Bjuder i dag på ett utdrag från kapitel 5 i min senaste bok ”Det nya Kina”, som har den mycket aktuella rubriken ”Miljöförstöring”. Där beskrivs de många miljöproblem som landets halsbrytande ekonomiska utveckling fört med sig.
Luftföroreningar torde vara de mest uppmärksammade av alla Kinas miljöbekymmer, och givetvis går en stor del av kapitlet åt att beskriva såväl dess bakgrund som konsekvenser:
Kolförbrukningen är nämligen den största boven bakom landets skitiga luft. 2002 konsumerade landet 1,6 miljarder ton kol, men 2012 hade mängden ökat till 4,15 miljarder ton vilket var nästan lika mycket som resten av världen tillsammans. En stor mängd är dessutom extremt smutsigt kol med höga värden av svavel, som bränns i kraftverk där regler och standarder rutinmässigt ignoreras. Under samma period ökade också Kinas oljekonsumtion från 4,8 till 10,1 miljoner fat per dag, vilket beror mycket på det allt större antalet bilar. Sedan sekelskiftet har Kinas årliga bilförsäljning ökat med över 1 000 procent. Bara under 2015 såldes drygt 21 miljoner bilar i Kina och bara på Pekings gator finns över sex miljoner bilar, vilket är fler än i hela Sverige.
(…)
Berkley Earth, en NGO som forskar om klimatförändringar, släppte augusti 2015 en studie som visade att 1,6 miljoner kineser nu årligen dör i förtid på grund av luftföroreningar. (Forskare vid University of British Columbia kom fram till exakt samma antal i en rapport från 2016.) Det motsvarar över 4 000 om dagen, vilket är närmare en femtedel av alla dödsfall i hela Kina. Richard Muller, forskningsledare vid Berkley Earth, sade i samband med studien att andas in Pekings luft under en dag motsvarade att röka närmare två paket cigaretter. Cancer har nu varit den vanligaste dödsorsaken i Peking sedan 2008 och står nu för över en fjärdedel av alla huvudstadens dödsfall. Lungcancer är den vanligaste formen av cancer i Peking, och ökade med över 50 procent åren 2002–2011.
På ett nationellt plan har cancer varit Kinas vanligaste dödsorsak sedan 2010. Under 2015 avled 2,8 miljoner kineser på grund av cancer, och inte mindre än 4,3 miljoner fick samma år en cancerdiagnos. Vid en hälsokonferens i slutet av 2013 fastslog inhemska läkare att tre årtionden av våldsam ekonomisk och industriell utveckling fått antalet dödsfall från lungcancer att ökat med 465 procent. Ungefär vid samma tidpunkt diagnostiserades en åtta år gammal flicka med lungcancer som enligt hennes doktor berodde på luftföroreningar. Hon bodde bredvid en hårt trafikerad väg i den tungt industrialiserade provinsen Jiangxi, och beskrevs nu i statlig media som ”landets yngsta lungcancerpatient”.
Jag skriver också om det otroligt underrapporterade faktumet att Kina är mitt uppe i en omfattande expansion av kärnkraft.
Vid slutet av 2015 hade Kina 30 kärnkraftreaktorer i bruk och ytterligare 21 under konstruktion. I december samma år rapporterade statlig media kort att landet planerar ha 110 kärnkraftverk i bruk senast år 2030. Kärnkraft ska då stå för 10 procent av Kinas energibehov, jämfört med bara 2,5 procent i dag.
Denna utveckling sker i tystnad, mycket på grund av att organisationer eller personer som demonstrerar eller på annat vis uttrycker missnöje med expansionsplanerna ofta grips eller med andra metoder tystas ned.
Men även om luftföroreningar må vara det synligaste av Kinas alla miljöproblem, så finns än mer svårlösta och kanske värre bekymmer inom andra områden. Exempelvis är stora delar landets vatten och jordbruksmarker hopplöst förorenade:
Kina är hem åt en femtedel av jordens befolkning, men har bara sju procent av världens färskvatten. Överanvändning har fått drygt 250 av landets sjöar att torka ut de senaste 50 åren, och vattenreserverna under den viktiga jordbruksmarken i norra Kina håller på att snart helt försvinna. Situationen blir knappast bättre av en närmast ofattbar förorening av de redan sparsamma vattenresurserna. En myndighetsundersökning med data från nästan 5 000 stationer i över 200 städer visade att 61,5 procent av landets grundvatten 2014 var så förorenat att det endast kan användas inom industri eller jordbruk. Detsamma gällde för en tredjedel av Kinas floder och sjöar.
(…)
Läckage och utsläpp drabbar även marken vilket i sin tur hotar Kinas matproduktion. Redan 2008 köpte ett forskarteam ris från 63 olika marknader i södra Kina; i 60 procent av fallen innehöll riset mer kadmium än vad Kinas myndigheter rekommenderar. Två år tidigare togs urinprov från 500 invånare i närheten av en flod som misstänktes vara förgiftad med kadmium. 30 procent av invånarna fanns med höga halter, varav 10 procent så höga att de enligt Kinas egna stadgar behöver specialistvård. Kadmium är farligt för kroppen eftersom det inte försvinner ur levern på naturlig väg. Regelbunden exponering drabbar därför leverns funktion, och defekter kan uppstå i ben eller skelett. Flera invånare i byn där urinproven togs kunde inte gå mer än några hundra meter åt gången trots en i övrigt god hälsa. De var samtidigt aningslösa om vad som låg bakom denna ”mjukfots-sjukdom” som drabbade byinvånare i alla åldrar.
I en uppmärksammad rapport från 2011 varnades det för att cirka en tiondel av allt ris som odlas i Kina innehåller rent skadliga nivåer av kadmium. Jordbruksmarken i Hunan, en av de största risproducerande provinserna, innehöll enligt en lokal undersökning över 200 gånger fler tungmetaller än vad myndigheterna anser vara säkert. Farhågorna backades upp av två större undersökningar under 2014. Dels bedömdes en fjärdedel av 5 000 markprover från China National Environmental Monitoring Center som ”förorenade”, främst med tungmetaller som kadmium, bly och zink eller arsenik från gruvor och industrier i närheten. En liknande undersökning av Kinas miljöministerium bedömde att 19,4 procent av Kinas jordbruksmark innehöll ”farliga nivåer” av förorening.
Givetvis hoppas jag som alla andra att Kina lyckas lösa sina miljöproblem. Det vore till fördel inte bara för de miljontals oskyldiga kineser som drabbas av dem, men även för globala utmaningar som klimatförändringar och vattenförsörjning.
Kina har förvisso fått mycket beröm för sina stora satsningar på förnyelsebar energi, och faktumet att landet stannar kvar i Parisavtalet samtidigt som USA väljer att lämna samma avtal.
Men, som jag nyligen skrev i artikeln ”Myten om Kinas minskade koldioxidutsläpp” här på InBeijing, så innebär Parisavtalet nästan inga uppoffringar alls för Kina, eftersom man under förhandlingarna vägrade varje klausul som innebar att landet måste minska sina utsläpp av koldioxid innan år 2030.
Om Kina menar allvar med att bekämpa sina många miljöproblem så kan detta inte enbart ske genom centrala direktiv. Plats måste även ges åt miljöaktivister och organisationer som står utanför myndigheternas kontroll; först då kan problemen lösas på ett effektivt vis.
Men, som jag skriver i slutet av min bok, så präglas myndigheternas inställning till sådana aktivister och organisationer av misstänksamhet, då deras verksamhet samtidigt kan resultera i en medvetenhet som resulterar i demonstrationer eller andra former av politiskt missnöje:
Xi Jinpings ambition att knäcka ryggraden på civilsamhället hänger dock som ett stort orosmoln över miljön. Betydelsen som NGO:er haft för miljöarbetet i världens utvecklingsländer kan inte underskattas. Men i Kina har utrymmet för såväl utländska som inhemska NGO:er minskat betydligt sedan 2013. Även miljöaktivister som tidigare gjort ett ovärderligt arbete känner sig nu mer bevakade än någonsin, inte minst med tanke på de många stora protester som miljöfrågor orsakat under de senaste åren. Liksom är fallet med korruption så verkar Xi Jinping vara fast besluten att även miljöfrågorna främst ska hanteras av partiet, med så lite insyn eller assistans från allmänheten som möjligt. Det råder inga tvivel om att Xi inser de många miljöproblemen och vill ställa dem till rätta. Frågan är snarare om hans auktoritära metod är rätt sätt att gå till väga.
För att få en mer komplett bild av Kinas miljöproblem, beställ ”Det nya Kina” via exempelvis Bokus för 217 kronor inklusive frakt!
