september 2017

WeChat: Nya, tuffa användarvillkor och rättelse

Det har länge varit allmänt vedertaget att Kinas myndigheter har full insyn i WeChat, Kinas ledande chattapp med 936 miljoner användare. Sedan förra veckan är det även officiell policy.

För i senaste uppdateringen av WeChat medföljer nya användarvillkor, som klargör att ägarföretaget Tencent lagrar detaljerad användardata, skriver bland annat TechNode:

WeChat’s latest update greeted users with a new terms of use and privacy policy, which users must agree to if they want to use the app. WeChat acknowledges that it collects a wide range of personal information such as name, phone number, email address, credit card info, ID as well as the data you made available to the platform like location, chat logs data, and other shared information.

TechNode framhåller även hur användarvillkoren föreskriver att ägarföretaget Tencent på begäran måste dela med sig av denna information till Kinas myndigheter, för att ”följa lokala regler och bestämmelser”.

Det är nu alltså en del av Kinas lag att landets regim genom en enkel förfrågan får tillgång till meddelanden, personuppgifter och kreditkortsinformation av alla WeChats användare.

Beslutet har väckt ramaskri bland många användare som menar att WeChat nu ”gått för långt”, påpekar TechNode. Men sannolikt faller deras klagomål inför döva öron.

Förra veckan skrev jag även om hur WeChat och QQ – en annan chattapp från Tencent – riskerar göra hela din telefon tillgänglig för Kinas myndigheter genom ett virus vid namn xRat.

Flera läsare har hört av sig och påpekat att detta virus inte medföljer själva apparna WeChat och QQ, utan att det handlar om en ”trojan” som först måste öppnas i något programmen genom nedladdning av en PDF-fil eller liknande.

De två chattprogrammen innehåller i sig alltså inte detta virus, utan det aktiveras först om användaren laddar ner en fil med xRat. Även China Change, källan som jag länkade till, har framfört ett förtydligande efter att läsare hört av sig även till dem med samma förklaring:

From the editors:

Since this post was launched, we have heard several complaints such as this one: “the article misrepresents the malware report, which does not mention WeChat or QQ as delivery method, but instead as targeted data.” It is true that the threat is posed by a ‘Trojan’ virus, an external program designed to utilize weaknesses through WeChat and QQ. The vulnerability begins when the xRAT “Trojan” has infected your phone, and the “Trojan” aims at infecting those using WeChat or QQ. The WeChat and QQ programs themselves do not contain the “Trojan.” The silent mode in which it can operate nonetheless makes it hard to know if your phone has been infected. The mode of infection, for example through having downloaded and opened a PDF or other type of file, continues to be studied and the mode of infection is not yet clear.

Att användare straffas för innehåll i privata konversationer på WeChat är något som blir allt vanligare. Som en annan läsare gjorde mig uppmärksam på i går, så dömdes en muslimsk man i provinsen Xinjiang nyligen till två års fängelse för att ha genom appen ha förklarat delar av koranens innehåll och utfärdat instruktioner om hur man bör be.

Kinesiska investeringar bakom etnisk rensning i Burma?

De senaste veckorna har omvärlden fasats över det etniska våld som äger rum mot minoriteten rohingya i norra Burma. Över 400 000 personer har flytt över gränsen till Bangladesh, efter att den burmesiska militären bränt flera byar och urskillningslöst dödat såväl kvinnor som barn genom allehanda grymma metoder.

Motsättningar har länge existerat i delstaten Rakhine, eftersom Burmas hybridregim inte anser att de rohingyas som bor där tillhör den burmesiska befolkningen. Denna minoritet har länge levt i fattigdom och utsatthet, men det är först nu som våldet nått proportioner av en etnisk rensning.

Många frågar sig varför detta sker just nu. En del av svaret sägs vara att förtrycket lett till att en mindre motståndsrörelse formats i regionen, som tidigare i sommar attackerade burmesiska posteringar med knivar och spjut.

Men det finns också en annan förklaring relaterad till kinesiska investeringar, som bland annat Huffington Post framhåller. Tidningen citerar uppgifter om att marken i området bland annat ska upplåtas till en djupvattenhamn och en industripark, vars kostnad på cirka 100 miljarder kronor finansieras med kinesiska pengar.

Huffington Post understryker att Burmas generaler även tidigare har jagat bort invånare från olika områden för att säkra utländska investeringar, och därmed kunna berika sig själva:

China-funded development projects in Myanmar would be key links in Beijing’s Belt and Road Initiative. So the land freed by the radical expulsion of the Rohingya might have become of interest to the military and its role in leading economic development around the country.

Religion may be functioning as a veil that military leaders can use to minimize attention on the land-grabbing aspect of this economic development part of their agenda. This is new in Rakhine, but it has happened in many other parts of Myanmar. For two decades, the military has controlled land allocation to national and foreign actors.

Tidigare i år rapporterade exempelvis New York Times om hur ett dammbygge i Burma som skedde med kinesiska pengar, lett till att tusentals jordbrukare tvingats lämna sina marker, ofta helt utan kompensation.

Utrensningen i Rakhine är dock mycket mer omfattande än tidigare liknande fall, vilket kan ha att göra med storleken på investeringarna. De kinesiska pengarna är en del av president Xi Jinpings prestigeprojekt ”den nya sidenvägen”, som innefattar infrastrukturprojekt i regionen för otaliga hundratals miljarder kronor.

Huffington Post påpekar mycket riktigt att kinesiska företags närvaro i Burma ökat betydligt sedan den nya sidenvägen lanserades 2013:

Chinese enterprises, mostly state-owned, have been key developers in Myanmar for years. And Beijing’s influence is growing. For example, Beijing is a major backer of the controversial $3.6 billion Myitsone Dam project in northern Myanmar, which threatens to upset fishing industries and displace thousands of people. China is also a key actor in the timber industry in Myanmar’s vast forests. Over a million acres of forest land are being lost every year in recent years; a third of these forests is now gone.

Tidningen noterar även att aspekten med kinesiska pengar inte har getts särskilt stort utrymme i rapporteringen om Rakhine, utan att fokus främst har legat på att de rör sig om ren och skär religiös förföljelse.

Men om utrensningarna istället främst handlar om att locka investeringar, så kan det även delvis förklara tystnaden från den tidigare fredspristagaren och nu burmesiska ledaren Aung San Suu Kyi.

Pengarna skulle kunna öka hennes popularitet i och med potentiell ekonomisk utveckling, må vara på bekostnad av en av landets cirka 130 etniska minoriteter som majoritetsbefolkningen ändå har hetsats till att avsky.

Utdrag från min bok, kapitel 7

I dag fortsätter jag med utdragen från min senaste bok ”Det nya Kina”, närmare bestämt kapitel 7 som fortfarande är högaktuellt. Det handlar nämligen om motsättningarna i provinserna Xinjiang och Tibet.

Dessa två provinser befolkas båda till stor del av etniska minoriteter; den muslimska folkgruppen uigur samt tibetaner som i regel är buddhister.

Jag har tidigare flera gånger skrivit om de ökade motsättningarna i Xinjiang och Tibet. En grundlig genomgång ges i artikeln ”China’s Assault on Race and Religion: Misunderstood and Underreported” för Taiwan Sentinel, och här på InBeijing skrev jag tidigare i veckan om hur ”Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning”.

I boken ges givetvis mer utrymme, och därmed finns även möjlighet att ge en grundläggande förklaring till konflikterna i de båda provinserna. Här i Xinjiang:

Men de underliggande mekanismerna till det missnöje som ventilerades på Urumqis gator juli 2009 går djupare och längre tillbaka än så. Det har alltid funnits separatistiska element i området som, med rätt eller orätt, menar att uigurer bebott området långt innan kejsarkinas tentakler nådde hit någon gång just innan Kristus födelse. Det skulle sedan dröja ända till 1700-talet innan provinsen införlivades i det kinesiska riket. Under tidigt 1950-tal, då kommunistpartiet just tagit makten över Kina, utgjorde uigurerna fortfarande tre fjärdedelar av Xinjiangs befolkning medan andelen etniska kineser blott låg kring 10 procent. Myndigheterna i Peking ville inte bara åt provinsens rika naturtillgångar, utan även cementera sin auktoritet i ett område med en självständighetsrörelse som kunde utnyttjas av Sovjetunionen efter att relationen surnade till mellan det två kommuniststaterna sent 1950-tal. Delvis som ett steg i ledet i en medveten kampanj att ”kinesifiera” Xinjiang, strömmade två miljoner etniskt kinesiska nybyggare till provinsen mellan 1957 och 1967.

Efter de ekonomiska reformernas början 1978 ökade antalet kineser i Xinjiang ytterligare, och nu började också områdets ekonomi ta fart. Men många kritiker pekade på att processen främst kom provinsens etniska kineser till gagn, då dessa ofta hade förtur på såväl höga poster inom administrationen som i de statliga företag vilka ledde den ekonomiska utveckligen. Exempelvis stod provinshuvudstaden Urumqi vid sekelskiftet för 25 procent av Xinjiangs BNP, och där var tre fjärdedelar av invånarna etniska kineser jämfört med knappt 13 procent uigurer.

Och här för Tibet:

En närmast identisk utveckling har skett i Xinjiangs södra grannprovins Tibet. Tillsammans utgör de båda områdena 40 procent av Kinas yta, sitter på stora naturtillgångar och är inte minst strategiskt viktigt placerade med landgräns mot flera politiskt oroliga områden. Även Tibet bebos av en etnisk folkgrupp som funnits här innan kineserna; tibetanska kungadömen finns dokumenterade sedan över ett årtusende tillbaka, och nådde rent geografiskt sin höjdpunkt i slutet av 700-talet genom att omfatta delar av Burma, Indien och Kazakstan.

Mongolerna invaderade sedan Tibet vid mitten av 1200-talet, varpå området administrerades av Yuan-dynastin i något sekel. Men Qing, Kinas sista dynasti, gjorde aldrig något försök att förvandla Tibet till en provins, utan nöjde sig med att genom avtal befästa sitt inflytande över det historiska kungadömet. Då Qing sedan föll förklarade sig Tibet självständigt och styrdes under de kommande 36 åren av Dalai lama.

1950 invaderades dock området av Folkets befrielsearmé. Året därpå skrevs ett avtal i vilket Dalai lama godkände Kinas styre över Tibet där cirka 20 000 kinesiska soldater också stationerades. Brutalitet fick en motståndsrörelse att formas, och 1959 vidtog ett regelrätt uppror mot det kinesiska styret i provinshuvudstaden Lhasa som snart slogs ner och fick Dalai lama att fly till Indien där en exilregering upprättades. Peking installerade istället sin fånge Panchen lama som överhuvud i Tibet och kinesisk marionett. Efter upproret rensades de tibetanska leden hänsynslöst på misstänkta separatister. Enligt Kinas myndigheter dödades 87 000 tibetaner efter upproren; Dalai lamas exilregering och flera utländska organisationer menar att siffran är mångdubbelt högre.

Tibet var långt ifrån något paradis innan kommunistpartiet invaderade området 1950. Enligt vissa uppskattningar var 95 procent av befolkningen slavar, som genom ett feodalt system dominerades helt av en samling privilegierade präster och jordägare. Sedan 1950 har – liksom i resten av Kina – läskunnigheten och den förväntade livslängden i Tibet förbättrats dramatiskt. Men i och med kommunisternas invasion utsattes det tibetanska folket för en helt ny form av förtryck. Under svältkatastrofen det stora språnget prioriterades områdets välstånd mycket lågt och Tibet hade en av de högsta dödssiffrorna per capita i hela Kina.

Det religiösa och kulturella förtrycket har givetvis varit obarmhärtigt. Exempelvis fanns över 6 000 kloster i Tibet innan 1950; efter kulturrevolutionen fanns 1976 endast åtta stycken.

Tibet har också – likt Xinjiang – utsatts för en medveten ”kinesifiering”. Av provinsens tre miljoner invånare är visserligen 90 procent fortfarande tibetaner, men samtidigt innehas två tredjedelar av tjänstemannapositionerna av etniska kineser.

Men i det område som traditionellt utgjort det tibetanska kungadömet – vilket även innefattar delar av provinserna Gansu, Qinghai och Sichuan – är tibetanerna nu dock en etnisk minoritet.

Förtrycket mot lokala sedvänjor i Tibet har fått över 150 munkar att sätta eld på sig själva i förtvivlan bara under de senaste åren.

I Xinjiang har motståndet tagit andra, mer våldsamma former, då det ökade förtrycket sedan Xi Jinping blev president 2013 lett till en kraftig ökning i antalet terrordåd:

Sommaren 2013 skulle visa sig bli särskilt våldsam. Det började med en ”anti-terroraktion” då polisen i april stormade en bostad i Kashgar där uigurer misstänkta till förberedelse för terrorbrott höll till. Minst 21 personer miste livet vid tillslaget, som följdes av arresteringar och dussintals snabba rättegångar bakom stängda dörrar. Två månader senare dog minst 46 personer då uiguriska knivmän stormade en polisstation och en byggarbetsplats i närheten av Turpan. Även i Aksu sköts minst tre personer till döds utanför en polisstation, då en samling uigurer protesterade för att kräva frisläppning av vänner som arresterats för ”olaglig utövning av religion”. Samma månad sköts vidare minst 15 uigurer ihjäl i Kashgar sedan polis omringade och öppnade eld mot en grupp som misstänktes för terrorism och just ”olaglig utövning av religion”.

Vid slutet av sommaren kom även uppgifter om att ett hundratal knivbeväpnade motorcykelmän försökte storma en polisstation i Hotan, och ett par hundra personer som ställde till med oroligheter i ett köpcentrum i samma stad. Men kontrollen över området gör händelser likt dessa svåra att verifiera, särskilt som media inte tillåts rapportera från området. Vid incidenten i Turpan spärrades hela staden av och inte ens kinesiska reportrar fick tillträde.

(…)

Med tanke på denna problemhantering är det sannolikt att endast en bråkdel av de våldsdåd som faktiskt sker i Xinjiang kommer till omvärldens kännedom. Sommaren 2013 talade flera källor exempelvis om hur cirka 100 personer dog vid samhället Hanerik, efter att paramilitära styrkor öppnat eld mot en folkmassa som marscherade mot den närliggande staden Hotan. Folkmassan ville enligt uppgift visa sitt missnöje efter att deras moské stängts ner och en imam arresterats. Efter att de inte stannade vid en poliskontroll ska trupper ha kallats in som även sköt flera flyende i ryggen. Tidningen South China Morning Post uppskattade att minst 68 personer dog på vägen mellan Hanerik och Hotan; enligt myndigheterna var dödssiffran noll.

Myndigheterna har bemött detta våld med ännu mera våld. De många kampanjerna i Xinjiang och Tibet – som beskrivs närmare i boken – har fött en ond spiral av våldsamheter som fortsatt ända fram till i dag.

Det är särskilt ironiskt att våldet ökat under Xi Jinping, som verkar ha gett instruktioner om att hantera problemet med hårdhandskarna på. Hans far valde det motsatta tillvägagångssättet, vilket innebar en tid av relativt lugn i Xinjiang och Tibet:

På 1980-talet lanserade Xi Jinpings far Xi Zhongxun, tillsammans med liberala politiker som Hu Yaobang, en rad politiska förslag som syftade till att förbättra relationen mellan etniska kineser och uigurer eller tibetaner genom att ge de sistnämnda ett större mått av självständighet och frihet att utöva sina respektive religioner. Denna strategi har för länge sedan övergetts till förmån för en mer hårdför problemhantering baserad på repression och förbud. Dessutom belönas nu giftermål mellan kineser och etniska minoriteter som en metod för att slå vakt om den nationella enigheten. Kommunistpartiet har förvisso en lång historia av att lösa problem och motsättningar med våld. Men erfarenheter från andra delar av världen där religion och tro spelar en stor roll visar att förtryck snarare tenderar att förvärra existerande motsättningar.

Sedan jag skrev boken har flera nya förbud och regler införts mot dessa etniska minoriteter. Framför allt i Xinjiang, där bland annat ”onormala skägg” förbjudits och det inte längre är tillåtet att ge sina barn ”muslimska namn”.

För en närmare förklaring av dessa etniska konflikter, läs alltså kapitel 7 i min bok ”Det nya Kina”.

Rally for Gui Minhai outside Chinese embassy in Stockholm

This weekend, Swedish publisher and writer Gui Minhai has been jailed in China for 700 days without a trial. This proceeding – as well as the kidnapping of Gui carried out by Chinese agents in Thailand – breaches international law and is also an assault on freedom of speech and of the press in Hong Kong, where Gui published his books.

Hence, a rally will be held for Gui Minhai on Friday September 15, outside the Chinese embassy in Stockholm at 12 pm. This is the first rally of its kind carried out for Gui on Swedish soil.

Nonetheless a long list of important speakers will attend, ranging from leaders of political parties and editors for some of Sweden’s largest newspapers:

Angela Gui, daughter of Gui Minhai
Jonas Sjöstedt, chairman and leader of the Left Party
Birgitta Ohlsson, foreign policy spokesperson of the Liberal Party
Karin Olsson, culture editor at Swedish daily Expressen
Björn Wiman, culture editor at Swedish daily Dagens Nyheter
Helena Giertta, chief editor of Swedish Journalist Union’s magazine
Ulrika K Engström, international secretary at Swedish PEN
Ulrika Kärnborg, vice president at Swedish Writers’ Union
Anders Q Björkman, Swedish Publicists’ Association
Kurdo Baksi, author and event announcer

The list of speakers shows that the Swedish civil society – as well as some of our politicians – has finally realised the importance of the kidnapping of Gui Minhai. We hope the rally will draw a large crowd as to show the Chinese embassy that unlawful abductions of Swedish citizens will not go unnoticed.

The Chinese embassy in Stockholm is located at Lidovägen 8, Djurgårdsbrunnsviken, and can be easily reached by bus 69 from Stockholm Central Station. All speeches will be in Swedish.

For further questions or media enquires, please send a mail to:

Angela Gui
Kurdo Baksi
Jojje Olsson

Two ethnic Uighur women pass Chinese paramilitary policemen standing guard outside the Grand Bazaar in the Uighur district of the city of Urumqi in China's Xinjiang region on July 14, 2009. A mosque was closed and many businesses were shuttered a day after police shot dead two Muslim Uighurs, as ethnic tensions simmered in restive Urumqi. AFP PHOTO / Peter PARKS (Photo credit should read PETER PARKS/AFP/Getty Images)

Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om repressionen mot den muslimska minoriteten uigur, som främst befolkar den nordvästra provinsen Xinjiang, trappats upp betydligt under det senaste året.

Nu uppmärksammar Human Rights Watch det senaste steget i ledet i denna repression, nämligen nyupprättade läger för politisk omskolning dit tusentals uigurer sedan april i år tagits mot sin vilja:

Human Rights Watch interviewed three relatives of detainees held in political education facilities around Kashgar City and Bortala Prefecture in 2017. They said the detentions began in the spring and lasted for several months. They said that people sent to the centers were not presented with a warrant, evidence of a crime, or any other documentation. They did not know which local authorities were responsible for detaining their family members or in some cases, even where they were held.

The family members said that men, women, and children were all being held. In one case, a family of four, including two children, were taken to a political education facility in western Xinjiang in April for traveling abroad for business and for the Hajj, an Islamic pilgrimage to Mecca. While one parent and one child were released after three months, the other two are believed to be still in custody.

De personer som Human Rights Watch talat med berättar hur deras anhöriga tagits till dessa läger för anledningar som att de studerat utomlands, eller haft regelbunden kontakt med familjemedlemmar som flytt Kina och nu bor i utlandet.

Ytterligare en anledning till politisk omskolning är deltagande i så kallade ”otillåtna religiösa aktiviteter”. Detta kan innefatta bärandet av huvuddukar eller andra muslimska klädesplagg, samt kontakt med familjemedlemmar i Xinjiang som tidigare gripits av polis.

Att lägren för politisk omskolning existerar bekräftas av att statlig media i Xinjiang har rapporterat om dem. Media refererar till dem som ”träningscenter mot extremism” eller träningscenter för utbildning och förvandling”.

Enligt rapporter har hela skolor eller myndighetsbyggnader byggts om till dessa center, där tjänstemän sägs ”äta, leva och arbeta” sida vid sida med de intagna. De intagna tvingas bland annat avsäga sig sin religiösa tro och dagligen se på statliga propagandavideos.

Omfattningen av dessa läger är oklar, men enligt den lokala tidningen Xinjiang Daily hade 2 000 muslimer ”utbildats” bara vid ett enda center i staden Hotan. Tidningen rapporterar även hur en av de intagna tvingades – efter två månaders omskolning – att inför 5 000 personer framhålla hur han förändrats och nu insett att han tidigare ”skadats” av extremistiska läror.

Human Rights Watch framhåller att dessa läger inte bara bryter mot internationella bestämmelser, utan även mot Kinas egen konstitution. Enligt artikel 37 i denna konstitution så måste åklagarmyndighet eller domstol godkänna frihetsberövanden likt dessa, som nu istället verkar ske helt godtyckligt.

Organisationen påpekar även hur situationen för Xinjiangs etniska minoriteter försämras betydligt sedan Chen Quanguo utnämndes till provinsens partisekreterare för drygt ett år sedan. Chen är ökänd för sina även med kinesiska mått mätt hårdhänta metoder i Tibet, som han tidigare styrde med järnhand:

Since Party Secretary Chen Quanguo moved from Tibet to lead Xinjiang in August 2016, the Xinjiang regional government has enacted policies that restrict foreign ties. It has recalled passports from Xinjiang residents since October 2016, which restricts foreign travel for these residents and gives police wide power to scrutinize residents’ proposed visits abroad. It has ordered Uyghur students studying abroad, including in Egypt, to return to Xinjiang, and made Egyptian authorities round up students who failed to return in July 2017.

There have also been reports of people being sentenced to prison for more than 10 years for studying or traveling abroad. Chen has also stepped up surveillance of residents, already under heightened security measures and an ongoing “strike hard” campaign, by employing the latest technologies, as well as hiring thousands more security personnel.

Xinjiangs muslimer har därmed tvingats vänja sig vid allt värre övergrepp under det senaste året. Men att placera tusentals personer, inklusive barn, i politiska omskolningsläger innebär en helt ny dimension i denna obönhörliga religiösa förföljelse.

Myndigheternas totala kontroll över och med WeChat

Först en glad nyhet. I dag offentliggjordes att jag är en av mottagarna av årets litterära arbetsstipendier från stiftelsen Natur och Kultur. Stipendiet – det största jag fått hittills – är ett mycket välkommet stöd för det pågående arbetet med min bok om Gui Minhai och Peter Dahlin.

En fullt inte lika rolig nyhet är de allt tuffare restriktioner Kinas myndigheter inför på landets internet. Den ledande chattappen WeChat är nu i fokus, sedan nya regler tidigare denna månad presenterades för de gruppkonversationer som används flitigt i denna app.

De nya föreskrifterna gör gällande att den användare som skapat gruppen nu är ansvarig för det material som postas av övriga användare, samt hur dessa beter sig.

Bestämmelserna ska inte börjar gälla förrän i oktober, men enligt Bloomberg har myndigheterna börjat bestraffa användare enligt de nya riktlinjerna redan nu. Bland annat har åtgärder tagits mot 40 personer i en gruppchatt som spridit namninsamlingar, medan en användare som klagat över polisräder själv greps av polis.

Bloomberg skriver vidare hur restriktionerna lett till att flera grupper övergivits, samtidigt som skapare av andra grupper försökt utfärda regler till medlemmarna med särskilt fokus på att inte ”sprida rykten” om Hongkong eller Taiwan.

Detta är givetvis inte enkelt då grupperna kan bestå av upp till 500 personer som alla kan skicka text, bilder eller video till varandra. Reglerna gäller även chattprogrammet QQ, som liksom även den tillhör företaget Tencent. Sammanlagt har de båda tjänsterna 963 miljoner användare.

En liknande företeelse kan ses vad gäller förbudet av Virtual Private Network (VPN), en betald mjukvara som används för att kringgå Kinas internetcensur. I juli i år utlyste myndigheterna ett totalförbud på privata VPN-tjänster, som ska börja gälla från och med februari nästa år.

Men redan nu har polis och rättsväsende börjat agera därefter. Tidigare denna månad rapporterades att en man i södra Kina dömts till nio månaders fängelse för sin småskaliga försäljning av VPN-tjänster via sin egen hemsida.

Som om inte det vore illa nog så kom i helgen även varningar om att WeChat och QQ – som båda administreras av företag Tencent med nära band till Kinas myndigheter – innehåller en spionprogramvara som följer med vid nedladdning och riskerar ge full insyn i användarens telefon. Så här skriver China Change:

The ‘Trojan’ operates with administrator privileges. It means it can access and control any and all aspects of your phone. It also means it can do so without you noticing. In fact, it can remotely get ‘full control’. If you want to understand what this means it is this: it has as much access to your phone as if you were to give it to someone, and then tell them your PIN code. Full control.

This means that not only your WeChat or QQ use is exposed. All of your phone is exposed. Photos stored, downloads, documents, any Apps to other services installed, chat logs, phone records, contact lists, and of course, your browser and its entire browsing history, which may include credit card and password and login information to other service, for example encrypted emailing you use.

In short, any phone that has WeChat on it, and is also used to access work emails, or secure chat programs like Telegram or Signal, can now be in the hands of Chinese police or state security.

Rapporten tillägger att den enda metoden att bli kvitt denna programvara är att återställa sin telefon till fabriksinställningar.

På grund av att WeChat har en mycket populär betalningsmetod inbakad i sig så har många kinesiska användare blivit mer eller mindre beroende av appen. Det är givetvis därför ingen slump att denna spionprogramvara finns i just WeChat; det gör att myndigheterna teoretiskt sätt kan hålla full koll på varje invånares telefon.

Men för de många utlänningar som använder WeChat, eller de som ännu inte är fullt beroende av appen, finns stärka skäl att överväga att sluta använda den.

Fler talare vid manifestation för Gui Minhai i Stockholm

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om den manifestation som ska hållas för Gui Minhai fredagen 15 september klockan 12:00.

Den kommer äga rum utanför Kinas ambassad i Stockholm, där en dryg handfull talare ska samlas för att visa sitt stöd för förläggaren som nu suttit fängslad 700 dagar utan rättegång.

I dag blev ytterligare några deltagare bekräftade, och listan ser nu riktigt gedigen ut. Vid manifestationen kommer nu följande personer att tala:

Angela Gui, dotter till Minhai
Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet (NY)
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot Liberalerna (NY)
Karin Olsson, kulturchef Expressen
Björn Wiman, kulturchef Dagnes Nyheter (NY)
Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten
Ulrika K Engström, internationell sekreterare Svenska PEN (NY)
Ulrika Kärnborg, vice ordförande i Sveriges Författarförbund
Anders Q Björkman, biträdande kulturchef SVD, sekreterare PK Stockholm (NY)

Manifestationen finns som evenemang på Facebook, där man kan få mer information och anmäla sitt intresse. Se nedan även pressutskick och en affisch för spridning:

STÖDMANIFESTATION FÖR GUI MINHAI
FREDAGEN 15 SEPTEMBER KLOCKAN 12:00

Den är nu 700 dagar sedan den svenske författaren och förläggaren Gui Minhai kidnappades i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter, som i hemlighet förde honom över gränsen till Kina där han sedan dess hållits fängslad utan rättegång. Han har inte getts rätt till någon advokat, men har två gånger tvingats ”erkänna” påhittade brott på statlig kinesisk tv.

Även fyra av Gui Minhais kollegor kidnappades 2015, men har släppts efter sina framtvingade tv-erkännanden. Detta pekar på att Gui riskerar bli syndabock för den gemensamma förlagsverksamheten och dömas till ett långt fängelsestraff. Detta trots att grundlagen i Hongkong där de verkade garanterar pressfrihet.

Frihetsberövandet av Gui Minhai är samtidigt ett steg i ledet i Kinas kraftigt försämrade press- och yttrandefrihet sedan Xi Jinping blev president 2013. Han styr media och kultursektor med järnhand. I dag ligger Kina på plats 176 av 180 nationer på Reportrar utan gränsers index för global pressfrihet bakom länder som Kuba, Sudan och Vietnam.

Mot denna bakgrund är det viktigt att visa stöd för Gui Minhai och alla andra som fallit offer för den pågående kampanjen mot det fria ordet i Kina. Med anledning av detta anordnas en manifestation fredagen 15 september klockan 12:00 utanför Kinas ambassad i Stockholm. (Lidovägen 8 vid Djurgårdsbrunnsviken, strax öster om Etnografiska museet och Tekniska museet, Djurgårdsbrunnsviken)

Buss 69 går från T-centralen till Kaknästornet södra. Kinas ambassad ligger ett par minuters promenad därifrån.

Om du har möjlighet – tveka inte att ta dig till kinesiska ambassaden för att visa ditt stöd!

Ju fler som kommer dit, desto tydligare signal sänder det till Kinas myndigheter att kidnappning av svenska medborgare inte är acceptabelt!

Utdrag från min bok, kapitel 6

Under gårdagen slutförde jag manuset till min nästa bok, som handlar om Gui Minhai och Peter Dahlin vilka båda kidnappats av kinesiska säkerhetstjänsten. Nu väntar några månaders redigeringsprocess innan den är ute på marknaden.

Bjuder så länge på ett utdrag från min förra bok, ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, närmare bestämt kapitel 6 som handlar om landets ekonomi.

Kinas ekonomiska system fungerar helt annorlunda än vårt, och skulle kräva långt mer än ett kapitel för att förklara utförligt. Men i kapitel 6 ger jag i alla fall grunderna för den nyfikne:

Kinas modell bygger på att staten dominerar viktiga sektorer som energi, olja, infrastruktur och telekom. Genom det helt statliga banksystemet slussas sedan pengar ut till enorma statliga företag inom dessa industrier, som sedan säkrar jobb och tillväxt genom investeringar i form av fastigheter, vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och annan infrastruktur. Genom kontroll över kapital och monopol över flera ekonomiska nyckelsektorer kan staten mer eller mindre bestämma landets tillväxttakt. Ingen större insyn erbjuds visserligen i vare sig statsbudget eller de statliga företagen och deras investeringar. Men i utbyte går det fort; tusentals mil av snabbtåg färdigställs snabbare än det tar för Sverige att borra sig genom Hallandsåsen.

Denna ekonomiska modell resulterade i snabb tillväxt under ett par årtionden. Men den har även lett till flera underliggande ojämlikheter i systemet.

Framför allt har landets myndigheter förlitat sig på statliga investeringar för att hålla tillväxten uppe. Det är inget som går att göra i all evighet, och nu måste Kina kämpa för att ställa om sin ekonomi till att bygga mer på konsumtion och därmed bli långsiktigt hållbar:

The China Model fungerade överlägset när Kina behövde växa med en hastighet som rättfärdigade enorma investeringar i fastigheter, industrier och infrastruktur. Från 2000-talets början till ungefär 2010 genomgick landet vad som ofta beskrivs som världens genom tiderna största byggboom, där bygg- och fastighetssektorn stod för långt över hälften av den nya tillväxten. En sådan takt kan inte hållas för alltid, och på senare år har tillväxten i detta segment stagnerat dramatiskt. Likaledes är The China Model beroende av en billig och självuppoffrande arbetsstyrka. Men ökat välstånd och högre utbildningsnivå innebär att Kinas arbetare ställer allt högre krav; i synnerhet dagens unga kineser förväntar sig finare titlar och fetare lönekuvert.

Kina behöver nu ställa om sin ekonomi från statliga investeringar och export till service och konsumtion, främst genom att ge hushållen mer köpkraft. Om detta råder det konsensus såväl inom som utanför landets gränser. En nästan lika klar konsensus råder bland ekonomer och analysföretag om att detta borde ha skett mycket tidigare, och att drastiska åtgärder därför nu krävs. Kinas ekonomi har ökat med över 10 procent årligen under 2000-talet. Men enligt Michael Pettis, ekonomiprofessor vid Peking University, ökade hushållens inkomster med bara drygt 7 procent under samma tid, medan den statliga sektorn växte med 15 procent. Data visar likaledes att Kinas arbetarlöner sjönk i proportion till landets BNP under samtliga 22 år som ledde fram till 2010.

Samtidigt för en ekonomi beroende av statliga investeringar obönhörligen med sig en hög skuldnivå. Mycket riktigt så varnade IMF förra månaden för att Kinas skuldnivå nu är fyra gånger högre än för ett årtionde sedan, och väntas växa ytterligare från 235 procent av BNP i dag till 300 procent år 2022.

I boken förklaras de grundläggande anledningarna till den denna skuldkris, som är det kanske allra största problemet för Kinas ekonomi i dag:

Kinas skuldkris är till stor del en inhemsk affär – landet är fortfarande nettoutlånare – och dessutom är hushållens skuldsättning fortfarande låg. Men det skänker knappast landet någon immunitet mot finansiella problem. Istället är det företag och lokala myndigheter som är skuldsatta. steringar inom tung industri som gjordes då Kina växte som allra snabbast har lett till en besvärlig överkapacitet i produktionen av bland annat stål, kol, cement, aluminium, glas och fartyg. Kina tillverkar nu exempelvis mer stål än resten av världen tillsammans samtidigt som den inhemska efterfrågan mattats av i takt med att byggboomen stagnerat, vilket fick över hälften av alla kinesiska ståltillverkare att gå med förlust under 2015. Det innebär vidare att många företag inte kan betala tillbaka bankerna och att såväl inventarier som andelen dåliga lån på senare år skjutit i höjden. Våren 2016 skrev The Economist att cirka två femtedelar av alla nya kinesiska banklån går till att betala ränta på redan existerande lån, varför det i dag krävs fyra kronor i nya utlån för att skapa en kronas BNP-ökning, jämfört med bara en dryg krona innan den globala finanskrisen.

Situationen är särskilt allvarlig inom den statliga sektorn, vars jättebolag dominerade landets ekonomi helt under Mao Zedongs dagar och än i dag hämmar såväl tillväxt som innovation. Sedan de ekonomiska reformerna startade efter Maos död har hundratusentals av dessa visserligen stängts ner, slagits ihop, sålts av eller på andra vis privatiserats. Men vid slutet av 2011 fanns fortfarande 144 700 statliga företag kvar, som tillsammans utgjorde en fjärdedel av BNP och hade tillgångar värda över 100 000 miljarder kronor. Dessa företag är ökända för notorisk korruption och ineffektivitet trots subventioner och favorisering från myndigheter och banker. De får ofta banklån på bekostnad av privata aktörer som istället måste söka finansiering på annat håll och till sämre villkor. På så vis har så kallade ”skuggbanker” vuxit fram i Kina, som utgörs av allt från privata finansieringsfonder till rena lånehajar vilka ligger ute med tiotusentals miljarder kronor i högrisklån som kan behöva annulleras i takt med att tillväxten avtar. Faran och omfattningen av denna halvt olagliga sektor är svårbedömd, men en fingervisning ges av att Kinas statliga banker i dag bara står för tre femtedelar av all utlåning jämfört med nästan 100 procent för ett drygt årtionde sedan.

Det handlar alltså främst om pengar som pumpas in i statliga företag, som på grund av korruption och tröga gamla hierarkiska system är oerhört ineffektiva. De statliga jätteföretag har en mycket lägre avkastning på sina tillgångar än privata företag, trots att de på många vis behandlas fördelaktigt av myndigheterna.

Trots detta kommer de statliga företagen inte genomgå några större privatiseringar under Xi Jinping. Han planerar istället att stärka deras ställning, för att staten ska kunna behålla kontroll över den kinesiska ekonomins nyckelområden.

Ett annat ständigt orosmoln är huruvida Kinas ekonomiska statistik är tillförlitlig. Även premiärminister Li Keqiang har avfärdat officiell statistik som ”referenspunkter”, och många analytiker tror att landets tillväxt är lägre än vad som uppges:

Förtroendet blev knappast högre då det i januari 2016 offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, befann sig under utredning för korruption. Detta skedde efter att en särskild inspektionsgrupp undersökt statistikbyrån under tre månaders tid, och bara en vecka efter att Wang bedyrat inför media att Kinas ekonomiska statistik är ”genuin och trovärdig” samt att metodiken vid hans byrå lever upp till global standard. Vid början av 2016 sade även bland andra Anne Stevenson-Yang, medgrundare av J Capital Research, att hon upplevt en allt större diskrepans i officiell statistik under de senaste två åren samt att statistiken tenderar att försvinna då den blir negativ. I New York Times citerades hon säga att anställda inom statliga företag skrattar åt den officiella statistiken, och att det därför är lustigt hur många utlänningar tror på samma siffror.

Vid årets början kom även rapporter om att myndigheter höll tillbaka eller rent av ändrade negativ ekonomisk statistik. Sammantaget har detta fått ekonomer vid bland annat Barclays Bank, Oxford Economics, The Conference Board och Capital Economics att uppskatta Kinas riktiga ekonomiska tillväxt i dag till mellan 4 och 6 procent. Särskild skepsis riktas mot myndigheternas positiva siffror gällande sektorer som industriproduktion och byggsektor, som enligt många andra indikatorer inte växte alls under 2015.

Andra problem som tas upp i kapitel 6 är kapitalflykt, klasskillnader, välfärdssystem och varför utländska företag i allt större utsträckning lämnar Kina.

För en grundläggande genomgång av Kinas ekonomi, köpt ”Det nya Kina” via exempelvis Bokus (217 kr) eller Adlibris (219 kr).

Publicerat: Världens dyraste projekt, någonsin

I senaste numret av Finansliv finns en krönika av mig som handlar om världens genom tidernas mest påkostade projekt.

För det kinesiska initiativet med ”den nya sidenvägen” får projekt som USA:s motorvägsnät eller den internationella rymdstationen ISS att blekna. Omkring 9 000 miljarder kronor är avsatt för att finansiera den nya sidenvägen, som består av en rad infrastrukturprojekt från Sydostasien hela vägen till Europa.

Men även om projektet varmt välkomnas av många, så är det inte helt okontroversiellt. Det har exempelvis fört med sig en rad problem inom miljö och arbetsrätt. Dessutom har finansieringsmodellen skapat stora bekymmer:

Hyllningarna har avlöst varandra, och visst behövs infrastruktursatsningar i Sydostasien och Centralasien. Men OBOR är ingen julklappsutdelning. Tvärtom riskerar den ljusskygga finansieringsmodellen resultera i skuldfällor och göra länder politiskt beroende av Kina. Pengar lånas ut av statliga banker och går sedan i regel till att köpa kinesisk arbetskraft och material. Om enskilda projekt inte är lönsamma så hamnar mottagarlandet i problem.

Fråga Sri Lanka. Landet lånade drygt tio miljarder kronor för att bygga en hamn i Hambantota. När den gick med förlust tog kineserna istället över själva hamnen som en del av avbetalningen – tillsammans med 60 kvadratkilometer land. I skrivande stund byggs ett kinesiskt snabbtåg i Laos. Kostnaden på 50 miljarder kronor utgör nästan hälften av landets BNP. Hur ska detta återbetalas?

När fattiga länder plötsligt inte kan betala av lånen finns alltså en risk att Kina begär äganderätt i projekten med omkringliggande mark.

Sri Lanka och Laos är inga isolerade exempel. Nyligen rapporterade Reuters hur Kina kräver 70-85 procents ägande i en burmesisk djupvattenhamn, som en metod för att underlätta avbetalningarna från Burmas myndigheter.

Att Kina lånar ut otaliga miljarder till länder med tveksam kreditvärdering är inte bara en risk för länderna i fråga – det innebär även en stor risk för Kina:

Diktatorer må vara glada över att låna miljarder till prestigeprojekt. De låter sig inte bekymras av vare sig opinion eller konsekvenser. På grund av dålig kreditvärdering kan många av dem heller inte få liknande lån på andra håll. Detta innebär även en risk för Kina. Vad händer med de 600 miljarder kronor man lånat ut till krisdrabbade Venezuela? Kommer valda ledare i nya demokratier vara villiga att betala av tidigare diktatorers dåliga lån?

Resultatet av ”den nya sidenvägen” går än så länge bara att spekulera i. Men orosmomenten är många och konsekvenserna kan drabba hela omvärlden. Läs mer om projektets upplägg och risker här nedan, eller i större version via Scribd.

Manifestation för Gui Minhai utanför Kinas ambassad i Stockholm!

Nästa vecka har Gui Minhai suttit fängslad i Kina i 700 dagar utan rättegång eller juridisk representation. Då Gui endast har svenskt och inte kinesiskt medborgarskap bryter detta på flera vis mot internationell lag.

Med anledning av detta kommer en första manifestation på svensk mark att hållas utanför Kinas ambassad i Stockholm, fredagen 15 september klockan 12:00.

Bland talarna finns Guis dotter Angela Gui samt representanter från bland annat Sveriges författarfond, Journalistförbundet och Expressen.

Pressutskick med närmare information:

STÖDMANIFESTATION FÖR GUI MINHAI
FREDAGEN 15 SEPTEMBER KLOCKAN 12:00

Den är nu 700 dagar sedan den svenske författaren och förläggaren Gui Minhai kidnappades i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter, som i hemlighet förde honom över gränsen till Kina där han sedan dess hållits fängslad utan rättegång. Han har inte getts rätt till någon advokat, men har två gånger tvingats ”erkänna” påhittade brott på statlig kinesisk tv.

Även fyra av Gui Minhais kollegor kidnappades 2015, men har släppts efter sina framtvingade tv-erkännanden. Detta pekar på att Gui riskerar bli syndabock för den gemensamma förlagsverksamheten och dömas till ett långt fängelsestraff. Detta trots att grundlagen i Hongkong där de verkade garanterar pressfrihet.

Frihetsberövandet av Gui Minhai är samtidigt ett steg i ledet i Kinas kraftigt försämrade press- och yttrandefrihet sedan Xi Jinping blev president 2013. Han styr media och kultursektor med järnhand. I dag ligger Kina på plats 176 av 180 nationer på Reportrar utan gränsers index för global pressfrihet bakom länder som Kuba, Sudan och Vietnam.

Mot denna bakgrund är det viktigt att visa stöd för Gui Minhai och alla andra som fallit offer för den pågående kampanjen mot det fria ordet i Kina. Med anledning av detta anordnas en manifestation fredagen 15 september klockan 12:00 utanför Kinas ambassad i Stockholm. (Lidovägen 8 vid Djurgårdsbrunnsviken, strax öster om Etnografiska museet och Tekniska museet, Djurgårdsbrunnsviken)

Medverkande:
Karin Olsson kulturchef Expressen
Angela Gui dotter till Minhai
Ulrika Kärnborg vice ordförande i Sveriges Författarförbund
Helena Giertta , chefredaktör för Journalisten
med flera.

Initiativtagare och konferencier: Kurdo Baksi

Buss 69 går från T-centralen till Kaknästornet södra. Kinas ambassad ligger ett par minuters promenad därifrån.

Ju fler som närvarar på manifestationen, desto mer inser kinesiska myndigheter att olagliga och utomrättsliga kidnappningar av svenska medborgare inte är acceptabelt!

För den som vill dela med sig på sociala medier finns manifestationen även som ett evenemang på Facebook med rubriken ”Var är Gui Minhai?

Stor rapport: Så hotar Kina mänskliga rättigheter i FN

För ett par veckor sedan skrev jag en artikel för SIDA:s magasin Omvärlden med rubriken ”Så motverkar Kina mänskliga rättigheter i FN och EU”. Där stod att läsa hur Kina, bland annat genom kontroll över budgetar och nya resolutioner, försöker omforma och förminska FN:s arbete med mänskliga rättigheter.

Under gårdagen släppte Human Rights Watch en 96 sidor lång rapport just på detta ämne. Där uppmärksammas hur Kina lyckats utesluta organisationer eller individer som framfört kritik mot landet, och ofta hotfullt filmar eller fotograferar aktivister som talar negativt om utvecklingen för mänskliga rättigheter i Kina.

Än värre så innefattar Kinas handlingar även rutinmässig förföljelse av FN:s egen personal, särskilt experter som arbetar med mänskliga rättigheter. Human Rights Watch sammanfattar rapporten på sin hemsida:

Chinese officials have photographed and filmed activists on UN premises in violation of UN rules, and restricted travel by mainland activists to the UN Human Rights Council in Geneva. China has also used its membership on the Economic and Social Council’s Committee on Non-Governmental Organizations (NGOs) to block NGOs critical of China from being granted UN accreditation, and it has sought – and succeeded in – blacklisting accredited activists from participating in UN events.

(…)

Chinese officials have at times harassed and intimated UN staff, experts on treaty bodies, and independent experts focusing on specific human rights issues. One expert told Human Rights Watch that, “the whole UN machinery tries to make space for civil society while [China’s] machinery works the other way, trying to shrink space for NGOs.” China sharply limits the visits of UN experts to China, pressures the UN to exclude from committees potentially critical experts, and rarely provides substantive answers to queries by UN human rights bodies.

Human Rights Watch är bara en av många NGO:s som det senaste året uppmärksammat denna oroande trend. Men den nya rapporten är den mest omfattande hittills, då den bygger på intervjuer med 55 personer inklusive tjänstemän inom FN och utländska diplomater.

Bland annat Reuters tar vara på rapportens innehåll, och återger faktumet att FN:s ledning väljer att inte se eller rentav stödja Kinas motverkande av arbetet med mänskliga rättigheter inom den världsomspännande organisationen.

Anledningen till detta är pengar. Som jag påpekade i min artikel för Omvärlden, så har Kina ökat sin del av finansieringen av FN:s budget från 3 procent år 2010, till nästan 8 procent i dag. När länder som USA samtidigt signalerar en minskning av samma finansiering, blir FN plötsligt beroende av kinesiska pengar.

Human Rights Watch understryker problemet med att detta sker samtidigt som Kina är mitt uppe i den värsta kampanjen av repression mot civilsamhälle och mänskliga rättigheter sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Resultatet blir att landet använder sin nyköpta makt för att gömma undan detta förtryck, eller rentav försöka omdefiniera FN:s stadgar. Detta, säger Human Rights Watch ordförande Ken Roth, riskerar underminera hela organisationen:

“The UN system offers one of the few remaining channels for activists from China to share their views and press for improvements in Beijing’s abysmal rights record,” Roth said. “Unless the UN and concerned governments put a stop to China’s efforts to manipulate or weaken UN human rights mechanisms, the UN’s credibility, and indeed its ability to defend rights in China and around the globe, are at risk.”

Om utvecklingen fortgår kommer vi i framtiden se ett FN som på grund av pengar och rädsla helt blundar för övergreppen i världens största land. Alltså ett FN som går emot alla de principer organisationen en gång grundades på.

Hur Kina hjälpte Nordkorea att utveckla kärnvapen

I går skrev jag en mycket flitigt läst och delad artikel om hur Nordkoreas kärnvapen även utgör ett hot mot Kina. Tänkte i dag fortsätta på samma bana genom att visa hur Kina samtidigt de facto har hjälpt Nordkorea att utveckla dessa kärnvapen.

Det är förvisso sant att Kina under årets gång i allt starkare ordalag fördömt Nordkoreas tester av missiler och kärnvapen. Under gårdagen tog sig kineserna bland annat för en officiell protest mot den senaste nordkoreanska provsprängningen, rapporterar AFP:

China has “launched stern representations with the person in charge of the DPRK embassy in China”, foreign ministry spokesman Geng Shuang told reporters at a regular press briefing, using an acronym for the North’s official name.

“China opposes the DPRK in carrying out nuclear missile development and we are committed to denuclearisation of the peninsula. This position is well-known and the DPRK also knows this position perfectly well,” he said.

Men utan Kinas stöd skulle Nordkorea knappast ha några kärnvapen i dag. Till att börja med så har Kina ofta lagt in sitt veto för att skydda den nordkoreanska regimen mot åtgärder från FN:s säkerhetsråd. Vidare har kineserna under långt tid stått för över 80 procent av all handel med Nordkorea, vilket inkluderat de råvaror och den utländska valuta som varit absolut nödvändig för regimens överlevnad.

Värre ändå så visade en FN-rapport våren 2017 att kinesiska företag länge försett Nordkorea med avancerad utländsk teknologi som varit av ”avgörande betydelse” för utvecklingen av de missiler som ska bestyckas med kärnvapenladdningarna.

Bland annat Washington Post uppmärksammade rapporten i april i år genom en artikel med rubriken
Kim Jong Un’s rockets are getting an important boost — from China”.

Där står att läsa hur såväl sofistikerade mjukvaror som hårdvarukomponenter belagda med särskilt exportförbud till Nordkorea enligt FN-sanktioner, ändå letat sig dit via Kina.

Enligt tidningen bygger rapporten främst på analyser av en satellit som Nordkorea avfyrade i fjol, och som sedan plockades upp från havet av Sydkoreas flotta:

When North Korea launched its Kwangmyongsong-4 satellite into space in February last year, officials heralded the event as a birthday gift for dead leader Kim Jong Il. But the day also brought an unexpected prize for the country’s adversaries: priceless intelligence in the form of rocket parts that fell into the Yellow Sea.

Entire sections of booster rocket were snagged by South Korea’s navy and then scrutinized by international weapons experts for clues about the state of North Korea’s missile program. Along with motor parts and wiring, investigators discerned a pattern. Many key components were foreign-made, acquired from businesses based in China.

När FN:s utredare sedan kontaktade de kinesiska företagen i fråga – många med kopplingar till eller ägda av staten – så fick man helt enkelt inget svar överhuvudtaget.

Kina har tidigare officiellt nekat till att någon export av dessa komponenter till Nordkorea äger rum. Men färska utredningar och FN-rapporter får Washington Post att understryka hur Kina de facto gjort det möjligt för den isolerade Nordkoreanska regimen att alls utveckla de missiler som landets kärnvapenprogram är beroende av.

Något att tänka på nästa gång Donald Trump beskylls för att ha skapat den kris vi nu ser på koreanska halvön.

Nordkoreas kärnvapentest allvarlig provokation mot Kina

Efter det kärnvapentest som Nordkorea genomförde i helgen ligger allt fokus i svensk media på relationen med USA. Blir det krig nu? Vad ska Donald Trump twittra?

Men en mycket viktigt aspekt är att provsprängningen – liksom flera av Nordkoreas missiltester tidigare i år – inte bara är en medveten provokation mot USA utan även mot Kina. Den största anledningen till detta är timingen.

Helgens kärnvapentest ägde nämligen rum bara några timmar innan president Xi Jinping invigde en viktig BRICS-konferens i staden Xiamen. BRICS är ett djupgående ekonomiskt samarbete mellan Kina, Indien, Ryssland, Brasilien och Sydafrika som även utgör ytterligare ett kinesiskt initiativ att stärka sitt globala inflytande på bekostnad av väst.

I maj i år förberedde Xi en ännu viktigare konferens, nämligen det största forumet hittills för hans personliga prestigeprojekt OBOR, eller ”den nya sidenvägen”. 29 statschefer och ännu fler utländska delegationer hade då tågat till hjärtat av Peking för att lyssna på presidentens löften och visioner.

Men just innan mötet skickade Nordkorea iväg en av sina interkontinentala ballistiska missiler för provskjutning, vilket till Xi Jinpings vrede fick världspressens fokus att flyttas från hans välplanerade evenemang i Peking till Pyongyangs militära och nukelära kapacitet.

Och ett par månader innan detta, i mars, testade Nordkorea en ny raketmotor just innan Xi Jinping tog emot USA:s utrikesminister Rex Tillerson i Peking. Bland annat BBC påpekar att eftersom detta skett tre gånger så kan det knappast vara en slump; Nordkorea planerar dessa aktiviteter på ett vis som även är menat att irritera ledarna i Peking.

Relationen mellan Kina och Nordkorea är oerhört komplicerad. Kineserna står för omkring 90 procent av all handel med Nordkorea, och förser dess regim med den stora majoriteten av alla viktiga råvaror och utländsk valuta som landet har tillgång till. Kina har dessutom de facto hjälpt det nordkoreanska kärnvapenprogrammet med teknik som varit absolut nödvändig för att utveckla landets missiler.

Men trots detta är Nordkorea – särskilt under den nya Kims oförutsägbara ledarskap – noga med att inte låta det kinesiska inflytandet växa tillräckligt starkt för att hota landets självständighet. Givetvis är bevarandet av självständigheten en central del av Kim Jong-uns politiska agenda, och i den ingår inte att hålla USA och Sydkorea på avstånd bara för att låta Kina dominera nordkoreansk politik.

Vidare har Pyongyang utan tvivel surnat till under de senaste året då Kina har så sakteliga har börjat arbetat tillsammans med USA i FN:s säkerhetsråd för att isolera Nordkorea i ett försök att hindra regimens kärnvapenprogram.

Detta har lett till att nordkoreanska tjänstemän öppet brännmärkt Kina som ”förrädare”, skriver bland annat Korea Times:

North Korean officials recently called China a ”traitor” during public lectures to consolidate internal unity, reported NK News, an outlet specializing in North Korea, citing sources within the reclusive state.

”North Korea seemed to show its frustrations as China shows signs of joining international sanctions,” a unification ministry official was quoted as saying in a Yonhap News article. ”Pyongyang needs to pay attention to this message.”

Den senaste tidens många tester av missiler och kärnvapen är alltså inte bara ett tecken på en sämre relation mellan Nordkorea och USA, utan även en kraftigt försämrad relation mellan Nordkorea och Kina, vilket potentiellt kan vara ännu farligare eftersom de båda länderna delar landgräns.

Även Nikkei Asian Review uppmärksammar den försämrade relationen och den upptrappade retoriken mellan de två kommuniststaterna:

Once touted as a ”friendship cemented in blood,” the relations between Beijing and Pyongyang have deteriorated to new lows — perhaps to a point from which they cannot be salvaged.

(…)

”Our new ballistic missile can strike anywhere in China.” The words of a North Korean top official spoken at a recent internal gathering have traveled across the border and reached the ears of Chinese side.

While the world frets over North Korea’s threat to target the waters around the U.S. Pacific territory of Guam, home to the Andersen Air Force Base, the fact that the whole of China now falls in Pyongyang’s crosshairs is a consequential piece of the puzzle.

Nästa stora grej att hålla koll på är om Nordkorea kommer genomföra någon ny provskjutning under Kinas 19:e partikongress som inleds 18 oktober. Denna kongress hålls endast vart femte år och är den i särklass viktigaste politiska händelse i Kina. Om Nordkorea väljer att störa lugnet även då så tror många analytiker på kinesiska hämndaktioner.

Men denna aspekt diskuteras inte lika ofta. En anledning är givetvis att Donald Trump är mer högljudd än Xi Jinping; medan Trump regelbundet twittrar bombastiskt om Nordkoreas framfart, så nämnde Xi istället inte helgens kärnvapentest med ett enda ord under sitt långa invigningstal vid BRICS-konferensen i Xiamen. Helt två motsatta men egentligen kanske lika kontroversiella tillvägagångssätt.

Helgens kraftfulla kärnvapentest, tillsammans med den senaste tidens alltmer sofistikerade provskjutningar av missiler som kan bestyckas med dessa kärnvapen, har fått världen att vakna upp till faktumet att Nordkorea faktiskt redan nu kan klassas som en kärnvapenmakt.

Försöken att stoppa Nordkoreas kärnvapenprogram genom sanktioner och samtal har således varit ett fatalt misslyckande. Landets unga men mycket modiga och högspelande diktator har istället kunnat utnyttja omvärldens passivitet genom att spela ut världens länder mot varandra.

Nordkorea har uppgett att de till slut vill förhandla fram någon form av uppgörelse med omvärlden, inklusive USA, som innebär att landet blir en fullvärdig medlem av världssamfundet. Då kommer obönhörligen nästa dilemma att presentera sig för FN:s säkerhetsråd och världens ledare i övrigt; är det rätt att legitimera världens grymmaste regim bara för att minska hotet från de kärnvapen som regimen hotar omvärlden med?

Klart är i alla fall att världens förmodligen två mäktigaste män – Donald Trump och Xi Jinping – inte har en aning om hur de ska kunna hantera en drygt 30 år gammal diktator i ett de allra fattigaste länderna på jorden.

Driva med nationalsången nu brott i Kina, Hongkong och Macao

Under gårdagen infördes en ny lag som innebär femton dagar i arresten för den som ”förlöjligar” Kinas nationalsång. Enligt myndigheterna ska lagen slå vakt om sångens värdighet, samt ”fostra patriotism och nära socialistiska kärnvärderingar”.

Lagen stipulerar i vilka sammanhang nationalsången får eller inte får spelas. Att ändra på dess text blir nu ett lagbrott, och dessutom måste alla som hör sången vid en offentlig tillställning stå givakt och sjunga med i texten.

Lagen gäller även i Hongkong och Macao, där den skrivits in i de båda städernas grundlagar Basic Law, som skiljer sig från lagen på det kinesiska fastlandet ironiskt nog bland annat genom att garantera yttrandefrihet.

Bland annat Reuters påpekar att detta bara är en av många liknande lagar med nationalistisk underton som införts sedan Xi Jinping blev president. Lagen har också lett till särskild oro främst i Hongkong:

The law has fueled concern in Hong Kong, whose residents have grown nervous over China’s perceived encroachment of the city’s autonomy following such events as the disappearance of booksellers who later emerged in mainland Chinese custody.

Hong Kong lawyer and pro-democracy lawmaker Tanya Chan said she expected “a series of obstacles” when the former British colony, which returned to Chinese rule in 1997, adopts the law.

“The rights and freedoms protected under Hong Kong laws have come under challenge in recent years,” she said. “So it is right for people to be concerned.”

Under en fotbollsmatch mot Kina 2015 buade stadens fans ut den kinesiska nationalsången, vilket av många sågs som ett ställningstagande mot kommunistpartiets ökade inflytande över staden.

Nu blir det alltså brottsligt att motsätta sig det kinesiska inflytandet genom att inte sjunga med i nationalsången.