Myten om Kinas minskade koldioxidutsläpp

Efter att Donald Trump dragit ut USA från Parisavtalet hålls Kina ofta fram som en global ledare i kampen mot klimatförändringar. Den kinesiska retoriken har i sin tur lett till en rad myter om hur landet på ett ansvarsfullt vis nu minskar sina utsläpp.

Myterna sprids vidare i media. Ett typexempel på detta kunde ses i Dagens industri i söndag, när den annars i annat fall pålästa ledarskribenten PM Nilsson går i den allt vanligare fällan att kritisera Donald Trump genom att berömma Kina:

Den globala uppvärmningen skenar. Det stämmer inte. Sedan ett par år går kurvorna åt rätt håll, framför allt för att Kina inte längre ökar kolförbrukningen men också för att sol- och vindenergi snabbt växer, visserligen från låga nivåer, men trenden är tydlig.

(…)

Klimathotet har hittills skapat större internationell enighet än splittring. USA:s president är just nu en destruktiv partner, men i övrigt är politiska ledare, investerare, företagschefer och allmänhet fast beslutna att hejda utsläppen av koldioxid.

Syftet med Nilssons ledarartikel är att ta död på fem ”dystopier”, alltså negativa föreställningar som inte stämmer. Men i sitt försök att lugna läsarna angående den globala uppvärmningen så far Nilsson istället själv med osanningar.

Det stämmer visserligen att investeringarna i grön energi ökar, och att Kina på denna punkt sätter ett gott exempel. Men kurvorna går inte åt rätt håll för det.

Tvärtom så har Kinas kolproduktion stigit med 7 procent under de sju första månaderna 2017, jämfört med samma period förra året. Vid årsskiftet så kungjorde vidare landets myndigheter att Kinas kolkraft kommer öka sin kapacitet med omkring 19 procent under de kommande fem åren.

Vi kan alltså förvänta oss mer, inte mindre, kolförbrukning och utsläpp i Kina under den närmaste framtiden. Samtidigt rapporterar bland annat Reuters att USA:s koldioxidutsläpp under 2017 sannolikt kommer bli landets lägsta på 25 år.

Men hur hänger då detta ihop med att USA har lämnat och Kina stannar kvar i Parisavtalet? Mycket enkelt. Avtalet innefattar inte några konstanta parametrar eller rättvist uträknade kvoter som världens länder måste förbinda sig till.

Tvärtom så gick förhandlingarna till på så vis att varje land på egen hand fick bestämma hur mycket de var beredda att göra i frågan. Barack Obamas administration lovade föredömligt att USA skulle minska sina utsläpp med en fjärdedel fram till år 2025.

Kina menade dock under förhandlingarna att man är ett utvecklingsland, och argumenterade därmed för mindre förpliktelser trots att landet står för en tredjedel av världens samlade utsläpp av växthusgaser.

Det stod snart klart att Kina endast var beredda att minska sina utsläpp ”omkring år 2030”. Det snålt tilltagna löfte kallades bland annat för ”relativt meningslöst” av The Economist, eftersom den kinesiska tillväxten förmodligen har mattats av så pass till dess att utsläppen kommer plana ut i vilket fall.

Givetvis ska Donald Trumps beslut att skrota Parisavtalet kritiseras. Men kritiken blir märklig om de kinesiska myndigheterna samtidigt höjs till skyarna, eftersom de inte åtog sig något ansvar i samma avtal och nu fortsätter expandera sin kolindustri.

Förklaringen till denna tendens ligger delvis i den slipade kinesiska propagandan. Bara ett par timmar innan Trump offentliggjorde att han lämnar Parisavtalet, stod premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin och berättade inför en samling kameror hur Kina kommer stanna kvar i samma avtalet eftersom landet anser det vara ett ”internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.

vid en presskonferens i Peking meddelande samtidigt utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying att Kina kommer hålla sin löften, och lade till att ”vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”.

Det är lätt att bländas av vältaliga kinesiska tjänstemän vid sidan av en burdus Trump. Men det vore bra för alla om skribenter likt PM Nilsson tog reda på fakta innan de hjälper den kinesiska regimen på traven med målsättningen att framstå som en ansvarstagande global stormakt.

För att sätta vårt hopp i denna vår tids kanske allra viktigaste fråga till Kinas kommunistparti är inte bara fel. Det är också farligt.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera