Publicerat: Världens dyraste projekt, någonsin

    I senaste numret av Finansliv finns en krönika av mig som handlar om världens genom tidernas mest påkostade projekt.

    För det kinesiska initiativet med ”den nya sidenvägen” får projekt som USA:s motorvägsnät eller den internationella rymdstationen ISS att blekna. Omkring 9 000 miljarder kronor är avsatt för att finansiera den nya sidenvägen, som består av en rad infrastrukturprojekt från Sydostasien hela vägen till Europa.

    Men även om projektet varmt välkomnas av många, så är det inte helt okontroversiellt. Det har exempelvis fört med sig en rad problem inom miljö och arbetsrätt. Dessutom har finansieringsmodellen skapat stora bekymmer:

    Hyllningarna har avlöst varandra, och visst behövs infrastruktursatsningar i Sydostasien och Centralasien. Men OBOR är ingen julklappsutdelning. Tvärtom riskerar den ljusskygga finansieringsmodellen resultera i skuldfällor och göra länder politiskt beroende av Kina. Pengar lånas ut av statliga banker och går sedan i regel till att köpa kinesisk arbetskraft och material. Om enskilda projekt inte är lönsamma så hamnar mottagarlandet i problem.

    Fråga Sri Lanka. Landet lånade drygt tio miljarder kronor för att bygga en hamn i Hambantota. När den gick med förlust tog kineserna istället över själva hamnen som en del av avbetalningen – tillsammans med 60 kvadratkilometer land. I skrivande stund byggs ett kinesiskt snabbtåg i Laos. Kostnaden på 50 miljarder kronor utgör nästan hälften av landets BNP. Hur ska detta återbetalas?

    När fattiga länder plötsligt inte kan betala av lånen finns alltså en risk att Kina begär äganderätt i projekten med omkringliggande mark.

    Sri Lanka och Laos är inga isolerade exempel. Nyligen rapporterade Reuters hur Kina kräver 70-85 procents ägande i en burmesisk djupvattenhamn, som en metod för att underlätta avbetalningarna från Burmas myndigheter.

    Att Kina lånar ut otaliga miljarder till länder med tveksam kreditvärdering är inte bara en risk för länderna i fråga – det innebär även en stor risk för Kina:

    Diktatorer må vara glada över att låna miljarder till prestigeprojekt. De låter sig inte bekymras av vare sig opinion eller konsekvenser. På grund av dålig kreditvärdering kan många av dem heller inte få liknande lån på andra håll. Detta innebär även en risk för Kina. Vad händer med de 600 miljarder kronor man lånat ut till krisdrabbade Venezuela? Kommer valda ledare i nya demokratier vara villiga att betala av tidigare diktatorers dåliga lån?

    Resultatet av ”den nya sidenvägen” går än så länge bara att spekulera i. Men orosmomenten är många och konsekvenserna kan drabba hela omvärlden. Läs mer om projektets upplägg och risker här nedan, eller i större version via Scribd.

    Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

      Kommentera