Nordkoreas kärnvapentest allvarlig provokation mot Kina

Efter det kärnvapentest som Nordkorea genomförde i helgen ligger allt fokus i svensk media på relationen med USA. Blir det krig nu? Vad ska Donald Trump twittra?

Men en mycket viktigt aspekt är att provsprängningen – liksom flera av Nordkoreas missiltester tidigare i år – inte bara är en medveten provokation mot USA utan även mot Kina. Den största anledningen till detta är timingen.

Helgens kärnvapentest ägde nämligen rum bara några timmar innan president Xi Jinping invigde en viktig BRICS-konferens i staden Xiamen. BRICS är ett djupgående ekonomiskt samarbete mellan Kina, Indien, Ryssland, Brasilien och Sydafrika som även utgör ytterligare ett kinesiskt initiativ att stärka sitt globala inflytande på bekostnad av väst.

I maj i år förberedde Xi en ännu viktigare konferens, nämligen det största forumet hittills för hans personliga prestigeprojekt OBOR, eller ”den nya sidenvägen”. 29 statschefer och ännu fler utländska delegationer hade då tågat till hjärtat av Peking för att lyssna på presidentens löften och visioner.

Men just innan mötet skickade Nordkorea iväg en av sina interkontinentala ballistiska missiler för provskjutning, vilket till Xi Jinpings vrede fick världspressens fokus att flyttas från hans välplanerade evenemang i Peking till Pyongyangs militära och nukelära kapacitet.

Och ett par månader innan detta, i mars, testade Nordkorea en ny raketmotor just innan Xi Jinping tog emot USA:s utrikesminister Rex Tillerson i Peking. Bland annat BBC påpekar att eftersom detta skett tre gånger så kan det knappast vara en slump; Nordkorea planerar dessa aktiviteter på ett vis som även är menat att irritera ledarna i Peking.

Relationen mellan Kina och Nordkorea är oerhört komplicerad. Kineserna står för omkring 90 procent av all handel med Nordkorea, och förser dess regim med den stora majoriteten av alla viktiga råvaror och utländsk valuta som landet har tillgång till. Kina har dessutom de facto hjälpt det nordkoreanska kärnvapenprogrammet med teknik som varit absolut nödvändig för att utveckla landets missiler.

Men trots detta är Nordkorea – särskilt under den nya Kims oförutsägbara ledarskap – noga med att inte låta det kinesiska inflytandet växa tillräckligt starkt för att hota landets självständighet. Givetvis är bevarandet av självständigheten en central del av Kim Jong-uns politiska agenda, och i den ingår inte att hålla USA och Sydkorea på avstånd bara för att låta Kina dominera nordkoreansk politik.

Vidare har Pyongyang utan tvivel surnat till under de senaste året då Kina har så sakteliga har börjat arbetat tillsammans med USA i FN:s säkerhetsråd för att isolera Nordkorea i ett försök att hindra regimens kärnvapenprogram.

Detta har lett till att nordkoreanska tjänstemän öppet brännmärkt Kina som ”förrädare”, skriver bland annat Korea Times:

North Korean officials recently called China a ”traitor” during public lectures to consolidate internal unity, reported NK News, an outlet specializing in North Korea, citing sources within the reclusive state.

”North Korea seemed to show its frustrations as China shows signs of joining international sanctions,” a unification ministry official was quoted as saying in a Yonhap News article. ”Pyongyang needs to pay attention to this message.”

Den senaste tidens många tester av missiler och kärnvapen är alltså inte bara ett tecken på en sämre relation mellan Nordkorea och USA, utan även en kraftigt försämrad relation mellan Nordkorea och Kina, vilket potentiellt kan vara ännu farligare eftersom de båda länderna delar landgräns.

Även Nikkei Asian Review uppmärksammar den försämrade relationen och den upptrappade retoriken mellan de två kommuniststaterna:

Once touted as a ”friendship cemented in blood,” the relations between Beijing and Pyongyang have deteriorated to new lows — perhaps to a point from which they cannot be salvaged.

(…)

”Our new ballistic missile can strike anywhere in China.” The words of a North Korean top official spoken at a recent internal gathering have traveled across the border and reached the ears of Chinese side.

While the world frets over North Korea’s threat to target the waters around the U.S. Pacific territory of Guam, home to the Andersen Air Force Base, the fact that the whole of China now falls in Pyongyang’s crosshairs is a consequential piece of the puzzle.

Nästa stora grej att hålla koll på är om Nordkorea kommer genomföra någon ny provskjutning under Kinas 19:e partikongress som inleds 18 oktober. Denna kongress hålls endast vart femte år och är den i särklass viktigaste politiska händelse i Kina. Om Nordkorea väljer att störa lugnet även då så tror många analytiker på kinesiska hämndaktioner.

Men denna aspekt diskuteras inte lika ofta. En anledning är givetvis att Donald Trump är mer högljudd än Xi Jinping; medan Trump regelbundet twittrar bombastiskt om Nordkoreas framfart, så nämnde Xi istället inte helgens kärnvapentest med ett enda ord under sitt långa invigningstal vid BRICS-konferensen i Xiamen. Helt två motsatta men egentligen kanske lika kontroversiella tillvägagångssätt.

Helgens kraftfulla kärnvapentest, tillsammans med den senaste tidens alltmer sofistikerade provskjutningar av missiler som kan bestyckas med dessa kärnvapen, har fått världen att vakna upp till faktumet att Nordkorea faktiskt redan nu kan klassas som en kärnvapenmakt.

Försöken att stoppa Nordkoreas kärnvapenprogram genom sanktioner och samtal har således varit ett fatalt misslyckande. Landets unga men mycket modiga och högspelande diktator har istället kunnat utnyttja omvärldens passivitet genom att spela ut världens länder mot varandra.

Nordkorea har uppgett att de till slut vill förhandla fram någon form av uppgörelse med omvärlden, inklusive USA, som innebär att landet blir en fullvärdig medlem av världssamfundet. Då kommer obönhörligen nästa dilemma att presentera sig för FN:s säkerhetsråd och världens ledare i övrigt; är det rätt att legitimera världens grymmaste regim bara för att minska hotet från de kärnvapen som regimen hotar omvärlden med?

Klart är i alla fall att världens förmodligen två mäktigaste män – Donald Trump och Xi Jinping – inte har en aning om hur de ska kunna hantera en drygt 30 år gammal diktator i ett de allra fattigaste länderna på jorden.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera