Jag har tidigare här publicerat utdrag från kapitel i min senaste bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, vilket jag nu tänkte fortsätta med innan min kommande bok är färdig. I dag har turen kommit till kapitel 4, som har rubriken ”Kampen om kulturen”.
Detta är ett av bokens längsta kapitel, som börjar med att visa president Xi Jinpings hårda linje vad gäller tt kontrollera såväl kulturliv och historieskrivning i Kina:
I ett internt tal vid slutet av 2012 – vars innehåll senare läckte ut – sade Xi Jinping att Sovjetunionens kommunistparti föll samman på grund av att man i Sovjet började vackla vad gällde ”ideal och tro”, vilket i sin tur berodde på att Stalin och Lenin ifrågasattes. I slutändan var ingen ”man nog” att stå upp emot förändringarna i det sovjetiska samhället, menade Xi, och garanterade att samma misstag inte kommer att begås i Kina så länge han sitter vid makten. Samtidigt sade Xi också att Kina aldrig får ”ge upp marxism-leninism eller Mao Zedongs tankesätt”, för då riskerar kommunistpartiet att förlora det fundament som utgör grunden för dess styre.
Xi Jinping är de facto långt mer känslig än sina föregångare vad gäller att diskutera Kinas historia. Redan 1981 fastslog Deng Xiaoping att Mao Zedongs livsverk hade varit ”70 procent rätt och 30 procent fel”. I december 1993, på själva 100-årsdagen av den framlidne diktatorns födelsedag, påpekade president Jiang Zemin att Mao även gjort sig skyldig till flera misstag. Under förre presidenten Hu Jintao blev det exempelvis allt mer tillåtet att kritisera inte bara kulturrevolutionen, utan även Maos ansvar för denna förödande politiska kampanj. Vid Maos 120-årsdag i december 2013 klargjorde Xi istället att ”partiet alltid kommer hålla Maos fana högt”.
Att censurera internet och förbjuda vissa utländska böcker och filmer är givetvis två metoder för att kontrollera innehållet i den kultur som Kinas invånare tillåts konsumera.
Men ”urvalet” börjar redan tidigare än så. Sedan Xi Jinping blev president 2013 har propagandan stärkts vid landet lärosäten:
Utbildning är en av de kinesiska myndigheternas viktigaste instrument för att få landets invånare att anamma denna världsbild. Därför uppmanade Xi Jinping i december 2014 till en mer omfattande ”ideologisk guidning” vid Kinas universitet. Statlig media rapporterade brett om hur presidenten efterlyste mer utrymme för studier av marxism, och citerades säga att kommunistpartiets ”ledarskap och guidning” måste förbättras genom att stärka det ”ideologiska och politiska arbetet” vid landets lärosäten. Universiteten beordrades vidare att ”kultivera och praktisera socialistiska kärnvärderingar” inom utbildningen. Signalpolitik är ryggraden i Kinas politiska system. Därför upprepades presidentens ord månaden därpå i det inflytelserika partimagasinet Qiushi – vars namn ironiskt nog betyder ”söka sanningen” – som anklagade flera universitetsprofessorer för att ”sprida västerländska värderingar”. En högt uppsatt partitjänsteman skrev i magasinet om nödvändigheten att utarbeta en standard som förbjuder högskolelärare från att sprida sådana värderingar, eller från att ”förtala vår kommunistiska ideologi”, ens på mikrobloggar eller andra digitala plattformar.
Också Kinas utbildningsminister Yuan Guiren fattade snart vinken, och kallade i januari 2015 till en konferens för att implementera en rad nya direktiv inom landets högre utbildning. ”Låt aldrig läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum!” dundrade ministern på konferensen, och sade vidare att även verk som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen” ska förbjudas vid Kinas alla skolor. Ministern talade också om internet som ett hot mot hela nationen, eftersom ”utländska fientliga aktörer” använder nätet för att infiltrera utbildningsinstitutioner i hela Kina. Från och med nu ska undervisningen istället fokusera på ”Xi Jinpings tankar”. I en retorik som gav genljud från Mao Zedongs dagar, rapporterade statlig media från konferensen om den nya ambitionen att ”introducera generalsekreterare Xi Jinpings ord i vårt utbildningsmaterial, våra klassrum och våra huvuden”.
Händelserna är särskilt intressanta med tanke på att Yuan Guiren bara ett par år tidigare sagt att Kinas utbildningssystem ”inte har något att frukta” från västerländska idéer eller metoder.
I boken ges exempel på detta i och med policydokument som ”dokument nummer 9” vilket framhåller akademisk frihet som ett av de främsta hoten mot Kinas stabilitet, samt ”dokument nummer 30” som ger mer detaljerade instruktioner om hur universitet och andra kulturella institutioner ska ”rensas på liberala idéer inspirerade av väst”. (Detta dokument framhåller även kritik mot Mao Zedong som ett hot mot kommunistpartiets överlevnad.)
Kapitel 4 går sedan vidare med att förklara hur samma riktlinjer appliceras på Kinas kulturliv i stort. De allt strängare restriktionerna för media, filmer, böcker, och tv-serier listas och förklaras.
Det förklaras även hur kinesiska myndigheter lyckas diktera innehållet i den utländska kultur som tillåts komma in på den kinesiska marknaden, genom närmast total kontroll över de inhemska distributionskanalerna:
Men ofta behöver Kinas myndigheter ägna sig åt vare sig hot eller kidnappningar för att utlänningar ska anpassa innehållet efter partiets smak. Liksom filmindustrin växer Kinas bokindustri snabbt och är nu värd cirka 70 miljarder kronor om året. Dessutom tillkommer cirka 20 miljoner engelska läsare årligen, vilket gör marknaden lukrativ även för utländska aktörer. Nyckeln till läsarna hålls av cirka 600 kinesiska statliga förläggare, som alla tvingas undvika politiskt känsliga ämnen och historiska kontroverser. Dessa förlag är ett utmärkt verktyg för Kinas myndigheter att korrigera innehållet i all utländsk litteratur som når Kina. Utländska förlag som vill åt den kinesiska marknaden måste nämligen samarbeta med de inhemska kollegorna, och varje år säljs tusentals utländska titlar till de statliga förlagen. Innan publicering kräver censurmyndigheten sedan ofta ändringar som många utländska författare inte kan godta. Exempelvis vägrade journalisten Evan Osnos släppa sin bok Age of Ambition (2014) i Kina sedan stycken om bland annat Liu Xiaobo och konstnären Ai Weiwei tagits bort. Osnos valde istället att publicera boken i sin helhet på Taiwan.
Men Peter Hessler och Michael Meyer är två exempel som tvärtom har tillåtit censur av sina böcker i Kina, och framhåller att fler kollegor bör göra likadant. De båda menar att för mycket fokus läggs på vad som tas bort av censuren, och inte på vad som finns kvar efter den. För censuren till trots så innehåller många utländska böcker information och vinklar som annars aldrig skulle nå kinesiska läsare. Samtidigt är företeelsen med censurerade utländska böcker i Kina ännu mer utbrett än vad som är fallet med film, och i många fall har hela stycken tagits bort utan att författaren alls underrättats. Fenomenet beskrivs i en PEN-rapport vid namn ”Censorship and Conscience” (2015), vars författare Alexa Olsen kritiskt kallar denna censur för ett ”nytt normaltillstånd”. Hon är överraskad att inte fler författare reagerar negativt, och misstänker att Kinas lukrativa marknad får många utlänningar att acceptera censur som de aldrig skulle godta annorstädes.
Samma tendenser ses på Kinas attraktiva filmmarknad, där protektionism regelbundet används för att gynna inhemska produktioner. Av de flera hundra filmer som varje år visas på vita duken i Kina tillåts bara 34 stycken utländska. (Innan 2012 var antalet blott 20, men ökade sedan något på grund av påtryckningar från bland annat Världshandelsorganisationen.) Detta ger inhemska filmbolag och regissörer en större del av kakan, samtidigt som biobesökarna ”skyddas” från utländskt eller politiskt känsligt innehåll. De 34 filmerna utses av Kinas censurmyndighet, vilket fått många utländska producenter att anpassa innehållet för att öka möjligheten att nå in i Kinas växande antal biosalonger. Trenden med att inkludera kinesiska skådespelare eller miljöer i Hollywoodfilmer började kring 2010, och syftet med detta kunde tydligt ses i Iron Man 3 (2013), där de kinesiska skådespelarna Fan Bingbing och Wang Xueqi hade roller som klipptes bort i den internationella versionen. De fyra minuter som inkluderade Fan och Wang visades alltså endast för biobesökare i Kina.
Vidare skrivs om hur kinesiska myndigheter på senare år har ökat sina ansträngningar för att exportera sin egen världsbild genom målmedvetna och påkostade försök att sprida statlig media och statlig sanktionerad kultur till utländska marknader:
Oktober 2011 höll Kinas centralkommitté ett helt plenum med fokus på kultur, som resulterade i målsättningen att ”bygga vår nation till en socialistisk kulturell supermakt”. Xi Jinping fortsatte på det redan inslagna spåret. Ett av huvudämnena vid det viktiga tredje plenumet under Xi Jinping var just socialistisk kultur och soft power. Detta följdes vid slutet av 2013 upp med ett kollektiv studietillfälle för kommunistpartiets politbyrå, ledd av Xi Jinping, med den vackert formulerade agendan: ”Bygg en kulturellt stark socialistisk nation, prioritera förbättringen av en nationell kulturell soft power.” Vid mötet underströk presidenten vikten av att i utlandet framställa Kina som en ”framstående och civiliserad nation med en rik och harmonisk kultur”.
(…)
De statliga medierna är ett av de viktigaste verktygen för exporten av soft power, vilket förklarar de senaste årens dramatiska expansion av kinesisk media i utlandet. Nyhetsbyrån Xinhua är den största och viktigaste organisationen för detta ändamål. Vid slutet av 2015 hade Xinhua cirka 3 000 anställda, av vilka 400 var stationerade vid någon av organisationens 170 utlandsbyråer. I den rena nyhetsrapporteringen blandas positiva rapporter om Kina ofta in närmast förtäckt av annat material. Till skillnad mot många utländska konkurrenter så är statliga Xinhua inte beroende av att gå med vinst. De kan ändå expandera med personal och närvaro samtidigt som många mediaorganisationer i andra länder tvingas till nedskärningar.
De ekonomiska svårigheter som många västerländska medier har upplevt sedan finanskrisen ses av Kinas myndigheter som ett utmärkt tillfälle att bryta vad man kallar ”det västerländska monopolet” på global nyhetsförmedling. Xinhua erbjuder nu material billigare än många konkurrerande nyhetsbyråer i väst, och har redan cirka 100 000 betalande prenumeranter i form av utländska medieorganisationer eller andra institutioner och organisationer. Utvecklingsländer utgör den främsta men inte den enda målgruppen. Våren 2016 presenterades en dryg handfull samarbetsavtal mellan australiensisk media och statlig kinesisk media som Xinhua och partitidningar som China Daily och Folkets dagblad.
Och vad gäller utbildning så försöker Kina även påverka utländska universitet genom så kallade ”Konfuciusinstitut”, som finansieras av kinesiska myndigheter. En noggrann bakgrund ges till dessa institut, vars ljusskygga aktiviteter lett till att flera av dem stängts ner, även i Sverige.
Flera exempel ges slutligen på hur spridningen av Kinas världsbild och propaganda har varit relativt lyckad. Detta beror knappast på förträffligheten med kinesiska medier och filmer. utan snarare på att så många regeringar, organisationer och företag drar sig för att kritisera Kina av rädsla för ekonomiska repressalier eller att bli utestängda från landets marknad.
Sveriges regering utgör här inget undantag:
Egenintresse och dubbelmoral är inget som det råder brist på i hanteringen med Kina. Riksdagens utrikespolitiska debatt i februari 2015 kom främst att handla om Palestina och Saudiarabien, men utrikesminister Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon vill se en ”uppriktig dialog” om mänskliga rättigheter med Kina. Men då statsminister Stefan Löfven i slutet av mars samma år besökte Kina, vägrade Margot Wallström i en intervju med nyhetsbyrån TT att kalla landet för en diktatur. ”Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det”, blev utrikesministerns svar på en rak fråga om huruvida Kina är en diktatur.
Tidigare samma månad hade hon dock inte haft några bekymmer med att kalla Saudiarabien för en diktatur, samt att förknippa landet med ”medeltida tortyr” och brist på mänskliga rättigheter. I en snarlik formulering sade Löfven till svensk media under sin Kinaresa att den svenska utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”. På samma raka fråga nöjde han sig med att kalla Kina för ”en enpartistat utan allmänna val”. Då det gällde mänskliga rättigheter sade en pressad Löfven att Sverige genom åren diskuterat denna fråga med Kina, och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”.
Många utländska företag är villiga att gå ännu längre vad gäller strykningen medhårs av kinesiska myndigheter för att få in filmer, böcker eller andra produkter på den kinesiska marknaden..
För en utförlig beskrivning av Kinas ambition att kontrollera kulturen på hemmaplan samt sprida denna till andra länder, läs alltså det cirka 50 sidor långa kapitlet i min förra bok ”Det nya Kina”.
Boken kan köpas bland annat via Bokus (217 kronor) eller Adlibris (219 kronor).
