationell enighet än splittring. USA:s president är just nu en destruktiv partner, men i övrigt är politiska ledare, investerare, företagschefer och allmänhet fast beslutna att hejda utsläppen av koldioxid.

Syftet med Nilssons ledarartikel är att ta död på fem ”dystopier”, alltså negativa föreställningar som inte stämmer. Men i sitt försök att lugna läsarna angående den globala uppvärmningen så far Nilsson istället själv med osanningar.

Det stämmer visserligen att investeringarna i grön energi ökar, och att Kina på denna punkt sätter ett gott exempel. Men kurvorna går inte åt rätt håll för det.

Tvärtom så har Kinas kolproduktion stigit med 7 procent under de sju första månaderna 2017, jämfört med samma period förra året. Vid årsskiftet så kungjorde vidare landets myndigheter att Kinas kolkraft kommer öka sin kapacitet med omkring 19 procent under de kommande fem åren.

Vi kan alltså förvänta oss mer, inte mindre, kolförbrukning och utsläpp i Kina under den närmaste framtiden. Samtidigt rapporterar bland annat Reuters att USA:s koldioxidutsläpp under 2017 sannolikt kommer bli landets lägsta på 25 år.

Men hur hänger då detta ihop med att USA har lämnat och Kina stannar kvar i Parisavtalet? Mycket enkelt. Avtalet innefattar inte några konstanta parametrar eller rättvist uträknade kvoter som världens länder måste förbinda sig till.

Tvärtom så gick förhandlingarna till på så vis att varje land på egen hand fick bestämma hur mycket de var beredda att göra i frågan. Barack Obamas administration lovade föredömligt att USA skulle minska sina utsläpp med en fjärdedel fram till år 2025.

Kina menade dock under förhandlingarna att man är ett utvecklingsland, och argumenterade därmed för mindre förpliktelser trots att landet står för en tredjedel av världens samlade utsläpp av växthusgaser.

Det stod snart klart att Kina endast var beredda att minska sina utsläpp ”omkring år 2030”. Det snålt tilltagna löfte kallades bland annat för ”relativt meningslöst” av The Economist, eftersom den kinesiska tillväxten förmodligen har mattats av så pass till dess att utsläppen kommer plana ut i vilket fall.

Givetvis ska Donald Trumps beslut att skrota Parisavtalet kritiseras. Men kritiken blir märklig om de kinesiska myndigheterna samtidigt höjs till skyarna, eftersom de inte åtog sig något ansvar i samma avtal och nu fortsätter expandera sin kolindustri.

Förklaringen till denna tendens ligger delvis i den slipade kinesiska propagandan. Bara ett par timmar innan Trump offentliggjorde att han lämnar Parisavtalet, stod premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin och berättade inför en samling kameror hur Kina kommer stanna kvar i samma avtalet eftersom landet anser det vara ett ”internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.

vid en presskonferens i Peking meddelande samtidigt utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying att Kina kommer hålla sin löften, och lade till att ”vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”.

Det är lätt att bländas av vältaliga kinesiska tjänstemän vid sidan av en burdus Trump. Men det vore bra för alla om skribenter likt PM Nilsson tog reda på fakta innan de hjälper den kinesiska regimen på traven med målsättningen att framstå som en ansvarstagande global stormakt.

För att sätta vårt hopp i denna vår tids kanske allra viktigaste fråga till Kinas kommunistparti är inte bara fel. Det är också farligt.

IMF utfärdar varning om Kinas ekonomi

Förra veckan utfärdade internationella valutafonden (IMF) en varning vad gäller den fortsatt växande skuldnivån i Kinas ekonomi.

Landets tillväxt har förvisso varit starkare än beräknat i år, och IMF skriver mycket riktigt upp prognosen från 6,2 till 6,7 procent för Kinas BNP-ökning under helåret 2017. Men samtidigt påpekas att detta beror på myndigheternas prioritet att nå uppsatta tillväxtmål på kort sikt, snarare än att värna om långsiktigt hållbar tillväxt.

Kina nuvarande administration har nämligen lovat att dubbla landets ekonomi till 2020 jämfört med 2010 års nivåer.

För att klara av detta har omfattande billiga krediter getts till företag utanför finanssektorn; bland annat The Guardian framhåller att Kinas skuldnivåer vid årsskiftet låg på 230 biljoner kronor (230 000 000 000 000 kronor) vilket är fyra gånger högre än för ett årtionde sedan.

IMF varnar vidare för att Kinas skuldnivåer kommer stiga från 235 till 300 procent av BNP fram till år 2022, vilket bland annat beror på en minskad effektivitet inom det hårt belånade finansiella systemet:

“International experience suggests that China’s credit growth is on a dangerous trajectory, with increasing risks of a disruptive adjustment and/or a marked growth slowdown,” the IMF said.

In its report, the IMF noted that debt was becoming less effective as a means of stimulating activity, noting that China needed three times as much credit in 2016 to achieve the same amount of growth as in 2008.

“Since 2008, private sector debt relative to GDP has risen by 80 percentage points to about 175% – such large increases have internationally been associated with sharp growth slowdowns and often financial crises”, the IMF said. It added that growth in the five years between 2012 and 2016 would have averaged 5.5% rather than 7.25% had credit growth been kept to a sustainable rate.

The fund said it now expected China to expand at an average rate of 6.4% over the next three years.

“The near-term growth outlook has firmed but at the cost of higher medium-term risks. Policy support, recovering external demand, and reform progress have helped keep growth strong. Amid strong momentum and an expectation that the authorities will do what it takes to achieve their medium-term growth target, staff have increased their medium-term baseline growth projections,” the IMF said.

Samtidigt som skulderna stiger, måste alltså mer krediter utfärdas för att Kina ska kunna bibehålla liknande tillväxtnivåer som tidigare. Men tillväxttalens förankring i verkligheten fortsätter samtidigt att ifrågasättas från flera håll.

Med anledning av IMF:s varning publicerade Forbes en artikel med uppskattningar om Kinas egentliga tillväxt från Conference Board, en 100 år gammal internationell organisation med 1 200 medlemsföretag.

I en ny rapport på 100 sidor kommer organisationen fram till att den kinesiska tillväxten de facto länge har varit lägre än vad myndigheterna uppger:

What do these GDP figures tell us? First, instead of ranging between lower and upper bounds of 8 and 12 percent growth as in the official Chinese statistics, the Conference Board shows a growth range of 4 to 9 percent. Over the past five years, China’s growth has averaged below 5 percent according to the Conference Board versus the official figure of 7.5 percent.

Det finns allts flera anledningar att ifrågasätta tillståndet i den kinesiska ekonomin, även om tillväxtsiffrorna de kommande åren sannolikt kommer fortsätta vara högre än 6 procent.

Till att börja med finns en risk att den reella tillväxten är lägre än den officiellt rapporterade. Men framför allt är det en tillväxt som bygger på lån och billiga krediter, vilket förr eller senare kommer straffa sig.

Kinas tillbakavisade dock varningar och kritik från IMF, och menade istället att den starka tillväxten 2017 beror på reformåtgärder från myndigheternas sida.

Domstol fängslar aktivister i Hongkong efter myndigheternas begäran

Sedan ”paraplyrevolutionen” hösten 2014 har demokratiska och politiska rättigheter i Hongkong urholkas med en oroande hastighet. Något som jag uppmärksammat här på InBeijing bland annat genom artiklarna ”Kina överger internationellt avtal om Hongkong” (3 juli) och ”Kina stärker greppet om Hongkong” (27 maj).

En av många oroande trender är hur stadens myndigheter börjat sätta press på det tidigare fristående rättsväsendet att utmäta hårdare straff till aktivister som sluppit undan fängelse i tidigare rättegångar.

Praktexemplet var den rättegång som hölls i dag mot tre av förgrundsfigurerna i demokratiprotesterna 2014. Joshua Wong och Nathan Law dömdes förra sommaren till samhällstjänst, samtidigt som Alex Chow fick en tre veckor lång villkorlig fängelsedom.

Men Hongkongs justitiedepartement tyckte inte att straffen var hårda nog, och pressade därför domstolen till att fängsla de tre unga aktivisterna i en ny rättegång. Detta väckte uppmärksamhet på förhand, eftersom en fängelsevistelse på tre månader eller längre omöjliggör för individen i fråga att kandidera till stadens lagstiftande församling.

Så blev också fallet: De tre dömdes till mellan sex och åtta månaders fängelse för sin inblandning i protesterna 2014 med brottsrubriceringen ”unlawful assembly”.

Således kan inte Nathan Law inte ställa upp i omvalet till hans tidigare position i Hongkongs lagstiftande församling, som han förlorade tidigare i år efter att inte ha utfört ceremonin för insvurning på rätt vis. Joshua Wong – som grundat partiet Demosisto – skulle utan tvivel ha vunnit en plats i nästa val till samma församling (han var för ung för att delta vid förra valet).

South China Morning Post noterar hur utfallet fördömts av såväl internationella organisationer som utländska myndigheter:

In a statement, the US Congressional-Execut­ive Commission on China, which monitors human rights and the development of the rule of law in China for the American government and legislature, condemned the jailings.

Using a popular name for the demonstrations of 2014, the commission’s chair, Marco Rubio, said Wong, Law, Chow “and other umbrella movement protesters are pro-democracy champions worthy of admiration, not criminals deserving jail time”.

“The political prosecutions and resentencing of these young people is shameful and further evidence that Hong Kong’s cherished autonomy is precipitously eroding,” he added.

Dessa domar följer även ett snarlikt fall med 13 aktivister som avgjordes i Hongkong tidigare denna vecka. De hade innan paraplyrevolutionens början försökt ta sig in i stadens regeringsbyggnader för att stoppa ett kontroversiellt byggnadsprojekt.

Även dessa 13 aktivister slapp undan fängelse i en första rättegång, men kommer nu fängslas i upp till ett drygt år efter att myndigheterna pressat stadens domstol till ett tuffare utfall.

Hongkong har därmed augusti 2017 fått sin första politiska fångar på mycket länge. Det kan ses som en varning till alla som bor i staden; var mycket försiktiga för att på något vis göra lokala myndigheter eller regimen i Peking upprörd. De politiska rättigheter som tidigare fanns här existerar nu inte längre.

För den som är ytterligare intresserad av de tre aktivisterna eller de demokratiprotester som ägde rum i staden hösten 2014, släppte Netflix nyligen en utmärkt dokumentär vid namn ”Joshua: Teenager vs. Superpower”.

Efter domen hann Joshua Wong författa några tweets innan trion fördes in i en polisbuss:

I min senaste bok ”Det nya Kina” finns vidare ett kapitel med rubriken ”Hongkong och Taiwan”. Där berättar jag närmare om såväl protesterna som anledningarna bakom det politiska missnöje som ligger och pyr i Hongkong:

Då jag landade i Hongkong i slutet av september 2014 började folk plötsligt strömma ut på gatorna i tusental. En månad tidigare hade Kina svikit sitt löfte om att stadens nästa regeringschef skulle väljas genom fria och allmänna val 2017. Istället skulle valet stå mellan ett fåtal kandidater som kommunistpartiet utsåg på förhand. Det fick rörelsen Occupy Central att planera protester med början på Kinas nationaldag 1 oktober. Men plötsligt utlyste en rad studentgrupper klassbojkott vid slutet av september och började demonstrera i stadens centrala delar. De ville få till en dialog med Hongkongs nuvarande regeringschef Leung Chun-ying som själv ställt sig bakom Kinas förslag att överge de fria valen.

Något hundratal studenter klättrade natten mot 27 september över ett stängsel för att ”återta” det torg som ligger i anslutning till Hongkongs regeringshögkvarter. De som sedan vägrade lyda polisens order om att lämna torget utsattes för pepparsprej, varpå ett dussintal arresteringar gjordes. Detta fick ledarna för Occupy Central att göra gemensam sak med studenterna, och nästa dag utlysa början på sin proteströrelse.

Kvällen 28 september befann jag mig i de stickande moln av tårgas som låg täta mellan skyskrapor och regeringsbyggnader i centrala Hongkong. Polisen hamnade snabbt i numerärt underläge mot tusentals demonstranter med simglasögon, andningsmasker och blöta handdukar som skydd. Kravallpolisens hårda framfart, som resulterade i dussintals skadade och ännu flera arresteringar, lockade snabbt ut tiotusentals vanliga invånare på gatan för att hjälpa till med ockupationen. Tårgas och batongslag till trots nådde antalet protesterande redan samma helg 50 000.

(…)

Många hongkongbor är också missnöjda över den ekonomiska utvecklingen sedan 1997. Stadens gini-koefficient, ett internationellt vedertaget mått för klass- och inkomstskillnader, har ökat dramatiskt på senare år och är nu högre än i någon annan utvecklad ekonomi. Det senaste årtiondet har Hongkongs fastighetspriser tredubblats medan inkomstökningen under samma period blott varit tre procent. Frustrerade invånare kopplar, med rätt eller orätt, samman denna utveckling med de allt närmare ekonomiska banden till Kina. Redan 2005 gick Kina om USA som den största destinationen för Hongkongs export, och i dag sker över hälften av stadens handel med det kinesiska fastlandet. Kinesiska företag tar också allt större andelar inom områden som finans, energi, fastigheter, byggsektorn och introduktioner på Hongkongs börsindex.

Exempelvis stod kinesiska byggfirmor för mindre än 15 procent av kontrakten till Hongkongs allmänna byggprojekt vid mitten av 1990-talet, men nu är andelen över en tredjedel. I utbyte har många aktörer från Hongkongs affärselit tillåtits bli medlemmar i folkets rådgivande konferens, en av Kinas viktigaste politiska instanser som årligen sammanträder i Peking tillsammans med den nationella folkkongressen. (Även Leung Chun-ying var medlem där innan han blev Hongkongs regeringschef.) Medlemskapet ger större tillgång till den kinesiska marknaden. Som en konsekvens är de fyra familjer som kontrollerar stora delar av Hongkongs ekonomi i dag rikare än någonsin, med tillgångar som uppskattas till 1 500 miljarder kronor.

Kinesiska och indiska trupper drabbar samman vid gränsen i Himalaya

I skuggan av Nordkorea och Sydkinesiska havet har spänningarna mellan Kina och Indien vid de omtvistade områdena i västra Himalaya förvärrats dramatiskt denna sommar. Och under gårdagen drabbade soldater från de båda länderna samman, med flera skador som följd.

Gränsområdet mellan Kina och Indien har länge varit oroligt. Territoriella dispyter ledde bland annat till en kortare väpnad konflikt 1962 med ett par tusen döda. Fientligheterna har på senare år blossat upp till och från men men tog nya höjder i juni, när kinesiska trupper tog sig in på en platå vid namn Doklam för att bygga en väg.

Doklam är en platå som länge administrerats av den lilla bergsnationen Bhutan, även om Kina länge också gjort anspråk på området. Bhutan är det enda landet i Sydostasien som inte har några formella diplomatiska relationer med Kina. Däremot är relation till Indien god, så god att indierna genom en försvarspakt garanterar Bhutans territoriella integritet.

När kinesiska trupper tog sig in på denna platå för att anlägga en väg rusade indiska trupper därför dit för att stoppa detta bygge. Inga våldsamheter ska då ha skett, utan byggnationen stoppats genom ”en mänsklig mur”.

Arkivbild från gränsen mellan Kina och Indien, där de båda länderna har soldater posterade oroande nära varandra.

Sedan dess har hundratals soldater från de båda länderna bokstavligen stått öga mot öga med varandra på denna karga platå i Himalaya, samtidigt som retoriken bland politiker och i media hårdnat.

Detta gäller – föga överraskande – främst retoriken från Peking, som kräver ett indiskt tillbakadragande från Doklam som minsta villkor för att ens inleda samtal. I en artikel med rubriken ”China threatens India over Himalayas border dispute” visar Financial Times hur Kinas försvarsministerium utfärdade kraftiga varningar mot Indien under en presskonferens förra månaden.

(Därmed har kinesiska tjänstemän under denna sommar hotat såväl Indien som Filippinerna och Vietnam med krig över territoriella dispyter.)

Vidare har Kinas statliga media upprepade gånger varnat för följder långt värre än de under gränskriget 1962. Såhär lät det exempelvis i statliga tidningen Global Times under gårdagen, i en artikel med rubriken ”India misjudges China’s hope for peace”:

The Times of India reported on Monday that ”the Indian security establishment is reasonably sure China will not risk a war or even ’a small-scale military operation’ despite all its belligerent rhetoric.”

Of course China doesn’t want to risk a war and hopes that peace could return and China and India can get along well. But if Indian troops continue to linger on Chinese soil, it will be quite another matter.

(…)

India has lost in both the legal and moral senses. It also lacks strength compared with China. The outcome of the standoff between Chinese and Indian troops in the Doklam area is fixed. China has not resorted to a war because it hopes New Delhi can make a rational choice rather than China daring not to take action.

If the Narendra Modi government continues ignoring the warning coming from a situation spiraling out of control, countermeasures from China will be unavoidable.

Likaledes skyller Indien tumultet på Kina, men undviker krigshetsande retorik som den ovan. Indien har också egna intressen i denna konflikt; om Kina tillåts bygga en väg genom Doklam får kinesisk militär bättre tillgång till de indiska delar av området som kineserna gör anspråk på.

Det var just när kinesiska trupper beväpnade med järnrör och stenar försökte ta sig in på dessa områden som gårdagens sammandrabbningar ägde rum. Enligt bland annat CNBC skedde oroligheterna i Ladakh, en del av norra Indien, och resulterade i några lättare skador innan kineserna drog sig tillbaka.

Det är svårt att se hur någon av de båda sidorna kommer lämna Doklam. Och när sammandrabbningar nu redan ägt rum så krävs det bara en liten missberäkning för att situationen ska spinna under kontroll.

För en utförlig bakgrund om territoriella krav och militära aktiviteter längs med den kinesisk-indiska gränsen, lyssna nedan på förra veckan podcast från China Power, som fokuserar på den pågående konflikten vid Doklam:

Publicerat: Kina motverkar mänskliga rättigheter i FN och EU

I dag publicerades en artikel av mig i SIDA:s tidning Omvärlden, som beskriver Kinas försök att underminera arbetet för mänskliga rättigheter i internationella organisationer som FN och EU.

Exempelvis Human Rights Watch har noterat hur Kinas växande ambitioner på detta område bara under det senaste året. Detta efter att flera diplomater har talat med organisationen om hur Kina under pågående budgetförhandlingar gör sitt bästa för att minska FN:s finansiering för personal som arbetar med mänskliga rättigheter:

Kina är redan nu det land som bidrar med mest resurser till FN:s fredsbevarande styrkor efter USA. Human Rights Watch gav dock tidigare denna sommar en fingervisning om hur detta ökade inflytande kan tänkas användas. Organisationen hade då talat med flera diplomater inblandade i FN:s budgetförhandlingar, som vittnade om en intensiv “kohandel” gällande de fredsbevarande styrkornas roll för arbetet med mänskliga rättigheter.

I konferensrum – passande nog ofta belägna i källarlokaler – ska tjänstemän från Peking ha krävt tillbakadragandet av 19 experter på mänskliga rättigheter som övervakar övergrepp mot kvinnor och barn i Centralafrikanska republiken. Kina sägs vidare ha velat skrota flera tjänster relaterade till mänskliga rättigheter i Kongo-Kinshasa, samt minska finansieringen av verksamheten med mänskliga rättigheter inom uppdragen i Sydsudan och Mali.

Eftersom Kina ofta får kritik från FN vad gäller mänskliga rättigheter, så vill landet förstås styra organisationen i en riktning som innebär att denna kritik minimeras.

Som jag också skriver i min artikel så antog FN:s råd för mänskliga rättigheter under sommaren en Kina-ledd resolution som framhåller ekonomisk utveckling som en mänsklig rättighet i sig själv. Detta följdes av segervissa rop från landets statliga media, som sade sig vilja se ett slut på användningen av mänskliga rättigheter som ”en ursäkt” för andra länder att kritisera Kina.

Vidare hindrade också Kinas myndigheter FN-rapportörer som förra hösten reste till Kina för att undersöka tillståndet för mänskliga rättigheter där. Personer som rapportörerna vill träffa greps av polis, och rapportörerna förföljdes under sin resa av civilklädda agenter.

FN:s personal sade sig ”aldrig tidigare” blivit behandlade på ett liknande vis, men ändå mäktade FN inte med att fördöma handlingarna. I takt med att Kina blir en allt större finansiär av FN så finns nämligen en ökad rädsla inom organisationen att uppröra landets regim:

Eftersom pengar är makt finns det risk för att Kina kommer att lyckas. Donald Trumps administration vill dra in 4,5 miljarder kronor från FN:s sammanlagda budget på 65 miljarder kronor för fredsbevarande insatser. Det innebär sannolikt ett ökat inflytande för Kina, som redan nu står för över 10 procent av denna budget.

Samma trend kan ses vad gäller FN:s finansiering i helhet. Så sent som 2010 bidrog Kina med 3 procent av FN-budgeten, vilket innebar cirka 540 miljoner kronor. Innan Xi Jinpings tal i september 2015 hade den summan fördubblats, och under 2016-2018 kommer Kina bidra med 7,9 procent av budgeten, vilket är tredje mest efter USA och Japan.

Samma utveckling kan även ses inom EU. För närmare beskrivning om hur kinesiska pengar påverkar EU:s hållning till mänskliga rättigheter, läs min artikel på Omvärldens hemsida. Där finns även kommentarer från Svenska utrikesdepartementet.

Allt fler utlänningar lämnar Kina

I dag publicerades min längsta artikel hittills i den lokala publikationen Taiwan Sentinel. Den handlar om faktumet att allt fler utlänningar lämnar Kina på grund av problem som luftföroreningar, internetcensur, ökade levnadskostnader, matsäkerhet och en ökad främlingsfientlighet.

En svensk entreprenör som denna sommar lämnade Kina efter åtta år i landet beskriver vad som låg bakom hans beslut:

Davidsson was also worried about his integrity and personal security due to the “last two years of raids and constant police presence in areas where foreigners mingle, shutting down bars and performing random drug checks out in the open targeted solely against foreigners.”

(…)

But Davidsson’s decision to leave China for Canada was also a career-related one: “From a professional standpoint, what drove the nail in the coffin for me was the constant uncertainties and regulatory changes regarding work visas. As an entrepreneur in need of foreign specialists, it made it hard for me to hire people in a legal way,” Davidsson says. He adds that the situation is “vastly different” from 2012, when companies could hire staff more freely as working visas were obtained more easily.

A sudden VPN ban announced last month is the latest move to send a chill through China’s foreign community. A VPN (Virtual Private Network) is paid software used by just about every foreigner living in China to circumvent the country’s firewall to access global news and services like Google or Facebook. Davidsson says the new rules will not only risk cutting off contact to family and friends, but also harm businesses’ communications: “All foreign companies that I know of are in constant need of being connected to a VPN.”

I artikeln citeras även en rad internationella undersökningar som ger vid handen att Kina blivit en allt mindre attraktiv arbetsplats för utlänningar de senaste åren.

Exempelvis föll Kina ytterligare tio placeringar i fjolårets ”Internations Expat Insider Survey”, som bygger på intervjuer med 14,000 karriärister som arbetar i utlandet. Kina är nu blott det 48:e mest attraktiva landet att arbeta och bo i av de 67 länder som är med på listan.

Även Hongkong har fallit från plats 10 till plats 44 på samma lista under bara två års tid. De främsta anledningarna till fallen är ökade bopriser, föroreningar och utmaningar för barnfamiljer.

Istället har Taiwan seglat upp som en favoritdestination för expats:

In this yearly survey, some 14,000 “expats” are asked about their lives abroad. Taiwan only joined this survey last year, but at once soared to the very top among the 67 countries on the list. Taiwan was the only country to score in the top 10 in all five individual indexes, and ranked 1st for the categories “quality of life” an “personal finance indices,” largely thanks to quality and affordability of its healthcare. Thanks to a healthy work-life-balance, over one third of the surveyed foreigners were completely satisfied with their jobs, more than double the global average (16 percent).

Min artikel har rubriken ”As China Becomes Less Attractive to Foreigners, Can Taiwan Win Them Over?” och undersöker om Taiwan – som är i stort behov av utländsk arbetskraft – kan locka till sig de utlänningar som nu lämnar Kina och Hongkong en masse.

Förhoppningsvis intressant läsning för alla som funderar på att flytta till Asien – eller för de som är trötta på vardagen i Kina och letar efter alternativ.

Fler utlänningar försvunna i Kina

Under de senaste åren har allt fler utländska medborgare arresterats eller på andra vis försvunnit i Kina.

Det finns två svenska exempel på detta; NGO-grundaren Peter Dahlin som hämtades från sitt hem i Peking och hölls i ett ”svart fängelse” i 23 dagar, samt förläggaren Gui Minhai som kidnappades i Thailand och nu suttit anhållen incommunicado i Kina i över 500 dagar.

Under andra halvan av mars ägde ytterligare två liknande fall rum. En taiwanesisk aktivist vid namn Lee Ming-cheh som flög till Kina via Macao den 19 mars har varit spårlöst försvunnen sedan dess.

(Macao är för övrigt Asiens Casino-huvudstad, vars framväxt inspirerat många onlinespel som Till Kina med Royal Vegas.)

Från Kinas håll har det varit tyst om hans öde, och bland annat New York Times pekar nu på den uppenbara risken för att Lee har arresterats av landets myndigheter.

New York Times talar även med anhöriga som berättar att Lee inte direkt varit involverad i något arbete med det kinesiska civilsamhället, men brukar chatta någon gång i veckan på nätet med bekanta kineser om ”Taiwans erfarenheter av demokrati och rättvis överföring av politisk makt”.

Han tros nu ha kidnappats av kinesiska myndigheter på sin väg att besöka någon av dessa bekanta.

Vidare har en australiensisk akademiker vid namn Feng Chongyi hindrats från att lämna Kina efter en tre veckor lång resa i landet. Feng är australiensisk medborgare och tillika professor vid University of Technology Sydney.

Källor som Reuters har talat med menar att Feng under sin vistelse i Kina blivit utsatt för upprepade förhör angående hans relationer till intellektuella liberaler i Kina.

Han anhölls först i början av förra veckan i staden Kunming, och hindrades sedan stiga ombord på sitt plan i den sydkinesiska staden Guangzhou. Han begärde sedan hjälp från australiensiska myndigheter, men förbjöds icke desto mindre under helgen en andra gång från att äntra sitt plan för att resa hem.

Australiens förre utrikesminister har sedan dess utfärdat ett pressmeddelande med information om att privata samtal förs med Kina för att säkerställa att Feng och hans australiensiska fru ska få åka tillbaka hem.

Nicholas Bequelin, ordförande för Amnesty International East Asia, säger till New York Times att Lees försvinnande återigen gör det nödvändigt att ifrågasätta den personliga säkerheten för alla utländska aktivister som åker till Kina.

Han får medhåll av Michael Cole på Taiwan Sentinel, som ser dessa försvinnanden som en skrämseltaktik i syfte att varna såväl utlänningar som kineser som är aktiva inom Kinas civilsamhälle:

China’s strategy is to kill the chickens to scare the monkey: in other words, to use a few high-profile cases as deterrent, and to exploit the terrorizing aspects of randomness and disappearances to convince others — activists, NGO workers, academics, journalists — that such unpleasant experiences could also happen to them. Better, therefore, not to enter China, or even the more liberal and (until recently) safer Hong Kong and Macau, at all.

The dynamic is similar to that governing self-censorship, which has greatly benefitted China over the years by discouraging journalists, academics and governments from criticizing the CCP on sensitive issues such as human rights, Tibet, Xinjiang, Hong Kong, and Taiwan. This time, by disappearing, detaining, and publicly humiliating a handful of individuals, notwithstanding the fact that some of them are foreign citizens, the intention is to insulate China from foreign influences and deny foreigners the ability to promote, while in China, ideas and values that are anathema to the CCP.

(Denna artikel publicerades första gången 27 mars 2017.)

Turkiet griper svensk journalist med kinesisk hjälp

Förra veckan greps den svensk-turkiske journalisten och människorättsaktivisten Hamza Yalcin på Barcelonas flygplats när han skulle resa till London.

Gripandet gjordes efter att Turkiet utfärdat en efterlysning via Interpol. För oss som bevakar Kina är det inte svårt att följa den röda tråden i detta fall.

Sedan oroligheterna sommaren 2016 har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan tagit landet i en oroväckande auktoritär riktning. Detta innebär samtidigt att Turkiet närmat sig andra odemokratiska stater, vilket beskrivs närmare av exempelvis Middle East Institute:

Since the failed coup attempt of July 15, 2016, Turkey has been looking east for new partners to decrease Ankara’s dependence on traditional Western allies.

(…)

Unquestionably, Russia has played the most influential role in Turkey’s strategic pivot of the past eight months. However, China also factors into Turkey’s eastward shift.

Despite China not being one of Turkey’s major trading partners in the 20th century, Sino-Turkish relations have grown significantly since Turkey’s Justice and Development Party (A.K.P.) came to power in 2002. At that time, bilateral trade was roughly $1 billion; last year that figure reached $27 billion.

Den politiska relationen mellan Turkiet och Kina har stärkts i takt med att det ekonomiska utbytet ökat. Detta kunde bland annat ses när de båda ländernas utrikesministrar förra veckan möttes, och Turkiet lovade att ”eliminera anti-kinesiska rapporter i media”.

De båda länderna har nämligen traditionellt en ansträngd relation, vilket främst beror på den turkiskspråkiga minoriteten uigur som befolkar Kinas nordvästra provins Xinjiang.

Förföljelsen av denna muslimska minoritetsgrupp har på senare tid trappats upp dramatiskt, vilket fått många uigurer att fly från Kina till Turkiet, där de ofta tillkännager den växande repressionen i nordvästra Kina.

Detta är inte bra för Kinas image, och att landets regering lovar ”eliminera” dessa rapporter hjälper givetvis Kina på traven. I utbyte är Kina beredda att hjälpa Turkiet att jaga dissidenter, just som Kina hjälpt flera andra diktaturer att övervaka och förtrycka sina aktivister.

Nu kommer vi till det riktigt intressanta. För sedan i slutet av förra året har Interpol en kinesisk ordförande vid namn Meng Hongwei, som tidigare varit vice ordförande för Kinas fruktade säkerhetsministerium.

Detta är helt i linje med Kinas anspråk på större utrymme i internationella organisationer. Problemet är bara att Internpol under Mengs ledning blivit ett verktyg för kinesiska myndigheter. Internationella efterlysningar har utfärdats mot flera tjänstemän som flytt Kina, eller individer som på annat vis hamnat i problem med landets regim.

Om det går det att läsa mer utförligt bland annat i artiklarna ”Interpol Is Helping Enforce China’s Political Purges” (Foreign Policy) och ”Red alert: Doubt is lingering over Interpol’s Chinese boss ahead of Beijing meet” (South China Morning Post).

När Turkiet har hört av sig Interpol, är det högst sannolikt att dess kinesiska ledning godkänt Hamza Yalcins efterlysning i ljuset av de närmare relationerna mellan enpartistaten Kina och det allt mer auktoritära Turkiet.

Kina har nämligen under årets gång upprepade gånger använt sitt växande inflytande i internationella organisationer för egna politiska syften. Exempelvis stängde Världshälsoorganisationen för första gången på nästan ett årtionde ut Taiwan från det årliga mötet World Health Assembly.

Även Världshälsoorganisationen leds numera av en kinesisk tjänsteman, och det är allmänt vedertaget att Taiwan stängdes ute för att landets nya demokratiskt valda regering är negativt inställd till en återförening med Kina. (För fler liknande exempel, läs min artikel ”China is Demoting Human Rights at the UN”.)

I dag skriver journalisterna Kurdo Baksi och Murat Kuseyri en debattartikel i tidningen Journalisten med uppmaningar till svenska myndigheter att agera snabbt och kraftfullt för att få Yalcin fri, innan han utvisas till Turkiet.

Gott så, de har de båda alldeles rätt i. Men det är även viktigt att förstå hur Yalcin här är en bricka i ett storpolitiskt spel, och att en efterlysning av honom kanske inte hade godkänts om Interpols ordförande inte var en tjänsteman från Kinas kommunistparti.

Kina har under de senaste åren utvecklats i helt fel riktning vad gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men om vi ända samtidigt ger in för de kinesiska kraven på större utrymme i internationella organisationer, ja då måste vi även räkna med att dessa riskerar bli instrument för Kinas regim.

Ny lista över förbjudna ord i kinesisk media

Kina ligger på plats 176 av 180 nationer på Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex. Media här har alltså större restriktioner än i de flesta andra länder, vilket bland annat visar sig genom de listor med förbjudna ord och termer som myndigheterna med jämna mellanrum utfärdar.

Dessa listor ger även en fingervisning om vilka ämnen som för stunden är extra känsliga i Kina, eller särskilt viktiga för de kinesiska myndigheterna.

Eftersom Kina på senare år trappat upp sina territoriella ambitioner, är det knappast lustigt att en ny sådan lista från Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua som läckte ut tidigare i år domineras av kategorin ”Hongkong, Macao, territorium och självständighet”.

Av 102 förbjudna termer utgörs punkt 32-89 av denna kategori. Det handlar bland annat om att universitet och institutioner i Taiwan inte får benämnas som ”nationella”, eller att idrottare som representerar Hongkong måste kallas kineser.

Listan, som tidigare i veckan översattes till engelska av SupChina, visar den extrema petigheten i den för Kina så explosiva frågan om territoriell integritet. Läs nedan om vad landets reportrar nu inte får skriva med risk för att förlora sina jobb eller värre:

”Hong Kong, Macau, Taiwan, territory, and sovereignty”

32 – Hong Kong and Macau are special administrative regions of China [中国特别行政区 zhōngguó tè bié hángzhèngqū]. Never indicate that Hong Kong and Macau are countries [国家 guójiā] in any texts, maps, or diagrams. Especially when they are mentioned with other countries, be aware to use countries and regions [国家和地区 guójiāhédìqū].

33 – Never mention Hong Kong or Macau with China simultaneously, such as China and Hong Kong [中港 zhōnggǎng] or China and Macau [中澳 zhōngào].

34 – The counterpart to Taiwan is motherland mainland [祖国大陆 zǔguódàlù] or mainland [大陆 dàlù]. The counterpart to Hong Kong and Macau is inland [内地 nèidì]. They cannot be mixed up.

35 – Do not say tourists from Hong Kong, Macau, or Taiwan travel to China [港澳台游客来华旅游 gǎngàotái yóukè láihuá lǚyóu]. Instead, say tourists from Hong Kong, Macau, or Taiwan travel to mainland [港澳台游客来内地旅游 gǎngàotái yóukè láinèidì lǚyóu ].

36 – Party leaders’ trips to Hong Kong and Macau can only be called inspection [视察 shìchá], not foreign visit [出访 chūfǎng].

37 – When introducing Hong Kong or Macau as a member of any international organization such as the World Trade Organization or the World Meteorological Organization, they should be called members [成员 chéngyuán] rather than member states [成员国 chéngyuánguó].

38 – When it comes to the International Olympic Committee or any sports-related events, teams from Hong Kong, Macau, and Taiwan should be referred to in accordance with the regulations by the organization. The PRC Chinese Olympics Committee [中国奥林匹克委员会 zhōng guóàolínpǐkèwěiyuánhuì] can be abbreviated as 中国奥委会 [zhōngguóàowěihuì] in Chinese. Olympics Committee of Hong Kong China [中国香港奥林匹克委员会 zhōngguóxiānggǎngàolínpǐkèwěiyuánhuì] can be abbreviated as 中国香港奥委会 in Chinese. Chinese national team [中国国家队 zhōngguóguójiāduì] can be shortened to national team [国家队 guójiāduì]. Team of Hong Kong China [中国香港队 zhōngguóxiānggǎngduì] can be shortened to Hong Kong team [香港队 xiānggǎngduì].

39 – Differentiate residents in Hong Kong or Macau [香港澳门居民 xiānggǎng àomén jūmín] from fellow countrymen living in Hong Kong or Macau [香港澳门同胞 xiānggǎng àomén tóngbāo]. The former concept refers to all residents in these two regions, including permanent and non-permanent ones. The latter concept refers to members of the great family of the Chinese nation [中华民族大家庭成员 zhōnghuámínzú dàjiātíng chéngyuán].

40 – Differentiate national frontier [国境 guójìng] and customs boundary [关境 guānjìng]. National territory means an area of land under the jurisdiction of a state. From this perspective, Hong Kong and Macau is part of Chinese territory. Customs boundary refers to an area of land under the same Custom Law and tariff system. Hong Kong and Macau are separate territories of China, which should be deemed as overseas [境外 jìngwài] in terms of customs boundary. People from mainland China travelling to Hong Kong or Macau should be counted as leaving the country, but not going abroad.

41 – Hong Kong, Macau, and Taiwan business should be listed as domestic business and be regulated separately. Any transit lines between mainland China and the three regions should be called Hong Kong, Macau and Taiwan routes [港澳台航线 gǎngàotáihángxiàn], or International/Hong Kong, Macau and Taiwan routes [国际/港澳台航线 guójì/gǎngàotáihángxiàn]. For mobile phone service, roaming services in these three regions should be called Hong Kong, Macau and Taiwan roaming [港澳台漫游 gǎngàotáimànyóu], International/Hong Kong, Macau and Taiwan roaming [国际/港澳台漫游 guójì/gǎngàotáimànyóu], cross-border roaming [跨境漫游 kuàjìngmànyóu], or regional roaming [区域漫游 qūyùmànyóu].

42- Do not refer to a Hong Kong company or Taiwan company as foreign company [外国企业 wàiguó qǐyè].

43 – Agreements signed between mainland China and Hong Kong or Macau can not be referred to as treaties [条约 tiáoyuē]. It can be referred to as protocol [协议 xiéyì] or arrangement [安排 ānpái]. Words that are used to describe relations between two countries can not be used between mainland China and Hong Kong or Macau.

44 – For judicial connection and judicial aid, do not use terms from international law, such as mainland China exchanges judicial assistance with Hong Kong and Macau according to civil proceedings concerning foreign affairs. Do not use terms like judicial assistance between China and foreign countries [中外司法协助 zhōngwàisīfǎxiézhù], international judicial assistance [国际司法协助 guójìsīfǎxiézhù], or judicial assistance between China and Hong Kong or Macau [中港澳司法协助 zhōnggǎngàosīfǎxiézhù]. Use regional judicial assistance [区际司法协助 qūjìsīfǎxiézhù] or judicial assistance between mainland China and Hong Kong or Macau [内地与香港澳门司法协助 nèidìyǔxiānggǎngàoménsīfǎxiézhù]. When it comes to conflicts in jurisdiction, laws or regulations, use standard wording such as conflicts in jurisdiction [管辖权冲突 guǎnxiáquánchōngtū] or conflicts in laws [法律冲突 fǎlǜchōngtū]. Do not use terms like infringement of judicial sovereignty [侵犯司法主权 qīnfànsīfǎzhǔquán]. Do not say extradite suspects or criminals [引渡犯罪嫌疑人或罪犯 yǐndùfànzuìxiányírénhuòzuìfàn], say transfer suspects or criminals [移交或遣返犯罪嫌疑人或罪犯 yíjiāohuòqiǎnfǎnfànzuìxiányírénhuòzuìfàn].

45 – Do not call Hong Kong and Macau’s return to the motherland as transfer of sovereignty [主权移交 zhǔquányíjiāo]. It should be described as the Chinese government resumed its sovereignty in Hong Kong and Macau [中国政府对香港、澳门恢复行使主权 zhōngguó zhèngfǔ duì xiānggǎng 、àomén huīfù hángshǐ zhǔquán] or handover of government [政权交接 zhèngquánjiāojiē]. Hong Kong and Macau before their returns to mainland China were under colonial rule [受殖民统治 shòu zhímín tǒngzhì]. They were not colonies [殖民地 zhímíndì].

46 – Avoid using phrases such as integration [融合 rónghé] or unify [一体化 yītǐhuà] of mainland China and Hong Kong or Macau, or urban integration [同城化 tóngchénghuà] of Shenzhen and Hong Kong, or urban integration of Zhuhai and Macau. Avoid anything that is against the “one country, two systems” policy [一国两制 yīguóliǎngzhì].

47 – Governmental agencies and institutional arrangement in Hong Kong and Macau should be expressed according to the Basic Law. For example, chief executive of the Hong Kong special administrative region of China [香港特别行政区行政长官 xiānggǎngtèbiéxíngzhèngqūxíngzhèngzhǎngguān] cannot be called chief executive of the government of the Hong Kong special administrative region of China [香港特别行政区政府行政长官 xiānggǎngtèbiéxíngzhèngqūzhèngfǔxíngzhèngzhǎngguān]. The Legislative Council of the Macau special administrative region of China [澳门特别行政区立法会 àoméntèbiéxíngzhèngqūlìfǎhuì] cannot be called The Legislative Council of the government of the Macau special administrative region of China [澳门特别行政区政府立法会 ào ménlìtèbiéxíngzhèngqūzhèngfǔlìfǎhu]. Political systems in Hong Kong and Macau are administration-led. They cannot be described as separation of powers [三权分立 sānquánfènlì].

48 – Avoid using self-praising phrases to describe anti-China parties in Hong Kong and Macau. For example, umbrella movement [雨伞运动 yǔsǎnyùndòng] should be called illegal occupy central [非法占中 fēifǎzhànzhōng].

49 – For leading parties in Taiwan after October 1, 1949, they should be called Taiwan authorities [台湾当局 táiwāndāngjú] or Taiwan part [台湾方面 táiwānfāngmiàn]. Avoid using any flags, badges or songs that are related to Republic of China. For presidential elections [总统选举 zǒngtǒngxuǎnjǔ] in Taiwan, they can be called leader elections in the region of Taiwan [台湾地区领导人选举 táiwāndìqūlǐngdǎorénxuǎnjǔ], or they can be abbreviated as Taiwan elections [台湾大选 táiwāndàxuǎn].

50 – Never use the word Taiwan government [台湾政府 táiwānzhèngfǔ].

51 – Never use any job titles in Taiwan that include words like national [国家 guójiā], central [中央 zhōngyāng ] and nationwide [全国 quánguó].

52 – Presidential Palace [总统府 zǒngtǒngfǔ] should be called office building of Taiwan authorities [台湾当局领导人办公场所 táiwāndāngjúlǐngdǎorénbàngōngchǎngsuǒ]. Executive Yuan [行政院 hángzhèngyuàn] should be called office building of administration agencies in Taiwan [台湾地区行政管理机构办公场所 táiwāndìqūxíngzhèngguǎnlǐjīgòubàngōngchǎngsuǒ]. Memorial hall of the father of the nation [国父纪念馆 guófùjìniànguǎn] should be called Taipei Sun Yat-sen Memorial Hall [台北中山纪念馆 táiběizhōngshānjìniànguǎn].

53 – The word government [政府 zhèngfǔ] can be used for administrative agencies below the provincial, municipal or level. Quotation marks are not necessary for Taiwan Provincial Government [台湾省政府 táiwānshěngzhèngfǔ] or Taipei Municipal Government [台北市政府 táiběishìzhèngfǔ].

54 – For pro-independence party [台独 táidú] or Taiwan Solidarity Union [台湾团结联盟 táiwāntuánjiéliánméng], they can not be shortened as Taiwan Union [台联 táilián]. They can be called Taiwan Union Party [台联党 táiliándǎng] instead.

55 – Quotation marks are not necessary for job positions in parties such as the Kuomintang Party, Democratic Progressive Party or People First Party. For any interactions between the Kuomintang Party and the Communist Party, do not use cooperations between the Kuomintang Party and the Communist Party [国共合作 guógònghézuò]. For People First Party or New Party, do not add Taiwan [台湾 táiwān] in front of them.

56 – Usually do not add quotations marks to nongovernmental organizations in Taiwan.

57 – For Taiwan’s nongovernmental organizations that have China [中国 zhōngguó ] or Chunghwa [中华 zhōnghuá] in their names, such as China Airlines [中华航空 zhōnghuáhángkōng] or Chunghwa Telecom [中华电信 zhōnghuádiànxìn], put Taiwan [台湾 táiwān] in front of their names.

58 – For non-official trips carried out by Taiwan people, use their civil identities to introduce them.

59 – For universities or cultural institutions that share same names of those in China, such as Tsinghua University [清华大学 qīnghuádàxué] or the Palace Museum [故宫博物院 gùgōng bówùyuàn], put Taiwan [台湾 táiwān] or Taipei [台北 táiběi] in front of their names.

60 – Don’t use word state-run [国立 guólì] for any universities or institutions.

61 – Kinmen and Matzu administrative regions are under the ruling of Fujian Province, thus they can not be called Taiwan Kinmen county or Taiwan Lianjiang County. Geographically speaking, Kinmen and Matzu are offshore islands that belong to Fujian. They should not be called offshore islands of Taiwan [台湾离岛 táiwānlídǎo].

62 – Use quotation marks to describe official documents by the Taiwan authorities.

63 – Do not call laws of the People’s Republic of China mainland China laws [大陆法律 dàlùfǎlǜ]. For laws enacted in Taiwan region, they should be called relevant regulations of Taiwan region [台湾地区有关规定 táiwāndìqūyǒuguānguīdìng]. For any laws issued by the Taiwan authorities, use quotation marks and refer to them as alleged.

64 – Affairs regarding cross-Strait relations are domestic affairs of China. Never use terms from the International Law, such as passport [护照 hùzhào], document authentication [文书认证 wénshūrènzhèng], extradite [引渡 yǐndù] or smuggle [偷渡 tōudù]. Terms can be used are travel document [旅行证件 lǚ xíngzhèngjiàn], document verification [文书查证 wénshūcházhèng], mutual judicial cooperation [司法合作 sīfǎhézuò], mutual judicial aid [司法互助 sīfǎhùzhù], repatriate [遣返 qiǎnfǎn], and 私渡.

65 – In international situations, do not call China mainland China [大陆 dàlù]. Call Taiwan China Taiwan. Do not pair Taiwan with other countries.

66 – For any international organizations that allow entities that are not independent sovereign states to be members, Taiwan or Taipei should be referred to as China Taiwan or China Taipei.

67 – Official name for Taiwan region in WTO is Separate Customs Territory of Taiwan, Penghu, Kinmen and Matsu [台湾、澎湖、金门、马祖单独关税区 táiwān、pénghú 、jīnmén 、mǎzǔ dāndúguānshuìqū], or Separate Customs Territory of Chinese Taipei [中国台北单独关税区 zhōngguótáiběidāndúguānshuìqū].

68 – For any cross-Strait activities, never use phrases like China, Hong Kong and Taiwan, or China, Macau and Taiwan or China, Hong Kong, Macau and Taiwan.

69 – Taiwanese investments in mainland China cannot be called China-foreign joint ventures [中外合资 zhōngwàihézī].

70 – Taiwan is a province of China. But in consideration of Taiwan people’s feelings, use Taiwan region [台湾地区 táiwāndìqū] or Taiwan [台湾 táiwān] instead of Taiwan Province [台湾省 táiwānshěng].

71 – Use quotation marks for any political terms related to pro-independence [台独 táidú], such as independence of Taiwan [台湾独立 táiwāndúlì], self-determination of Taiwan residents [台湾住民自决 táiwānzhùmínzìjué], sovereignty independence of Taiwan [台湾主权独立 táiwānzhǔquándúlì], de-sinicization [去中国化 qùzhōngguóhuà], legal independence [法理台独 fǎlǐ táidú], or Sunflower Movement [太阳花学运 tài yáng huāxuéyùn].

72 – For political terms about de-sinicization [去中国化 qùzhōngguóhuà] in the field of education and culture in Taiwan, treat them respectively in the context.

73 – Invasion and colonial ruling of the Netherlands and Japan in Taiwan cannot be abbreviated as Netherlandish ruling [荷治 hézhì] or Japanese ruling [日治 rìzhì]

74 – Do not call Taiwan residents citizens [公民 gōngmín]. Call them the Taiwanese public [台湾民众 táiwānmínzhòng], Taiwan people [台湾人民 táiwānrénmín] or fellow countrymen in Taiwan [台湾同胞 táiwāntóngbāo].

75 – Never call China mainland China [中国大陆 zhōngguódàlù] or mainland [大陆 dàlù] when Taiwan is not in the context.

76 – Never call governments of the People’s Republic of China mainland governments [大陆政府 dàlùzhèngfǔ]. Do not put mainland in front of any institutions affiliated with the central government.

77 – Normally do not use phrases before or after liberation [解放前后 jiěfàngqiánhòu] or before or after the establishment of new China [新中囯成立前后 xīnzhōngguóchénglìqiánhòu]. Say before and after the birth of the People’s Republic of China [中华人民共和国成立前后 zhōnghuárénmíngònghéguóchénglìqiánhòu] or before or after 1949 [一九四九年前后 yījiǔsìjiǔniánqiánhòu].

78 – For central leaders participating in activities related to Taiwan, use different titles in different situations. For example, for activities between parties, use their party titles.

79 – Full name of China Affairs Office is Taiwan Office of the CPC Central Committee [中共中央台湾工作办公室 zhōnggòngzhōngyāngtáiwāngōngzuòbàngōngshì]. Full name of Taiwan Affairs Office should be called Taiwan Affairs Office of the State Council [国务院台湾事务办公室 guówùyuàntáiwānshìwùbàngōngshì].

80 – Association for Relations Across the Taiwan Straits [海峡两岸关系协会 hǎixiáliǎngànguānxìxiéhuì] can be abbreviated as Straits Association [海协会 hǎixiéhuì]. Don’t add mainland China ahead of the title. Taiwan Straits Exchange Foundation [台湾海峡交流基金会 táiwānhǎixiájiāoliújījīnhuì] can be shortened as Straits Foundation [海基会 hǎijīhuì] or Taiwan Straits Foundation [台湾海基会 táiwānhǎijīhuì]. Leader of Straits Association can be called president [会长 huìzhǎng], and leader of Straits Foundation can be called chairman of the board [董事长 dǒngshìzhǎng]. These two organizations together can be called Two Associations [两会 liǎnghuì] or Two Associations Across the Taiwan Straits [两岸两会 liǎngànliǎnghuì]. Do not call them white gloves [白手套 báishǒ tào].

81 – Communications between Taiwan Affairs Office of the State Council and Taiwan’s mainland Affairs Council can not be described as official contacts [官方接触 guānfāngjiēchù].

82 – For 1992 Consensus, do not say “based on 1992 Consensus, both sides recognize that there is only on China, but they can have different interpretations of the definition of China.” [九二共识、一中各表 jiǔèrgòngshí 、yīzhōnggèbiǎo] Do not add quotation marks to One China Principle [一个中国原则 yīgèzhōngguóyuánzé], One China Policy [一个中国政策 yīgèzhōngguózhèngcè], and One China frame [一个中国框架 yīgèzhōngguókuàngjià]. Add quotation marks to “One China, Two systems” system [一国两制 yīguóliǎngzhì].

83 – For Taiwan people who travel to mainland China and Taiwan through other countries such as Japan or the U.S., do not say they come back to mainland China through a third country [经第三国回大陆 jīngdìsānguóhuídàlù] or they come back to Taiwan through a third country [经第三国回台 jīngdìsānguóhuítái]. It should be called through other countries [经其他国家 jīngqítāguójiā].

84 – Do not call southern Fujian dialect used by Taiwan people Taiwanese language [台语 táiyǔ]. Do not use the term Taiwanese language in any publications or under any circumstances. Do not call singers from Taiwan Taiwanese language singer [台语歌星 táiyǔgēxīng]. They can be called southern Fujian dialect singer from Taiwan [台湾闽南语歌星 táiwānmǐnnányǔgēxīng]. Use quotation marks for Taiwanese language singer. For language used in cross-Strait communication, say 两岸汉语 rather than 两岸华语.

85 – Do not call ethnic minorities in Taiwan indigenous people [原住民 yuánzhùmín]. They can be collectively referred to as ethnic minorities in Taiwan or be separately referred to in their specific names.

86 – Always use quotation marks for the phrase Mini Three Links [小三通 xiǎosāntōng] used by the Taiwan part, or it should be called direct links between coastal areas in Fujian Province, and the islands of Kinmen and Matsu [福建沿海与金门、马祖地区直接往来 fújiànyánhǎiyǔjīnmén 、mǎzǔdìqū zhíjiēwǎnglái].

87 – Nansha Islands [南沙群岛 nánshāqúndǎo] shouldn’t be called Spratly Islands [斯普拉特利群岛 sīpǔlātèlìqúndǎo].

88 – Diaoyu Islands [钓鱼岛 diàoyúdǎo] shouldn’t be called Senkaku Islands [尖阁群岛 jiāngéqúndǎo].

89 – Do not say separatist forces in Xinjiang [新疆分裂势力 xīnjiāngfènlièshìlì] pro-independence advocates in Xinjiang [疆独 jiāngdú].

Hela listan med 102 punkter kan läsas här.