november 2017

Kina dömer kidnappad taiwnesisk aktivist till fem års fängelse

I dag dömdes den taiwanesiska medborgaren Lee Ming-cheh till fem års fängelse för ”försök till omstörtande verksamhet” i en kinesisk domstol. Fallet har också relevans för den kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai.

Lee försvann spårlöst i mars i år på Macaos flygplats, där han mellanlandade på väg från Taiwan för att träffa bekanta på det kinesiska fastlandet. Det tog sedan tio dagar innan kinesiska myndigheter medgav att de gripit Lee misstänkt för hot mot nationell säkerhet.

Vidare tog det hela 170 dagar innan den första rättegången mot Lee ägde rum. Än värre så var Lee under denna tid spårlöst försvunnen; kinesiska myndigheter vägrade svara på frågor från Taiwan om var han befann sig eller ge mer information om åtalspunkterna.

Lee befann sig denna tid under anhållningsformen Residential Surveillance on a Designated Location (RSDL), som jag tidigare skrivit utförligt om här på InBeijing.

RSDL innebär i praktiken att en individ vid brottsmisstanke kan kidnappas och hållas helt isolerad från omvärlden i upp till sex månader. Detta inte bara ökar risken för tortyr, utan bryter också mot flera internationella konventioner och bestämmelser som Kina själva ratificerat.

Efter att den första rättegången hölls mot Lee i september, så började en video cirkulera där han erkänner sig skyldig till omstörtande verksamhet. Det handlade dock utan tvivel om ett framtvingat erkännande av den sort som Gui Minhai, Peter Dahlin och dussintals advokater eller aktivister tvingats avge under de senaste åren.

De ”bevis” som framfördes mot Lee bestod nästan uteslutande av hans aktiviteter på sociala medier. Enligt domstolen hade han ”attackerat Kinas myndigheter” via Facebook, WeChat och QQ genom att förespråka ett demokratiskt flerpartisystem.

Under den andra rättegången – som ägde rum i dag med blott en veckas förhandsvarning – dömdes Lee till fem års fängelse och hans kinesiska vän Peng Yuhua till sju år. Enligt domstolen har de båda männen sagt att de inte kommer överklaga sina domar.

Amnesty International och Taiwans regering fördömde domen direkt efter att den delades ut vid lunchtid lokal tid:

”This is an absolutely outrageous sentence that was handed out today, following on from an unfair trial,” said Amnesty International China researcher William Nee.

”Lee Ming-cheh should not have to spend a day in jail, since everything he did — peacefully discuss current events and historical issues on social media — is expressly protected under international law,” Nee told AFP.

Taiwan’s presidential office and the ruling Democratic Progressive Party (DPP) called the verdict ”unacceptable”.

”We urged the Beijing authorities to release Lee and allow him to return to Taiwan soon. We regret that Lee’s case seriously damaged cross-strait relations,” the presidential office said in a statement.

Efter domen citerades Taiwan Association for Human Rights av AFP. Organisationen sade att Lee under en längre tid talat om fördelarna med Taiwans politiska system med bekanta på det kinesiska fastlandet, och även flera gånger skickat dem böcker via post.

Således har fallet slående likheter med den svenska förläggaren Gui Minhai, som nu varit försvunnen i över två år utan rättegång. Det handlar i båda fallen om en utländsk medborgare som enligt kinesiska myndigheter är kines på grund av sin etnicitet.

De handlar även om likartade aktiviter; ett av ”brotten” som Gui tvingats erkänna på kinesisk tv är nämligen att han fört politiskt känslig litteratur från Hongkong över gränsen till Kina.

Vidare visar domen mot Lee att en rättegång kan hållas med så kort varsel som en vecka, samt att Kina inte längre tvekar att döma utländska medborgare till långa fängelsestraff för aktiviteter som har med aktivism eller yttrandefrihet att göra.

Efter domen pekas det bland annat ut att detta är första gången en taiwanesisk medborgare döms för omstörtande verksamhet i Kina.

Det pekas även ut att domen kan ses som en varning för personer i Taiwan eller Hongkong, samt att detta kan leda till självcensur även på västerländska internettjänster som Facebook:

Skype nu blockerat i Kina

I veckan blev Skype den senaste i raden av alla utländska appar och internettjänster att blockeras i Kina. Tjänsten har märkts som olaglig av landets myndigheter, och plockats från såväl Apple App Store som motsvarigheter till Android. Även inhemska företag som Tencent och Qihoo har tvingats ta bort möjligheten att ladda ner Skype från sina sidor.

Skype har något av en turbulent historia i Kina. 2012 skrev jag om hur företaget möjliggör för kinesiska myndigheter att avlyssna telefonsamtal och bevaka chattloggar med hjälp av TOM Skype, en särskild version av Skype som kinesiska internetanvändare tvingades ladda ner.

2013 avbröt dock Skype sitt samarbete med TOM, ett företag baserat i Hongkong, och gjorde det därmed svårare för kinesiska myndigheter att kontrollera tjänstens innehåll.

Och i ett Kina där övervakningen av internet konstant stramats åt under de senaste åren, är sådana tjänster utan insyn inte acceptabla. Därför har Skype nu tillsammans med andra liknande appar förklarats olagliga, skriver bland annat Reuters:

Apple, responding to questions about Skype’s absence, late on Tuesday said it had removed several internet phone call apps from its App Store in China after the country’s government said they violated local laws.

“We have been notified by the Ministry of Public Security that a number of voice over internet protocol apps do not comply with local law, therefore these apps have been removed from the App Store in China,” an Apple spokeswoman told Reuters.

Apple har under det senaste året fått växande kritik för att utan något som helst motstånd följa de kinesiska myndigheternas direktiv.

Tidigare i år tog företaget bort New York Times app från sin App Store i Kina. Under hösten har man även börjat ta bort de VPN-tjänster som krävs för att kringgå Kinas internetcensur, trots att dessa tjänster för privat bruk inte blir olagliga förrän i början av nästa år.

Liksom många andra företag är Apple givetvis rädda för att förlora marknadsandelar i Kina, där försäljningen till landets stora kundbas sker helt på kommunistpartiets nåder.

Som bland annat South China Morning Post påpekar så är detta bara det senaste i myndigheternas pågående kampanj för ökad kontroll över internet:

In January, authorities launched a 14-month campaign to crack down on unauthorised VPN services, tools used by Chinese internet users to bypass the “Great Firewall” and access blocked sites.

Domestic censorship has been expanded from politics to cover the more freewheeling world of entertainment, with dozens of accounts on everything from celebrity gossip to movie reviews taken offline this summer.

Users of the encrypted messaging app WhatsApp also experienced frequent service disruptions in the run-up to last month’s five-yearly party congress.

Förra veckan skrev jag här på InBeijing hur Kinas internet för tredje året i rad utsågs till det minst fria i hela världen av en NGO vid namn Freedom House, bakom länder som Saudiarabien och Kuba.

Enligt uppgifter fungerar dock Skype i nuläget utan problem för kinesiska internetanvändare som redan har tjänsten installerad.

Intervju med mig i tidningen Journalisten

Jag blev nyligen intervjuad av tidningen Journalisten angående min kommande bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” med planerad utgivning i januari 2018. Intervjun ligger bakom betalvägg, men med tillåtelse av Journalisten återpublicerar jag den här nedan:

”SVENSKA MEDIER ÄR OKUNNIGA OM KINA”

Det faktum att Kina är en viktig handelspartner till Sverige spelar roll för hur svenska myndigheter agerat i fallet Gui Minhai. Det menar journalisten Jojje Olsson, som skrivit en bok om de kidnappade Kinasvenskarna.

Den svenske förläggaren Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter i oktober 2015 och tvingades erkänna påhittade brott. Sen dess har han suttit fängslad i Kina utan rättegång. I oktober släpptes han, enligt kinesiska myndigheter, men det är oklart var han är.

– I Kina har termen ”frisläppt” en helt annan betydelse än vad vi är vana vid. Även fast Gui sägs vara fri, så kan han inte kontakta familj och vänner utanför Kina och inte använda Skype eller mejl. Gui har uppgett att han vill återvända till Europa men att han först måste ha polisens tillstånd. Det sista jag hörde från hans vän Bei Ling, en landsförvisad kinesisk poet som bor här i Taiwan, är att Gui nu sitter i husarrest i sin gamla hemstad Ningbo. Ingen vet om han kommer tillåtas åka till Europa eller utsättas för ännu en skenrättegång, berättar journalisten och författaren Jojje Olsson, bosatt i Taiwan.

Jojje Olsson har skrivit en bok om Gui Minhai och den svenska människorättsaktivisten Peter Dahlin som satt fängslad 23 dagar i Kina vintern 2016. De kidnappade Kinasvenskarna beräknas komma ut i januari.

Varför skrev du boken?
– Att en diktatur kidnappar två svenskar inom loppet av några månader och hänger ut dem i framtvingade erkännanden på statlig tv har mig veterligen aldrig skett tidigare. Ändå är det väldigt få svenskar som känner till detaljerna kring Gui Minhai och Peter Dahlin. De båda fallen är samtidigt en del av något mycket större, nämligen den kinesiska regimens ambition att utöva politisk kontroll bortom landets gränser. Under de senaste åren har Kina använt sin ekonomiska makt för att påverka ordningen i FN, kontrollera debatten vid utländska universitet och expandera sitt territorium i Sydkinesiska havet. Utländska medier, även i Sverige, får betalt för att publicera regimens budskap. Förra veckan ska kinesiska ambassaden ha ringt upp ett tiotal riksdagsledamöter och hotat med att det kunde ”skada Sverige” om de träffade den tibetanska exilregeringen eller ens talade om situationen i Tibet. Kina är i dag ett långt större hot mot fred, stabilitet och demokrati än Ryssland, vilket de två kidnappade svenskarna utgör tydliga exempel på, menar Jojje Olsson.

Vad säger du om svenska myndigheters agerande i fallet Gui Minhai?
– Det skiljer sig markant från fallet med journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som fängslades i Etiopien 2011. Där jobbade ambassadör Jens Odlander och hans ambassadsekreterare intensivt med fallet ända tills svenskarna benådades ett drygt år senare. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt blev också personligen involverade, Bildt åkte själv till Etiopien två gånger.

– I skarp kontrast är det ”tyst diplomati” som gäller för Gui Minhai, vilket är precis vad Kina föredrar. Gui Minhais dotter har bjudits in att tala inför USAs kongress, brittiska parlamentet och FN:s råd för mänskliga rättigheter, men inte till Sveriges riksdag. Det går inte att bortse från att Kina är en mycket viktigare handelspartner än Etiopien. I somras åkte statsminister Löfven till Kina, åtföljd av flera ministrar representater från fler än 60 svenska företag. I den efterföljande kommunikén på regeringens hemsida listades alla ekonomiska samarbetsavtal som ingåtts under resan, men inte ett ord nämndes om den svenska medborgaren som hölls fängslad utan rättegång.

Hur ser du på svenska mediers bevakning av fallen?
– Till en början knappt existerande. Det handlade främst om notiser, medan långa uppslag fanns att läsa i tidningar från Storbritannien och Hongkong. Efter att Gui Minhai paraderats på tv en andra gång intervjuades dottern Angela av medier från bland annat USA, Japan och Frankrike men inte Sverige. Efter hennes framträdande i amerikanska kongressen sommaren 2016 hörde hundratals personer av sig till henne, men bland dessa fanns bara ett fåtal svenskar och någon enstaka journalist. Något som Angela misstänker beror på att hennes far är etnisk kines och därför inte upplevs som helt svensk.

– Tack vare hennes envisa aktivism har fallet dock uppmärksammats mer i Sverige under det senaste året, främst efter att hon själv hört av sig till flera tidningar och skrivit. Den bristfälliga rapporteringen beror även på att USA, Ryssland och flyktingkrisen ständigt dominerar utrikesrapporteringen i Sverige. Okunnigheten lyste igenom när Gui Minhai ”frisläpptes” i oktober. Flera svenska medier jublade över att Gui var fri, ovetandes om att aktivister i Kina sällan är fria innan de tillåts lämna landet. Utländska medier gjorde färre sådana misstag.

Hur är utvecklingen för pressfrihet och mänskliga rättigheter i Kina just nu?
– När jag flyttade till Kina 2007 märktes en positiv trend. Internet skapade nya diskussioner och aktivister gavs större utrymme. Men sedan Xi Jinping blev president 2013 har utvecklingen gått i motsatt riktning. Internet används snarare som ett verktyg för att snärja aktivister, och medier har bringats under partiets totala kontroll. Xi kallades för ”planetens ledande rovdjur” gällande censur och kontroll i Reportrar utan gränsers senaste ranking över global pressfrihet, där Kina kom på plats 176 av 180.

– Gui Minhais kidnappning visar hur Kinas kampanj mot det fria ordet även förs utomlands. Samtidigt kallades repressionen mot Kinas civilsamhälle för ”den största kampanjen mot medborgerliga rättigheter sedan massakern vid Himmelska fridens torg” av Human Rights Watch tidigare i år. Peter Dahlin och många av hans kollegor hamnade mitt i denna orkan när 300 aktivister och advokater försvann under bara ett par veckor sommaren 2015. Flera av dem har torterats, och många sitter fortfarande inspärrade på okänd ort utan rättegång. Efter att Xi stärkte sin personliga makt vid partikongressen i oktober, bland annat genom att skriva in sitt eget namn i kommunistpartiets stadgar, så är det dessvärre sannolikt att utvecklingen kommer fortsätta åt samma håll.

Utdrag från ny bok med berättelser inifrån Kinas hemiga fängelser

Jag har tidigare här på InBeijing och i svenska magasin skrivit om de hundratals kinesiska aktivister och advokater som de senaste åren kidnappats och hållits inlåsta under anhållningsformen ”Residential Surveillance on a Designated Location” (RSDL), vilken bryter mot flera internationella lagar som Kina tidigare ratificerat.

RSDL innebär i praktiken att en individ kan spärras in och hållas isolerad från omvärlden i upp till sex månader vid minsta misstanke för brott. Rättigheter som att träffa anhöriga eller en advokat ignoreras med hjälp av bestämmelser om undantag ifall dessa möten ”hotar den nationella säkerheten” – undantag som snarare blivit praxis.

Således inbjuder RSDL till tortyr. Jag har här tidigare återgett fruktansvärda vittnesmål från advokater som Li Heping och Xie Yang som varit nära att torteras till döds under denna olagliga form av isolering.

Förra veckan släpptes boken ”The People’s Republic of the Disappeared: Stories from inside China’s system of enforced disappearances”, med tolv stycken förstahandsberättelser från personer som själva erfarit RSDL.

Personerna som återger sina berättelser gör det med stor personlig risk, eftersom de närsomhelst riskerar att återigen kidnappas av Kinas säkerhetstjänst. Därför används pseudonymer i några av de tolv berättelserna.

Omslaget till boken som finns tillgänglig bland annat via Amazon.

Som enda utlänning i boken skildrar svensken Peter Dahlin sina erfarenheter från de drygt tre veckorna han tvingades tillbringa i ett svart fängelse i början av 2016. För första gången berättar här även Pan Jinling, Peter flickvän, om sina erfarenheter efter att hon kidnappats samtidigt som honom och hölls på en annan våning i samma byggnad.

En av de mer kända advokaterna som utan pseudonym återger sina erfarenheter i denna bok är Wang Yu, som var den första personen att kidnappas under det så kallade ”709-nedslaget” sommaren 2015, när cirka 300 advokater och aktivister försvann under bara några veckor.

Wang Yu släpptes först över ett år senare, efter att ha ”erkänt” sina brott på statlig kinesisk tv; just som Peter Dahlin och Gui Minhai och otaliga andra tvingats göra under de senaste åren.

Nu berättar hon dock för första gången den längre historien om hennes egentliga erfarenheter vad gäller kidnappningen från hennes hem och tiden i isolering. Jag återger här nedan delar av hennes viktiga men otäcka berättelse, så som den förra veckan återgavs på ChinaChange.org.

I utdraget berättar Wang hur hon kedjades fast med tunga fotbojor och tvingades klä av sig naken inför kameror. Hon berättar även om förhörsmetoderna, samt hur hon fruktade för sitt liv på grund av brist på mat, vatten och sömn:

The Break-in and the Abduction in the Morning of July 9, 2015

Shortly after 11pm on July 8 2015, I had just said goodbye to my son Bao Zhuoxuan (包卓轩), who was heading to Australia to study, and my husband, who was accompanying him. Initially I had planned to go with them to the airport, but since the flight was at midnight my husband worried about me returning home alone. They drove off in a taxi outside our apartment building without even waiting for me to come down to say goodbye. I called to ask them to phone again after they had passed security check. I couldn’t control my sadness and cried on the phone. Even though I was trying to comfort my 16-year-old son, I was the one choking. My husband couldn’t bear to hear our parting words, so he hung up. After the brief call, I went upstairs to prepare for a trial the following day. Later, after having changed into my pajamas and gotten into bed, I still couldn’t stop thinking about my son. I couldn’t fall asleep.

It was after 1am and I still hadn’t received a call saying that they had passed immigration. I tried reaching them but neither of their phones connected. At first, I thought it was because they didn’t have a signal, but I had called many times, up to and after their scheduled takeoff time, and it was the same. I was growing worried. I sent some messages to friends in WeChat and Telegram groups, hoping they could help with some ideas. I called the airline, but couldn’t get through.

Without warning, the lights in my house went out, along with the internet, and immediately I heard the sound of someone trying to force open the door. Frantically, I sent out a message on social media, and everyone expressed their deep concern. One person replied asking if my lock was strong. I said it was, that Bao Longjun (包龙军) had changed it recently, and selected the strongest available lock, worrying that I wasn’t safe alone at home. Another person replied suggesting that I put an obstacle in front of the door but I thought this wasn’t necessary. If they could get through the door, then any obstacle would be useless. However, thinking back, if I could have put an obstacle between them and me, then it might have delayed them entering the room, and given me more time to spread the information of my abduction on social media, or to contact trusted friends and alert them directly.

I walked to the door, demanding, who is it? The sound of forced entry stopped as suddenly as it had begun. There were no more noises for a while. I sent another message to the groups, telling them that whoever it was must have left. Maybe they had just wanted to scare me. This type of situation had happened to a friend of mine before; they had just come to harass and intimidate him. I told the people in the chat group to just go to sleep. It was already 3am. I was still worried that I hadn’t heard anything from my son and husband, and couldn’t sleep, so I continued trying to reach the airlines, but nobody answered.

An hour later, at around 4am, I was shocked by a piercing noise. It sounded like they were trying to force open the door with an electric drill. I shared this message to the Telegram group immediately, and jumped out of bed. I tried to phone for help, but before anyone could answer, someone had already broken through the door, and was instantly upon me. The light from his headlamp flashed into my face as he spoke, “Don’t move! We’re from Beijing Public Security Bureau.”

It had only taken a few seconds from the moment I heard the drill before they were inside.

“Who are you? How dare you break in? Show me your identification,” I demanded.

I hadn’t even finished speaking before more than a dozen people were inside, pushing me onto the bed, handcuffing me with my hands behind my back. In almost the same movement, someone was forcing a black hood over my head. He had a Tianjin accent.

Since I had already been illegally detained several times in the past by Public Security or court police during certain cases—you can imagine how much risk a lawyer with legal professional ethics faces in China—I wasn’t immediately too scared. I tried to struggle, but it was impossible to make any difference as a woman against such a large number of attackers.

Two women in the group dragged me out. I tried getting the neighbor’s attention, shouting loudly: “Don’t drag me. I can walk by myself!” After they had dragged me into the elevator, I started crying. I asked them to release my handcuffs, saying they hurt my wrists. I knew there was a camera in the elevator, and hoped my lawyer might later be able to get the video record of that day.

They dragged me downstairs and threw me into a van. From what I could see from under the hood, there was a person in the seat in front of me. He looked like a boss. I sat in the back seat, two women on either side of me. Another three or four sat behind us.

Soon, I heard the vehicle in front of us starting to move; we pulled out of the housing unit, and I heard a few more cars following behind.

I cried the whole way, repeating what I had said in the elevator. The handcuffs were too tight. I repeated that they were supposed to show me their identification. A woman behind me, growing irritated, told me to shut up. But as she spoke, I detected a sense of fear in her voice, as if she was even more nervous than I was. I replied that if she were bound in tight handcuffs, then she would also feel pain. She had a bad temper. Suddenly, she reached from behind me, pressed down on my head, and tried putting a gag in my mouth. But I shut my mouth tightly. Maybe because the car was moving and she didn’t have a good enough position to push me from behind, she gave up.

Afterward, I could feel that my hood was even tighter. I shouted: “I am suffocating. Someone give me some air!” A woman beside me adjusted my hood a little, and I could see a sliver of sky out of the side. The sky was just getting light.

Forced to Strip off in Front of Surveillance Cameras

……

This hidden location was where I would stay for the next month. Besides the roughly 20 girls who took turns monitoring me, and a few interrogators, I never saw another person.

They removed my black hood and handcuffs. I could see that we were in a cell built according to standard detention center layout. There was a long corridor, on the other side, another door, outside of which was the so-called exercise yard. Inside the room, on the right side, there were ten single beds close to each other, with a table beside the first bed. Bed sheets and pillows were stacked on several of the mattresses. There were two small plastic stools by one side. On the floor, a 40x40cm square was painted in red, and beside it another line painted in yellow; squares and lines presumably for controlling movement. A large sheet of glass separated the corridor from the bathroom, with a gap between for coming and going, but everything inside was clearly visible. There was a toilet, a sink, and a pipe with no nozzle for the shower. Three cameras lined the wall, with another camera in the bathroom. Later, I saw the label “207” written on a cup. I assumed that was my room number.

I asked if we were in a detention center and was there anyone else here. The room was so big for just one person, such a waste. They replied that I was the only one.

I was only allowed to sit in the square framed line they had painted on the floor. I wasn’t allowed to make any movement outside the red and yellow lines; otherwise the armed police had the right to take any action against me. Again, I was told I needed to ask for permission before doing anything.

Another girl came in and told me to remove all my clothes. She claimed it was a routine inspection. I pointed out that that morning they had provided the clothes I was now wearing, I had just arrived, and had been surrounded by their people the whole time. “What could you possibly want to check?” Looking at the mounted cameras in the room, I said we should at least go into the bathroom; otherwise it was just intentionally insulting me.

She said no.

I was told to take off all my clothes, stand in the middle of the room for inspection, and to turn my body three times. I objected to this insulting order. But these young girls didn’t care.

They rushed forward, pushed me against the floor, and stripped me. I was crying, and pleading with them at the same time. Why would they insult me like this? Why didn’t they have any compassion? Why were they so violent to a small woman like me?

Perhaps I am a very traditional woman. I think the violent stripping off my clothes was the cruelest torture I endured.

Iron Handcuffs and Shackles

I demanded to speak with their superiors, to address this violent insult. At first, I was ignored completely. Later on, a man came in; he looked brutal and tough. He introduced himself as the team leader in charge of the facility. I told him what I had just gone through, that the action they had taken was illegal, that there were rules about it in detention center regulations, that it clearly violated my rights, and that I wanted to issue a complaint with the procuratorate. As I spoke, he was observably angry. He left without saying anything or letting me finish what I had to say.

Moments later, he returned with an even meaner looking man following behind him. He looked like a monster, with big eyes that shined with a brutal and evil light, a dark face, and crew cut hair. He was holding handcuffs and shackles in his hand.

The team leader gave the order, “Put them on her!” That monster grabbed my hands and feet, and handcuffed and shackled me. The handcuffs were not the normal type, but designed specifically for torture, made of pure pig iron, with tough 1cm thick rings.

My wrists became swollen after wearing them for a day, and even more than one year later my wrists still look a little black.

The shackles were also made from pure pig iron, the two rings even thicker, and in between them was a long chain with more than a dozen flat round links.

After putting me in handcuffs and shackles, the team leader left with these harsh parting words: “Didn’t you want to meet the procuratorate? Don’t you want to follow the law? This is it! If you don’t behave well, we have something worse than this.”

The shackles were very heavy. I almost couldn’t walk as I was thin and small. The two guards appeared shocked. It seemed that they had never seen this kind of situation before. It was hard to accept the reality of my situation. I had acted calmly; reasonably pointing out their illegal behavior, and in exchange, I got this kind of torture.

Besides thinking about the heavy handcuffs and shackles, I was still reflecting on the moment that they had stripped me, and I still hadn’t slept properly. I felt dizzy; my stomach was brewing up a storm. I was going to vomit. I wanted to go to the bathroom, but I couldn’t move. The two girls helped me. These two were the most compassionate of the many who took turns guarding me, but unfortunately, I never saw them again after that day, perhaps because they showed their softness.

Sleep Deprivation and Psychological Torment

……

It went on like that. I was forced to stay inside the small painted square during the day, suffering at the hands of these young girls. If my leg or a foot were out of the square, even by just a tiny bit, they would warn me or slap me. Sometimes they didn’t allow me to drink anything at all, even if there was water in the room. I never had enough water. And after it got dark, the three interrogators would return, and initiate another kind of suffering.

After three days passed like this, the interrogators changed their attitude. They no longer insulted or admonished me; instead they poured me a bottle of warm water as soon as they arrived.

Then, during breakfast and lunch on the fourth day, after having just had a few bites of my food, the two young guards told me that mealtime was over. I tried explaining that I had just started eating. They repeated that mealtime was over. I quietly put down my chopsticks. I am not allowed to eat, I thought. Okay then! I won’t eat. I would see what new tricks they were up to.

I was also considering another problem. Although they were all working together to hurt me, I was too weak to take them all on. I didn’t have enough energy to argue with them about their illegal behavior. This place was totally isolated: any law, report, accusation, procuratorate were all so far away.

That evening, I couldn’t stand it anymore. While they were still trying to persuade me to speak with them, I slowly felt my heart constrict, my breath became short, I felt dizzy. My body couldn’t hold out any more. It was so painful I felt like I was going to die. My consciousness was slowly slipping away. My body fell from the chair. The interrogator dragged me back onto the chair. To prevent me from slipping out again, he restrained my chin and shackled my legs. They called in a woman who looked like a doctor. She opened my eyes, said I was okay, and then walked out.

At that point, Chief Wang [the chief interrogator] said: “If you die here, you will just become another Cao Shunli.”

Indeed, I felt that I was dying. I had entered an empty state; a pain that is hard to describe. I couldn’t breathe. I felt pain in every part of my body. I felt that my soul had already drifted away. That day, I thought, I really was like a dead person. I spent another sleepless night strapped in the chair.

On the fifth night, three interrogators came to speak with me again. They were still trying to persuade me to speak with them. They mentioned my son, but in a way that they were obviously holding back some information. I asked them harshly, “What have you done to my son? He is just a kid. It is too shameless of you to threaten me by using my son!”

“We didn’t do anything to your son. He is good, just under our control. He didn’t make it abroad, but that’s okay. Once you get back, he can still go.” Maybe because I am so close to him, I couldn’t conceal my concern. This divulged a weakness for them to exploit. From that moment on, over the following year, they would often mention my son. When I did finally get back home after a year, I learned he had been under house arrest; that he had been prohibited from studying abroad; and had been monitored by more than a dozen guards every day.

He was so young. At just 16 years old, he had also become a victim of the regime. My heart was devastated. A regime that uses a mother’s son to threaten her is shameless to the extreme.

It was around 4 or 5 in the morning, nearly dawn, when I fell unconsciousness again. There were countless golden sparks flashing in front of my eyes, every time I opened them. I saw the vague outline of three deformed interrogators. I felt that my life was fading away little by little. I couldn’t stand it anymore.

I told them, I would talk, but I needed to have a rest first, otherwise I wouldn’t be able to stay alive.

I would only talk about myself. I would not answer any questions about other people.

At that, they finally left, and allowed me to sleep.

On the morning of the sixth day, the three interrogators came back. They didn’t wait until evening this time. Chief Wang looked very happy and smug. He told me, “I will ask them to undo your handcuffs so that you can have a good shower.”

After that my daily schedule started to improve a little. I was almost permitted enough sleep. But since I hadn’t slept at all for five days and nights, my sunken eyes and dark bags under my eyes never recovered. I still have heart problems now.

Chief Wang went out for a while and then came back with the team leader and the “monster” to remove my handcuffs. The team leader pretended to look very sorry for me, like he was doing me such a big favor.

“Normally, in here, once we put handcuffs and shackles on someone, we keep them on for at least 15 days. Today Chief Wang asked us to remove them for you, so we will remove your handcuffs first, and only keep the shackles on you for two more days.”

They took my handcuffs away. My wrists had become seriously swollen from the friction. If they hadn’t taken them off, my hands would have been ruined.

When they removed my shackles on the seventh or eighth day, all of a sudden I felt my body was much lighter, just like the Chinese idiom, as light as a swallow.

When I reflect back on those days, I think perhaps God was protecting me. Somehow I didn’t get sick. Normally, I easily catch cold and or otherwise get sick, but in the early days of my detention my vitality and resistance were so strong. When I reflect on Chief Wang’s words, “If you die here, you will just become another Cao Shunli,” it really makes me reflect on Cao’s death all over again. [Wang Yu was Cao Shunli’s lawyer]

Interrogation

Over the following 10 days or so, they interrogated me three times a day. The sessions would end only when the meal arrived, but the night interrogation lasted longer and later.

They began by asking about the cases I had represented, six in particular. They asked who had requested me to do the cases; how they had found me; who had introduced me; about the signing of the powers of attorney; and who had paid my lawyer’s fee; etc. I replied that the cases they were asking about were definitely the more important cases I had done but that I had posted all the details on my Weibo and Wechat, and that they could get the information they wanted from those platforms. I explained that because my Weibo had been blocked, they would need special access. I pointed out that there was nothing illegal about those cases because I had already made them public.

They asked about my few trips abroad. They asked who had invited me; how they had contacted me; how I had traveled; who had bought my tickets; how many days I had been away; who had gone with me; and what kind of activities I had done there; etc.

They also asked about the workshops and gatherings I had attended a few times inside China. I told them that normally I was busy with my cases, although I participated a few times in a workshop or rights defense gathering, but not often. I was always busy, so I didn’t have the brain capacity to remember these kinds of things.

Later on, they asked me to talk about my impressions of many people, such as Zhou Shifeng (周世锋), Wang Quanzhang (王全璋), Liu Sixin (刘四新), Wu Gan (吴淦), Huang Liqun (黄力群), Xie Yuandong (谢远东), Li Heping (李和平), Xie Yanyi (谢燕益), Zhang Junjie (张俊杰), and Hu Guiyun (胡贵云) [mostly 709 lawyers and activists]. I told them I was a very typical feminist and didn’t have much contact with these male lawyers, explaining that I didn’t know them well and so I had no comment. In an attempt to sow discord, they often told me things such as: “Zhou Shifeng already said others use you like a gun. There is someone behind you. Zhou also said that you are stupid and will do any case.”

They sometimes brought notes from Zhou Shifeng to show me, but I was not sure if they were real or not. Each time I told them that he had the freedom to say what he wanted, and that as a lawyer I would not allow others to tell me what to do. No one else has the right to tell me what to do. I take full responsibility for my own actions.

Toward the end of July, they tried persuading me to write a so-called confession letter and to deliver it on television. I refused without a second’s thought. I would not write anything and would never go on their TV to confess.

Transfer to Tianjian

On the morning of August 7, the team leader took me to the so-called “Beijing Tongda Hostel” (北京通达招待所). We could hear the sound of an airplane circling in the sky overhead every day. At first, I thought we were near one of the airports, but afterwards I learned from a base manager that it was the same location as my previous detention facility, on the edge of Beijing, inside a military base, in a small town in Hebei Province.

That day, Chief Wang came to tell me that the crime I was officially now suspected of was “inciting subversion of state power” and so they had changed my coercive measure to Residential Surveillance at a Designated Location.

I was speechless.

……

Into September, they almost didn’t come at all any more. Before, there were five teams of guards, with two-hour shifts. Now I had three teams per day, with three hours per shift. Those girls worked constantly. Their faces looked sallow.

On the afternoon of September 8, Chief Wang appeared out of nowhere. He hadn’t come for a long time. The Tianjin interrogator was with him. He said that there was good news. He would not be in charge of my case anymore. The Tianjin interrogator was taking over. He told me to get ready. They would come back to pick me up and take me to Tianjin. I thought, how is this good news?

After I had had dinner, the team leader came in and told me to be ready to go once he came back. He took out his gun and waved it around. I didn’t know what he meant.

They put me in a black hood and two girls took me away from this so-called “Beijing Tongda Hostel” where I had lived for the past month. They handed me over to some Tianjin girls, who took me into a vehicle. We waited in the car for more than an hour. Then I heard many cars leaving one after another. After more than two hours, we arrived at the “Tianjin Jinan Hostel.” What fate awaited me there?

—————-

Since being “released on bail,” I have often wanted to write about my experiences. But so often, after picking up my pen, I found myself just putting it down again. I always felt that they were memories hard to look back upon, but that if I didn’t record them in time, eventually they would fade away. So I forced myself to write this time.

I became stuck many times in the process and couldn’t continue. I often had to stop and take a few deep breaths; otherwise I would become depressed. It is a scar that has not healed for my family and I, even until today.

After I finished writing the story above, my spirits almost collapsed. Reliving these episodes was even harder than the moments I was actually there. I don’t know why. While I was experiencing it, I didn’t feel scared. Sometimes I had even adopted a “play” attitude in order to face it. It was almost fun to engage in a “battle of wits” with my captors and interrogators. But when I reflect back on these experiences now, it’s hard, and I can’t imagine how I was able to handle it. Sometimes, if I think about if it were to happen a second time, I ask myself: would I be able to handle it again? Perhaps this is what is meant by “secondary trauma.”

The People’s Republic of the Disappeared: Stories from inside China’s system of enforced disappearances” finns att beställa via Amazon.

Publicerat: Staten mot kapitalet i Kina

I det aktuella numret av Veckans Affärer finns en artikel av mig om hur Kinas myndigheter utökar sitt inflytande över landets internet- och teknikföretag, bland annat genom obligatoriska particeller och påtvingade ägarandelar.

Trots löften om ett friare arbetsklimat för entreprenörer inom detta område så blir restriktionerna och censuren på Kinas internet allt mer allvarliga.

Men inte nog med det; Kinas kommunistparti har de senaste åren skärpt kraven på etableringen av particeller i internet- och teknikföretag, som ska ge insikt i verksamheten och se till så att partiets riktlinjer följs.

En anledning är Xi Jinpings uttalade övertygelse om att kommunistpartiet för att behålla maktmonopol i Kina inte bara måste kontrollera landets militär, utan även nyckelområdena inom landets ekonomi.

Kinas två högst värderade företag i dag är Alibaba och Tencent. För bara tio år sedan toppades denna lista av fem statliga jätteföretag inom branscher som olja och bank, som partiet länge kontrollerat. Nu är det alltså dags att se till så att man även bestämma över internetföretagen.

Nu under hösten har det därför kommit uppgifter om att kommunistpartiet tvingat till sig ägarandelar i ett par av landets mindre internetföretag, och nu försöker göra likadant med de allra största:

Som jag skriver i min artiklar ger dessa ägarandelar Kinas myndigheter kontroll över bolagens allra viktigaste beslut, inklusive investeringar och företagskultur:

I oktober rapporterade Wall Street Journal att kommunistpartiet nu pressar några av landets största internetföretag – inklusive Alibaba, Tencent och Baidu – på ägarandelar. Partiet ska ha efterlyst en andel på omkring en procent, som även skulle innebära viss makt över beslutsfattning och operativ verksamhet. Dessa så kallade “special management shares” har redan materialiserats i ett par mindre kinesiska internetföretag, och verkar nu som modell även för de större.

– Många pekar på att partiet “bara” kräver en andel på 1-2 procent i de berörda företagen. Men det är jämförbart med att italienska maffian tar en enprocentig ägarandel. Ingen ifrågasätter vem som är den riktiga auktoriteten, säger Christopher Balding.
I september utfärdades även ett policydokument där Xi Jinping uppmuntrade privat företagande, men påminde landets entreprenörer om att de först och främst måste vara patrioter och följa partiets vägledning.

Detta är något som även påverkar utländska investerare. Under årets gång har 35 teknikföretag som är listade i USA och Hongkong etablerat particeller under tystnad, enligt uppgifter från bland annat Financial Times.

Flera av dem har även ändrat i sina bolagsordningar så att partiet spelar en så kallad ”kärnroll” i företagens ledning.

Som den intervjuade ekonomiprofessorn Christopher Balding påpekar i min artikel, så är det nästan omöjligt för internetföretagen att motsätta sig kommunistpartiets krav på större inflytande. De är nämligen beroende av tillstånd och licenser från statligt håll.

Läs hela min text i Veckans Affärer här nedan eller i större version via Scribd:

Kinas ambassad hotar svenska riksdagledamöter

Under veckan var Lobsang Sangay, premiärminister för Tibets exilregering, på besök i Sverige. På grund av rädsla för repressalier från den kinesiska regimen var ingen svensk minister eller regeringsföreträdare beredd att träffa honom.

I riksdagen finns dock en särskild vänskapsgrupp för Tibet, vars tio medlemmar hade bestämt möte med Sangay under dennes vistelse i Sverige.

Men just innan mötet fick parlamentarikerna hotfulla samtal från tjänstemän vid Kinas ambassad i Stockholm, skriver bland annat Dagens Nyheter:

Ingen minister i Sverige är beredd att träffa Lobsang Sangay, som är Tibets premiärminister i exil. Inför det möte som han höll med Riksdagens vänskapsgrupp för Tibet kontaktades flera av de tio medverkande parlamentarikerna av kinesiska ambassaden.

– Det fanns en hotfull underton i samtalet, säger Kerstin Lundgren (C).

Dagens Nyheter skrev inte mer om själva telefonsamtalens innehåll. Men på Kerstin Lundgrens Facebooksida står att läsa hur tjänstemännen vid Kinas ambassad på ett ”aggressivt” vis uppmanade henne att vare sig ”träffa personer från eller tala om Tibet”.

De lät Lundgren veta att detta vore en ”inblandning i Kinas inre angelägenheter”, samt att det kan ”skada Sverige” om riksdagsledamöterna inte följer den kinesiska ambassadens direktiv.

Det handlar alltså om en diktatur som genom hot om att ”skada Sverige” försöker styra över vem svenska parlamentariker träffar eller vad de talar om.

Mötet ägde lyckligtvis rum trots hoten. Ingen regeringsföreträdare vågade dock träffa Sangay, och Utrikesdepartementet skickade endast lägre tjänstemän vilket dessutom skedde i smyg.

Lobsang Sangay är sedan 2011 premiärminister för den tibetanska exilregeringen, som har sitt säte i den indiska staden Dharamsala. Sangay har tidigare doktorerat i juridik vid Harvard University.

Således var situationen identisk med den under Sangays besök i Sverige 2013. Inte heller då var det någon från regeringen som vågade träffa exilledaren, och Utrikesdepartementet skickade ett par lägre tjänstemän till hans hotellrum i hopp om att inte dra på sig Kinas vrede.

Som jag skriver mer utförligt om i min kommande bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så är det vanligt att länder vars regeringar träffar företrädare för den tibetanska exilregeringen straffas ekonomiskt och politiskt av Kinas regim.

2010 uppskattade en studie från European Governance Development and Research att handeln med Kina för ett land som bjuder in Dalai lama sjunker med mellan 8,1 och 19,9 procent. Jag bjuder här nedan på ett litet stycke ur min bok som exemplifierar detta:

Senaste exemplet är det övervägande buddistiska Mongoliet, vars ledare tog emot Dalai lama i slutet av 2016. Eftersom cirka 80 procent av Mongoliets totala export går till Kina är landet särdeles sårbart, och kinesiska myndigheter visade ingen pardon. Statlig media stoltserade rentav med att ”sanktionsliknande kontraåtgärder” infördes mot Mongoliet efter mötet, inklusive bojkott av bilaterala samtal på ”obestämd” tid – samtal där förhandlingar om lån till Mongoliet ägde rum. Tunga straffskatter infördes vidare på råvaruexport, och det tog bara någon månad innan mongoliska myndigheter lovade att laman aldrig mer ska få besöka landet igen. För att ytterligare markera framförde Kinas utrikesminister Wang Yi sitt hopp om att Mongoliet nu ”lärt sig en läxa ända in i hjärtat”.

Att genom hot hindra möten med exilpolitiker är dock inte enda metoden som Kinas ambassad i Stockholm använder sig av för att förtrycka tibetaner i Sverige. Tidigare i år rullades en spionskandal upp, som jag skrev en artikel om i magasinet Fokus med rubriken ”Kinesiska buren”.

Säkerhetspolisen hade då gripit en tibetansk man som under en längre tid samlat information om ”den tibetanska miljön i Sverige”, som sedan lämnades över till Kinas ambassad i Stockholm.

Denna verksamhet kallas ”flyktingspionage”, och är något som Kina bedriver mot tibetanska och muslimska minoriteter i flera länder. Med en kombination av belöningar och hot mot familjemedlemmar som bor i Kina, tvingas individer av tibetansk börd att lämna information till kinesiska tjänstemän.

Vid ett liknande fall 2010 utvisades en kinesisk diplomat och en underrättelseagent som verkat i Sverige med anställning som journalist vid Kinas statliga medier som täckmantel.

De båda hade bedrivit flyktingspionage mot svenska medlemmar den förtrycka muslimska minoriteten uigur i västra Kina. En uigurisk man med svenskt medborgarskap dömdes samtidigt till 16 månaders fängelse för att mot betalning ha lämnat uppgifter till de kinesiska tjänstemännen.

Det är givetvis inte acceptabelt att världens största diktatur ska hota riksdagsledamöter eller spionera på invånare i Sverige. Detta måste uppmärksammas av media och civilsamhälle innan situationen blir lika allvarlig som i Australien.

Men samtidigt har vi delvis oss själva att skylla. Då ministrar och regeringsföreträdare låter sig påverkas av rädsla för att det ekonomiska samarbetet med Kina ska skadas, så förstår den kinesiska regimen självklart att den har vår regering åtminstone halvvägs lindat kring sitt finger.

En längre intervju med Lobsang Sangay utan betalvägg finns att läsa via OmVärldens hemsida.

Kina har världens minst fria internet, bakom Syrien och Iran

Under gårdagen presenterade Freedom House, en NGO, sin årliga globala ranking över fritt internet. För tredje året i rad bedömdes Kinas internet vara världens minst fria. Förvisso saknas Nordkorea och Eritrea på listan, men Kina hamna återigen efter länder som Syrien, Iran och Saudiarabien.

I den detaljerade rapporten angående Kina listas en hel del oroväckande aspekter gällande utvecklingen det senaste året. Exempelvis den nya svepande lagen om cybersäkerhet som klubbades genom i november 2016, samt det totalförbud mot privata VPN-tjänster som ska införas vid början av nästa år.

På WeChat, Kinas populäraste sociala media-app, ökade censuren betydligt under årets gång och allt fler användare greps för meddelanden de skickat via denna plattform. Som jag skrev här på InBeijing tidigare i år så ingår det nu även i appens användarvillkor att all data måste delas med myndigheterna vid förfrågan.

Introduktionen till rapporten om Kina inleds på följande vis:

China was the world’s worst abuser of internet freedom in Freedom on the Net for the third consecutive year. New regulations increased pressure on companies to verify users’ identities and restrict banned content and services. Meanwhile, users themselves were punished for sharing sensitive news and commentary, with prison terms ranging from five days to eleven years.

The government tightened online controls in advance of the 19th National Congress of the Chinese Communist Party (CCP) in October 2017, at which President Xi Jinping, the party’s general secretary, cemented his leadership for the next five years. “Cyberspace sovereignty” has been a top policy goal under Xi, and related legal changes were incorporated into a cybersecurity law adopted in November 2016. The legislation, most of which took effect in June 2017, continued a trend of escalating requirements on internet companies to register their users’ real names, among other provisions. The law also obliges foreign companies to store Chinese user data in mainland China.

I de tre kategorierna som ligger till grund för bedömning så får Kina bra betyg vad gäller ”Access”, i och med att infrastrukturen är relativt väl utbyggd och landet nu har omkring 750 miljoner internetanvändare.

Men i kategorierna ”Limits on Content” och ”Violation of User Rights” hamnar man i den absoluta botten.

Här understryks att kinesiska myndigheter anställer ”hundratusentals, kanske miljoner” människor för att bevaka, censurera och manipulera innehållet på nätet.

Den ökade kontrollen har drabbat civilsamhället och fått den digitala aktivismen att minska, då hotet om fängelsestraff för inlägg av politisk karaktär ständigt ligger lurande.

Under rubriken ”Violation of Use Rights” påpekas hur gripandet av internetanvändare görs efter lagar vars formuleringar blivit alltmer svepande:

A number of criminal laws and internet regulations can ensnare users who post content deemed undesirable by the CCP, and a new cybersecurity law was passed during the reporting period. Criminal charges of subversion, separatism, and terrorism, as well as defamation and “provoking quarrels,” are regularly invoked to imprison citizens for their online activity. Civil society websites were targeted in the latest crackdown on perceived threats to social and public order. Real-name registration requirements undermine users’ privacy and anonymity, and surveillance has increased in ethnic minority areas. Websites, hosting services, and dissidents’ email accounts are routinely attacked by hackers based in China.

Att censur och kontroll av Kinas internet trappats upp sedan Xi Jinping blev president råder det ingen tvekan om. Det märks också av Freedom House årliga ranking; 2014 listades Kinas internet ”bara” som det tredje minst fria i från slutet i världen.

Resultaten bland de länder som ingår i Freedom House ranking. En oroväckande trend är att internetfriheten runt om i världen är på nedgång, vilket förklaras mer ingående i årets rapport.

Kina stoppar bok i Australien och censurerar akademisk förläggare

I Australien bor nu omkring en miljon kineser, samtidigt som landets råvaruindustri har gjort Kina till dess i särklass största handelspartner. Kinesiska myndigheter har därmed möjlighet att utöva ett stort inflytande över Australien, vilket man gjort i växande omfattning under de senaste åren.

Under sommaren kom rapporter om att Kina bygger ett nätverk i Australien för att spionera på landets kinesiska befolkning i syfte att ”skydda Pekings kärnintressen”. Även australiensiska underrättelsetjänsten har utfärdat varningar, vilket fått landets myndigheter att börja diskutera en anti-spionlag med udden riktad mot de upptrappade kinesiska aktiviteterna.

Allt detta och mycket mer hade kartlagts av professor Clive Hamilton under arbetet med en bok vid namn ”Silent Invasion: How China is Turning Australia into a Puppet State”, vars publicering nu har stoppats av förlaget Allen & Unwin, där Hamilton tidigare gett ut åtta böcker.

Under helgen framkom uppgifter om att Allen & Unwin i sista stund tog beslutet att inte publicera boken på grund av en ”hotbild” från Kina mot såväl förlaget som Hamilton personligen, skriver bland annat Australia Broadcast Corporation:

”Allen & Unwin said that they were worried about retaliation from Beijing through a number of possible avenues including legal threats, orchestrated by Beijing, and they decided it was too big a risk and so therefore pulled the plug and returned the rights to me,” Professor Hamilton said.

Silent Invasion closely examines the Chinese Communist Party’s activities in Australia, and Professor Hamilton said it had already been significantly edited by lawyers.

Fallet sades vara det första någonsin i Australien där en bok stoppas av en utländsk makt på grund av kritik mot landet.

”Anledningen till varför de beslutade sig för att inte publicera denna bok är också anledningen till varför den måste publiceras”, konstaterade Hamilton kort och letar nu efter en ny förläggare.

Bland annat är Australiens universitet ekonomiskt beroende av de cirka 100 000 kinesiska studenter som nu betalar studieavgifter där. De organiseras i sin tur av studentföreningen Chinese Students and Scholars Association (CSSA), som i nära samarbete med ambassad och konsulat både kontrollerar studenternas lojalitet och ställer politiska krav på universiteten.

Studenten Lu Lupin, ordförande för CSSA vid University of Canberra, sade 2017 öppet i media att hon ”inte skulle tveka” att rapportera sina studiekamrater till Kinas ambassad i Australien.

När en föreläsare vid University of Newcastle använde material som refererade till Taiwan som ett land, kontaktades universitetsledningen av Kinas konsulat i Sydney.

I ett annat fall tvingades en doktor i informationsteknologi be om ursäkt för att han använt sig av en karta där områden som Kina och Indien under 2017 började tvista om betecknades som indiska.

Det ledde till att ett tiotal lyxbilar prydda med kinesiska flaggor formade en kolonn som passerade tre av Sydneys universitet på den indiska nationaldagen, innan de tillsammans åkte till Indiens generalkonsulat för att parkerade utanför och varva sina motorer på tomgång.

Förutom flaggor var bilarna dekorerade med slogans om att Kina inte kommer överge en bit av sitt territorium, samt ”Alla som förolämpar Kina kommer dödas, oberoende av hur långt borta de befinner sig”.

Efter intervjuer med tidigare ordförande vid CSSA har Fairfax Media även lyckats säkerställa att Kinas ambassad och konsulat finansierar och ordnar organisationens evenemang, samt flyger in medlemmar från hela Australien till ambassaden i Canberra för politiska direktiv.

En växande oro finns även för kinesisk inblandning i australiensisk politik, sedan flera politiker från landets två största partier på sistone varit inblandade i donationsskandaler med pengar från Kina. Bland annat bröt en senator från Labor med partilinjen och försvarade Kinas framfart i Sydkinesiska havet för att en kinesisk miljardär inte skulle dra tillbaka en mångmiljondonation till partiet.

Vidare kontrolleras en stor majoritet av Australiens kinesiskspråkiga medier av Kinas ambassad och konsulat, som håller noggrann koll på vad som skrivs och fördelar budgeten för annonsering från aktörer på fastlandet.

Likaledes får flera av Australiens största engelskspråkiga medier betalt av kinesiska myndigheter för att regelbundet publicera den åtta sidor långa bilagan ”China Watch”, som produceras av den statliga kinesiska tidningen China Daily. Där står ofta att läsa om president Xi Jinpings förträfflighet, eller hur Kinas anspråk på 90 procent av Sydkinesiska havet är helt riktiga.

Nyheten om professor Hamiltons bok är ännu ett bevis på hur Kinas ökade politiska makt innebär stora utmaningar för rättigheter som yttrandefrihet och akademisk frihet i utlandet. För ett par veckor sedan blev det även känt att Springer Nature – världens största akademiska förläggare – bedriver självcensur i Kina.

Springer Nature har plockat bort över 1 000 artiklar från sitt sökbara digitala arkiv i Kina. Dessa texter handlar om ämnen som kulturrevolutionen, massakern vid Himmelska fridens torg, Tibet eller personliga uppgifter om president Xi Jinping.

När detta blev känt menade Springer Nature ändå att det inte handlar om censur, utan blott om att följa lokala lagar. En taleskvinna sade att det ”bara” är någon procent av förlagets artiklar som påverkas, och att man riskerar att få allt sitt material blockerat i Kina om kraven inte hörsammas.

Tidigare i somras blev det stor uppståndelse när Cambridge University Press, världens äldsta förläggare, efter krav från kinesiska myndigheter censurerade hundratals artiklar från sitt arkiv i Kina.

Efter uppropp från flera akademiker och NGO:er, inklusive hot om bojkott, ändrade sig Cambridge och beslutade att avsluta sin egen censur bara någon vecka efter att den införts.

Det verkar inte sannolikt att Springer Nature kommer gå samma väg, eftersom censuren redan verkar ha varit på plats under flera månader.

Dessutom vill förläggaren sannolikt inte heller gå miste om sin omfattande tryckeriverksamhet i Kina, eller det lukrativa samarbetsavtal man hösten 2017 ingick med internetjätten Tencent.

Relaterad läsning:

Australian publisher drops book for fear of China retaliation” (Financial Times)
Leading Western Publisher Bows to Chinese Censorship” (New York Times)
A tale of two publishers: Is censorship the new normal?” (Hong Kong Free Press)

Donald Trump om fentanyl – ”mördardrogen” från Kina som dödade 20 000 amerikaner i fjol

Tidigare i dag höll Donald Trump och Xi Jinping en gemensam presskonferens efter att Trump genomfört det statsbesök i Peking som jag skrev närmare om här på InBeijing förra veckan.

Statsbesök i Kina brukar vara rigoröst planerade och vanligtvis gå helt efter protokoll. Så var fallet även denna gång, och därmed sades inte mycket av substans under presskonferensen, efter vilken de närvarande reportrarna heller inte fick ställa några frågor.

Trump och Xi talade utan att konkretisera om ”utökat samarbete” inom allt från ekonomi till Nordkorea. Men vad som dock kan ha överraskat många åskådare var när Trump började prata om droger.

USA är nämligen mitt uppe i en knarkvåg av billiga opioider, som fick Trump att utlysa en ”nationell hälsokris” förra månaden.

Den allvarligaste av dessa billiga opioider heter fentanyl, som är 50 gånger starkare än heroin och används vanligtvis som kemiskt stridsmedel eller bedövningsmedel för elefanter. Enligt USA:s myndigheter låg fentanyl dessutom bakom 20 000 amerikaners död bara under fjolåret.

Denna tragiska epidemi som alltså har förstört otaliga liv skildrades ingående och bra i Sveriges Radios program Konflikt förra månaden:

Den stora majoriteten av all fentanyl som säljs i USA är producerad i Kina, något som kinesiska myndigheter förnekar.

Icke desto mindre lovade Trump inför sin Kinaresa att ta upp situationen med Xi, skriver bland annat Business Insider och återger hur detta skedde under dagens presskonferens:

Trump said shortly before arriving in Beijing he would discuss as a ”top priority” stopping the ”flood of cheap and deadly” fentanyl ”manufactured in China” when he meets Xi.

”Every year drug trafficking destroys millions and millions of lives,” Trump said in Beijing, standing next to Xi at the end of formal talks between the two.

”Today President Xi and I discussed ways we can enhance coordination to better counter the deadly drug trade and to stop the lethal flow of poisonous drugs into our countries and into our communities,” he added.

”A special emphasis will be placed on the new phenomenon – fentanyl – destroying lives by the millions. We’re going to be focusing on it very strongly, the president and myself,” Trump said, without elaborating.

Efter presskonferensen sade USA:s utrikesminister Rex Tillerson att de båda presidenterna kommit överens om åtgärder för att stoppa exporten av fentanyl – samt de ingredienser som behövs för att tillverka drogen – från Kina till USA.

Det återstår dock att se huruvida någonting konkret kommer göras. Cyniska amerikanska akademiker har föreslagit att fentanyl är en medveten strategi av kinesiska myndigheter för att försvaga USA.

Om problemet fortsätter kan drogsmuggling adderas till den långa lista av motsättningar som resan existerar mellan de båda stormakterna. Och med tanke på hur stort utrymme fentanyl fick under dagens presskonferens, så kan det komma att bli en stor källa till konflikt framöver.

Relaterad läsning:

Fentanyl: The Killer Drug Made in China” (Vision Times)
Trump declares health emergency over opioids but no new funds to help” (The Guardian)
China disputes Trump’s claims of fentanyl ’flood’ into United States” (Reuters)
Trump says he’ll work with China to crack down on fentanyl — the super opioid that’s killing Americans” (Reuters)

Upprepade varningar om Kinas ekonomi

Förra veckans publicerade Affärsvärlden en lång artikel av mig med rubriken ”Dubbla budskap”. Den handlar om hur president Xi Jinping under förra månadens viktiga partikongress – liksom vid flera tidigare tillfällen – gett motstridiga uppgifter om hur landets ekonomi ska skötas.

Artikeln ligger bakom betalvägg, men de inledande paragraferna kan läsas via Affärsvärldens hemsida:

I mitten av oktober öppnades den 19:e partikongressen i Kina genom ett 3,5 timmar långt tal av president Xi Jinping. Vid denna årets viktigaste politiska händelse lovade Xi, till rungande applåder, att landets privata företag skulle spela en “avgörande roll” för Kinas ekonomiska utveckling, samt att bank- och finanssektorn ska bli mer marknadsorienterad.

Men samtidigt sade sig Xi vilja se “större, starkare och bättre” statliga företag. Han underströk även hur kommunistpartiet måste ta ett kraftfullt kommando över ekonomin för att lösa de svåra utmaningar som Kina står inför. Hur bör dessa dubbeltydiga budskap tolkas?

Löftena var nästan identiska med de som Xi avgav vid tredje plenumet 2013, samma år som han blev president. Tillsammans med reformplaner utlovades då särskilt stöd till statliga företag som “tjänar nationella intressen”. Sedan dess har många statliga jättar ökat sin storlek och stärkt monopolställningen inom sektorer som finans, transport, energi, telekom, olja och mineralutvinning.

Likaledes lovade Xi i sitt öppningstal till partikongressen förra månaden att utländska företag genom avregleringar ska ges större tillgång till landets servicesektor. “Kina kommer inte att stänga dörren, utan öppna den ännu vidare”, sade presidenten med en retorik som påminde om det tal han höll till försvar för globalisering och frihandel vid Världsekonomiska forumet i Davos tidigare i år.

Men även här märks dubbla budskap och en tydlig diskrepans mellan löften och verklighet. För som jag skriver längre ner i artikeln, så visar undersökningar från såväl amerikanska som europeiska handelskamrar en stor besvikelse bland medlemmarna över investeringsklimatet i Kina. De känner sig också mindre välkomna i landet än tidigare.

I artikeln intervjuas Mats Harborn, som är chef vid Europeiska Handelskammaren i Kina. Han talar om en ”löftesutmattning” bland medlemmarna, då väldigt lite har gjorts de fyra senaste åren för att förbättra situationen vad gäller marknadstillträde och diskriminering mot utländska företag. Detta trots upprepade löften på dessa punkter sedan Xi Jinping blev president 2013.

Men Xi har en uttalad tro om att Kinas kommunistparti för att behålla sitt maktmonopol inte bara måste kontrollera militären, utan även vissa nyckelområden inom landets ekonomi. Därför är det osannolikt att några större marknadsekonomiska reformer är att vänta under hans tid vid makten.

Under Xis tid som president har istället främst statliga investeringar i infrastruktur och fastigheter hållit uppe Kinas ekonomiska tillväxt. Detta har i sin tur lett till en oroande ökning av belåningsgraden, särskilt inom kinesiska företag som haft tillgång till billiga krediter från de statliga bankerna.

I augusti varnade därför Internationella valutafonden (IMF) för att Kinas skuldnivå riskerar öka från 235 procent till 300 procent år 2022. Redan nu ligger den enligt flera uppgifter på omkring 260 procent, vilket redan det är nivåer som i andra länder alltid har lett till avmattad tillväxt eller tvingat fram drastiska behandlingar.

Även när det gäller hanteringen av denna kris så far presidenten med dubbla budskap, som jag skriver i min text för Affärsvärlden:

IMF varnade även för att den konstant ökade utlåningen gör den mindre effektiv. Under fjolåret var kinesiska banker tvungna att utfärda fyra gånger så mycket krediter som 2008 för att uppnå samma grad av tillväxt. Det faktumet att Kinas totala skuld har fyrdubblats sedan den globala finanskrisen 2008 “begränsar kraftigt” handlingsutrymmet vid en ny finanskris eller annan ekonomisk turbulens.

Återigen märks dubbla budskap. Xi Jinping har flera gånger understrukit vikten av att landets finansiella institutioner tar itu med den hejdlösa utlåningen till statliga företag. Att minska skuldnivån måste, enligt presidenten, vara “prioritering bland prioriteringar” hos belånade företag. Men samtidigt är han ovillig att låta tungt belånade statliga jättar gå omkull, eller göra betydande ändringar i hur myndigheterna fördelar Kinas resurser.

Den galopperande skuldnivån har mycket riktigt också lett till flera varningar från höga kinesiska tjänstemän inom finanssektorn den senaste månaden.

Det började med en forskare vid Kinas centralbank vid namn Yandong Jia, som i oktober medförfattade en rapport vilken varnar för skuldnivån i de kinesiska företag som stått för de senaste årens tillväxt.

Rapporten menar att myndigheternas ambition att hålla uppe företag inom byggsektorn med nya lån är ”extremt icke-produktiv”, och att bristen på djupgående reformer gjort att landets ekonomi förlorat momentum.

Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan, som snart ska gå i pension, har på ett par veckor utfärdat några skarpa varningar om tillståndet för Kinas ekonomi.

Efter detta varnade Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan under själva partikongressen att Kina står inför ett så kallat ”Minsky Moment”, alltså en plötslig kollaps av värdet på tillgångar.

Vanligtvis är Kinas centralbank väldigt tystlåtna om eventuella risker inom landets ekonomi. Därför höjde många på ögonbrynen när Zhou nu i veckan för andra gången utfärdade en varning som bland annat Bloomberg uppmärksammar i en artikel med rubriken ”China’s Central Bank Chief Warns of ‘Sudden, Contagious and Hazardous’ Financial Risks”:

The nation should toughen regulation and let markets serve the real economy better, according to Zhou. The government should also open up markets by relaxing capital controls and reducing restrictions on non-Chinese financial institutions that want to operate on the mainland, he wrote.

“High leverage is the ultimate origin of macro financial vulnerability,” wrote Zhou, 69, who is widely expected to retire soon after a record 15-year tenure. “In sectors of the real economy, this is reflected as excessive debt, and in the financial system, this is reflected as credit that has been expanding too quickly.”

Bloomberg listar också flera punkter som centralbankschefen varnar för, allt från bubblor och regleringar till ”zombie-företag”.

Varningarna ses av många som ett nödrop till Xi Jinping och den politiska ledningen, för det är givetvis där snarare än hos centralbanken som den verkliga makten makten över reformarbete och finanspolitik ligger.

Under partikongressen presenterades heller inga åtgärder för att få bukt med Kinas alarmerande skuldnivåer. Detta är ett ämne som vi definitivt kommer höra mycket om under de kommande åren.

Utdrag från min bok, kapitel 8

OBS: Inlägget presenteras i samarbete med Nya Nätcasinon

I dag antog Kinas parlament en lag som innebär 15 dagars frihetsberövande för de invånare i Hongkong och Macao som visar ”bristande respekt” för den kinesiska nationalsången.

Lagen är bara det senaste av många steg i ledet från Pekings håll för att minska de fri- och rättigheter som garanteras enligt Hongkongs grundlag. Detta gör det relevant att bjuda på utdrag från kapitel 8 i min förra bok ”Det nya Kina”.

Kapitlet har nämligen rubriken ”Taiwan och Hongkong”, och behandlar relationen mellan dessa två områden och regimen i Peking.

När Hongkong överlämnades till Kina 1997 så förhandlades ”Basic Law” fram tillsammans med Storbritannien. Denna Hongkongs nya grundlag gjorde gällande att stadens invånare skulle fortsätta åtnjuta en rad rättigheter som inte existerar på det kinesiska fastlandet.

Under de senaste åren har Kina i allt större utsträckning dock ignorerat Hongkongs rätt till självbestämmande, och tidigare i år avfärdade dess utrikesministerium Basic Law rakt av som ett historiskt dokument utan relevans.

Detta kommer ha stor inverkan på den unika kulturella identitet som format Hongkong när staden var avskild från Kina:

Hongkong var förvisso aldrig heller någon demokrati under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre mötesfrihet, pressfrihet och akademisk frihet. Globalisering, språkkunskaper och ett dynamiskt kulturellt utbyte med omvärlden skapade även en lokal populärkultur med filmer och musik som åtnjuts av kineser världen över. Hongkongs särskilda status under brittiskt styre innebar vidare att staden – i stor kontrast till Kina och många grannländer – vid överlämnandet hade några av världens bästa universitet, mest stabila juridiska institutioner och en effektiv förvaltning relativt befriad från korruption. Många invånare ser nu med fasa på det politiska systemet i Kina och känner att det egna samhället utvecklas i samma riktning.

Hongkongs blomstrande civilsamhälle har vid flera tillfällen sedan 1997 begett sig ut på gatorna för att vissa sitt missnöje mot beslut som regimen i Peking velat påtvinga staden.

2003 protesterade en halv miljon invånare mot en omdiskuterad säkerhetslag som skulle inskränka flera viktiga rättigheter. 2012 föreslogs även en ändring i läroplanen vid Hongkongs grundskolor som skulle inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, i syfte att lära eleverna att älska Kinas kommunistparti.

Såväl säkerhetslagen som utbildningsplanerna fick läggas på hyllan tack vare folkligt missnöjesuttryck. Förutom politiska frågor så finns även en stor besvikelse över hur ekonomin utvecklats sedan överlämningen till Kina.

Även om BNP har ökat, så har tillväxten främst kommit vissa samhällsgrupper till gagn vilket jag skriver närmare om i min bok:

Många hongkongbor är också missnöjda över den ekonomiska utvecklingen sedan 1997. Stadens gini-koefficient, ett internationellt vedertaget mått för klass- och inkomstskillnader, har ökat dramatiskt på senare år och är nu högre än i någon annan utvecklad ekonomi. Det senaste årtiondet har Hongkongs fastighetspriser tredubblats medan inkomstökningen under samma period blott varit tre procent. Frustrerade invånare kopplar, med rätt eller orätt, samman denna utveckling med de allt närmare ekonomiska banden till Kina. Redan 2005 gick Kina om USA som den största destinationen för Hongkongs export, och i dag sker över hälften av stadens handel med det kinesiska fastlandet. Kinesiska företag tar också allt större andelar inom områden som finans, energi, fastigheter, byggsektorn och introduktioner på Hongkongs börsindex.

Exempelvis stod kinesiska byggfirmor för mindre än 15 procent av kontrakten till Hongkongs allmänna byggprojekt vid mitten av 1990-talet, men nu är andelen över en tredjedel. I utbyte har många aktörer från Hongkongs affärselit tillåtits bli medlemmar i folkets rådgivande konferens, en av Kinas viktigaste politiska instanser som årligen sammanträder i Peking tillsammans med den nationella folkkongressen. (Även Leung Chun-ying var medlem där innan han blev Hongkongs regeringschef.) Medlemskapet ger större tillgång till den kinesiska marknaden. Som en konsekvens är de fyra familjer som kontrollerar stora delar av Hongkongs ekonomi i dag rikare än någonsin, med tillgångar som uppskattas till 1 500 miljarder kronor.

Det sammantagna missnöjet ledde som bekant till den så kallade ”paraplyrevolutionen” hösten 2014, som lamslog delar av staden under 79 dagar.

Sedan dess är kommunistpartiet medvetet om att delar av stadens invånare inte alls är glada över hur staden i dag styrs; i synnerhet inte att situationen vad gäller exempelvis yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i allt större utsträckning påminner om förhållandena i Kina.

Detta försöker man alltså ”motverka” genom nya lagar som gör det straffbart att inte respektera Kinas nationalsång. Samt genom att kidnappa kulturarbetare som den svenska förläggaren Gui Minhai, eller retroaktivt fängsla aktivister som var inblandade i demonstrationerna 2014.

Dessutom har den Hongkongs nya regeringschef Carrie Lam gett tydliga signaler om att såväl den ovannämnda säkerhetslagen som ”patriotisk och moralisk utbildning” i grundskolorna kommer införas de kommande åren.

Samtidigt, på andra sidan sundet, hade civilsamhället i Taiwan mycket större framgångar med liknande protester våren 2014. Landets president Ma Ying-jeou avslöjade då planer på att anta ett omfattande frihandelsavtal som skulle ge Kina större inflytande över Taiwans ekonomi.

Redan dagen efter att detta blev känt så stormades Taiwans parlament av studenter, akademiker, aktivister och andra aktörer från civilsamhället. Efter tre veckors ockupation trots polisvåld, så lovade Ma att skrota avtalet.

Detta ledde även till att hans parti Kuomintang förlorade makten i det följande presidentvalet 2016. Taiwan var nämligen sedan ett par årtionden tillbaka en av Asiens mest välfungerande demokratier, vars bakgrund jag skriver om i boken:

1987 – två år innan massakern vid Himmelska fridens torg – lyfte Chiang Kai-sheks son det undantagstillstånd som rådde på Taiwan sedan 1949. Landets invånare började nu åtnjuta yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Ett civilsamhälle tilläts ta form och Taiwan förvandlades helt utan större våldsamheter från diktatur till demokrati. Kuomintang vann landets första presidentval 1996 med bred marginal. Men år 2000 knep Democratic Progressive Party segern, varpå den kontroversielle partiledaren Chen Shui-bian blev president och därmed bringade ett drygt halvsekel av oavbrutet Kuomintang-styre till ända.

Democratic Progressive Party (DPP), som styrde landet 2000-2008, kom alltså åter att vinna valet 2016 efter åtta år med Kuomintang vid rodret. Nu styrs landet istället av DPP:s kvinnliga president Tsai Ing-wen.

Kina har tidigare flera gånger försökt påverka valutgången i Taiwan. Nu ägnade man sig främst åt att framföra olika slags hot mot den nya administrationen, vars politik går ut på att behålla avståndet till Kina genom att även utveckla ett större politiskt och ekonomiskt samarbete med andra länder. Men den nya regeringen vägrar ge vika för hoten:

Efter installationstalet hotade Kinas myndigheter att klippa kontakten med Taiwan. En statlig tidning med nära band till Xinhua beskrev Tsai som en extremist oförmögen att styra Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn, vilket skulle göra henne extra ”känslomässig”. I en artikel författad av en inflytelserik militär akademiker sades det även att Tsais ”onormala värderingar” gör henne omöjlig att lita på. Tsai gavs epitetet ”singelkvinnepolitikern”, men påhoppen slutade inte vid hennes kön. Tsai beskylldes även vara lojal mot Japan eftersom hennes far reparerade japanska flygplan då Japan ockuperade Taiwan under andra världskriget – dessutom har hon en god relation med den japanska premiärministern Shinzo Abe och gillar risbollar(!)

(…)

Democratic Progressive Party menar istället att Taiwans framtid måste bestämmas av öns egen befolkning. I juni 2016, på årsdagen för massakern vid Himmelska fridens torg, uttryckte Tsai dessutom förhoppningar om att Taiwans demokrati kan tjäna som ett lärande exempel för Kina. I ett meddelande riktat till Kina sade hon att ”demokrati är någonting bra och fint” som landets myndigheter inte behöver vara rädda för. I Peking ses denna retorik snarast som tecken på steg mot taiwanesisk självständighet, vilket kommunistpartiet har lovat att svara på med militära medel.

Just krigshotet har blivit väldigt påtagligt under det senaste året. Att införliva Taiwan med Kina är en av de viktigaste punkterna på president Xi Jinpings nationalistiska agenda, och han har flera gånger sagt att ”Taiwan-frågan” måste lösas nu snarare än att lämnas över till nästa generation.

Många analytiker anser att risken för antingen en kinesisk blockad eller attack mot Taiwan kommer öka och vara särskilt stort kring år 2020, om DPP vinner valet på Taiwan även då.

Samtidigt som Kina har ekonomisk och militär makt nog att hota och implementera tuffa repressalier på de grupper i Taiwan och Hongkong som motsätter sig kommunistpartiets ökande inflytande, så verkar regimen i Peking samtidigt med tiden emot sig.

I såväl Taiwan som Hongkong är det nämligen den yngre generationen som tar klart störst avstånd från Kina. De har istället utvecklat en egen kulturell identitet baserad på öppenhet, tolerans och rättigheter som kommunistpartiet nu vill ta ifrån dem.

För att läsa mer om detta, samt bakgrunden till motsättningars i Hongkong och Taiwan, beställ genast ”Det nya Kina” från exempelvis Bokus (217 kronor) eller Adlibris (217 kronor). Tack!

Inför Donald Trumps viktiga Asienresa

Nästa vecka var det exakt ett år sedan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Det firar han med sin längsta och viktigaste utlandsresa hittills. 5-13 november besöker han i tur och ordning följande länder: Japan, Sydkorea, Kina, Vietnam och Filippinerna.

Om detta skriver jag min längsta artikel hittills i magasinet Fokus. Artikeln ligger bakom betalvägg och därmed kan jag inte dela den här. Istället tänker jag summera upp de viktigaste punkter inför Trumps Asienresa.

Det viktigaste stoppet på resans gång är givetvis Kina, där Trump kommer befinna sig 8-10 november. Medan hans egna förtroendesiffror just nådde nya rekordlåga nivåer, så stärkte Kinas president Xi Jinping förra månaden greppet om makten under 19:e partikongressen genom att skriva in sitt eget namn i kommunistpartiets konstitution.

Under partikongressen talade Xi även om byggnationen av konstgjorda öar i Sydkinesiska havet som en stor framgång, och lovade att moderniseringen av Kinas militär ska slutföras fram till år 2035.

Inför mötet kom även uppgifter om att kinesiska bombplan utövat regelbundna attackövningar mot USA:s militärbas på Guam, samtidigt som nya satellitbilder visar att de konstgjorda öarna i Sydkinesiska havet nu är så utvecklade att Kina snart kan placera stridsflygplan där.

Under sin valkampanj härjade Trump rejält om att vara ”tuff” mot Kina. Straffskatter skulle införas på kinesiska varor, och landet skulle brännmärkas som valutamanipulatör redan första dagen i vita huset.

Istället har det motsatta skett. Trump har i det närmaste fjäskat för Xi Jinping och på flera vis tillmötesgått Kina vad gäller ländernas ekonomiska samarbete. På så vis har han hoppats att Kina ska bidra med den hjälp som behövs för att stoppa Nordkoreas utveckling av kärnvapen.

Taktiken har dock misslyckats, och enligt flera källor har Trumps administration nu tillbringat mycket tid med att tänka ut en ny strategi för Kina. Denna strategi kan komma att presenteras vid APEC-mötet som Trump ska närvara vid i Vietnam 10 november.

Flera källor gör gällande att USA vill se Indien spela en större roll för att motverka Kinas ökande inflytande i regionen. ”A free and open Indo-Pacific region” sägs bli slogan för USA:s nya politik i Asien.

Redan förra månaden talade utrikesminister Rex Tillerson om en närmare relation mellan USA och Indien, baserad på “en gemensam förpliktelse av att uppehålla lagstyre, navigationsfrihet, universella värderingar och frihandel.”

Tillerson försäkrade även sin indiska motsvarighet att USA nu är villiga att sälja den teknologi som Indien behöver för att modernisera sin militär, inklusive stridsflygplan av modellerna F-16 och F-18.

Vidare sägs närmandet ett steg i ledet av återupprättandet av ”Quadrilateral Strategic Dialogue”. Denna lösa allians mellan demokratierna USA, Indien, Japan och Australien i syfte att hindra Kinas framfart på världshaven diskuterades först 2007. Men Australien drog sig sedan ur för att istället utveckla närmare ekonomiskt samarbete med Kina.

Under Trumps Asienresa kan denna allians alltså komma att presenteras på nytt, särskilt som regeringen i Canberra blivit varse om hur Kina i ökad utsträckning försöker använda sin ekonomiska bärkraft för att påverka Australien akademiska frihet och inhemska politik.

Amerikanska bundsförvanter som Japan, Sydkorea och Filippinerna såg förra året med fasa på Trumps valseger, då han i sin kampanj framhöll att länder som åtnjuter USA:s militära beskydd måste betala för detta eller klara sig på egen hand.

Det är därför viktigt att Trump under Asienresan ger klara säkerhetsgarantier till sina allierade, om han vill hindra att Kina tränger undan USA från regionen. Utan USA:s uppbackning blir det svårare för många länder i regionen att motstå pressen från Kina om bilaterala samtal för att ”lösa” territoriella och andra viktiga frågor.

Trump sköt redan tidigt sig själv i foten på denna punkt genom att skrota frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP). Detta omfattande avtal skulle ha ökat USA:s ekonomiska inflytande i regionen på Kinas bekostnad. Nu har istället Kina dragit nytta av Trumps beslut genom att erbjuda investeringar och ökat samarbete inom ramen för jätteprojektet med ”den nya sidenvägen”.

Vid sidan av relationen med Kina och ”Quadrilateral Strategic Dialogue” är det alltså viktigt att hålla koll på huruvida några nya bilaterala frihandelsavtal kommer ingås med de länder som Trump besöker. Det skulle i så fall ge ytterligare tecken på att USA vidhåller sin viktiga ekonomiska och politiska roll i regionen.

Något som lär behövas för att Sydkinesiska havet inte ska bli ”en kinesisk insjö”, vilket en inflytelserik amerikansk tankesmedja varnade för i fjol. För en närmare utveckling av detta, läs hela min artikel i veckans Fokus!

Kina raderar demografiska problem från officiell statistik

Av alla utmaningar som Kina står inför, är demografin om inte den största så i alla fall den mest underskattade. Liksom i länder som Japan, Sydkorea och Taiwan föder kinesiska kvinnor allt mindre barn i takt med ekonomisk utveckling och tillhörande samhällsförändringar.

Men i Kina är problemet särskilt stort, med tanke på den ettbarnspolitik som infördes 1979. Barnafödandet har därför legat på extremt låga nivåer under snart fyra årtionden. Därför började Kinas arbetsstyrka som andel av befolkningen sjunka redan 2010, och 2013 började även invånarna i arbetsför ålder sjunka i antal.

Och värre blir det. 2050 kommer Kinas befolkning ha en av världens högsta medianåldrar, samtidigt som andelen kineser i arbetsför ålder blir en av världens absolut lägsta.

I skarp kontrast kommer USA:s befolkning – mycket tack vare invandring – att växa med 30 procent fram till samma år. Det kommer då ”bara” gå två kineser på varje amerikan, jämfört med förhållandet fyra mot en i dag.

Den demografiska utvecklingen utgör alltså ett potentiellt hinder för den kinesiska ekonomin att passera den amerikanska i storlek. Kinas myndigheter är givetvis varse om detta, och 2015 övergavs ettbarnspolitiken helt i ett försök att öka födelsetalen.

Detta har dock inte fått önskad effekt. Som så ofta när strukturella problem uppstår i Kina, så hanteras den demografiska oron bland annat genom att låtsas om att bekymren inte existerar.

I motsats till de två tidigare presidenterna nämnde inte Xi Jinping ”födelsekontroll” eller ”familjeplanering” i sitt öppningstal till partikongressen förra månaden. Vidare konstaterar South China Morning Post att myndigheterna också har strykit delar av den besvärliga utvecklingen från officiell statistik:

China’s National Bureau of Statistics has been publishing the data on the “age-specific fertility rate of child­bearing women” – the measure of how many children were born to different age groups – annually since 2004.

But in the 2017, China’s statistics yearbook, which sets out the data from the previous 12 months, the bureau said it had decided to remove these figures, which help to calculate the country’s overall fertility ratio.

The bureau gave no reason why it stopped publishing the data and did not reply to questions from the South China Morning Post.

Artikeln visar även på en stor diskrepans gällande födelsetal mellan den nationella statistikbyrån och den tidigare så mäktiga ”National Health and Family Planning Commission” som under årtionden implementerade ettbarnspolitiken i Kina.

Kommissionen hävdar att Kinas födelsetal 2015 låg på 1,6 barn per kvinna och under 2016 steg till 1,7 tack vare att ettbarnspolitiken upphört. Enligt den nationella statistikbyrån var dock födelsetalet 2015 blott 1,05 utan att någon märkbar höjning ägde rum under fjolåret.

South China Morning Post talar även med en kinesisk tjänsteman som tidigare var verksam inom den ovannämnda kommissionen. Han menar att skillnaden mellan vad myndigheterna förväntade sig och det egentliga resultatet kan ligga bakom faktumet att statistiken nu inte längre publiceras.

Befolkningsstatistik har länge varit en kontroversiell fråga i Kina. Tidigare i år sade Yi Fuxian, forskare vid University of Wisconsin-Madison i USA, att den kinesiska befolkningsmängden ”överskattas” med 90 miljoner och att Indien redan i dag kan ha fler invånare än Kina.

Hur det än må vara med mörkläggning och statistik så framhålls oro över Kinas demografi även ofta i statlig media.

China Daily citerade i veckan inhemska experter som varnar för antalet invånare äldre än 65 år har ökat med tio miljoner årligen sedan år 2000, och kommer uppgå till cirka 400 miljoner 2035.

Artikeln tillägger att Kinas krympande arbetsstyrka redan i dag har stora problem att försörja och ta hand om de 240 miljoner invånare som är över 60 år.

Försörjningen försvåras vidare av faktumet att Kina riskerar bli ”gammalt innan det blir rikt”. Innan de demografiska problemen började kännas i exempelvis Japan och Sydkorea, var dessa redan höginkomstländer som dessutom utvecklat en omfattande social välfärd.

Relaterad läsning:Nation on road to be ’super aging society’” (China Daily)
An inconvenient truth? China omits key figures that may have highlighted its demographic time bomb from official statistics” (South China Morning Post)